Frihandel

Frihandel betyder att medborgarna i olika länder kan handla med varandra utan tullar, kvoter eller interna handelshinder som exempelvis skilda standarder.

Här skapas inget välstånd.

Tvåhundra år sedan ”On the Principles of Political Economy and Taxation.”

Ricardos teori om komparativa fördelar har just fyllt 200 år. Samtidigt hotar Trumpadministrationen frihandeln. En kort påminnelse om varför det är bra med global frihandel: Det är en mänsklig rättighet att få förfoga över sin egendom. Att byta det m...

Tvåhundra år sedan ”On the Principles of Political Economy and Taxation.”

Ricardos teori om komparativa fördelar har just fyllt 200 år.

Samtidigt hotar Trumpadministrationen frihandeln.

En kort påminnelse om varför det är bra med global frihandel:

  1. Det är en mänsklig rättighet att få förfoga över sin egendom. Att byta det man äger mot andra människors egendom är således även det en rättighet. Det skall ingen lägga sig i, ens vid en nationsgräns.
  2. Att byta ökar välståndet. Om en person har något hon inte behöver kan hon hitta någon att byta med. Ju större marknader, desto större chans har man att hitta den perfekta bytesaffären.
  3.  Ju större marknader desto större möjligheter till specialisering.
  4. Ju större marknader, desto större volymer vilket betyder att produktionskapital används bättre. En maskin som går hela dygnet betalar sig dubbelt så fort som en maskin som bara går halva dygnet. Produkterna från maskinen blir billigare för konsumenterna.
  5. Arbetsdelning, det vill säga teorin om komparativa fördelar i praktiken. Ju större marknader, desto mer delas arbetet upp på olika moment som utförs av den som är minst dålig på det momentet jämfört med andra producenter. Det är därför det är lönsamt att exempelvis en bil består av komponenter från 1000 tillverkare i 100 olika länder trots kostnader för planering, koordination, transporter, språkproblem och kulturella skillnader.
  6. Underskott i handelsbalansen är inget problem. Det betyder bara att ett land är rikare än ett annat land så att konsumenterna köper mer än i det andra landet. Att amerikanerna, bland de rikaste i världen, köper mer importprodukter än kineserna som fortfarande är jämförelsevis fattiga, förvånar inte. Kinesiska hushåll sparar mer än dubbelt så mycket som amerikanska hushåll. Det är inte konstigt. I fattiga länder är människor mer noga med att bygga upp en ekonomisk trygghet genom sparande. Den svensk som är född på 60-talet eller tidigare minns tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolorna tillsammans med sparbössor. Barnen närmast indoktrinerades i att det var bra att spara pengar och sparsamhet räknades som en mycket viktig karaktärsegenskap med en starkt moralisk dimension — en dygd.
  7. När ett land, exempelvis Kina, säljer mycket till ett annat land, exempelvis USA, får det landet förstås en massa dollar. Vad använder man dollar till om man inte köper upp dom på amerikanska varor? Just det. Investerar i USA. Amerikanerna får tillbaka sina dollar i form av investeringar.

Att frihandel mellan nationer är av godo för alla har stått klart sedan 1700-talet. Samtidigt finns det alltid i varje land särintressen som för tillfället uppfattar utländsk konkurrens som ett hot. De kan till och med ha rätt i att den utländska konkurrensen är ett hot mot just deras företag och jobb. Det finns ibland en motsättning mellan individuellt välstånd och samhällsekonomisk rationalitet. Företag kan gå under och folk förlora jobbet på grund av utländsk konkurrens. Men det spelar knappast någon roll om man blir utkonkurrerad av ett företag i grannkvarteret, grannstaden, grannlandet eller ett företag på andra sidan jorden. I Sverige och de flesta EU-länder finns det a-kassa just för att hantera effekterna av en dynamisk ekonomi, oavsett om den är nationell eller internationell. Alternativet, att med lagar tullar och subventioner försöka skydda företag och anställda från förändring leder till att alla förlorar.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
-- De ringde från regeringen och undrade om jag ville ha jobb som frihandelsförhandlare. De ville ha en kille som inte backar i onödan.

Eviga förhandlingarna om småsaker riskerar frihandeln trots goda intentioner

Bra eller dåligt? Å ena sidan vill Trumpadministrationen förhandla fram frihandelsavtal med andra länder. Å andra sidan förefaller de vilja skapa en situation där avtalen blir extremt kortlivade genom att återkommande omförhandlas. Nu skall avtalet med Sydk...

