Presidenterna var bättre förr. Bush d y var en varm vän av frihandel och satte bland annat igång TPP-förhandlingarna.

Polarisering kan också vara av godo — får folk att tänka efter vad som är viktigt

Det är uppenbart att vi nu har en polarisering på världsscenen när det gäller handel och öppenhet.

För bara ett par år sedan fanns det en sorts ljum uppslutning kring frihandel, öppenhet och globalisering. Kritiken gällde i huvudsak problem som bara på marginalen hade med frihandel och globalisering att göra. I praktiken var det en standardretorik på temat att frihandel inte löser alla problem. Vilket naturligtvis är sant. Frihandel innebär att individer och företag kan sälja varor och tjänster över gränserna utan tullar, kvoter och byråkratiskt krångel och att nationella regler inte diskriminerar mot utländska produkter och företag. Annat, som länders arbetsmarknadspolitik, mänskliga rättigheter, socialförsäkringssystem eller miljöpolitik påverkas bara marginellt av handelspolitiken.

Däremot skapar handel ökat välstånd och öppnar för influenser från andra länder vilket med tiden ger en entreprenöriell medelklass som odlar en liberal livsstil och har makt att kräva rättigheter. Erfarenheten är ganska tydlig. En trygg demokratisk utveckling bygger på att det finns en stor medelklass som har intresse av stabilitet i form av lagstyre, marknadsekonomi och respekt för egendom och kontrakt.

De praktiska erfarenheterna av handel backas dessutom upp av ekonomisk och statsvetenskaplig teori.

Stödet för frihandel uppfattades med andra ord som stabilt. Särintressen argumenterade med varierande framgång för att just deras marknader borde skyddas av olika skäl. De hade viss framgång, men huvudsakligen för att politiker föll undan av ”pragmatiska” skäl (oro för att inte bli valda eller återvalda) — inte för att det fanns något generellt stöd för protektionism.

Under 2015-2016 skedde tre saker.

För det första att det amerikanska presidentvalet präglades av starka protektionistiska strömningar.

Det är förmodligen fel att uppfatta Trump och Sanders hållning som klassisk protektionism. Ingen av dem tror att handelshinder faktiskt ökar välståndet. Sanders uppfattning var att frihandel visserligen ökar välståndet, men att en konsekvens av frihandeln är att välståndsökningen blir ojämnt fördelad. Storfinansen och de multinationella företagen drar mer nytta av frihandeln än vad arbetarklassen gör. Den får i stället betala med lägre löner och utflyttade jobb.

Trumps verklighetsbild var att frihandel visserligen är bra, men att WTO, NAFTA- och TPP-avtalen på olika sätt var ofördelaktiga för USA och att Kina manipulerar sin valutakurs och subventionerar sina exportföretag på olika sätt. Konsekvensen är att tillverkningsjobb inom amerikansk industri försvinner och amerikanska arbetare får allt lägre löner. Vidare förefaller Trump se underskottet i handelsbalansen som ett problem och anklagar även Tyskland för att Euron skulle vara undervärderad.

Hillary Clinton tvingades också med i angreppen på frihandel. USA har en tradition av protektionism (det är i själva verket den normala inställningen hos amerikanska politiker), men den har i hög utsträckning bestått av retorik. I verkligheten har USA gått i spetsen för att skapa breda avtal och fungerande system. USA:s stora inflytande globalt har byggt på att man varit skicklig på att skapa institutionell stabilitet.

För det andra drabbades CETA-avtalet mellan EU och Kanada av oväntat motstånd. Avtalet var färdigförhandlat utan att möta några protester, men väckte plötsligt vänsterns uppmärksamhet. Sannolikt för att TTIP-avtalet kritiserades hårt av vänstern, och försvarades genom att jämföras med CETA. Att demonisera det senare blev därför nödvändigt. I sak är det dessutom fel att jämföra TTIP med CETA då USA och Kanada är ganska olika som samhällen. Både när det gäller arbetsrätt, miljö, produktsäkerhet och rättssystem liknar Kanada EU mer än USA.

En tredje händelse är Brexit som av många uppfattas som driven av antiglobalisering. Men där var drivkrafterna snaras anti-Bryssel och motvilja mot immigration. Möjligheterna att bli en ännu mer framstående handelsnation genom frihandel med resten av världen när EU inte längre lade sig i var ett argument för Brexit. Det visar sig nu inte stämma riktigt. Många länder vill förvisso handla med Storbritannien, men de kommer inte i närheten av den betydelse som EU-länderna har haft som handelspartners.

Under en tid har det alltså sett ut som att protektionism varit en totalt dominerande strömning internationellt.

Men när man fått lite perspektiv på saken visar det sig lyckligtvis inte stämma.

Ledarna för världens stora ekonomier och handelsnationer deklarerar nu att de stöder frihandel och skyndar på arbetet med att få pågående förhandlingar i hamn.

