Ronald Reagan, Texas 1984. Han stärkte republikanernas frihandelsvänliga linje. I dag är det arvet allvarligt hotat. Trumps hållning är en tragedi och en intellektuell katastrof.

Svårt att hitta protektionistiska republikaner

Att prata om handelskrig är en sak. Att starta ett en helt annan. Det visar sig svårt för Trump att hitta verkliga protektionister med politisk erfarenhet och snart gör sig verkligheten påmind. Det första som händer vid handelskrig är att jobb försvinner. Kanske kommer efter några år de utlovade jobben, men faktum är att den enda kända effekten av protektionism är att jobb och välstånd utplånas. 

Det är oundvikligt att mycket av rapporteringen kring handelsfrågor just nu fokuserar på Donald Trump och inte minst vilka utnämningar han gör.

Det är solklart att Trump — i den mån han förstår vad frihandel egentligen är — är en fiende till frihandel. Men det är lika klart att detta bryter med det republikanska partiets politik sedan 7o-talet och egentligen ännu längre tillbaka. Visserligen har de republikanska ”partiprogrammen” betonat vikten av rättvisa handelsvillkor, men de skrivningarna har avsett tullar och kvoter. USA skall inte avreglera handeln ensidigt mot länder s0m behåller sina handelshinder.

Trump talar om något helt annat när han använder termen ”fair trade”. Han menar att det är orättvist att andra länder konkurrerar genom att ha andra villkor när det gäller arbetskraftskostnader, miljölagstiftning och liknande. Att gå med på det är ”dumb trade”. På det viset liknar han Bernie Sanders som vill skriva in klausuler om miljö- och arbetsrätt i handelsavtal. Något som dock redan finns. USA har stämt andra länder för att de inte uppfyller sina åtaganden när det gäller fackliga rättigheter, men självklart är det inte så enkelt att fjärrstyra arbetsförhållanden i länder i Mellanamerika eller Asien. Med tanke på att USA inte ens klarar av stoppa kokainproduktionen i Colombia är det svårt att tänka sig att de skall kunna kontrollera och genomdriva rätten till kollektivavtal i motsvarande länder.

Att Republikanerna varit entusiastiska anhängare av frihandel i decennier gör det naturligtvis svårt för Trump att hitta kvalificerade republikaner till sin administration som inte är frihandelsvänner. Det är som om moderaterna plötsligt skulle få en partiledare som var för löntagarfonder — han skulle inte ha så lätt att hitta partikamrater som i själ och hjärta ville föra den politiken (att folk kan byta åsikt i ord hur som helst för att få en viktig politisk post betyder ju inte att de verkligen ändrar sig…).

Trumps troliga val till secretary of state Rex Tillerson, VD för energijätten Exxon, är frihandelsanhängare. Hållningen i frågan förefaller visserligen till stor del motiverad av en önskan att kunna handla med Ryssland är Exxon har stora intressen (Tillerson kritiseras för sina starka band till Putin), men det gör ingen större skillnad. En åsikt är ju vad den är oavsett sin motivering.

Följande citat från Military Times är tydligt:

”Energy made in America is not as important as energy simply made wherever it is most economic,” he said in 2007 in a speech to the Council on Foreign Relations. ”We are free-market, free-trade advocates,” he said in another speech to the group five years later, declaring that the greatest boon for American energy security would be support for oil production and trading worldwide.

Trump är helt enkelt omgiven av människor som varit frihandelsvänner i decennier och kommer oundvikligen få en administration som präglas av detta.

Till det kommer att de länder som Trump har utnämnt till huvudfiender när det gäller sitt planerade handelskrig — Kina, Mexiko, Kanada — är USA:s viktigaste exportmarknader. Det första som händer i USA vid ett handelskrig är att amerikanska jobb försvinner samtidigt som produkter i USA blir dyrare. Huvuddelen av de produkter man hittar på Wal Mart eller motsvarande är inte tillverkade i USA. Nästan all konfektion, elektronik och sport/friluftsutrustning i USA är tillverkat i Mexiko, Kina, Vietnam, Korea eller möjligen Japan. Hela branscher i USA med miljontals jobb är totalt beroende av import.

