Abe

Presidenterna var bättre förr. Bush d y var en varm vän av frihandel och satte bland annat igång TPP-förhandlingarna.

Polarisering kan också vara av godo — får folk att tänka efter vad som är viktigt

Det är uppenbart att vi nu har en polarisering på världsscenen när det gäller handel och öppenhet. För bara ett par år sedan fanns det en sorts ljum uppslutning kring frihandel, öppenhet och globalisering. Kritiken gällde i huvudsak problem som bara ...

Polarisering kan också vara av godo — får folk att tänka efter vad som är viktigt

Det är uppenbart att vi nu har en polarisering på världsscenen när det gäller handel och öppenhet.

För bara ett par år sedan fanns det en sorts ljum uppslutning kring frihandel, öppenhet och globalisering. Kritiken gällde i huvudsak problem som bara på marginalen hade med frihandel och globalisering att göra. I praktiken var det en standardretorik på temat att frihandel inte löser alla problem. Vilket naturligtvis är sant. Frihandel innebär att individer och företag kan sälja varor och tjänster över gränserna utan tullar, kvoter och byråkratiskt krångel och att nationella regler inte diskriminerar mot utländska produkter och företag. Annat, som länders arbetsmarknadspolitik, mänskliga rättigheter, socialförsäkringssystem eller miljöpolitik påverkas bara marginellt av handelspolitiken.

Däremot skapar handel ökat välstånd och öppnar för influenser från andra länder vilket med tiden ger en entreprenöriell medelklass som odlar en liberal livsstil och har makt att kräva rättigheter. Erfarenheten är ganska tydlig. En trygg demokratisk utveckling bygger på att det finns en stor medelklass som har intresse av stabilitet i form av lagstyre, marknadsekonomi och respekt för egendom och kontrakt.

De praktiska erfarenheterna av handel backas dessutom upp av ekonomisk och statsvetenskaplig teori.

Stödet för frihandel uppfattades med andra ord som stabilt. Särintressen argumenterade med varierande framgång för att just deras marknader borde skyddas av olika skäl. De hade viss framgång, men huvudsakligen för att politiker föll undan av ”pragmatiska” skäl (oro för att inte bli valda eller återvalda) — inte för att det fanns något generellt stöd för protektionism.

Under 2015-2016 skedde tre saker.

För det första att det amerikanska presidentvalet präglades av starka protektionistiska strömningar.

Det är förmodligen fel att uppfatta Trump och Sanders hållning som klassisk protektionism. Ingen av dem tror att handelshinder faktiskt ökar välståndet. Sanders uppfattning var att frihandel visserligen ökar välståndet, men att en konsekvens av frihandeln är att välståndsökningen blir ojämnt fördelad. Storfinansen och de multinationella företagen drar mer nytta av frihandeln än vad arbetarklassen gör. Den får i stället betala med lägre löner och utflyttade jobb.

Trumps verklighetsbild var att frihandel visserligen är bra, men att WTO, NAFTA- och TPP-avtalen på olika sätt var ofördelaktiga för USA och att Kina manipulerar sin valutakurs och subventionerar sina exportföretag på olika sätt. Konsekvensen är att tillverkningsjobb inom amerikansk industri försvinner och amerikanska arbetare får allt lägre löner. Vidare förefaller Trump se underskottet i handelsbalansen som ett problem och anklagar även Tyskland för att Euron skulle vara undervärderad.

Hillary Clinton tvingades också med i angreppen på frihandel. USA har en tradition av protektionism (det är i själva verket den normala inställningen hos amerikanska politiker), men den har i hög utsträckning bestått av retorik. I verkligheten har USA gått i spetsen för att skapa breda avtal och fungerande system. USA:s stora inflytande globalt har byggt på att man varit skicklig på att skapa institutionell stabilitet.

För det andra drabbades CETA-avtalet mellan EU och Kanada av oväntat motstånd. Avtalet var färdigförhandlat utan att möta några protester, men väckte plötsligt vänsterns uppmärksamhet. Sannolikt för att TTIP-avtalet kritiserades hårt av vänstern, och försvarades genom att jämföras med CETA. Att demonisera det senare blev därför nödvändigt. I sak är det dessutom fel att jämföra TTIP med CETA då USA och Kanada är ganska olika som samhällen. Både när det gäller arbetsrätt, miljö, produktsäkerhet och rättssystem liknar Kanada EU mer än USA.

En tredje händelse är Brexit som av många uppfattas som driven av antiglobalisering. Men där var drivkrafterna snaras anti-Bryssel och motvilja mot immigration. Möjligheterna att bli en ännu mer framstående handelsnation genom frihandel med resten av världen när EU inte längre lade sig i var ett argument för Brexit. Det visar sig nu inte stämma riktigt. Många länder vill förvisso handla med Storbritannien, men de kommer inte i närheten av den betydelse som EU-länderna har haft som handelspartners.

Under en tid har det alltså sett ut som att protektionism varit en totalt dominerande strömning internationellt.

Men när man fått lite perspektiv på saken visar det sig lyckligtvis inte stämma.