Bloomberg skriver om Tysklands Angela Merkel och Japans Shinzo Abe, ledare för två av världens största ekonomier (om Merkel leder Tyskland eller hela EU är en akademisk fråga):

”German Chancellor Angela Merkel and Japanese Prime Minister Shinzo Abe called for a concerted effort to defend free trade, expanding the list of economic powers joining together to counter the U.S. shift toward protectionism.

Barely 48 hours after Merkel and President Donald Trump clashed on economic policy at their first White House meeting, the German leader called for swift conclusion of a trade accord between Japan and the European Union. That followed a renewed German-Chinese commitment to open markets on the eve of her trip to Washington and Merkel’s backing for a free-trade accord between the EU and Mercosur, the South American economic bloc.

“Of course we want fair markets, but we don’t want to put up barriers,” Merkel said Sunday evening in a speech in Hanover, Germany, pushing back against Trump’s pledge to enact “America First” policies. “At a time when we have to quarrel with many about free trade, open borders and democratic values, it’s a good sign that Germany and Japan aren’t quarreling about that.””

Förra veckan skrev Frihandelsbloggen om positiva tecken när det gäller världshandeln.

Polarisering uppfattas ofta som något negativt. Men den kan också leda till att människor tänker efter vad som egentligen är viktigt och gör tydligare ställningstaganden än de annars skulle ha gjort.

 

 

 

 

 

 

 

 

Frihandel i media vecka 16

2017-04-21 Australien finansminister Mathias Cormann kommer att driva frihandel hårt i Washington: Australia's finance minister will trumpet the virtues of free trade and anti-protectionism when he meets global economic leaders in Washington. Mathias C...

Frihandel i media vecka 16

2017-04-21

Australien finansminister Mathias Cormann kommer att driva frihandel hårt i Washington:

Australia’s finance minister will trumpet the virtues of free trade and anti-protectionism when he meets global economic leaders in Washington.

Mathias Cormann – who is in the US for talks with world financial leaders – noted the International Monetary Fund had warned against the impact of increased protectionism on global growth.

”Certainly Australia has an open trading economy engaged with the world focused on doing as much business as possible with other parts of the world,” he told Sky News from Washington on Friday.

”We are keen to see all economies around the world be engaged and as open and as freely engaged in trade as possible. That certainly will continue to be our message at these meetings here in Washington this week.”

2017-04-19

LO uppdaterar sin position när det gäller handel. Inga stora skillnader från tidigare uppfattning och i huvudsak en bra linje:

”Den nya formen av internationella handels- och investeringsavtal som inte bara handlar om tullar och tariffer möter förändringen i handels – och investeringsströmmar. Digitalisering och e-handel, utsuddade gränser mellan varu- och tjänsteproduktion och det faktum att företagens produktion ofta består av långa och komplexa värdekedjor, är viktiga utgångspunkter i dagens globaliserade handelsutbyte.

Ett transatlantiskt handels- och investeringsavtal (TTIP) mellan de två största globala aktörerna, EU och USA, kommer att kunna utgöra en global mall för hur den nya generationens avtal kan slutas i framtiden, framför allt när det gäller arbetstagarnas rättigheter.

LOs utgångspunkt är att arbetstagares rättigheter och villkor aldrig får betraktas som ett handelshinder. LO har arbetat aktivt för att påverka förhandlingarna om TTIP i syfte att få ett avtal som bidrar till ökat välstånd, utan att det äventyrar demokratiska beslut och undergräver arbetstagares rättigheter. LO vill också slå vakt om det nationella politiska manöverutrymmet, särskilt när det gäller offentliga tjänster.”

 

2017-04-17

Expressen skriver om kandidaterna i franska valet, bland annat om vad de tycker om handel och globalisering:

Emmanule Macron, 39 år,  På marsch (En Marche):

EU och diplomati: Harmonisera skatter, a-kassa, fortbildning, och minimilön i EU. Handels- klimat och säkerhetsavtal mellan Kina och EU. Inga lättnader i sanktionerna mot Ryssland. Utestäng Storbritannien från EU:s inre, fria marknad.

François Fillon, 63 år, Konservativ (Les Républicains):

EU och diplomati: Avskaffa sanktioner mot Ryssland. Hårdare tag mot Kina i handelsförbindelser. Inför en ekonomisk regering inom eurozonen. Förhandla med Bashar al-Assad i Syrien. Omförhandla EU-avtalet om arbetskraftens rörlighet.

Marine Le Pen, 48 år, Nationella fronten (Front national):

EU och diplomati: Folkomröstning inom sex månader om utträde ur Schengen, om eurosamarbetet och EU-medlemskap. Närma sig Ryssland. Stöd Bashar al-Assad i Syrien. Uttåg ur internationella handelsavtal. Citat: ”Globalisering handlar om att låta slavar tillverka produkter som säljs till arbetslösa.”

