Gästbloggare

Gästbloggare är privatpersoner, företagare och organisationsföreträdare som har något intressant att säga om handelsfrågor.

Hans Rothenberg (m)

Gästbloggare Hans Rothenberg: Granskningsnämnden går i frihandelsmotståndarnas ledband

I våras anmälde jag SVT-programmet ’Frihandelns pris’ till Granskningsnämnden. Programmet handlade om frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP). Som bekant pågår förhandlingarna fortfarande och har uppmärksammats ytterligare i samband med kontrovers...

Gästbloggare Hans Rothenberg: Granskningsnämnden går i frihandelsmotståndarnas ledband

I våras anmälde jag SVT-programmet ’Frihandelns pris’ till Granskningsnämnden. Programmet handlade om frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP). Som bekant pågår förhandlingarna fortfarande och har uppmärksammats ytterligare i samband med kontroverserna kring det andra frihandelsavtalet mellan EU och Kanada (CETA). Den massiva propagandan från Europas vänsterkanter har satt sina spår i opinionen. Därför är det särskilt viktigt att oberoende public servicekanaler tar sig an uppgiften att ge en neutral och balanserad syn på detta kontroversiella ämne. Framför allt att man också låter alla åsikter i ämnet komma till tals under likvärdiga former.

’Frihandelns pris’ visade istället en ensidigt kritisk vinkling kring den kontroversiella tvistelösningsmekanismen ISDS. Samtidigt gavs inte någon person utrymme att förklara, och än mindre argumentera för, en annan uppfattning om ISDS än den kritiska hållning som programmet bygger kring. I slutet av programmet (44:e minuten) säger speakerrösten: >”ISDS har visat sig vara en Pandoras ask med oanade följdverkningar”. Ett uttalande som förstärkte de kritiska röster som kommit till tals tidigare under programmet.

Dokument Utifrån-redaktionen hade dessförinnan inte sänt något program om frihandelsavtalet mellan EU och USA där en annan vinkling presenteras. Ingen information angavs heller i anslutning till programmet om avsikten fanns att ta upp ämnet i kommande program. Mig veterligen har så heller inte gjorts. Därmed har endast en parts version av synen på ISDS dominerat och ensidigt behandlats. Med detta uppenbara menade jag att SVT brast i saklighet då i sammanhanget betydelsefulla ståndpunkter och uppgifter utelämnats. Programmets speaker balanserade inte inläggen, snarare tvärtom då han genom sina kommentarer förstärkte dess legitimitet. Ett ställningstagande gott som något i denna kontroversiella fråga.

Efter sex månaders behandling lät så Granskningsnämnden meddela sitt ställningstagande. Inte oväntat frias ’Frihandelns Pris’ från anmälan om opartiskhet. Man konstaterar att >”… utgångspunkten för programmet – att kritiskt granska tvistlösningsmekanismen ISDS i frihandelsavtal – tydligt framgick.”. >”Nämnden konstaterar vidare att en investeringsrådgivare som förespråkade mekanismen ISDS medverkade i programmet och kommenterade den kritik som riktats mot mekanismen ISDS. Nämnden anser inte att programmet innebar ett ställningstagande mot handelsavtalet TTIP. Programmet strider enligt nämndens mening inte mot kravet på opartiskhet.”.

Således räcker det för Granskningsnämndens krav på opartiskhet att en person medverkar i en kort minut för att det skall balansera den i övrigt femtio minuter långa propagandan mot frihandelsavtalet. Om ett så flagrant vinklat program som ’Frihandelns pris’ kan passera godkänt igenom detta filter hyser jag föga hopp att objektiviteten behöver vara SVT’s signum framöver i frihandelsdebatten. Att Granskningsnämnden går i frihandelsmotståndarnas ledband är illa för frihandeln, den mediala objektiviteten och framför allt – de svenska mediekonsumenterna.
Hans Rothenberg
Riksdagsledamot (M)

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Standarder är nödvändiga för att samhället skall fungera och effektivt standardiseringsarbete är lönsamt.

Gästbloggare Stina Wallström: Gemensamma standarder EU/USA stor fördel

Standarder till skydd för hälsa, miljö och säkerhet är mycket omdiskuterade i TTIP. I debatten låter det ofta som att europeiska och amerikanska standarder ger olika stark skydd. Handelsavtalets vision om att samma standard ska gälla på båda sidor om...

Gästbloggare Stina Wallström: Gemensamma standarder EU/USA stor fördel

Tvärtemot vad som ofta sägs i den offentliga debatten är det svårt att tänka sig att ett handelsavtal mellan EU och USA skulle leda till mindre strikt skydd för hälsa, miljö och säkerhet. Istället kan gemensamma standarder bidra till ett starkare skydd, samtidigt som det underlättar handel. Inte bara EU och USA kommer att kunna dra nytta av detta, utan även länder utanför avtalet, inte minst utvecklingsländer.