 

Frihandel i media vecka 8

2018-02-15 Blekinge Läns tidning skriver på Kajsa Dovstad ledarplats om 68-vänstern och motståndet mot internationell handel som en av deras ståndpunkter: "68-vänstern fyller 50. Hur har samhället förändrats under de fem årtionden som gått sedan stud...

Frihandel i media vecka 8

2018-02-15

Blekinge Läns tidning skriver på Kajsa Dovstad ledarplats om 68-vänstern och motståndet mot internationell handel som en av deras ståndpunkter:

”68-vänstern fyller 50. Hur har samhället förändrats under de fem årtionden som gått sedan studentprotesterna 1968, starten på den moderna vänstervågen?

Mycket har förstås blivit bättre. Demokratierna har blivit fler. Välståndet har ökat, i Sverige och globalt. Rasismen har minskat. Allt som blivit bättre är dock knappast 68-vänsterns förtjänst – tvärtom. Med 50 år i backspegeln kan man konstatera att 68-vänstern har haft och fortfarande har ett alldeles för stort inflytande på samhällsdebatten.

Ett exempel är hur breda lager av vänstern har svårt att säga att demokrati är bättre än diktatur. Mellan andra världskriget och 1960-talet var det i princip bara Sveriges Kommunistiska Parti, nuvarande Vänsterpartiet, som uttryckte gillande inför kommunistdiktaturer. Så kom 68-vågen och engagemanget för länder som Kina, Vietnam och Kambodja växte. Och smittade av sig. Olof Palme blev den första västledaren att besöka Kuba år 1975.

(—)

Ett annat exempel är hur 68-vänstern och dess arvtagare motarbetat globalisering, frihandel och ekonomisk tillväxt. Få fenomen är så effektiva medel för att utplåna fattigdom som handel mellan länder. Som tur är har utvecklingen inte gått att stoppa. Tack vare frihandel lever en mindre andel än någonsin under fattigdomsgränsen.

(—)

Vilket land skulle Sverige vara utan 68-vänstern? Ganska annorlunda, men på många sätt ett bättre samhälle. I 50 år har 68:orna dominerat debatten. Låt det inte bli 50 år till.”

2018-02-15

På amerikanska CATO-Institutes blogg skriver Colin Grabow om handel med blommor på alla hjärtans dag: 

”Today millions of Americans will celebrate Valentine’s Day by purchasing roses for their loved ones and, in so doing, will participate in one of the everyday miracles of capitalism which too often escape our notice. As a recent Washington Post article points out, these roses will most likely have been grown thousands of miles away in Colombia, flown to the United States aboard cargo jets, and then delivered to florists and other retailers at the cost of a mere $1.50 per stem. That this is possible is not only a tribute to the magical powers of capitalism, but—as the newspaper notes—free trade and a 2012 agreement between the United States and Colombia which permanently lifted U.S. import tariffs on Colombian flowers. Indeed, a close reading of the piece reveals some of the many advantages of free trade and the benefits it confers.

Among them:

Imports save consumers money: One of the most straightforward benefits of free trade is the reduced cost to consumers for the goods they purchase as a result of reduced tariffs and the ability of businesses to develop more cost-effective supply chains. By importing flowers from Colombia, according to the article, the price of roses has been kept almost unchanged for decades with a dozen red roses often available this week for less than $20.

Imports create jobs: Unsurprisingly, the growth of Colombia’s flower industry has helped provide jobs in that country—to the tune of 130,000 according to The Washington Post (including, it seems, for thousands of Venezuelans fleeing from that country’s experiment in socialism). Often overlooked, however, is that imports also create new employment opportunities for Americans, both through the actual process of importation and as an intermediate good. The numerous planes full of flowers, for example, require logistics personnel to offload, store, and transport them to their final destination. Cheaper flowers, meanwhile, mean increased sales and more workers at the distributors and retailers which carry them. Indeed, the article cites the example of the USA Bouquet Company in Doral, Florida which employs 75 workers to put “imported red roses into vases and then carefully [pack] them in boxes for a Valentine’s shipment to Walgreens.”