Jean-Luc Mélenchon, 65 år, Det Okuvade Frankrike (La France insoumise):

EU och diplomati: Frankrike ska gå ut ur; Nato, eventuellt ur EU (om inte EU böjer sig för franska krav), ur Världsbanken, ur Valutafonden, ur WTO och ur Schengen. Frihandelsavtal ska rivas. Palestina ska erkännas. Frankrike ska närma sig Ryssland diplomatiskt.

 

2017-04-16

SvD skriver om valet i Storbritannien, Brexit och handeln:

”Lena Sellgren, chefsekonom Business Sweden, konstaterar att det är ett högt spel av Theresa May att utlysa ett nyval och hon bedömer inte att nyvalet leder till en mjukare brexit.

– Nyvalet förändrar inte det faktum att Storbritannien står inför en hård brexit, säger Lena Sellgren och menar att det snarare handlar om att May vill stärka sin position.

– Hon är i stort behov av ett starkt mandat inför förhandlingarna, som kommer att bli tuffa.

Lena Sellgren räknar med att Storbritannien inte bara lämnar EU utan även den inre marknaden, vilket innebär att det blir tull på varor som exporteras till Storbritannien framgent.

– De kommer att lämna tullunionen och i praktiken kommer tullformaliteter införas och även ursprungsbevisning, vilket innebär ökade kostnader för företagen och det blir en negativ effekt även om man får till ett frihandelsavtal, säger Lena Sellgren.

Det värsta scenariet vore om man inte ens får till ett frihandelsavtal med EU, utan bara har WTO-avtalet att luta sig mot. Och hur förhandlingarna med EU till sist kommer att gå är mycket svårt att sia om i synnerhet som fler EU-länder står inför nyval, närmast presidentvalet Frankrike.

– Om Marine Le Pen tar hem det har vi ett besvärligt läge. Hela EU-frågan kommer i ett nytt ljus. Mycket står på spel i EU, som kan påverka brexitförhandlingarna, säger Lena Sellgren.

Nyvalet kan leda till en stökigare skilsmässa. Om hennes mandat inte stärks kan den brittiska förhandlingspositionen mot EU försvagas.
Andreas Hatzigeorgiou chefsekonom på Stockholms handelskammare menar att mycket kan hända tills nyvalet äger rum.

– Nyvalet kan leda till en stökigare skilsmässa. Om hennes mandat inte stärks kan den brittiska förhandlingspositionen mot EU försvagas, säger Andreas Hatzigeorgiou.

Han menar att EU-sidan i förhandlingar kan bli tuffare, och risker finns att frihandelsavtalet inte blir så bra.

– Om den brittiska förhandlingspositionen mot EU försvagas så kan det leda till ett tunnare frihandelsavtal och det ligger inte i Sveriges intresse, säger han.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Här skapas inget välstånd.

Tvåhundra år sedan ”On the Principles of Political Economy and Taxation.”

Ricardos teori om komparativa fördelar har just fyllt 200 år. Samtidigt hotar Trumpadministrationen frihandeln. En kort påminnelse om varför det är bra med global frihandel: Det är en mänsklig rättighet att få förfoga över sin egendom. Att byta det m...

Tvåhundra år sedan ”On the Principles of Political Economy and Taxation.”

Ricardos teori om komparativa fördelar har just fyllt 200 år.

Samtidigt hotar Trumpadministrationen frihandeln.

En kort påminnelse om varför det är bra med global frihandel:

  1. Det är en mänsklig rättighet att få förfoga över sin egendom. Att byta det man äger mot andra människors egendom är således även det en rättighet. Det skall ingen lägga sig i, ens vid en nationsgräns.
  2. Att byta ökar välståndet. Om en person har något hon inte behöver kan hon hitta någon att byta med. Ju större marknader, desto större chans har man att hitta den perfekta bytesaffären.
  3.  Ju större marknader desto större möjligheter till specialisering.
  4. Ju större marknader, desto större volymer vilket betyder att produktionskapital används bättre. En maskin som går hela dygnet betalar sig dubbelt så fort som en maskin som bara går halva dygnet. Produkterna från maskinen blir billigare för konsumenterna.
  5. Arbetsdelning, det vill säga teorin om komparativa fördelar i praktiken. Ju större marknader, desto mer delas arbetet upp på olika moment som utförs av den som är minst dålig på det momentet jämfört med andra producenter. Det är därför det är lönsamt att exempelvis en bil består av komponenter från 1000 tillverkare i 100 olika länder trots kostnader för planering, koordination, transporter, språkproblem och kulturella skillnader.
  6. Underskott i handelsbalansen är inget problem. Det betyder bara att ett land är rikare än ett annat land så att konsumenterna köper mer än i det andra landet. Att amerikanerna, bland de rikaste i världen, köper mer importprodukter än kineserna som fortfarande är jämförelsevis fattiga, förvånar inte. Kinesiska hushåll sparar mer än dubbelt så mycket som amerikanska hushåll. Det är inte konstigt. I fattiga länder är människor mer noga med att bygga upp en ekonomisk trygghet genom sparande. Den svensk som är född på 60-talet eller tidigare minns tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolorna tillsammans med sparbössor. Barnen närmast indoktrinerades i att det var bra att spara pengar och sparsamhet räknades som en mycket viktig karaktärsegenskap med en starkt moralisk dimension — en dygd.
  7. När ett land, exempelvis Kina, säljer mycket till ett annat land, exempelvis USA, får det landet förstås en massa dollar. Vad använder man dollar till om man inte köper upp dom på amerikanska varor? Just det. Investerar i USA. Amerikanerna får tillbaka sina dollar i form av investeringar.