Standarder till skydd för hälsa, miljö och säkerhet är mycket omdiskuterade i TTIP. I debatten låter det ofta som att europeiska och amerikanska standarder ger olika stark skydd. Handelsavtalets vision om att samma standard ska gälla på båda sidor om Atlanten skulle då kunna leda till att standarder som ger ett lägre skydd väljs framför standarder med tuffare krav ”A race to the bottom”. För oss som arbetar med standarder är detta synsätt mycket märkligt.

Hur starkt skyddet för hälsa, miljö och säkerhet ska vara bestäms av lagar, inte standarder. Även om det finns undantag är standarder i normalfallet frivilliga att använda. Frivilliga dokument är dåliga styrmedel. Det betyder verkligen inte att standarder är oviktiga. Om det inte fanns standarder som beskrev metoder för hur lagens krav kan nås eller mätas, skulle det vara mycket svårt för företag att följa lagen och för myndigheter att kontrollera att den följs.

Standarder tas heller inte fram av valda politiker med rätt och skyldighet att stifta lag. De skapas istället genom öppna processer dit alla berörda parter bjuds in. Företag, myndigheter, akademi och civilsamhälle beslutar tillsammans hur standarden ska se ut. Inte förens gruppen har lyckats jämka sina intressen och kommit till konsensus kan standarden godkännas och publiceras.

TTIP kommer inte att ändra några lagar, eller skyddsnivåer, men om EU och USA kan enas om gemensam standard för att visa att lagarna uppfylls är mycket vunnet.

EU och USA har ofta samma mål med sina lagar, exempelvis krocksäkra bilar eller säkra elektriska produkter, men väljer olika standarder för att kontrollera att målen nås. För stora företag betyder detta, i bästa fall, att en produkt måste testas två gånger. Ibland måste företaget tillverka två varianter av samma produkt, en för den amerikanska och en för den europeiska marknaden. För ett mindre företag blir denna typ av anpassning ofta allt för dyr och komplicerad. De tvingas helt enkelt välja en marknad och stanna där. Vilken standard som är ”striktast” kan vara mycket svårt att avgöra, resultaten från mätningarna är helt enkelt inte jämförbara.

Om EU och USA kan enas om gemensamma standarder för att visa att lagkrav uppfylls spar företagen resurser. Resurser som kan användas för produktutveckling snarare än produktanpassning. Dessutom kan gemensamma standarder leda till ”A race to the top” när det blir enklare att jämföra testresultat och avgöra om ytterligare förbättringar skulle ge tillgång till nya marknader.

Ett exempel. Både EU och USA kräver att kylskåp ska vara energieffektiva. Men de standarder som används för att mäta hur mycket energi kylskåpet förbrukar per timme är så olika att testresultaten inte går att jämföra. Även om EU och USA inte lyckas enas om hur energieffektivt ett kylskåp bör vara, skulle en gemensam mätstandard räcka långt. En provning skulle då räcka för att få veta om ett kylskåp kan säljas som energieffektivt på en eller båda marknaderna. Den tillverkare som bara lever upp till kraven på den ena marknaden får ett mycket starkt argument för att göra sin produkt mer energieffektiv, så att den kan säljas även på andra sidan Atlanten.

Gemensamma standarder skulle inte bara underlätta handeln mellan EU och USA, det skulle även underlätta för länder utanför frihandelsavtalet. När det räcker att uppfylla en uppsättning standarder för att få tillgång till hela den transatlantiska marknaden blir det lättare för alla. Allra bäst blir resultatet om EU och USA kan enas om global standard, som tas fram i samverkan med övriga länder inom etablerade globala standardiseringsorganisationer som ISO och IEC.

Global handel kräver global standard. TTIP är vår chans att se till att det, relativt sett, strikta skydd för hälsa, miljö och säkerhet som gäller i EU och USA sprids till resten av världen. Det ger inte bara en smidigare världshandel, utan kan dessutom bidra med små steg på vägen mot de globala lösningar som är ett måste för att lösa världens hälso- och miljöproblem.

Stina Wallström

Teknikföretagen

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Christofer Fjellner

Gästbloggare Christofer Fjellner: Stålkrisen löses inte med höga tullar!

Det är dags att tala om stål. Allt fler europeiska ledare talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodl...

Gästbloggare Christofer Fjellner: Stålkrisen löses inte med höga tullar!

Det är dags att tala om stål. Allt fler europeiska ledare talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodligen ingen lösning alls. Stål är redan en av de mest tullbelagda varorna i Europa och redan nu har vi 18 antidumpingtullar på stålprodukter och 2 provisoriska tullar. Men ändå säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att Europa håller på att översvämmas av kinesiskt stål. Vi kan fråga oss om det påståendet ens stämmer. Och ska lösningen sökas i att anklaga vår näst största handelspartner för dumping?

