Brexit

EU är ett exempel på att globaliseringen inte är en spontan process.

Britterna kommer att upptäcka att det fanns ett skäl till EU:s inre marknad

Brittiska regeringen har dagdrömt om att det skulle vara enkelt att ersätta den inre marknaden med frihandelsavtal. Men den logik som en gång drev fram EU:s inre marknad gäller fortfarande.  När britterna lämnar den inre marknaden kommer det ske inskrä...

Britterna kommer att upptäcka att det fanns ett skäl till EU:s inre marknad

Brittiska regeringen har dagdrömt om att det skulle vara enkelt att ersätta den inre marknaden med frihandelsavtal. Men den logik som en gång drev fram EU:s inre marknad gäller fortfarande. 

När britterna lämnar den inre marknaden kommer det ske inskränkningar i handeln. Och i praktiken leder alla inskränkningar i handeln — med undantag av rena förbud — till byråkratiska snårigheter och därmed stora kostnader som till sist alltid bärs av enskilda personer.

Just när det gäller tullar och avgifter är det lätt att tro att det är ”företagen” som betalar. Men företag kan aldrig betala. Industrifastigheter, löpande band, marknadsavdelningar, datorer har inga inkomster. Formellt sett är ett företag bara en bunt överenskommelser mellan fysiska och juridiska personer. De enda som som kan betala är individer, eller ”hushållen” som man ibland säger. Det sker genom skatter, genom minskat löneutrymme, genom dyrare varor och tjänster eller genom att avkastningen av kapital minskar. En del kapital — aktier — ägs av snuskigt rika människor som kanske kan avvara lite av sina inkomster, men till största delen ägs kapitalet av småsparare genom fondsparande eller pensionsstiftelser.

Kevin O´Rourke skriver i The Irish Times intressant om tullarna mellan Irland och Storbritannien och förutsättningarna för att Brexit inte skall leda till nya handelshinder vid gränsen.

Ett frihandelsområde (vars enklaste variant är två länder, A och B, som har ett frihandelsavtal) måste ändå ha gränskontroller eftersom produkter från tredje land annars alltid kommer att söka sig till det land som har lägst tullar och sen över gränsen mellan de två länderna som har frihandel. Det måste förhindras genom kontroller. Och dessutom genom registrering av produktinnehåll. Hur stor del av exempelvis en bil som tillverkas i land A och skall säljas till land B får bestå av komponenter från tredje land? Får nästan hela bilen, utom ratten, som skruvas in i land A, bestå av import? Även om detta är ett retoriskt exempel så är gränsdragnings- och kontrollproblemen högst reella. En del av striden kring NAFTA har sitt upphov i av den typen av frågor.

Vad som krävs är en tullunion, det vill säga att land A och B kommer överens om att ha samma tullar mot alla andra länder. Men inte ens det räcker egentligen. Land A och B måste komma överens om att inte använda sina interna regler för att hindra import.

Det är detta som är anledningen till EU:s inre marknad med exempelvis ett system för typgodkännande. Den som vill sälja cykelhjälmar behöver bara få varje modell godkänd en gång för att sälja den i alla länder som ingår i EU:s inre marknad.

Slutsatsen är att Storbritannien inte kommer kunna ersätta tillgången till den inre marknaden med bara frihandelsavtal med EU. Om landet också har frihandelsavtal med övriga världen, en uttalad ambition, kommer det ändå krävas omfattande gränskontroller mellan Storbritannien och EU. Och utan den inre marknaden riskerar man olika administrativa handelshinder. Ambitionerna att sätta käppar i hjulen är lika stora som möjligheterna.

Men Storbritannien kan inte vara med i den inre marknaden utan att omfattas av en stor del av det regelverk de vill slippa, och framför allt inte utan att vara med och betala. EU kan inte ge britterna en gräddfil.

Att Brexitförhandlingarna kärvar beror alltså inte på brist på god vilja eller kompetens, utan på att utgången av omröstningen släppte loss en lavin av närmast olösliga problem och intressemotsättningar. Framför allt är inte den lösning som många har drömt om, frihandelsavtal mellan Storbritannien och resten av världen, något riktig lösning. Den tar bort tariffer och kvoter, men den minskar inte behovet av gränskontroller och byråkrati.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export