2018-02-12

Petter Birgersson på Kristianstadsbladets ledarsida skriver positivt om regeringens linje i handelsfrågor:

”Frihandel och gott företagsklimat gör Sverige rikt. Regeringens skatteförslag hotar det.

Sverige har en näringsminister i Mikael Damberg (S) och en handelsminister i Ann Linde (S) som förstår vikten av företagande och handel över gränserna. Handelsministern är tydlig i sitt budskap till omvärlden om att handel gynnar välståndet för alla, skapar fler jobb och är ett av de effektivaste sätten för att bekämpa fattigdom.

Ann Linde står så föredömligt upp för frihandeln att den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner inte kan låta bli att göra tummen upp. ”Sällan jag delar något en sosse gjort men denna regering har varit bra på att stå upp mot protektionism och de myter som sprids om frihandel, även av deras egna fackförbund.” twittrade Fjellner nyligen och länkade till en video där Ann Linde föredömligt redogör för frihandelns förtjänster.

Näringsminister Mikael Damberg är mycket aktiv både på hemmaplan och utomlands för att framhålla hur väl svenska entreprenörer och företag lyckas i världen. Han lyfter bland annat fram Ikea, Spotify, turistföretagen och uppskattar basindustrins ambitioner att minska koldioxidutsläppen. Damberg åker till Kuala Lumpur för att förklara att svensk innovation förändrar världen genom att kombinera marknadsframgångar med hållbarhet.

Det är just de värden som ett öppet och ekonomiskt framgångsrikt Sverige ska stå för. Sverige har sedan 1990-talskrisen klarat av att kombinera relativt bra villkor för företag med en omfattande välfärdssektor. Reformer för lägre skatter på arbete och kapital och avregleringar av offentliga monopol har gjort att Sverige åter vuxit sig så starkt att både företag och välfärdssektorn kunde övervintra även i en stor internationell finanskris utan större frostskador.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Frihandel är inte viktigare än mänskliga rättigheter — men diktaturstater böjer sig inte för hot

Den svenske medborgaren Gui Minhai är fängslad och kanske torterad av kinesiska myndigheter. Röster höjs för att handelspolitiken borde användas som påtryckningsmedel. Tanken är inte principiellt orimlig, men i praktiken helt utsiktslös.  För två veckor...

Frihandel är inte viktigare än mänskliga rättigheter — men diktaturstater böjer sig inte för hot

Den svenske medborgaren Gui Minhai är fängslad och kanske torterad av kinesiska myndigheter. Röster höjs för att handelspolitiken borde användas som påtryckningsmedel. Tanken är inte principiellt orimlig, men i praktiken helt utsiktslös. 

För två veckor sedan arresterades den svenska förläggaren Gui Minhai för andra gången på kort tid i Kina.

Kritikern Maja Thrane frågar i SvD om ”frihandeln är viktigare än mänskliga rättigheter”.

Anledningen är att Vänsterpartiets Yasmine Posio Nilsson den 26 januari ställt följande fråga i Sveriges Riksdag: ”Kommer utrikesministern att agera för att Sverige, både som enskilt land och som medlem i EU, ska skärpa handelspolitiken gent­emot Kina för att tydligare markera mot de allvarliga brott mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som sker?”

Ann Linde, EU- och handelsminister (s) svarar då att ”Regeringen fäster mycket stor vikt vid situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina”, och vidare att ”Regeringen anser att fungerande handelspolitiska relationer stärker förutsättningarna för förbättringar av MR-situationen i Kina” samt att ”Sverige verkar aktivt, både inom EU och i regeringens bilaterala kontakter, för att Kina ska fortsätta reformarbetet för att öppna upp ekonomin för internationell handel”. Slutligen skriver hon att ”Kinas WTO-medlemskap har bl.a. haft betydelse för att påskynda rättsutvecklingen i Kina – även om brister återstår”.

Thranes inledande fråga är självklart berättigad.