Att frihandel mellan nationer är av godo för alla har stått klart sedan 1700-talet. Samtidigt finns det alltid i varje land särintressen som för tillfället uppfattar utländsk konkurrens som ett hot. De kan till och med ha rätt i att den utländska konkurrensen är ett hot mot just deras företag och jobb. Det finns ibland en motsättning mellan individuellt välstånd och samhällsekonomisk rationalitet. Företag kan gå under och folk förlora jobbet på grund av utländsk konkurrens. Men det spelar knappast någon roll om man blir utkonkurrerad av ett företag i grannkvarteret, grannstaden, grannlandet eller ett företag på andra sidan jorden. I Sverige och de flesta EU-länder finns det a-kassa just för att hantera effekterna av en dynamisk ekonomi, oavsett om den är nationell eller internationell. Alternativet, att med lagar tullar och subventioner försöka skydda företag och anställda från förändring leder till att alla förlorar.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
-- De ringde från regeringen och undrade om jag ville ha jobb som frihandelsförhandlare. De ville ha en kille som inte backar i onödan.

Eviga förhandlingarna om småsaker riskerar frihandeln trots goda intentioner

Bra eller dåligt? Å ena sidan vill Trumpadministrationen förhandla fram frihandelsavtal med andra länder. Å andra sidan förefaller de vilja skapa en situation där avtalen blir extremt kortlivade genom att återkommande omförhandlas. Nu skall avtalet med Sydk...

Eviga förhandlingarna om småsaker riskerar frihandeln trots goda intentioner

Bra eller dåligt? Å ena sidan vill Trumpadministrationen förhandla fram frihandelsavtal med andra länder. Å andra sidan förefaller de vilja skapa en situation där avtalen blir extremt kortlivade genom att återkommande omförhandlas. Nu skall avtalet med Sydkorea omförhandlas efter bara fem år.

USA och Japan planerar ett frihandelsavtal enligt USA:s vice president Mike Pence och Japans premiärminister Taro Aso.

Det kommer att bli mycket intressant att se förhandlingarna komma igång och utvecklas. Japan är ett hårdfört protektionistiskt land, inte minst när det gäller bilar och jordbruksprodukter. Framför allt det senare är en viktig faktor för USA vars livsmedelsindustri är extremt produktiv. Japanerna har inte en chans att möta USA:s låga priser på exempelvis ris, fläsk och biffkött.

Det är lätt att få för sig att USA under Trump är unikt protektionistiskt, men sanningen är att situationen är ganska normal med undantag för Donald Trumps udda och yviga på retorik på området.

Efter skrotandet av TPP-avtalet är det uppenbart att Trumps administration följer linjen att skapa bilaterala avtal med enskilda länder. Tanken bakom den strategin är förmodligen att kunna hantera underskott i handelsbalansen med varje land för sig, något som är omöjligt med stora multilaterala avtal.

Pence sade i tisdags att man planerar att omförhandla avtalet mellan USA och Sydkorea efter bara fem år eftersom USA:s handelsbalansunderskott har ökat. År 20012 var det 11 miljarder dollar, nu är det uppe i 23 miljarder.

Vid ett första påseende förefaller det rationellt givet att man har (den felaktiga) uppfattningen att underskott i handelsbalansen är ett problem. Men med tanke på hur extremt små andelar av USA:s BNP och industriproduktion det rör sig om är det helt obegripligt. I praktiken ägnar sig Trump åt att riva upp internationella avtal för att lösa problem som nästan inte kan spåras i statistiken. Om ändringen av avtalet med Sydkorea skall bli en princip betyder det att USA kommer vara i ett permanent tillstånd av handelsförhandlingar med olika mer eller mindre betydelselösa handelspartners. Självklart inte betydelselösa för de länder, företag och individer det gäller — tvärt om — men för USA:s totala ekonomiska situation. Frihandelsavtal kommer knappt hinna implementeras och utvärderas förrän de skall omförhandlas. Vem vågar investera i export eller import på allvar om perspektivet bara är några få år?

Grundproblemet är att Trump ser frihandelsavtal som affärsavtal snarare än ramverk för agerande, en sorts lagstiftning, vars viktigaste funktion är att ge förutsägbarhet och stabilitet.