Ledarna för världens stora ekonomier och handelsnationer deklarerar nu att de stöder frihandel och skyndar på arbetet med att få pågående förhandlingar i hamn.

Bloomberg skriver om Tysklands Angela Merkel och Japans Shinzo Abe, ledare för två av världens största ekonomier (om Merkel leder Tyskland eller hela EU är en akademisk fråga):

”German Chancellor Angela Merkel and Japanese Prime Minister Shinzo Abe called for a concerted effort to defend free trade, expanding the list of economic powers joining together to counter the U.S. shift toward protectionism.

Barely 48 hours after Merkel and President Donald Trump clashed on economic policy at their first White House meeting, the German leader called for swift conclusion of a trade accord between Japan and the European Union. That followed a renewed German-Chinese commitment to open markets on the eve of her trip to Washington and Merkel’s backing for a free-trade accord between the EU and Mercosur, the South American economic bloc.

“Of course we want fair markets, but we don’t want to put up barriers,” Merkel said Sunday evening in a speech in Hanover, Germany, pushing back against Trump’s pledge to enact “America First” policies. “At a time when we have to quarrel with many about free trade, open borders and democratic values, it’s a good sign that Germany and Japan aren’t quarreling about that.””

Förra veckan skrev Frihandelsbloggen om positiva tecken när det gäller världshandeln.

Polarisering uppfattas ofta som något negativt. Men den kan också leda till att människor tänker efter vad som egentligen är viktigt och gör tydligare ställningstaganden än de annars skulle ha gjort.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
John Kerry talar om TPP och relationerna mellan länderna kring Stilla Havet. Just nu är det grus i maskineriet, men Kerry och Obama lade en bra grund att bygga vidare på.

Kan ett frihandelsavtal mellan Japan och USA bli TPP bit för bit?

Trump framställs normalt sett som protektionist. Det är han tvivelsutan i sina rent konkreta förslag. Men ideologiskt sett förefaller han inte vara en klassisk protektionist med merkantilistiska förtecken. Även om han talar om underskott i handelsbalansen mot M...

Kan ett frihandelsavtal mellan Japan och USA bli TPP bit för bit?

Trump framställs normalt sett som protektionist.

Det är han tvivelsutan i sina rent konkreta förslag. Men ideologiskt sett förefaller han inte vara en klassisk protektionist med merkantilistiska förtecken. Även om han talar om underskott i handelsbalansen mot Mexiko och Kina som ett bekymmer ser han snarast ett annat problem. Nämligen att de nu existerande handelsavtalen är till nackdel för USA. De är helt enkelt usla avtal som bör ersättas med bättre avtal. Trump återkommer ständigt till att det skall förhandlas fram nya avtal — budskapet är inte att USA skall bli mer självförsörjande och att handeln skall minska.

Om det är en rimlig idé eller inte kan diskuteras. De flesta skulle nog säga att det är en lätt absurd tanke att USA i decennier skulle haft inkompetenta förhandlare eller ägnat sig åt någon form av medvetet självskadebeteende på handelsområdet. Trump anklagar också Kina för att manipulera sin valutakurs för att stimulera exporten till USA. Det är svårt att visa, och framför allt är det en lite magstark anklagelse när USA bakom sig har ett decennium med extremt låga räntor.

Kort sagt håller Trumps argument mot frihandel inte för ens den mest basala rimlighetstest.

Det ger en öppning för att hantera det faktum att TPP nog verkligen har dragit sin sista suck. Avtalet är klart och underskrivet, men Trump har med extremt tydlighet deklarerat att det inte kommer att godkännas av kongressen. Frågan är också om Trump för tillfället skulle kunna få igenom TPP-avtalet ens om han ville.

Men vad skulle kunna ersätta TPP-avtalet? Vad skulle kunna ge en liknande effekt utan att vara TPP-avtalet och utan att amerikanska industriarbetare skulle känna sig hotade?

Svaret är ett frihandelsavtal med Japan. Åtminstone om man får tro Michael Auslin i Foreign Affairs.

Att ett sådant inte existerar är märkligt, men inte märkligare än till exempel att USA och EU inte har något frihandelsavtal. Förklaringen är att ambitionen under många år har varit att skapa globala handelsavtal inom ramen för WTO som har all infrastruktur och expertis på plats.  Det vore odiskutabelt det bästa. Men även om ryktet att WTO ingenting åstadkommer är fel — inom WTO sker det hela tiden framsteg på olika delområden och i viktiga detaljer — har det tyvärr varit extremt trögt att komma vidare när det gäller kärnuppgiften, att skapa en global handelsordning.

Det är förklaringen till varför man tagit initiativen till CETA, TPP och TTIP.

Är då inte ett avtal mellan bara Japan och USA ett steg tillbaka? Från WTO och en global ambition, till TPP som är en regional och till sist två enskilda länder.

Jo. I princip är det förstås en reträtt.

Men USA och Japan är inte så ”bara”. Det är världens största och tredje största ekonomier.