Man skulle kunna invända att den är felställd. Det råder inte i någon mening ”frihandel” mellan Sverige (EU) och Kina. Kina är med i WTO så det finns ett gemensamt regelverk kring vissa handelsfrågor, men i allt väsentligt är handeln mellan Kina och EU hårt reglerad. Regleringarna syftar dock inte till att direkt motverka handel, utan mer till att hantera olika nationella särintressen. I många fall är länders handelspolitiken till för att främja handel. Staterna både gasar och bromsar på en gång.

Men det moraliska problemet är förstås inte kopplat till frågan om frihandel eller inte. Man skulle kunna sammanfatta det med frågan ”borde Sverige som nation offra möjligheter till affärer med Kina för att förbättra mänskliga rättigheter i Kina?”

Maja Thranes svar på frågan är uppenbarligen ”ja”. Att hon inte riktigt har klart för sig på vilket sätt handelsrelationerna är reglerade påverkar inte om svaret är rätt eller fel.

De flesta av oss lutar nog åt att svaret är riktigt i en mycket enkel principiell mening. Om Sverige (EU) genom att inskränka handeln mellan länderna kunde hindra kineserna från att bryta mot mänskliga rättigheter borde man göra det. Kina torterar och avrättar människor eller fängslar dem i åratal utan ordentlig rättegång. Kunde EU stoppa detta genom handelshinder skulle knappast någon komma dragande med BNP-siffror och handelsstatistik.

Men nu är det förstås inte alls så enkelt. Kina är en diktatur som extremt hårt motsätter sig alla försök till yttre inblandning i sina interna affärer. Men kan tryggt påstå att inskränkningar i handeln med Sverige eller till och med EU som helhet vore totalt verkningslösa i sammanhanget.

”Bör implicerar kan” som man brukar säga inom moralfilosofin. Det är helt enkelt meningslöst att rekommendera åtgärder som är omöjliga att genomföra eller helt verkningslösa. Mot det argumentet kan man invända att Sverige gjort tydliga uttalanden till stöd för Gui Minhai som förmodligen inte heller gör någon skillnad. Dock har detta skett inom ramarna för internationell diplomati som är en arena där principiella uttalanden och symbolpolitik har en viktig plats — och dessutom ett lågt pris; världen är inte alltigenom idealistisk inrättning.

Thrane har en annan uppfattning som inte heller stämmer. ”…det går utmärkt att bedriva handel med en demokratiskt sinnad omvärld och samtidigt förbli en fullfjädrad diktatur, något som Kina genom sitt agerande och omvärldens svar står i färd med att få en bekräftelse på”.

Nyckelordet här är ”bekräftelse”.  Att diktaturer handlar med demokratier är inget nytt. På gott och ont lever demokratier och diktaturer sida vid sida. Sverige och EU har handlat med Kina i decennier och handlar med Saudiarabien och  Vitryssland — för att bara nämna två hårda diktaturstater.

Och detta gäller inte bara handel. I princip har Sverige lika utvecklade och respektfulla förbindelser med alla länder som är med i FN.

Om man uppfattar det som moraliskt stötande är det en naturlig reaktion. Men lång erfarenhet visar att andra länder i stort sett aldrig böjer sig för hot och påtryckningar.  Framför allt inte diktaturstater. Regeringens hållning är förmodligen den enda rimliga. Men det beror inte på att just handeln skulle vara viktigare än mänskliga rättigheter.

Och i stort har regeringen rätt. Samarbete och dialog är viktigt eftersom hot och påtryckningar inte fungerar. Generellt bidrar dessutom handeln till att alla får det bättre. Hur detta skall vägas mot alla andra faktorer är förstås oklart, men som så ofta har vi att göra med storheter som inte kan jämföras och målkonflikter som inte kan lösas.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Har Trumps handelspolitik förbättrats i det tysta?

Handelspolitiken under president Donald Trump har inte varit riktigt så illa som många fruktat med tanke på han retorik under valrörelsen.  Då var det 45 procent tullar mot Kina, 35 procent från Mexiko och krav på att bara amerikanskt stål och aluminiu...

Har Trumps handelspolitik förbättrats i det tysta?