Eviga förhandlingarna om småsaker riskerar frihandeln trots goda intentioner

Bra eller dåligt? Å ena sidan vill Trumpadministrationen förhandla fram frihandelsavtal med andra länder. Å andra sidan förefaller de vilja skapa en situation där avtalen blir extremt kortlivade genom att återkommande omförhandlas. Nu skall avtalet med Sydkorea omförhandlas efter bara fem år.

USA och Japan planerar ett frihandelsavtal enligt USA:s vice president Mike Pence och Japans premiärminister Taro Aso.

Det kommer att bli mycket intressant att se förhandlingarna komma igång och utvecklas. Japan är ett hårdfört protektionistiskt land, inte minst när det gäller bilar och jordbruksprodukter. Framför allt det senare är en viktig faktor för USA vars livsmedelsindustri är extremt produktiv. Japanerna har inte en chans att möta USA:s låga priser på exempelvis ris, fläsk och biffkött.

Det är lätt att få för sig att USA under Trump är unikt protektionistiskt, men sanningen är att situationen är ganska normal med undantag för Donald Trumps udda och yviga på retorik på området.

Efter skrotandet av TPP-avtalet är det uppenbart att Trumps administration följer linjen att skapa bilaterala avtal med enskilda länder. Tanken bakom den strategin är förmodligen att kunna hantera underskott i handelsbalansen med varje land för sig, något som är omöjligt med stora multilaterala avtal.

Pence sade i tisdags att man planerar att omförhandla avtalet mellan USA och Sydkorea efter bara fem år eftersom USA:s handelsbalansunderskott har ökat. År 20012 var det 11 miljarder dollar, nu är det uppe i 23 miljarder.

Vid ett första påseende förefaller det rationellt givet att man har (den felaktiga) uppfattningen att underskott i handelsbalansen är ett problem. Men med tanke på hur extremt små andelar av USA:s BNP och industriproduktion det rör sig om är det helt obegripligt. I praktiken ägnar sig Trump åt att riva upp internationella avtal för att lösa problem som nästan inte kan spåras i statistiken. Om ändringen av avtalet med Sydkorea skall bli en princip betyder det att USA kommer vara i ett permanent tillstånd av handelsförhandlingar med olika mer eller mindre betydelselösa handelspartners. Självklart inte betydelselösa för de länder, företag och individer det gäller — tvärt om — men för USA:s totala ekonomiska situation. Frihandelsavtal kommer knappt hinna implementeras och utvärderas förrän de skall omförhandlas. Vem vågar investera i export eller import på allvar om perspektivet bara är några få år?

Grundproblemet är att Trump ser frihandelsavtal som affärsavtal snarare än ramverk för agerande, en sorts lagstiftning, vars viktigaste funktion är att ge förutsägbarhet och stabilitet.

Att Pence och Aso diskuterar handelsfrågor är en aning udda. USA och Japans handelsministrar Wilbur Ross och Hiroshige Seko har redan träffats och diskuterat frågorna. Ryktet säger att arrangemanget är ett sätt att undvika att presidenterna Trump och Abe tvingas ta upp de känsliga handelsfrågorna.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Att genomföra snabba politiska förändringar kan vara svårare än väntat.

Kommer omförhandlingen av NAFTA gå samma väg som nedläggningen av Obamacare?

Trumps ambition att omförhandla NAFTA-avtalet kan bli en ny flopp i klass med försöken att eliminera Obamacare. Politico skriver om svårigheterna som börjar torna upp sig. Även om handel och sjukvård inte har så mycket med varandra att göra finns det två ...

Kommer omförhandlingen av NAFTA gå samma väg som nedläggningen av Obamacare?

Trumps ambition att omförhandla NAFTA-avtalet kan bli en ny flopp i klass med försöken att eliminera Obamacare. Politico skriver om svårigheterna som börjar torna upp sig.

Även om handel och sjukvård inte har så mycket med varandra att göra finns det två likheter. För det första att det frågorna är extremt komplexa, och för det andra att det finns många minor att kliva på. Det är omöjligt att överblicka hur förändringar påverkar olika grupper.

En viktig skillnad är att NAFTA har funnits i snart 25 år. Initiativet togs av Reagan, förhandlingarna skedde under Bush d ä presidentperiod och avtalet skrevs under och trädde i kraft under Clintons första period. En bra bit över 20 år med andra ord. Det betyder att alla vid det här laget har anpassat sig till NAFTA som det är i dag. Det finns inga intressegrupper som har nytta av en tillbakarullning.

Förra veckan fick kongressen i USA ett preliminärt dokument om hur Trumpadministrationen tänker sig ett nytt NAFTA-avtal. Det intressanta är att det knappast känns som ett dokument

Inledningen av dokumentet närmast hyllar avtalets resultat.