Om vi bara ser till EU:s import av stål från Kina kan vi se att importen ökat från 5,1 till 8 miljoner ton mellan 2011 och 2015. Det är en betydande ökning men dagens import motsvarar endast drygt fem procent av den totala stålefterfrågan om 150 miljoner ton per år. Den totala kinesiska stålexporten uppgår till 110 miljoner ton – mindre än tio procent av den totala exporten går alltså till EU. Det ska dessutom sägas att priserna på kinesiskt stål är desamma i Europa som i Kina. Att det skulle röra sig om en massiv dumpning är alltså långt från uppenbart.

Det finns en stor överkapacitet i Kinas stålsektor, men samma sak gäller faktiskt för hela världen. Den kinesiska överkapaciteten beräknades 2015 uppgå till 500 miljoner ton. Den europeiska överkapaciteteten för stålproduktion beräknades samtidigt till 65 miljoner ton av EU-kommissionen. Det är sex gånger mer än Europas import från Kina. Men, det stämmer att Kina måste reducera sin överkapacitet och kineserna har redan utlovat en neddragning av kapaciteten med tio procent. Samtidigt har den europeiska stålindustrin endast reducerat sin kapacitet med två procent sedan 2011. Men neddragningen måste vara global. Enligt OECD beräknas den globala överkapaciteten till hela 516 miljoner ton per år, över 20 procent av världens totala produktionskapacitet. Utifrån detta kan vi dra ett par enkla slutsatser:

• Det finns en global överkapacitet för stålproduktion.
• Frågan om överkapacitet är inte enbart en kinesisk fråga. Den är även europeisk om man jämför kapacitet och efterfrågan.
• För att möta frågan om överkapacitet kommer det att krävas neddragningar, såväl i Europa som i resten av världen. Det blir en svår omställning men den kommer att vara nödvändig.
• Även om vi helt skulle ta bort den europeiska importen av stål från Kina så skulle detta inte rädda den europeiska stålindustrin.

Nu reses krav på att man ska använda en annan, diskriminerende, metod för att beräkna antidumpingtullar till Kina när man efter 11 december inte längre kommer att få använda nuvarande metod då man tittar på andra “analoga” länders priser. Fler politiker kräver också att vi ska avskaffa EU:s regler om lägsta tullsats vid antidumpningtullar i vissa fall. Regeln säger att antidumpingtullar aldrig får sättas högre än vad som krävs för att åtgärda den skada som dumping orsakar. EU:s handelsskyddsinstrument kan förbättras, men det betyder inte att vi behöver högre tullar.

I själva verket har EU:s antidumpingtullar på stål visat sig tjäna det syfte som de har haft – att förhindra import av det stål som bedöms som dumpat. Importen av stålprodukter som belagts med antidumpingtullar har minskat mellan 99 och 85 procent. Dessa siffror tyder istället på att tullarna sätts för högt eftersom en antidumpingtull inte ska syfta till att helt plocka bort importen av en vara. Tullnivåerna är med all sannolikhet för höga, inte för låga för att förhindra den skada som dumpning orsakar. Inte ens om man ser till stålkrisen skulle en förändring av reglerna om lägsta tullsats göra någon egentlig skillnad för EU:s stålimport. Den enda konsekvensen skulle vara att ytterligare höja priset för företag som använder stål i sin produktion och för konsumenter som köper produkter med stål.

Det kanske är det så att kinesiska företag säljer sitt stål till förlust om man jämför med dess totala kostnader. Men kostnader för tidigare felinvesteringar är något som ekonomer brukar kalla för “sunk costs” och inte något man ska ta med i kalkylen om produktionen täcker de rörliga kostnaderna. Det är därför troligtvis helt rationellt för stålproducenterna i Kina att sälja till förlust – det måste inte röra sig om rovprissättning för att konkurrera ut europeiska producenter i längden. Det faktum att Kina inte är en marknadsekonomi har troligtvis bidragit till tidigare felinvesteringar, men det säger inte att det just nu är en massiv dumpning som pågår.

Det finns de som hävdar att EU borde göra samma sak när USA slår till med en ståltull på 522 procent. Men för det första är USA:s tullar på 522 procent ungefär att göra samma sak som när de ger mördare 522 års fängelse, mördare blir ofarliga för samhället även med betydligt lägre straff. Men i grunden handlar det om att stålnationalism bara försenar en strukturomvandling som ändå måste göras.

Stålkrisen är verklig, i Sverige, i Europa och i hela världen. Men att bara skylla alla vår stålindustris problem på Kina tjänar inget syfte. Det skulle förvärra för vår övriga industri som behöver stål i sin produktion. Vi behöver inte tullar utan andra åtgärder för att hjälpa sektorn till strukturella förändringar och för att hjälpa anställda som sägs upp till nya jobb. Vi behöver inte gå in i en handelskonflikt med Kina.