Handelspolitiken under president Donald Trump har inte varit riktigt så illa som många fruktat med tanke på han retorik under valrörelsen. 

Då var det 45 procent tullar mot Kina, 35 procent från Mexiko och krav på att bara amerikanskt stål och aluminium skulle få användas i pipelinebyggen. Frihandelsavtalet TPP skulle skrotas.

Det sistnämnda skedde förvisso omedelbart, men det var å andra sidan ganska enkelt med tanke på att det ännu inte implementerats. Det fanns inga, varken inte näringslivet eller administrationen, som börjat anpassa sig till de nya reglerna. TTIP, frihandelsavtalet mellan USA och EU var inte ens färdigförhandlat och ligger nu på is.

Sen dess har inte så mycket hänt. NAFTA är under omförhandling och det har införts tullar på tvättmaskiner och solceller. Trump har till och med antytt att USA skulle kunna gå med i TPP. Förmodligen för att många inom Trumps administration känner att USA kommer vid sidan av utvecklingen när alla andra TPP-länder går vidare, och därför att TPP innehåller ganska mycket av det som Trump kritiserat andra frihandelsavtal för att sakna.

Men det finns ytterligare komplexa anledningar. Dan Ikenson skriver om  handelsfrågor i Forbes och går pedagogiskt igenom de komplexa frågor som införande av handelshinder trots allt är beroende av. Trump är oborstad, men han är inte alldeles dum i huvudet och inser sakta men säkert att det finns en verklighet därute som USA måste ta hänsyn till.

”A year and change into his presidency, however, Trump’s making noises about rejoining the TPP, the odds are looking better for NAFTA renegotiation over withdrawal, and the president’s only overtly protectionist actions have been to impose safeguard tariffs on solar cells and tariff rate quotas on washing machines. Of course, imposing tariffs is as aggressive as it is self-destructive, so use of the word “only” is not to excuse the actions, but to suggest that the administration has exercised relative restraint. There is near consensus that the bark has been worse than the bite.

Have Trump’s views changed? Is he beginning to recognize that his protectionist impulses are economically and politically constrained? Are we merely in the eye of the hurricane? What to make of the state of U.S. trade policy?

(—)

But then again, just today President Trump threatened new border taxes to remedy unfair foreign practices. Such are the risks of bringing reasoned analysis to current public policies.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
John Bright. Effektiv kampanjare.

Brittiska Labour var en gång frihandlare

Misstänksamhet mot frihandel och en dragning mot protektionism är i dag vanligt hos vänsterorienterade politiker och opinionsbildare. Men det är inte alls självklart. I de allra flesta fall har vanliga löntagare eller människor med låga inkomster ingen s...

Brittiska Labour var en gång frihandlare

Misstänksamhet mot frihandel och en dragning mot protektionism är i dag vanligt hos vänsterorienterade politiker och opinionsbildare.

Men det är inte alls självklart. I de allra flesta fall har vanliga löntagare eller människor med låga inkomster ingen som helst glädje av handelshinder.

Kampen mot spannmålstullar och för frihandel är en viktig del i brittiska Labours politiska tradition.

Graham Stringer, parlamentsledamot från Manchester har skrivit en intressant bok om Labours frihandelstradition, The Left-wing case for free trade (finns för nedladdning gratis).

Förordet är väl värt att citeras:

”Labour’s 30-year-long support for the EU and Britain’s membership of
it has contributed to the expunging from the left’s collective memory
of the radical role supporting free trade has played in its history.
This was exquisitely symbolized for me the day after the terrorist attack
on the Manchester Arena. Radio 5 had asked to meet me and another
Labour MP next to the statue of John Bright in Albert Square just before
the city’s vigil for victims. My Labour colleague said “I guess you will know
which one that statue is?” I did, and I also know the role John Bright, a
Rochdale man and a Member of Parliament for Manchester, played in
the anti-Corn Law league and the campaign for free trade.

This was one of the most effective and radical campaigns in the UK’s
history; it is amazing that his role and campaign are virtually unknown in
the Labour Party, even in Manchester.