“Since 1993, U.S. trade with Canada and Mexico has more than tripled. The two countries account for 29 percent of total U.S. goods trade, and are among the largest export markets for manufacturing, the first and third largest markets for agricultural goods, and the second and third largest sources of imports.”

Den som kan historien förstår varför. Av Mexiko, USA och Kanada var det USA som hade de lägsta tullarna. NAFTA skapade alltså mer möjligheter för amerikanska producenter än för grannländernas. En del enklare industrijobb har förvisso flyttat till Mexiko, men det är i samklang med en global trend och mycket oklart om det har särskilt mycket med NAFTA att göra. USA:s industriproduktion är i dag större än någonsin. Trumps enorma överdrifter kring hur katastrofalt avtalet har varit går inte att stödja med någon tillgänglig statistik. Varje politiker har varit med om att de politiska visionerna krockar med förvaltningarnas osentimentala redogörelse för fakta och gällande lagstiftning. Trump har åkt på den typen av smällar ett antal gånger nu. Chansen är stor att NAFTA blir ytterligare en sådan, även om det kommer att dröja ett tag. Omförhandlingarna börjar först efter sommaren och lär ta minst ett år.

Dokumentet som kongressen nu har fått innehåller 49 punkter. Men ingen berör valutamanipulationer, en av Trumps huvudpunkter under valrörelsen.

I stället inriktar det sig på att lösa problem som beror på att nya faktorer har kommit till sedan avtalet förhandlades; e-handel, miljöfrågor, arbetsmarknadslagstiftning, intellektuella äganderätter, statliga företag, tjänstehandel.

Det tråkiga är att allt sådant var hanterat i TPP-avtalet som Trump kastade i papperskorgen när han tillträdde. TPP var tillsammans med CETA världens modernaste frihandelsavtal och hade löst en rad problem som nu finns kvar. Handelsminister Wilbur Ross och finansministern Steven Mcnuchin har till och med sagt att TPP kan vara en bra utgångspunkt för att omförhandla NAFTA.

Problemet är att både Kanada och Mexiko är ganska nöjda med avtalet som det är. Visst ser de behov av moderniseringar, men samtidigt har de ingen anledning att försämra för sig själva. Handelsavtal kan bara bli verklighet om de som förhandlar kan sälja in resultatet på hemmaplan. De hade gått med på en del kompromisser i TPP för att det avtalet gav tillgång till viktiga länder i Asien, men den moroten finns inte längre. För exempelvis Mexikos president vore det att skriva under sin egen politiska dödsdom att gå med något som skulle kunna uppfattas som försämringar för Mexikos del så länge Trump är president. Han har trots alla kallat mexikanerna för våldtäktsmän och vill bygga en mur för att hålla dem borta. Sådant genererar sällan någon större välvilja.

Visst kan Trump hota med att bara lämna förhandlingarna och säga upp avtalet, en metod han då och då använt i affärsförhandlingar. Men då händer två saker. För det första återgår läget till det som gällde innan NAFTA, då tullarna mot Mexiko och Kanada var betydligt högre jämfört med USA:s. Om NAFTA försvinner skulle konsekvenserna bli oöverskådliga. Värdekedjorna i alla tre länders industriproduktion passerar ofta gränserna flera gånger.

Till sist skall Trump få ett nytt avtal genom kongressen. Med tanke på hur snabbt presidentens auktoritet just nu eroderas kommer han knappast kunna få några kongressmän att ställa upp på något som kräver ens det minsta risktagande.

I den globala ekonomin är USA en mycket viktig spelare, men kommer inte i närheten av sin forna auktoritet. Ingen kan bestämma villkoren — inte ens USA:s president. Och medan en presidentkandidat bedöms efter sina ord, bedöms en president främst efter vad han åstadkommer.

Lyckligtvis för Trump och världen lär det dröja ett par år innan NAFTA-frågan ställs på sin spets.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
-- Hmm, det var inte så enkelt som vi trodde... Bild: Donkey Hotey

”Vi har tillsatt en utredning!”

Slutklämmen i artikeln kräver en  skämskudde. "The Department of Commerce’s report to Mr Trump will help him to fulfil his commitment to staunchly defend the US against unfair trade practices. These actions will implement the president’s recent summary...

”Vi har tillsatt en utredning!”

Slutklämmen i artikeln kräver en  skämskudde.
”The Department of Commerce’s report to Mr Trump will help him to fulfil his commitment to staunchly defend the US against unfair trade practices. These actions will implement the president’s recent summary to me of his trade policy: “Any new Nafta will be spelt N-A-F-F-T-A — North American Free and Fair Trade Agreement.””

Wilbur Ross, USA:s handelsminister, begått en debattartikel i Financial Times. Utom att den slutar med ett citat av Trump som består av en liten platt ordlek som möjligen kunde funka i ett mer informellt sammanhang, är den avslöjande.