Christofer Fjellner, EU-parlamentariker (m)

Kommentarer

Magnus Kågströmaugusti 30, 2016
Det finns en annan trend som också måste beaktas i sammanhanget när stålproducenterna går på knäna och lobbyister skriker efter skyddstullar. Nämligen den att stålet idag konkurrerats ut inom väldigt många områden av kolfiber och olika specialplaster. Fordons- och båtbranschen som tidigare var storkonsumenter av stål köper idag kolfiber, aluminium och plaster. Samma sak inom stora delar av försvarsindustrin. Lägg den kommande utvecklingen inom 3D-skrivare som sällan printar i stål och trenden ser än jobbigare ut.
Stäng posten Läs nästa post
Free trade consists simply in letting people buy and sell as they want to buy and sell. It is protection that requires force, for it consists in preventing people from doing what they want to do.
Henry George

Gästbloggare Christofer Fjellner: Önskelista till nya handelsministern

Det är glädjande att Stefan Löfven efter nästan två år tagit sitt förnuft till fånga och insett vikten av att Sverige har en handelsminister på riktigt. Frihandeln är viktigare än på länge och tyvärr blåser allt starkare protektionistiska strömmar i vär...

Gästbloggare Christofer Fjellner: Önskelista till nya handelsministern

Det är glädjande att Stefan Löfven efter nästan två år tagit sitt förnuft till fånga och insett vikten av att Sverige har en handelsminister på riktigt. Frihandeln är viktigare än på länge och tyvärr blåser allt starkare protektionistiska strömmar i världen. Som regeringens expertmyndighet Kommerskollegium påpekade i en rapport för några dagar sedan är protektionismen på frammarsch – men den är mer dold.

Med den svaga tillväxt vi ser i Sverige och Europa är mer frihandel det bästa sättet att få fart på tillväxten. Sverige har varit en frihandelns röst i EU och i världen, både under borgerliga och tidigare socialdemokratiska regeringar men de senaste åren har denna röst varit tystare än vanligt. För att Sverige åter ska kunna ta ledartröjan för frihandel krävs hårt arbete.

Men för att Sveriges nya handelsminister Ann Linde ska få en så snabb start som möjligt kommer här de fem prioriteringar Sverige borde driva på handelsområdet:

Frihandelsavtalet med USA: Frihandelsförhandlingarna med USA går trögt och allt mindre tyder på att man kommer att få ett avtal på plats innan det amerikanska presidentvalet i november. Men vi får inte sänka våra ambitioner. Avtalet mellan EU och USA måste bli djupgående och röja fler handelshinder än tullar. Vi måste också eftersträva regelharmonisering och -samarbete. Exempelvis kan det inte vara rimligt att ett läkemedel ska behöva godkännas på båda sidor av Atlanten för att kontrollera att det lever upp till likvärdiga krav.

Investeringar: Investeringsskydd är viktigt i handels- och investeringsavtal eftersom det skapar stabila förutsättningar för utländska investeringar. Tyvärr har myterna om investeringsskydd frodats. Men kärnan är denna: Även stater måste följa ingångna avtal, inklusive frihandelsavtal. Investeringsskydd säkerställer att inhemska och utländska investerare behandlas lika och att staten inte lägger ut omotiverade hinder för utländska investerare så att de inte längre kan bedriva sin verksamhet. Moderna investeringsavtal tillåter samtidigt länder att införa ny lagstiftning för att skydda både miljö och konsumenter. EU-kommissionen har en ny modell för hur man löser tvister mellan investerare och stater. Jag är kritisk mot den nya modellen, och den har inte heller lyckats tysta de som var skeptiska mot det ursprungliga systemet för investeringsskydd. Att rädda investeringsskyddet i framtida frihandelsavtal kommer att bli en tuff uppgift för Linde.

Undvika handelskonflikt med Kina: När Kina gick med i Världshandelsorganisationen WTO 2001 gick alla medlemmar i WTO med på att man skulle beräkna antidumpingtullar på ett annorlunda sätt till och med 11 december 2016. När de diskriminerande reglerna tas bort kallas det att Kina får “marknadsekonomisk status”. Kina är ingen marknadsekonomi. Men i grunden handlar frågan inte om detta, utan om hur vi beräknar antidumpingtullarna. EU måste hålla fast vid sitt löfte och beräkna tullarna på ett sätt som är förenligt med WTO:s regelverk. Men motståndet mot att ändra antidumpingtullarna är hårt, framför allt från stålindustrin som på goda grunder är orolig för kinesisk överproduktion. EU har varit en förkämpe för regelstyrd handel och Sverige måste se till att EU fortsatt förblir det. Om inte EU ändrar sina regler för före 11 december riskerar vi en onödig och kostsam handelskonflikt med vår näst viktigaste handelspartner. Det är något som verkligen bör undvikas.