The arguments of Bright together with Cobden – that import tariffs on
corn kept the price of bread high and the landed gentry rich – won the
support of the embryonic Labour movement as well as the vast majority
of people who were finding it difficult to make ends meet.

The campaign achieved its objective when Prime Minister Robert
Peel started the abolition of the Corn Laws in the 1845 budget. The
arguments and philosophy supporting this successful campaign led to
the so-called Manchester School of Economics, which also espoused
freedom of the press, anti-slavery, pacifism and separation of church and
state. Manchester is the only town or city in the country to have its major
meeting hall named after an idea: free trade.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Frihandel i media vecka 6

Frankrikes utrikesminister hotar Donald Trump, Ann Linde är oroad och Tidningen Flamman ogillar frihandelsavtalet med Japan.  2018-02-08 Handelsminister (s) Ann Linde intervjuad i SvD om Trumps nya tullar. Hon är oroad: "När SvD träffar Ann Linde är h...

Frihandel i media vecka 6

Frankrikes utrikesminister hotar Donald Trump, Ann Linde är oroad och Tidningen Flamman ogillar frihandelsavtalet med Japan. 

2018-02-08

Handelsminister (s) Ann Linde intervjuad i SvD om Trumps nya tullar. Hon är oroad:

”När SvD träffar Ann Linde är hon vid FN med en företagsdelegation för att främja att fler svenska företag deltar – och vinner – upphandlingar till FN. Med bland företagen finns exempel Better shelter, som gör tillfälliga boenden som kan användas till flyktingar.

Linde anser att Sverige framåt måste fortsätta peka på fördelarna med att företag får tillgång till marknader där deras lösningar behövs mest.

– Ökad konkurrens kommer innebära att företag läggs ner och människor blir arbetslösa, kanske människor som har röstat på Trump. Men problemet är att de får ta kostnaden personligen när det saknas bra system för omskolning. Då är det förstås svårare att acceptera frihandel, säger hon och fortsätter:

– Därför måste vi fortsätta att argumentera för att frihandel på sikt skapar nya jobb och är bättre långsiktigt.

När USA drar sig tillbaka blir EU blivit mer intressant.

Samtidigt tycks Trump inte låta sig övertygas, åtminstone inte om man ser till retoriken. Vid toppmötet World Economic Forum i Davos betonade han på nytt hur frihandelsavtal missgynnat USA. Nästan omedelbart när han tillträtt som president lämnade Trump handelsavtalet TTP (Trans-Pacific Partnership) där bland andra Japan var part.

– Samtidigt har Trumps retorik gjort avtalsförhandlingarna mellan Mexiko och EU lättare när hotet kring Nafta sätter press. Det gick också lättare för EU att få till ett handelsavtal med Japan efter att USA dragit sig ut TTP.

Hon säger sig också positivt överraskad av att Kanada plötsligt gick med i TPP efter att USA gått ur.

– När USA drar sig tillbaka blir EU mer intressant.”

2018-02-08

Tidningen Flammans Stellan Hermansson är också oroad över läget för frihandeln, dock med ett lite annat perspektiv än Ann Lindes:

”Akronym. Svenska akademins ordlista förklarar ordet: ”en förkortning som består av initialer”. Akademin kunde ha lagt till: Europeiska Unionens handelsavtal är exempel på akronymer: TTIP, CETA, EPA, Mercosur och nu JEFTA.

The Japan EU Free Trade Agreement” förkortas JEFTA och är ett av de handelsavtal som EU förhandlar. I princip är man redan överens med Japan. Men beslut kommer att dröja till i sommar då EU-parlamentet ska säga ja eller nej.

Också denna akronym till handelsavtal är, liksom de tidigare, en studie i hemliga förhandlingar och ”hysch hysch”. Gigantiska beslut förhandlas bakom lyckta dörrar, utan insyn för medborgare och media. Men till sist läcker det någonstans.

Det är annat för storföretagen. För JEFTA är ett beställningsjobb från de transnationella företagen. EU-kommissionen har i vanlig ordning sett till att leverera det som lobbyisterna, som kommissionen kallar ”rådgivare”, har beställt.