Trump visste ju alldeles säkert att NAFTA var ett katastrofalt avtal och att i stort sett alla USA:s handelsavtal var usla och enkelt skulle kunna förbättras av ”The Closer”. Vidare var det solklart att det förekom valutmanipulationer och subventioner av statliga företag från olika länder, främst Kina.

Men av Ross artikel framgår det att man nu skall ta reda på om det verkligen är så:

”The US has the lowest trade barriers and the largest trade deficit in the world — $500bn annually.

This is why President Donald Trump has directed the US Department of Commerce to report back within 90 days with a comprehensive analysis of the economic realities and the fine details of America’s trade patterns.

Once Mr Trump has that analysis, he will be able to take measured and rational action to correct any anomalies.

This analysis will involve finding answers to a number of critical questions.

Do artificial non-tariff trade barriers cause these deficits? Lower tariffs mean nothing if imports are still effectively blocked. We must establish which bilateral deficits are caused by dumping or other cheating. Serial trade offenders undermine the entire system.

How serious are the problems of intellectual property theft and forced technology transfers? As the world becomes more and more technology-driven, intellectual resources will determine economic outcomes.

Which bilateral trade deficits are structural rather than mercantilist-driven? For example, the US is not self-sufficient in oil and therefore must import millions of barrels a day.

To what extent do non-market economies operating within a market based system create trade imbalances? If state-owned enterprises do not behave like normal businesses, they unduly tilt the playing field.”

Och så vidare.

Hela artikeln består av frågor vilkas svar Trump var fullständigt bergsäker på för sex månader sedan, men som nu uppenbarligen måste utredas.

Är det då särskilt konstigt? Man driver kampanj på att genomföra saker som senare, när man fått makten och de skall förverkligas, först måste utredas mera noggrant än vad som kunde göras under valkampanjen.

Nej, det är inte särskilt konstigt. Inte i normalfallet. Men det hör till saken att Trump var så tvärsäker och som första åtgärd när han tillträdde skrotade TPP-avtalet utan en enda sekunds funderande.

Att då ett par månader senare skicka ut sin handelsminister att skriva en hel debattartikel på temat ”Nu har vi tillsatt en utredning!” visar på att man först slarvat och sen tappat farten.

Det mest sannolika är dessutom att utredningen kommer fram till att de flesta problem Ross drar upp inte är särskilt allvarliga, om de ens existerar.

Frågan är också vad Trump skall säga till Kinas president Xi Jinping i morgon, torsdag. Skall han göra framstötar när det gäller handelspolitik ett par dagar efter en artikel som säger att man just nu inget vet och därför ingen politik har?

Men det problemet handlar mest om förlägenhet.

Den stora, konkreta uppgiften är nu att sätta igång omförhandlingen av NAFTA. Enligt presidenten ett katastrofalt uselt avtal som enkelt kan göras bättre för USA. Mycket talar för att det inte är så, och att NAFTA-frågan kan landa lika illa som omgörningen av Obama-care. Båda frågorna är extremt komplexa och bygger på ett otal kompromisser, var och en lätt att fördöma, men som sammantagna bildar en fungerande enhet som inte är så lätt att ändra.

Mer om det i nästa bloggpost.

 

 

 

 

Kommentarer

Elisa Brownapril 22, 2017
I came across your Frihandelsbloggen website and wanted to let you know that we have decided to open our POWERFUL and PRIVATE web traffic system to the public for a limited time! You can sign up for our targeted traffic network with a free trial as we make this offer available again. If you need targeted traffic that is interested in your subject matter or products start your free trial today: http://r.rokapack.com/19

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Australiens export ger hopp.

Australiensisk handelssatsning lyckad

Australien har fått mycket bra resultat av de frihandelsavtal landet har ingått de senaste åren, enligt The Australian. Kina, Japan och Sydkorea är inga dåliga handelspartners. Särskilt när det gäller Japan har Australien en unik ställning som det enda...

Australiensisk handelssatsning lyckad

Australien har fått mycket bra resultat av de frihandelsavtal landet har ingått de senaste åren, enligt The Australian. Kina, Japan och Sydkorea är inga dåliga handelspartners. Särskilt när det gäller Japan har Australien en unik ställning som det enda land med ett gällande frihandelsavtal.

Framför allt handlar det om jordbruksprodukter. Sedan 2014 har vin ökat med 120 procent, apelsiner med 1122 procent, körsbär 1055 procent och vindruvor 10 950 (!) procent. Några svindlande siffror som förmodligen har att göra med att det är produkter som tidigare nästan inte fått importeras alls eller varit närmast okända i Kina, Japan, Korea.