Att Pence och Aso diskuterar handelsfrågor är en aning udda. USA och Japans handelsministrar Wilbur Ross och Hiroshige Seko har redan träffats och diskuterat frågorna. Ryktet säger att arrangemanget är ett sätt att undvika att presidenterna Trump och Abe tvingas ta upp de känsliga handelsfrågorna.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 15

2017-04-11 Glada överraskningar för USA:s industri i nästa NAFTA-avtal lovade Donald Trump vid ett möte med industriledare enligt WSJ: "President Donald Trump promised “some very pleasant surprises” to come on the North American Free Trade Agreement, in a ga...

Frihandel i media vecka 15

2017-04-11

Glada överraskningar för USA:s industri i nästa NAFTA-avtal lovade Donald Trump vid ett möte med industriledare enligt WSJ:

”President Donald Trump promised “some very pleasant surprises” to come on the North American Free Trade Agreement, in a gathering with U.S. chief executives in which he also said he wants to overhaul the federal government’s computer systems to make them more secure and up-to-date.

The president sounded upbeat notes at the gathering at the Eisenhower Executive Office Building, but offered few specifics on his plans for Nafta, the trade pact he frequently attacked on the campaign trail. He is expected to seek mainly modest changes to the agreement in coming negotiations with Mexico and Canada.

“It’s been a disaster from the day it was devised and we’ll have some very pleasant surprises for you on that one, I can tell you,” he said.”

Nyhetssajten Omni skriver om stödet för frihandeln bland världens ledare:

”Medan den amerikanska presidenten Donald Trump skrämmer upp många med sin protektionistiska retorik väljer flera tunga organisationer att gå samman i en pakt för frihandel och mot protektionism. Till dem som undertecknat ett gemensamt uttalande hör Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella valutafonden (IMF), OECD, Världsbanken och ILO. Även Tysklands förbundskansler Angela Merkel har ställt sig bakom uttalandet.”

Daniel Gros på Center for European Policy Studies i Bryssel skriver på Project Syndicate om att frihandeln inte är så hotad som vanligtvis antas: 

”In the past, coalitions of workers and capitalists from the same industry would lobby for protection. Their interests were aligned, because higher tariffs allowed workers to demand higher wages, while capitalists could still make higher profits in the absence of foreign competition. The infamous 1930 Smoot-Hawley Tariff, which many believe helped precipitate the Great Depression, was the result of such lobbying.

Today, however, the interests of workers and capitalists are no longer aligned. Most manufacturing is now dominated by multinational firms that operate production facilities in many countries. This is particularly evident in China, where US and European companies have made huge investments. Any policy that hurts the Chinese economy will hurt them, too.

Foreign-owned enterprises account for about half of China’s exports; and US firms are the biggest investors in the country. So, if Trump followed through on his campaign promise to impose a 45% import tariff on Chinese goods (most likely in violation of World Trade Organization rules), he would strike a major blow to US multinationals’ profits. This may explain why most of the administration’s protectionist rhetoric comes from Trump and some of his academic advisers, and not from the experienced CEOs who occupy key cabinet positions.

Another major difference today is that many firms are a part of global value chains, whereby goods are assembled in countries like Mexico or China from imported components, the most sophisticated of which often come from the US. If these countries imposed tit-for-tat measures on US imports, the US companies that export those components would suffer, as would companies that collect royalties on intellectual property used abroad.

Those who want to “get tough” on China or Mexico claim that their goal is to persuade US companies to make their products entirely in the US. But assembly is usually a low-skill, low-wage activity at the bottom of the value chain. So, slapping a tariff on goods made in China would only push assembly operations to other low-wage countries, not back to the US.”

2017-04-10

Frihandeln minskar fattigdomen skriver The Daily Signal på ledarplats:

”According to the Pew Research Center, from 2001 to 2011, the number of “poor” individuals—those living on less than $2 a day—decreased by 14 percent globally.

During the same period, world trade (as a percentage of gross domestic product) increased by over 9 percent, from 51.5 percent up to 60.7 percent.

This strong correlation between trade freedom and reductions in poverty seems to refute the narrative we often hear. Rather than hurting the poor, the removal of international trade barriers allows millions of impoverished people to escape poverty.

A recent report from the World Bank Group gives further support to this correlation. Based on the most recent estimates, while 35 percent of the world’s population lived on less than $1.90 a day in the year 1990, that percentage had dropped to 12.4 percent in 2012.”