I JEFTA finns, liksom i TTIP- och CETA-avtalet (med USA respektive Kanada), regeln om ”regulativt samarbete” med. Det handlar om hur storföretagen ska ha företräde till nya lagförslag. ”Regulativt samarbete” innebär alltså att företagen först av alla ska få påverka lagförslag, om till exempel arbetsrätt, miljö och hälsa. Och vad kommer företagen undersöka? Jo, om lagförslagen skulle påverka deras vinster negativt. När företagen sagt sitt så kan parlamenten få diskutera förslagen. Om förslagen då finns kvar.

JEFTA, liksom de andra handelsavtalen, riskerar alltså att inskränka demokratin och försvaga grundläggande regelverk som vi kämpat för att få på plats, som arbetsrätt, miljöskydd och konsumenträttigheter.

Många i Sverige tror att internationella handelsavtal är så krångliga att man inte orkar bry sig. Men egentligen är det inte så. Det handlar bara om att ställa frågan: På vems villkor görs avtalen och enligt vilka regler ska handeln ske. Vill vi ha handelsavtal som inskränker demokratin? Vill vi ha handelsavtal som försämrar miljö, hälsa och arbetsrätt? Nej, skulle en tydlig folkmajoritet svara.

I många EU-länder har den fackliga rörelsen förstått handelsavtalens syfte och mobiliserat miljontals människor i protester mot TTIP och CETA. Det har tyvärr inte den svenska LO-ledningen gjort. LO har en gammaldags syn på frihandelsavtal, som om det gällde sänkta tullar när huvudfrågan i dag är inskränkningar i demokratin.”

 

2018-02-08

Forbes skriver att Frankrikes utrikesminister Jean-Baptiste Lemoyne hotar Donald Trump. Om USA inte ställer upp på Parisavtalet om klimatet kommer EU inte gå med på TTIP-avtalet. Även för en fransk politiker är det lite udda att hota enligt formeln ”går du inte med på en sak du inte gillar, kommer du inte få en annan sak du inte heller gillar”.

”The controversial free trade deal between the EU and US, known as TTIP, was already years in development and was a big focus in Europe, particularly with left-wing protestors who said the EU would necessarily have to lower its environmental, health and safety standards to American levels. When Donald Trump was elected on an anti-free-trade platform in 2016, these activists found themselves in the uncomfortable position of being on the same side as the new US president.

Work on TTIP has come to a halt, although the European Commission has been keen to stress that it is not officially dead and talks can continue if the US administration were to indicate interest. No such signal from Washington has been forthcoming.

It is in this context that France’s foreign affairs minister Jean-Baptiste Lemoyne told the French Parliament last week that his country will insist that TTIP will never be revived if Trump carries through on his promise to leave the Paris Agreement.

“One of our main demands is that any country who signs a trade agreement with EU should implement the Paris Agreement on the ground,” said Lemoyne. “No Paris Agreement, no trade agreement. The US knows what to expect.”

Given that every country has veto power over new free trade deals, this threat alone would be enough to kill TTIP. Among EU member states, France has been the most skeptical about the free trade deal.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Vapen i handelskriget. Blir de bara dyra nog så kommer ekonomin att blomstra. Foto: Philip Halling

Kamikaze är handelskrigets enda vapen

Handelskrig låter dramatiskt. Kanske används därför metaforen därför lite väl mycket. För lyckligtvis är handelskrig inte lika dramatiska som riktiga krig. Det som offras är välstånd och möjligheter snarare än människoliv. Värdefull egendom bombas inte sön...

Kamikaze är handelskrigets enda vapen

Handelskrig låter dramatiskt.

Kanske används därför metaforen därför lite väl mycket.

För lyckligtvis är handelskrig inte lika dramatiska som riktiga krig. Det som offras är välstånd och möjligheter snarare än människoliv. Värdefull egendom bombas inte sönder, den kommer bara inte till.

Termen ”handelskrig” har även en annan brist.