Biff, socker, ja nästan alla jordbruksprodukter har haft ökningar på 100 procent eller mer. Australien är ett befolkningsmässigt litet land som ligger nära några av jordens mest tätbefolkade områden. Exporten ökar med kring 10 procent per år och BNP per capita med 2,5 procent.

Ändå har bara 9 procent av australiensiska företag export och 65 procent säger att de inte planerar några utlandssatsningar. Även om det säkert handlar om tjänsteföretag som inte kan exportera finns det garanterat en outnyttjad potential.

Här ser man återigen att bilaterala handelsavtal fungerar. Det hade förstås varit bättre med ett globalt avtal inom ramen för WTO, men när det inte går att få på plats är de mindre avtalen lösningen. Dessutom är de goda exempel och ger erfarenheter. Förr eller senare kommer trycket att uppstå på att skapa en mer enhetlig och rationell ordning. Det är bättre med en fungerande lösning i verkligheten än en perfekt lösning i fantasin.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Håller glaset på att fyllas eller tömmas?

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

"Är glaset halvfullt eller halvtomt?" Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något). En likartad fråga men som i varje ög...

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

”Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något).

En likartad fråga men som i varje ögonblick har ett av tre mycket tydliga svar är ”håller glaset på att fyllas eller tömmas?”

Men att svaret kan vara tydligt betyder inte att det är särskilt lätt att få reda på.

Frågan ”håller läget för frihandeln i världen på att bli bättre eller sämre” har förstås olika svar beroende på vilka kriterier man väljer att mäta, och dessutom är många faktorer svåra att mäta.

Just nu finns det i vilket fall ett tvärsäkert påstående, nämligen läget för den globala frihandeln snabbt håller på att bli sämre.

Men, som så ofta när det gäller komplexa frågor om ekonomi och samhällsutveckling är det inte alls självklar.

Den viktigaste faktorn som ligger till grund för den glåmiga bilden av utvecklingen är förstås Donald Trump. Men om vi tittar på vad som hänt efter drygt ett par månader så är det inte särskilt alarmerande. Om det den 20 januari 2017 fanns någon form av liberal världsordning (vilket som vi skall se kan ifrågasättas) är den fortfarande på plats.

Det finns ännu inga 40-procentiga tullar på import från Kina och Mexiko som Trump utlovade, och inga planer på något sådant. Den 30-procentiga importskatten håller på att begravas i en utredning och Kina förklarades inte vara en ”valutamanipulatör” från dag ett. När Trump träffar Kinas president Xi Jinping nu på torsdag kommer handelsfrågor vara i centrum, men även Trump påverkas av kravet på rimlighet. Det är en sak att prata vitt och brett på valmöten och inför journalister, en annan sak att sitta mitt emot en av världens mest hårdföra politiska maktspelare och inte ha koll.

Omförhandlingen av NAFTA börjar om tre månader och kommer enligt Wilbur Ross att ta minst ett år. Att omförhandla handelsavtal är inget ovanligt (nästan alla avtal har omförhandlingsklausuler) och lär inte ändra världshandeln i grunden. Obama talade redan 2008 om att NAFTA behövde omförhandlas och Wilbur Ross budskap är nu att det nu behövs mindre justeringar som kommer ge USA marginella förbättringar. Någon gång framåt hösten 2018 kan man alltså räkna med att det finns ett nytt avtal att fatta beslut om. Tills dess gäller NAFTA och — om man får dra några slutsatser av hur handelsförhandlingar brukar hålla tiden kan det bli ordentliga förseningar. I värsta (bästa?) fall blir NAFTA en fråga även i nästa presidentvalrörelse.

Protektionisthöken i Vita Huset, Peter Navarro, förefaller ha spelat bort en hel del av sin prestige på området genom sitt förslag att handelsavtal mellan USA och andra länder automatiskt bör omförhandlas om USA:s handelsbalans mot det ena eller andra landet försämras. En mycket märklig idé som tvärdog i kongressen. Inte heller medlemmarna av The National Economic Council, som leds av Gary Cohn, var entusiastiska.