 

 

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenapril 20, 2017
FN:s fattigdomsgräns är uppenbarligen 2 dollar om dagen. Men det är inte det enda fattigdomsmåttet, det finns också ett relativt fattigdomsmått som bygger på hur stor andel av medelinkomsten man har. Självklart är måttet bristfälligt av en rad skäl. Men man mäter även på andra sätt. Den här artikeln av Johan Norberg diskuterar kortfattat detta: https://www.svd.se/76000-farre-fattiga-varje-dag
Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenapril 18, 2017
Hej! Tack! Låt mig återkomma till exakt hur man mäter fattigdom. MVH M
Tobiasapril 18, 2017
Hej! Först och främst tack för en mycket intressant och läsvärd blogg, jag läser den med nöje nästan varje dag. Hur har gränsen för vad som är fattigdom förändrats över tid? Har den legat konstant på 2 USD sen 2001 eller ännu längre tillbaka så känns den statistiken ganska ointressant med tanke på inflation, valutaförändringar osv? Jag håller med om vad du skrev i ett tidigare inlägg att egentliga värdet på pengar ligger i vad man får för dem, räcker 2 USD / dag till mat, tak över huvudet, vatten, skola, läkarvård osv så är det jättebra, om inte så... ja, då anser jag att den människan fortfarande är fattig. Som en parantes, är inte en flytande valuta som USD en väldigt dålig måttstock på välfärd? / Tobias

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Öga mot öga med verkligheten — och Xi Jinping

PG Gyllenhammar har en gång sagt om konflikter ungefär att "mellan fyra ögon tenderar folk att nyansera sig". Meningen är uppenbar. Det är lätt att vara kritiskt mot människor på avstånd, i tidningsartiklar, tal, tweets, särskilt om man kan strunta i...

Öga mot öga med verkligheten — och Xi Jinping

PG Gyllenhammar har en gång sagt om konflikter ungefär att ”mellan fyra ögon tenderar folk att nyansera sig”.

Meningen är uppenbar. Det är lätt att vara kritiskt mot människor på avstånd, i tidningsartiklar, tal, tweets, särskilt om man kan strunta i vad de egentligen gör eller har sagt, men betydligt svårare när man måste direkt konfronteras med personen ifråga och inte längre kan ljuga ohämmat.

Det är ungefär det läget USA:s president Donald Trump har hamnat i när han blivit president och särskilt i relation till Kina. Trumps angrepp på på Kina när det gäller handel har varit extremt aggressiva och varit i huvudsak byggda på (medvetna?) missuppfattningar. Det finns en del skäl att vara kritisk mot Kina när det gäller hur landet hanterar sina internationella handelsrelationer och dess ointresse för miljö, arbetsförhållanden, intellektuella rättigheter och lite annat. Men Trumps uppfattning att USA:s handelsbalansunderskott mot Kina i huvudsak beror på aggressiv handelspolitik är förstås grovt överdriven.

Med andra ord resulterade mötet i slutet av förra veckan (Nyhetsartikel i WSJ) mellan Donald Trump och Kinas president Xi Jinping inte i att Trump deklarerade handelskrig, utan i en överenskommelse att inleda hundra dagar av samtal för att reda ut eventuella motsättningar. Möjligen är det inte en slump att det är ungefär den tid som den  av Vita Huset nyligen tillsatta utredningen  fått på sig att bli färdig. Kanske är det inte heller en slump att man om 100 dagar har kommit till slutet av  i sommaren. Även om USA inte som i Sverige totalstänger all mänsklig verksamhet under sommarmånaderna är det ett utmärkt tillfälle att presentera ett antal mindre sensationella slutsatser och åtgärder.

Risken är nämligen betydande att såväl samtal som utredning kommer fram till just detta, att det inte krävs några mer sensationella åtgärder.

En positiv sak med samtalen mellan de två länderna är dock att man var positiv till att förhandla fram ett nytt bilateralt investeringsavtal. Idag är villkoren för amerikanska direktinvesteringar i Kina ganska svajiga och ofta kräver kineserna långtgående samarbeten och tekniköverföring. Kina har också brister som rättsstat och inte minst en rätt avslappnad attityd till skydd för intellektuella rättigheter. Kan Trumpadministrationen få till ett investeringsavtal med Kina med förbättringar på de områdena är det en viktig framgång.

Det förtjänar att upprepas att i stort sett alla förbättringar av handelsavtal som Trumpadministrationen nu efterfrågar fanns i TPP-avtalet. Visserligen skulle inte Kina ha varit med i TPP, men det är ostridigt att det vore enklare att få Kina att anpassa sig till en ordning som i stort sett alla länder i närområdet redan var en del av. Nu kommer USA vara tvunget att bygga upp TPP, ett land i taget, med små variationer om Trumps idé om bilaterala avtal skall kunna förverkligas.

Samtidigt ökar hoppet nu att Trump inte kommer att ställa till med det handelskrig många oroade sig för. Skälet är förstås inte främst att Trump tvingats sitta öga mot öga med Xi Jinping, utan att han också kommit öga mot öga med verkligheten. Och även mer rutinerade politiker än Donald Trump (sådana finns det många av) har upptäckt att det är den absolut svåraste motståndaren.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Frihandel i media vecka 14

2017-04-06 Dagens stora nyhet är förstås Trumps möte med Kinas president Xi Jinping. Reuters rapporterar: "The leaders of the world's two biggest economies are to greet each other at the president's Mar-a-Lago retreat in Palm Beach, Florida, late in ...