Ursprungsregler: Ursprungsregler används i frihandelsavtal för att fastställa om en produkt eller tjänst ska få tillgång till lägre tullsatser eller inte. Reglerna kan exempelvis säga att en andel i varans värdeökning måste ha skett i det land som EU har ett avtal med för att den ska slippa tull eller få lägre tull. De är en nödvändig konsekvens av dagens lapptäcke av bilaterala frihandelsavtal men det har skapat en “spagettibunke” av handelshinder. Att EU moderniserar dessa och gör dem enklare måste vara en prioritet och det är viktigt att Sverige ligger på i denna process.

Tjänster och dataflöden: Tjänstehandel är morgondagens handel. Den blir allt viktigare för svenska företag, inklusive industriföretag där tjänster står för en allt större del av försäljningen. Den svenska tjänsteexporten har sedan 1993 ökat med mer än 350 procent . För att den moderna handeln, där tjänster och varor blir mer sammanlänkade ska fungera måste vi ha friare dataflöden. Förutsättningarna för dataflöden till USA ser ut att lösas men stryps dataflödena är det som att den moderna världsekonomins nervsystem slutar att fungera.

Det är en lång lista men utmaningarna är många och inte begränsade till dessa. Grön frihandel, fler slopade tullar för fattiga länder och enklare tullregler är bara några av bubblarna på listan. Frihandelsmotståndet finns på många håll i Europa och i världen. Jag kan därför bara önska Ann Linde lycka till!

Christofer Fjellner
Europaparlamentariker för Moderaterna i utskottet för internationell handel

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Hans Rothenberg (m)

Gästbloggare Hans Rothenberg (M): Regeringens handelspolitik skadar Sverige

Frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, kommer också att skapa världens största regionala frihandelsområde. Både EU:s och USA:s företag och konsumenter kan härigenom dra fördel av outnyttjad potential och nya ekonomiska möjligheter. Sverige är den s...

Gästbloggare Hans Rothenberg (M): Regeringens handelspolitik skadar Sverige

Det är välkommet att regeringen nu presenterat en exportstrategi. Tyvärr har den ett tydligt ovanifrånperspektiv där staten och Business Sweden är aktörerna som ska lösa problemen. Samtidigt försvagas villkoren och konkurrenskraften för företagen genom bland annat höjda skatter, regeringens osäkerhet i energifrågan och en vag hållning i frihandelsförhandlingarna med USA. Exportstrategin måste vara mer inriktad på handel och att hjälpa svenska företag nå nya marknader utomlands. Ökad frihandel, större öppenhet och mer ekonomiskt samarbete är en förutsättning för att ett litet och exportberoende land som Sverige ska kunna hävda sig. Frihandeln är det verktyg som har bidragit till den snabba tillväxten och det ökade välståndet i världen. Moderaterna har presenterat ett antal förslag som vi vill arbeta för inom ramen för exportstrategin;

● Utveckla en handelsstrategi som beaktar såväl import och export som delar av en utvecklad handel

● Utveckla en exportstrategi som tar hänsyn till svenska konkurrensvillkor med särskilt fokus på små och medelstora företag

● Ta fram ett system för exportcheckar som kan vara ett stöd och svar på hur fler traditionella bolag ska kunna komma ut på exportmarknaderna

● Utveckla en strategi för att motverka protektionism i världen

● Verka för att stimulera exporten av svenska välfärdstjänster

● Fortsätta stärka svensk besöksnäring och Visit Swedens arbete med att locka utländska besökare till Sverige

Regeringens utrikes- och handelspolitik sedan man tillträdde hösten 2014 har skadat Sverige och försvårat våra möjligheter att bedriva en effektiv handelspolitik. Vi har genom avsaknad av en renodlad handelsminister missat möjligheterna att påverka EU:s handelspolitik i en riktning som skulle gynna och stärka vårt land, vår konkurrenskraft och svenska företag på grund av en ofattbar passivitet och påfallande ointresse för handelsfrågor från regeringens sida. Därtill har regeringen lyckats med konststycket att reta upp och fjärma sig både gentemot Israel och arabstaterna samtidigt. Fiaskot i Saudiarabien riskerar att slå hårt mot den svenska exporten till Mellanöstern då landet sedan lång tid tillbaka är vår viktigaste handelspartner i regionen.

Regeringen och näringsminister Mikael Damberg kör också dubbelt. Man skrotar ett avtal med Saudiarabien samtidigt som man inom exportstrategin har en lista med prioriterade länder som inkluderar diktaturer som Förenade Arabemiraten, Qatar och Kazakstan. Visst ska Sverige alltid sträva efter att nå nya marknader och ha en offensiv handels-och exportpolitisk agenda men det rimmar illa då man säger upp ett avtal med en hårdför diktatur bara för att sedan vända sig mot tre andra istället.