Med Kina har USA ingen handelsavtal. Båda länderna är med i WTO och Trump har flaggat för att USA inte tänker bry sig om WTO:s tvistelösningmekanism som hanterar handelskonflikter mellan stater. Navarro är högst sannolikt upphovsman till även denna udda idé (att ett civiliserat land deklarerar att man plötsligt tänker strunta i gällande avtal är ovanligt…) som  inte fallit i god jord bland kongressledamöterna. Särskilt inte med tanke på att USA är det land som flitigast använder WTO:s tvistelösning. USA är idag klagande i 114 fall, EU 97, Japan 23 och Kina 15.  Siffrorna kan förvisso vara ett argument för att USA blir illa behandlat, men knappast för att man skall strunta i WTO:s utslag…

Det finns också en medvetenhet i Trumps administration att en hårdare handelspolitik knappast ger tillbaka några industrijobb. Kläder, skor, enklare hushållselektronik och liknande kan mycket väl tillverkas i USA, men knappast av människor. Kampen om marknadsandelar när det gäller vanliga industriprodukter står mellan olika företags och länders robotar och reklambyråer. Inte mellan deras fabrikörer och arméer av skickliga arbetare.

Den viktiga personen i sammanhanget är inte Navarro som tappat inflytande, utan Robert Lighthizer som sannolikt blir USA:s handelsrepresentant. Lighthizer var med redan på Reagans tid och har varit handelsadvokat för både amerikanska och utländska företag. Han är inte ett dugg intresserad av att hantera olika flugiga idéer utan förutsättningar att klara kongressen.

Så det som realistiskt sett är på gång är ett försök att Kina att accepterar internationell regler för copyright och går med på ett investeringsavtal. Ingen av de två åtgärderna hotar världshandeln, tvärt om. Dessutom finns ett frihandelsavtal med Japan och TTIP-avtalet. Det är ännu inte dött, framför allt för att Trumpadministrationen inser att det dels är ett bilateralt avtal, och att det helt enkelt inte är möjligt att förhandla fram avtal med enskilda EU-länder. Inte heller något av detta utgör något hot mot världshandeln.

När det gäller den övriga ”liberala världsordningen” det svårt att bli av med något som inte finns. Den stora triumf för demokratisering som förutspåddes har inte inträffat. Däremot har marknadsekonomin stärkt sin ställning även i länder utan demokrati och anmärkningsvärt nog även i länder med antikapitalistiska regimer. Den enda globala världsordning på det ekonomiska området som finns och någonsin har funnits är handel med produkter. Tjänster, kapital, information är ännu inte inordnade i något stabilt och tydligt regelverk. Återigen är det alltså svårt att säga att det skett ett paradigmskifte eller att något försvunnit.

Bretton-Woods som gav USA en central roll tappade sin betydelse för många årtionden sedan, G7-gruppen har förlorat sidoch G20 kan knappast sägas koordinera världsekonomin. USA är i dag en knapp femtedel av världens BNP. EU viktigt men har sina egna problem och särskilt på området handelsavtal. WTO till sist har definitivt en viktig roll i det internationella handelssystemet, men inte som pådrivare och initiativtagare. Det är inte WTO som bestämmer hur världshandeln skall utvecklas. Just nu är läget exakt det som man har velat undvika. Världen går allt mer mot bilaterala eller regionala handelsavtal, något som förr eller senare kommer att bli en ända röra som måste redas ut.

Men, och detta är ett viktigt men; sammantaget finns det inget fog för slutsatsen att det har blivit sämre.

Den globala handeln har återhämtat sig relativt svagt efter krisen 2008-2009 men är nu uppe på nivåerna som gällde strax innan. Samma sak med internationella direktinvesteringar som idag är de dubbla jämfört med för ett par decennier sedan. Handelsvolymerna är också ganska väl relaterade till industriproduktionen. Vill man avgöra om handeln minskar eller ökar bör man också titta på den allmänna konjunkturen och förändringar stora länders ekonomier. Om världsekonomin går ner är det inte förvånande om handeln också minskar. Den ökning av protektionism som IMF oroade sig för som en konsekvens av krisen 2007 har inte riktigt materialiserats.

Slutsatsen är att för tillfället tuffar det på ganska hyggligt. Trumps protektionistiska excesser har ännu så länge inskränkt sig till att stoppa TPP-avtalet. Illa nog, men avtalet hade trots allt inte trätt ikraft. Med andra ord består den globala frihandelns kris ännu inte av mer än att förhoppningar har grusats eller fått läggas på is.

Glaset håller på att fyllas, men just nu går det extremt sakta.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Ett frihandelsavtal med Japan vore väl trevligt? Foto: Moyan Brenn.

Nu laddar dom om — om med samma gamla felaktiga argument

Nu börjar kampanjen mot det frihandelsavtal som just nu förhandlas mellan mellan EU och Japan. Tony Burke, vice generalsekreterare på den brittiska fackföreningen Unite återanvänder de gamla vanliga argumenten på vänsterbloggen Left Foot Forvard: "Avtale...

Nu laddar dom om — om med samma gamla felaktiga argument

Nu börjar kampanjen mot det frihandelsavtal som just nu förhandlas mellan mellan EU och Japan.