Frihandel i media vecka 14

2017-04-06

Dagens stora nyhet är förstås Trumps möte med Kinas president Xi Jinping. Reuters rapporterar:

”The leaders of the world’s two biggest economies are to greet each other at the president’s Mar-a-Lago retreat in Palm Beach, Florida, late in the afternoon and dine together with their wives, kicking off a summit that will conclude with a working lunch on Friday.

White House officials have set low expectations for the meeting, saying it will set the foundation for future dealings.

Trump promised during the 2016 campaign to stop what he called the theft of American jobs by China and rebuild the country’s manufacturing base. Many blue-collar workers helped propel him to his unexpected election victory on Nov. 8 and Trump wants to deliver for them.

The Republican president tweeted last week that the United States could no longer tolerate massive trade deficits and job losses and that his meeting with Xi ”will be a very difficult one.”

Trump, a former real estate magnate, is still finding his footing in the White House and has yet to spell out a strategy for what his advisers called a trade relationship based on ”the principal of reciprocity.”

”I don’t expect a grand bargain on trade. I think what you are going to see is that the president makes very clear to Xi and publicly what we expect on trade,” a U.S. official told Reuters, speaking on condition of anonymity.

U.S. labor leaders say Trump needs to take a direct, unambiguous tone in his talks with Xi.

”President Trump needs to come away from the meeting with concrete deliverables that will restore production and employment here in the U.S. in those sectors that have been ravaged by China’s predatory and protectionist practices,” said Holly Hart, legislative director for the United Steelworkers union.”

2017-04-04

New York Times skriver om Trumps besatthet av underskottet i USA:s handelsbalans och varför det bygger på en missuppfattning:

”The only thing one can say with certainty is that the deficit reflects how Americans have consumed more than they have been willing to save, purchasing from foreigners who have in turn invested in the United States. To the degree that this is a problem — and opinions vary — most economists suggest that it is best addressed with tax policies and incentives to save, rather than by impeding trade.

The American trade deficit with the world contracted sharply in 2008 and 2009, but this was not the result of a sudden resumption of old-school saving. It reflected a cratering of consumer spending in the midst of the Great Recession. Calling that progress would be like applauding a nation gripped by famine for limiting its intake of saturated fats.

But if trade deficits do not lend themselves to certain conclusions in the realm of economic policy, they have served as highly useful political fodder. Politicians use trade deficits — money departing the nation! — as a handy, if flawed, explanation for why paychecks are inadequate.

Back in the 1980s, it was Japan that played the boogeyman in the American political conversation, the goliath believed to be gobbling up American prosperity with every Sony Walkman it sent toward American shores. More recently, China has assumed that role.

Now, with Mr. Trump in the White House, much of human civilization has seemingly been cast as the predator class — Germany, Mexico, China, willfully fleecing Americans through a series of trade deals extended by a Washington elite too clueless to fight them.

Liberalized trade has proved punishing for lower-skilled factory laborers clustered in the American South and Midwest. Entire industrial communities have been upended by joblessness, mass foreclosure and attendant ills like substance abuse, domestic violence and depression.

But trade has proved a boon to bankers, executives and multinational corporations that harness low-wage labor in distant lands to make their products. Much of Walmart’s business model was built on a reliance on Chinese factories. American consumers have grown accustomed to low prices for clothing, shoes and other goods.

None of this action gets captured in narrow obsessions over trade deficits.”

 

The Sydney Morning Herald skriver om att EU och Australien är på väg mot ett frihandelsavtal:

”Australia is a step closer to a free trade deal with the European Union, after finally reaching agreement on what such a deal might cover on Thursday.

The so-called ”scoping study”, a prelude to formal negotiations, has been delayed several times after it was initially expected late last year.

The hold-up was put down to internal debate within the EU, where such deals have recently met stiffer resistance.

On Thursday afternoon, Australian time, the EU Commissioner for Trade Cecilia Malmstrom and Australia’s Trade Minister Steven Ciobo spoke on the phone and formally agreed on the scope and ambition of a future FTA.

After the call Ms Malmstrom tweeted she was ”looking forward to receiving a mandate from MS [Europe’s member states] so that we can start negotiating soon with this very important friend and partner”.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Att genomföra snabba politiska förändringar kan vara svårare än väntat.

Kommer omförhandlingen av NAFTA gå samma väg som nedläggningen av Obamacare?

Trumps ambition att omförhandla NAFTA-avtalet kan bli en ny flopp i klass med försöken att eliminera Obamacare. Politico skriver om svårigheterna som börjar torna upp sig. Även om handel och sjukvård inte har så mycket med varandra att göra finns det två ...

Kommer omförhandlingen av NAFTA gå samma väg som nedläggningen av Obamacare?

Trumps ambition att omförhandla NAFTA-avtalet kan bli en ny flopp i klass med försöken att eliminera Obamacare. Politico skriver om svårigheterna som börjar torna upp sig.