En aktiv svensk handelspolitik är en förutsättning för att vårt land ska kunna hävda sig internationellt och förbättra förutsättningarna för företag att starta och verka i Sverige. Bättre villkor för företag på hemmaplan gör att svenska företag klarar sig bättre när de vill etablera sig på bortaplan, vilket i sin tur gör att jobben kan bli fler på hemmaplan. En del i uppgiften för regeringen torde därför vara att stödja svenska företag att nå nya marknader. Det är särskilt viktigt för små och medelstora växande företag.

Frihandel och ömsesidigt marknadstillträde är inget som kommer av sig självt utan bygger på mödosamt framförhandlade avtal, som ofta tar flera år att få på plats. Därför krävs det också att Sverige har en regering som prioriterar handelspolitiken, exportmöjligheterna och som också har en skicklig diplomatisk förmåga att manövrera mellan olika länder. Något som vår nuvarande regering så uppenbart saknar båda delarna av.

Hans Rothenberg (M) Riksdagsledamot Göteborg Näringsutskottet

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Gästbloggare Johan Hultberg (m): Mer frihandel – för miljön och klimatets skull

FN:s klimatförhandlingar i Paris i slutet av förra året blev en stor framgång. Världens länder enades om ett globalt klimatavtal med en höjd ambitionsnivå. Den globala temperaturökningen ska nu hållas väl under två grader och ansträngningarna ska öka med ...

Gästbloggare Johan Hultberg (m): Mer frihandel – för miljön och klimatets skull

Att handel är en kraftfull tillväxtmotor och ett effektivt sätt att lyfta människor ur fattigdom är ett vanligt argument för varför vi ska riva handelshinder och öppna upp för mer frihandel. Att frihandel också är viktigt för att tackla våra stora klimat- och miljöutmaningar är däremot argument som sällan lyfts fram. Istället används omsorg för miljö och klimat ofta som argument mot frihandel och som skäl för att rent av införa helt nya handelshinder så som t.ex. klimattullar.

Argumentet för klimattullar är att även importerade varor bör ha ett prispåslag som motsvarar deras klimatpåverkan, på samma sätt som varor producerade i exempelvis Sverige är belagda med koldioxidskatt eller en kostnad genom EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS). Det finns en lockelse i argumentationen. För mig som liberal är det nämligen en självklarhet att vi ska prissätta utsläpp enligt principen om att förorenaren ska betala. Teorin bakom klimattullar håller dock inte. Hur skulle t.ex. tullarna konstrueras för att ta hänsyn till att varor av samma slag men från olika delar av ett land eller bara från olika fabriker har helt olika klimatavtryck? I praktiken hade en klimattull missat målet och bara blivit ännu ett kostsamt exempel på en godtycklig och schablonmässig tull. Bra mycket bättre är istället att försöka använda frihandelsavtal som verktyg för att förmå fler länder att prissätta utsläppen just där de sker.

Självfallet finns det dock en risk med att föra in miljö- och klimatkrav i diskussionen om nya frihandelsavtal. Frihandelsmotståndare utnyttjar så klart möjligheten att förklä sin protektionism i gröna färger vilket inte minst är väldigt påtagligt just nu i debatten om Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP). Att TTIP skulle hota miljö och djurskydd är motståndarsidans kanske mest använda skrämselpropaganda.

För miljön och klimatet är det verkliga problemet emellertid snarare bristen på frihandel. Tullar och andra handelshinder gör miljö- och klimatsmarta varor dyrare och mindre tillgängliga världen över. Mer frihandel skulle dock inte bara sänka kostnaden på miljösmarta produkter utan också bidra till minskad misshushållning och ge oss bättre förutsättningar att hantera konsekvenserna av miljöförstöring och klimatförändringar. Särskilt tydligt är detta för den globala livsmedelsförsörjningen. Handel skapar som bekant förutsättningar för specialisering, jämnar ut priser och gör oss mindre känsliga för t.ex. torka. Utan handel skulle ett års missväxt i ett visst land resultera i hungersnöd eller kräva stora beredskapslager. När förutsättningarna för livsmedelsproduktion på många håll i världen snabbt förändras på grund av klimatförändringar är handel viktigare än någonsin. Protektionism är med andra ord såväl ett miljöproblem som ett hot mot den globala livsmedelsförsörjningen.

EU är tyvärr mästare på att införa skyddstullar på sådant som kan bidra till att minska vår negativa påverkan på klimatet. Utan tullar på t.ex. biodrivmedel och solceller hade de europeiska utsläppen av växthusgaser kunnat sjunka snabbare än vad de gör idag. Ökad frihandel inom energi och energiteknik skulle dessutom bidra till ökad energisäkerhet genom att minska europeiska länders beroende av rysk gas och olja.