Tony Burke, vice generalsekreterare på den brittiska fackföreningen Unite återanvänder de gamla vanliga argumenten på vänsterbloggen Left Foot Forvard:

  1. ”Avtalet förhandlas i hemlighet”. I hemlighet? Det är den 18:e rundan och alla ha avsatt pressmeddelanden och artiklar. Frihandelsbloggen har skrivit vid ett flertal tillfällen, till exempel för två år sedan.
  2. ”Tack vare upprop från ”civilsamhällesorganisationer” är nu hemligheten av avslöjad”. Som sagt, det har aldrig varit hemligt att EU och Japan förhandlar ett frihandelsavtal.
  3. Anledningen till hemlighetsmakeriet (som alltså inte har ägt rum) skulle vara att man var rädd för att att få samma folkliga protester mot avtalet som mot TTIP och CETA. Men avtalet med Japan började förhandlas 2013, långt innan protesterna mot TTIP och CETA hade tagit fart. Vilka för övrigt drivs av professionella kampanjorganisationer på vänsterkanten som helt saknar folklig förankring.
  4. Det finns nu ”läckta” dokument (det är så skumt att förhandlingstexterna om riskvoter måste ”läckas”) vilket bland annat visar att förhållanden för anställda inte ha någon framträdande plats i förhandlingarna. Nej, det stämmer säkert. Det området har ju sitt eget FN-organ och alldeles egna avtal och konventioner. Frihandelsavtal är viktiga saker, men det är ju inte så att man bör stoppa in allt i dessa. Riktigt viktiga områden som arbetsförhållanden, beskattning, kärnvapennedrustning, hur man räddar klimatet, världshaven och kampen mot smittsamma sjukdomar hanteras (lyckligtvis) i sina egna förhandlingar och avtal. Till detta kommer att arbetsmarknadslagstiftningen är nationell, även inom EU har vi stora skillnader. Vill Burke att svensk arbetsrätt skall vara underkastad texter i ett avtal som är en kompromiss med Japan, ett land där folk strejkar genom att jobba vidare, men med en armbindel som säger att man är i strejk?
  5. Burke drar förstås upp ISDS, det vill säga tvistelösning, som om det var någon sorts nyhet, påstår att dess syfte är att skydda företagens vinster och misstänkliggör återigen EU:s nya domstol avsedd för CETA-avtalet. Att ISDS är en internationell rättsordning styrd av en FN-konvention som över 160 länder skrivit på nämns förstås inte. Och självklart stämmer det inte att ISDS handlar om att skydda företagens vinster. Ingen är garanterad att göra vinst. Däremot att utländska investerare skyddas från expropriation och diskriminering från myndigheternas sida.
  6. Burke påstår att varken EU:s parlamentariker eller Japans dito har insyn i förhandlingarna. De stämmer, men Japans regering och EU-kommissionen har förstås insyn. Detta är fullt normalt. Ta Sverige som exempel: Från riksdag och regering till till minsta kommun med sin kommunstyrelseordförande och fullmäktige hanteras tusentals beslut av regeringen/kommunledningen och/eller tjänstemän på departement/förvaltningar under sekretess. Riksdagsmännen/kommunfullmäktigeledamötena har ingen insyn. De har oftast givit uppdraget och skall godkänna det färdiga resultatet, men det hårda arbetet att ta fram förslagen kan förstås inte ske med politiker och media hängande över axeln. Demokrati är inte samma sak som TV-serien Big Brother.

Vad vi ser är alltså samma uppsättning rena lögner blandat med en eller annan halvsanning som vi sett i protesterna mot TTIP och CETA. Snart kommer Mp, Greenpeace, V och socialdemokraternas vänsterflygel med samma trall på en debattsida nära dig.

Kom ihåg var du läste det först.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
David Ricardo. Rik, smart och snygg.

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades. Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engel...

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades.

Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engelska språket.

Till skillnad från Adam Smith var Ricardo var inte akademiker utan affärsman. Han blev snuskigt rik genom att spekulera i värdepapper på Londonbörsen vid tiden för Napoleonkrigen. Bland annat lär han ha fått veta ganska tidigt om utgången av slaget vid Waterloo och sålt en del av sina engelska statspapper, vilket fick andra att göra det samma och priserna att falla. Då köpte Ricardo snabbt en stor mängd av obligationerna lagom till kunskapen om att slaget vunnits av bland annat britterna blev allmän och obligationerna återigen gick upp.

Han köpte sig också en plats som parlamentsledamot vilket på den tiden var normalt och lär ha lämnat efter sig motsvarande en halv miljard i dagens penningvärde. Om en ekonom skall bedömas efter sin egen framgång på marknaderna torde Ricardo ligga bra till.