Även om handel och sjukvård inte har så mycket med varandra att göra finns det två likheter. För det första att det frågorna är extremt komplexa, och för det andra att det finns många minor att kliva på. Det är omöjligt att överblicka hur förändringar påverkar olika grupper.

En viktig skillnad är att NAFTA har funnits i snart 25 år. Initiativet togs av Reagan, förhandlingarna skedde under Bush d ä presidentperiod och avtalet skrevs under och trädde i kraft under Clintons första period. En bra bit över 20 år med andra ord. Det betyder att alla vid det här laget har anpassat sig till NAFTA som det är i dag. Det finns inga intressegrupper som har nytta av en tillbakarullning.

Förra veckan fick kongressen i USA ett preliminärt dokument om hur Trumpadministrationen tänker sig ett nytt NAFTA-avtal. Det intressanta är att det knappast känns som ett dokument

Inledningen av dokumentet närmast hyllar avtalets resultat.

“Since 1993, U.S. trade with Canada and Mexico has more than tripled. The two countries account for 29 percent of total U.S. goods trade, and are among the largest export markets for manufacturing, the first and third largest markets for agricultural goods, and the second and third largest sources of imports.”

Den som kan historien förstår varför. Av Mexiko, USA och Kanada var det USA som hade de lägsta tullarna. NAFTA skapade alltså mer möjligheter för amerikanska producenter än för grannländernas. En del enklare industrijobb har förvisso flyttat till Mexiko, men det är i samklang med en global trend och mycket oklart om det har särskilt mycket med NAFTA att göra. USA:s industriproduktion är i dag större än någonsin. Trumps enorma överdrifter kring hur katastrofalt avtalet har varit går inte att stödja med någon tillgänglig statistik. Varje politiker har varit med om att de politiska visionerna krockar med förvaltningarnas osentimentala redogörelse för fakta och gällande lagstiftning. Trump har åkt på den typen av smällar ett antal gånger nu. Chansen är stor att NAFTA blir ytterligare en sådan, även om det kommer att dröja ett tag. Omförhandlingarna börjar först efter sommaren och lär ta minst ett år.

Dokumentet som kongressen nu har fått innehåller 49 punkter. Men ingen berör valutamanipulationer, en av Trumps huvudpunkter under valrörelsen.

I stället inriktar det sig på att lösa problem som beror på att nya faktorer har kommit till sedan avtalet förhandlades; e-handel, miljöfrågor, arbetsmarknadslagstiftning, intellektuella äganderätter, statliga företag, tjänstehandel.

Det tråkiga är att allt sådant var hanterat i TPP-avtalet som Trump kastade i papperskorgen när han tillträdde. TPP var tillsammans med CETA världens modernaste frihandelsavtal och hade löst en rad problem som nu finns kvar. Handelsminister Wilbur Ross och finansministern Steven Mcnuchin har till och med sagt att TPP kan vara en bra utgångspunkt för att omförhandla NAFTA.

Problemet är att både Kanada och Mexiko är ganska nöjda med avtalet som det är. Visst ser de behov av moderniseringar, men samtidigt har de ingen anledning att försämra för sig själva. Handelsavtal kan bara bli verklighet om de som förhandlar kan sälja in resultatet på hemmaplan. De hade gått med på en del kompromisser i TPP för att det avtalet gav tillgång till viktiga länder i Asien, men den moroten finns inte längre. För exempelvis Mexikos president vore det att skriva under sin egen politiska dödsdom att gå med något som skulle kunna uppfattas som försämringar för Mexikos del så länge Trump är president. Han har trots alla kallat mexikanerna för våldtäktsmän och vill bygga en mur för att hålla dem borta. Sådant genererar sällan någon större välvilja.

Visst kan Trump hota med att bara lämna förhandlingarna och säga upp avtalet, en metod han då och då använt i affärsförhandlingar. Men då händer två saker. För det första återgår läget till det som gällde innan NAFTA, då tullarna mot Mexiko och Kanada var betydligt högre jämfört med USA:s. Om NAFTA försvinner skulle konsekvenserna bli oöverskådliga. Värdekedjorna i alla tre länders industriproduktion passerar ofta gränserna flera gånger.

Till sist skall Trump få ett nytt avtal genom kongressen. Med tanke på hur snabbt presidentens auktoritet just nu eroderas kommer han knappast kunna få några kongressmän att ställa upp på något som kräver ens det minsta risktagande.

I den globala ekonomin är USA en mycket viktig spelare, men kommer inte i närheten av sin forna auktoritet. Ingen kan bestämma villkoren — inte ens USA:s president. Och medan en presidentkandidat bedöms efter sina ord, bedöms en president främst efter vad han åstadkommer.

Lyckligtvis för Trump och världen lär det dröja ett par år innan NAFTA-frågan ställs på sin spets.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Visa flera posten