FN:s klimatförhandlingar i Paris i slutet av förra året blev en stor framgång. Världens länder enades om ett globalt klimatavtal med en höjd ambitionsnivå. Den globala temperaturökningen ska nu hållas väl under två grader och ansträngningarna ska öka med sikte på att också hålla ökningen under en och en halv grad. Världen skriker nu efter lösningar på hur avtalets ambitioner ska nås. Ord måste omsättas i handling. En ökad handel med produkter och teknologier som kan bidra till att minska växthusgasutsläppen och fasa ut användningen av fossil energi är en självklar och central del av lösningen.

Just nu har EU ett gyllene tillfälle att skapa förutsättningar för precis detta. Detta då förhandlingar inleddes 2014 mellan EU och ett stort antal WTO-medlemmar, däribland bland andra Australien, Kanada, Kina och USA, om ett grönt frihandelsavtal. Om förhandlingarna blir framgångsrika och resulterar i att tullar rivs på allt från teknik för förnybar energi, till avfallshantering och reningensteknik skulle det betyda oerhört mycket för miljö- och klimatarbetet och det utan att kosta skattebetalarna en krona.

Johan Hultberg (m)

Ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet och ledamot i EU-nämnden

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Checkpoint Charlie från västsidan. Då var USA:s engagemang i Europa betydande. Nu har det falnat. TTIP skulle åter öka intresset.

Gästbloggare: Jessica Rosencrantz (m): TTIP är en säkerhetspolitisk fråga

Jag har alltid varit en vän av USA och det amerikanska engagemanget i Europa. Under kalla kriget hade Europa de amerikanska trupperna i Västberlin att tacka för att halva vår kontinent förblev fri från Sovjetkommunismens förtryck. Utan ett trovärdigt stöd fr...

Gästbloggare: Jessica Rosencrantz (m): TTIP är en säkerhetspolitisk fråga

Jag har alltid varit en vän av USA och det amerikanska engagemanget i Europa. Under kalla kriget hade Europa de amerikanska trupperna i Västberlin att tacka för att halva vår kontinent förblev fri från Sovjetkommunismens förtryck. Utan ett trovärdigt stöd från USA hade Västeuropa haft svårt att hejda den sovjetiska expansionen västerut.

Efter Berlinmurens fall och demokratiseringen av Östeuropa har dock det amerikanska intresset för Europa svalnat. Trots Rysslands annektering av Krim och anfall på östra Ukraina tycks det amerikanska intresset främst vara riktat mot Asien och Kina. De amerikanska skattebetalarna är möjligen trötta på att betala för försvaret av en rik kontinent som Europa, men utan USA i Europa blir vår kontinent mer utsatt och en svagare spelare i världspolitiken.

TTIP skulle förstärka de transatlantiska banden genom att komplettera Natos militära gren med en ekonomisk dito. Det skulle bidra till att återigen väcka det amerikanska intresset för Europa. En stormakt har alltid ett intresse att försvara sina ekonomiska intressen i världen och TTIP skulle definitivt stärka USA:s ekonomiska intressen i Europa. Frihandel mellan EU och USA skulle dessutom generera ekonomisk tillväxt på båda sidor av Atlanten. Det skulle ge den europeiska ekonomin en välbehövlig knuff i rätt riktning i ett läge där tillväxten på kontinenten inte är allt för god.

Förutom de ekonomiska aspekterna med TTIP har avtalet även ett viktigt symbolvärde. Det visar att de liberala demokratierna i världen står enade och det är också därför Putin är motståndare till avtalet. Tyvärr ser vi hur protektionister på höger- och vänsterkanten försöker skjuta avtalet i sank genom att sprida myter och måla upp domedagsscenarier.
Frihandelsvänner i hela Europa måste samlas till försvar av TTIP.

I den svenska debatten lyfts sällan TTIP:s säkerhetspolitiska värde. Möjligen beror det på att vi inte varit i krig på 200 år och att världen blivit en fredligare plats sedan 1989. Tyvärr tycks epoken av fred vara över då vi åter ser hur Kreml invaderar grannländer och hur Mellanöstern i är sönderfall. Vårt lands säkerhet är återigen utmanad och den här gången gäller det att vi väljer sida. Under kalla kriget nöjde vi oss med att inte ta ställning mellan demokrati och diktatur av respekt för Finlands utsatta läge. Idag är läget ett annat, Sverige är med i EU, partner till Nato och en tydlig röst för demokrati och frihandel i världen. Frihandel mellan EU och USA skulle visa att Europa tydligt valt sida när demokratin på kontinenten utmanas av Putins korrupta samhällsbygge.