I likhet med Adam Smith var han lidelsefullt intresserad av att studera har ekonomin fungerade i verkligheten. Som frihandelsvän såg han hur de protektionistiska argumenten alltid hade sin rot i olika gruppers egenintressen.

Ricardo hade inte Smiths talang för skrivande, men med hjälp av sin vän James Mill (John Stewart Mills pappa) utvecklade han teorin om komparativa fördelar. Det var ytterligare en insikt jämfört med Adam Smith och fungerar än i dag som ett av de starkaste argumenten för frihandel.

Innan dess var ett viktigt argument för frihandel att olika länder är bäst på olika produkter. Om britterna gör kläde bättre än portugiserna men är ganska usla på att odla vin, medan de senare är bättre på att odla vin men ganska dåliga på kläde, bör britterna specialisera sig på ylle och portugiserna på vin. Sen byter de vin mot kläde. Båda länderna får det bättre.

Men varför skall ett land som är bättre än andra länder på allt handla? Vore det inte förnuftigt av britterna att försöka bli bättre än portugiserna även på vinproduktion (genom tullar och subventioner kan den brittiska vinindustrin växa sig stark!) och därmed slippa köpa något från utlandet? Då kunde man bli självförsörjande och samla rikedom hemma istället för att betala pengar för importvaror? Den uppmärksamme känner igen Trumps om tal ”trade deficit” här — att det är ett problem att importera mycket.

Här har vi som så ofta ett argument som låter fullständigt självklart. Det sunda förnuftet säger att det är bra att vara bäst på allt och slippa vara beroende. Handelsmän genom historien har förmodligen ofta hållit med om detta, men agerat helt annorlunda utan att riktigt inse det.

En konsekvens av den föreställningen är också att ett land som inte är bäst på något ingenting har att vinna på handel. De blir bara utnyttjade eftersom de är svaga. Det argumentet finns kvar i hos moderna vänsterteoretiker som varnar för ”globaliseringen” och att världshandeln suger ut fattiga länder.

(Här är det på sin plats med en liten utvikning. Världsbanken och Internationella valutafonden (FN-organ) rekommenderar nästan alltid frihandel. Det gör de rätt i. Däremot ger de även andra policyrekommendationer av ibland mer tvivelaktigt värde och som dessutom inte alltid följs av de länder som får lån och stöd. Ibland blir resultatet av dessa institutioners inblandning inte superbra, men det är då inte just frihandeln som är den problematiska rekommendationen. Kritiker mot globalisering brukar gärna kritisera IMF:s och Världsbankens entusiasm för frihandel samtidigt som de undviker att nämna FN-kopplingen och försöka ge intryck av det handlar om någon form av råkapitalistiska organ som driver en nyliberal agenda till varje pris.)

Men Ricardo kom på att länder inte behöver vara bäst på allt eller ens något för att dra nytta av internationell handel.

Det är den insikten som formuleras som teorin om komparativa fördelar.

Det intressant är inte hur mycket av en vara som kan produceras i ett land med en viss mängd resurser, utan hur mycket av någon annan vara som skulle kunna produceras med de resurserna.

Ricardos exempel är klassiskt. Portugiserna kan producera både mer vin och mer kläde än vad britterna kan. Men det betyder också att om de producerar mer vin, kommer den kunna producera mindre kläde — och tvärt om. Det intressanta är enligt Ricardo inte hur mycket länderna kan producera, utan hur mycket extra vin de kan producera om de avstår från att producerar en viss mängd kläde.

Om exempelvis ett extra kilo kläde för portugiserna innebär att man producerar fyra liter mindre vin, medan britterna bara försakar två liter vin för samma mängd kläde, är britternas kostnad för att producera kläde lägre än portugisernas (att britterna är usla på båda produkterna spelar alltså ingen roll).

Så om britterna säljer ett kilo kläde till portugiserna för tre liter vin är båda länderna vinnare. Britterna får tre liter vin (en liter mer än om de skulle ha gjort det själva istället för att göra det kläde de sålde till portugiserna) medan portugiserna bara behöver betala tre liter vin för klädet (som annars skulle ha kostat dem fyra liter vin i utebliven produktion).

Båda länderna vinner alltså på att byta med varandra. Vilket land som har högst produktivitet spelar ingen roll. Självklart är det land som har lägst produktivitet i sin ekonomi det fattigare landet, men det vinner ändå på att byta eftersom de då använder sina begränsade resurser bättre.

Det är en insikt väl värd att fira tvåhundraårsminnet av!

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Free trade consists simply in letting people buy and sell as they want to buy and sell. It is protection that requires force, for it consists in preventing people from doing what they want to do.
Henry George
Visa flera poster