Nämligen att den antyder en sorts ondskefull rationalitet. I teorin är krig rationellt. Två nationer eller folkgrupper har oförenliga intressen och till sist är förhandlingsmöjligheterna uttömda. Då övergår man till våld. Krig är förstås i praktiken irrationellt. Tänk bara på USA:s befrielse av Irak. Förmodligen hade det varit smartare att använda resurserna till att köpa hela landet. Men det är en annan sak. I teorin har man en konflikt som kan vinnas och segraren får det bättre än han annars skulle han haft. För 100 000 år sedan, eller bland chimpanser, kunde det nog vara så.

Handelskrig har däremot har inte ens denna illusoriska rationalitet.

I vanliga krigstermer skulle målet vara att inte dra nytta av fiendens resurser utan istället försöka förstöra för fienden genom att förstöra för sig själv. Inledningen av kriget bestod då i att den ena sidan bombade en av sina egna städer, varpå fienden hämnades genom att förstöra en av sina.

Eller enklare. Någon skjuter sig i foten, och du hämnas på den personen genom att skjuta dig själv i foten.

När nu Donald Trump höjer tullarna på stål, tvättmaskiner och solpaneler från Kina är alltså den underliga tanken att USA:s medborgare kommer få det bättre genom att betala mer för de produkterna, och att det på något sätt hjälper USA:s industri att dess produkter blir dyrare på världsmarknaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Kaffeodlare i Etiopien. Foto: Frederic Courbet

Dubbla lönen på tio år med global handel

Fredrik Segerfeldt är författare och en av Sveriges intressantaste opinionsbildare. Detta citat har jag helt enkelt tagit från hans fb-flöde. "Och så drar media ett varv till med det här med att sömmerskor i utfattiga länder har mycket låga löner, och att d...

Dubbla lönen på tio år med global handel

Fredrik Segerfeldt är författare och en av Sveriges intressantaste opinionsbildare. Detta citat har jag helt enkelt tagit från hans fb-flöde.

”Och så drar media ett varv till med det här med att sömmerskor i utfattiga länder har mycket låga löner, och att det är HM:s och rika länders konsumenters fel. Det är tvärtom.

Etiopiens BNP per capita är 707 dollar. I Sverige är den 52 000. Vi producerar nästan 74 gånger mer än dem per person och år, och därför tjänar vi också mycket mer.

Om man tycker att Etiopiens låga löner är ett problem – och det tycker jag – då vet vi av erfarenhet, för nu har vi det från hela världen under flera sekel och på varje plats har det gått till på ungefär samma sätt, att det enda sättet att få en uthålligt högre levnadsstandard är genom uthållig produktivitetstillväxt. Och det finns få företeelser i världen som ökar en människas produktivitet så mycket som när en självförsörjande bonde sätter sig i en fabrik och syr t-shirts åt den västerländska marknaden.

Det faktum att Etiopien har kopplat upp sig på den internationella marknaden har drastiskt förbättrat människornas levnadsvillkor där. Vi tycker naturligtvis att 707 dollar om året är extremt lite pengar. Men för tio år sedan tjänade etiopierna mindre än hälften av det. Utan HM:s (eller egentligen dess underleverantörers) fabriker var det alltså ännu sämre. Mellan 1995 och 2010 halverades den extrema fattigdomen i landet.

Det är detta som är den relevanta och mest människovänliga aspekten på Etiopiens textilindustri. I alla fall om man tycker det är viktigare att bekämpa fattigdomen i världen än det är att få företagsledare att svettas i TV.”

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenfebruari 15, 2018
Det tar tid att få fram avtal, särskilt om de är komplexa. Så det enklaste om man vill höja sömmerskornas löner är att få till ett frihandelsavtal så snabbt som möjligt. Varje år extra avtalet tar att få fram innebär en förlorad löneökning på 7 procent (om vi håller oss till siffrorna i artikeln).
Bengt G.Karlssonfebruari 9, 2018
Man kan kräva att HM direkt eller indirekt betalar sömmerskorna så mycket att de kan leva ett anständigt liv. Och man kan kräva att sömmerskorna har arbetsförhållanden som är bra (inkl giftfria).

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera posten