TTIP är mer än bara ekonomi. Det symboliska och säkerhetspolitiska värdet av stärkta ekonomiska band över Atlanten får inte underskattas i tider av oro. Därför välkomnar jag TTIP och ett större amerikanskt engagemang i Europa – väst är starkare tillsammans.

Jessica Rosencrantz är riksdagsledamot för moderaterna, vice ordförande i Trafikutskottet och suppleant i EU-nämnden

 

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenmars 2, 2016
Men det finns inget "hemlighetsmakeri". Själva förhandlingarna är inte offentliga, men resultatet kommer att bli offentligt, debatteras och beslutas demokratiskt. Förhandlingar i Sverige, exempelvis i riksdagens utskott eller när det gäller lönebildningen är också till viss del hemliga.
Gunda Johanssonfebruari 18, 2016
Ttip hemlighetsmakeri kring dokumentet ger väl en bra indikator att allt är inte grönt, framförallt demokratin som är redan försvagat begränsas ytterligare
Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Riksdagsledamot Johan Hedin (c).

Gästbloggare Johan Hedin (c): Frihandelsstriden blossar upp igen

De stora slagen måste vinnas om och om igen. Den som trodde att vi en gång för alla vunnit frihandelsdebatten måste tänka om. Allt oftare hörs nu yttringar från vad man tycker borde vara en svunnen tid, om att vissa sektorer ska ”skyddas” från konkurrens,...

Gästbloggare Johan Hedin (c): Frihandelsstriden blossar upp igen

Kanske är det än mänsklig reflex att i svåra stunder vända blicken bakåt och känna sorg över det vi har haft istället för att se framåt och se vad vi kan få i morgon.
Frihandelsdebatten är inte sällan hämmad av detta. Utländska företag konkurrerar ut svenska och en samstämmig bild i dystra färger målas och förmedlas när ett företag flyttar och lämnar en bygd i osäkerhet och ökad arbetslöshet.

Men samma mekanismer som släpper in det utländska företagets framgångar, låser också upp en värld för det svenska företaget som förmår att förnya sig, använder sina konkurrensfördelar och skapar nytt — något som kan leda till långt fler jobb och högre välstånd.

Utmaningen ligger kanske i den retoriska lucka som kommer av att vi med absolut säkerhet vet vad vi har, medan det vi kan få inte ännu kan bevisas. Detta är ett faktum som varje frihandelsvänlig politiker, som besöker en ort vars näringsliv nyligen drabbats av nedläggningshot, ställs inför.

En gång för inte så länge sedan vann vi frihandelsdebatten.

Det var tidigt 2000-tal. Attac och liknande rörelser hade kopplat greppet om diskursen. Kapitalismen var roten till allt ont och frihandel var dess tillämpade form. Genom ett fantastiskt arbete av några enskilda debattörer, främst Johan Norberg som då var knuten till näringslivets tankesmedja, Timbro, drevs frihandelsmotståndarna tillbaka och få ifrågasatte efter det på allvar frihandelns goda kraft.

Även om särintressen naturligtvis alltid försöker skaffa sig fördelar, så var frihandeln regel och handelshinder undantag. Och så har det varit under en lång tid. Noterbart är att inte ens den parlamentariska vänstern i någon särskild utsträckning problematiserade handeln när det kommer till konkret lagstiftning, ej heller i någon betydande omfattning när det gäller EU-nämndssammanträden inför rådsförhandlingar.

Detta är nu en utveckling som har vänt, föranledd av troligen främst två orsaker. Det ena är TTIP och den debatt som följer av förhandlingarna kring det. Det andra är Sverigedemokraternas ökade inflytande.

Sedan frihandelsvännernas seger har vänstern varit på defensiven, men TTIP-debatten har tvingat partierna att bekänna färg. Det har helt enkelt blivit omöjligt att ducka i debatten, även om den inte ännu förs i populärmedia. Av detta har vi antagligen bara sett början.

Sverigedemokraterna är ett uttalat protektionistiskt parti och med ökat inflytande för dem, så minskar frihandelsvänligheten i politiken. I synnerhet när väljare går till dem från utpräglat frihandelsvänliga partier.

De stora slagen måste vinnas om och om igen. Den som trodde att vi en gång för alla vunnit frihandelsdebatten måste tänka om. Allt oftare hörs nu yttringar från vad man tycker borde vara en svunnen tid, om att vissa sektorer ska ”skyddas” från konkurrens, medan varje intellektuellt hederlig analys landar i att öppenhetslinjen är den enda rimliga, såväl moraliskt som materiellt.
Kanske är det dags att damma av Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg. Argumenten kommer att behövas förr än de flesta tycks tro.

Johan Hedin är riksdagsledamot (c) från Stockholm och sitter i justitieutskottet

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
Visa flera poster