Varuhandeln mellan USA och Japan är värd 283 miljarder US-dollar. Det är en siffra som förvisso har stagnerat, men tjänstehandeln är på stadig uppgång. Kalifornien ligger på topp med en export på 100 miljarder vilket antyder att en stor del av den amerikanska exporten är högteknologi. Det stämmer, men även jordbruksprodukter är en stor sektor. Bara kött, fläsk, soyabönor och mejeriprodukter ger kring 2 miljarder dollar, och detta trots att tullarna i dag ligger på mellan 21 och 38,5 procent! Japanerna har också konstigt nog tullar på sådana varor som inte kommer från viktiga industrier i Japan, exempelvis exklusiva ostar och vin (Japanerna är duktiga på att göra vin och vinintresset växer, likaså finns det utmärkt japansk ost, men det är ingen jätteindustri direkt…).

Japanerna investerar stort i USA. Totalt äger Japanerna investeringar för 373 miljarder i USA, 1,6 miljoner bilarbetare jobbar för japanska bilföretag. Antalet japanska underleverantörer inom high tech är oräkneligt.

Med andra ord är potentialen i ett frihandelsavtal stor.

Grunddragen finns redan i TPP-avtalet. Trumps inställning att han vill omförhandla snarare än skrota handelsavtal lämnar en öppning för att gå vidare med den delen av TPP. Trump har också talat om att handelsavtal måste bli mer transparenta. Ett problem med TPP är att det är extremt omfattande. Ett skäl är detaljerade kapitel som har med miljö- och arbetsrätt att göra. Men eftersom Japan redan har höga standarder på de områdena kan de kapitlen skäras ner eller slopas. Men kommer närmare de klassiska frihandelsavtalen som huvudsakligen hanterar tullar och kvoter. Amerikanska fack och industriarbetare lär inte heller vara rädda för att Japan slår ut amerikanska jobb med låglönekonkurrens.

Det finna andra faktorer som talar för ett frihandelsavtal mellan USA och Japan.

Japan och USA har de senaste åren stärkt sitt samarbete när det gäller säkerhetspolitik, robotförsvar och IT-säkerhet. Ett närmande på det ekonomiska området är en naturlig fortsättning.

Shinzo Abe’s ekonomiska politik har delvis byggt på att TPP blir verklighet och han har satsat mycket prestige på TPP. Ett frihandelsavtal räddar ansiktet för hans del.

Den nye ambassadören lär bli Tennesseeaffärsmannen William Hagerty som har bott i Japan en del av sitt liv, vilket antyder att Trump är inriktad på samarbete snarare än konflikt.

Ett frihandelsavtal mellan Japan och USA fyller högt ställda krav på att spela roll, visa att Trump levererar och kan dessutom vara en bas för andra länder att ansluta sig till. TPP bit för bit, men hela tiden med förklaringen att det är ett nytt avtal. Om det är bättre än TPP eller inte kommer knappast några vanliga väljare — eller ens experter — kunna avgöra med någon större säkerhet.

 

 

 

 

 

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenfebruari 2, 2017
Tack! Det är inte alldeles lätt att reda ut varför Trump är emot TPP, mer än att han är emot frihandel totalt sett. Kina är ju inte med, och förutom Vietnam är alla TPP-länder relativt utvecklade med demokrati, hyggligt välstånd, ganska höga kostnadslägen o s v. TPP-avtalet ställde dessutom en hel del krav när det gäller miljö, arbetsrätt mm. Nu kommer Kina hålla i taktpinnen och de bryr sig betydligt mindre om sådant.
Andreas Quistbergjanuari 25, 2017
Hej, mycket intressant och läsvärd blogg som jag idag bildligt talat snubblade över i sökandet efter information om TPP. Det ska bli intressant att följa din blogg. Vad verkar vara det mest konkreta i Trumps aversion mot TPP, som du ser det?
Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Trassel i Tokyo

För tillfället är det inte bara TTIP som omges av osäkerhet på grund av Europaparlamentsvalet. Transpacific Partnership (TPP) som är ett stort handelsavtal mellan USA, Australien och en rad länder i Sydostasien går ännu knackigare för tillfället. Enligt en ...

Trassel i Tokyo

För tillfället är det inte bara TTIP som omges av osäkerhet på grund av Europaparlamentsvalet.

Transpacific Partnership (TPP) som är ett stort handelsavtal mellan USA, Australien och en rad länder i Sydostasien går ännu knackigare för tillfället. Enligt en artikel i japanska samhällsmagasinet Sentaku (översatt i The Japan Times) sätter japanerna käppar i hjulen.

Det är bland annat biffen som är problemet. Japanska köttbönder känner sig hotade. För tillfället har man kommit så långt som att USA och Australien har rätt att konkurrera med sitt kött på den japanska marknaden, men under stränga kvoter. De japanska köttbönderna fortsätter att vara skyddade.

Premiärminister Shinzo Abe och USA:s President Barack Obama träffades i Tokyo den 24 april och gjorde ett gemensamt uttalande att de nu ”enats om en väg framåt”. Att förhandlingarna nu knagglar är därför ett politiskt problem, framför allt för Abe.

Samtidigt skapar det en viss förhoppning för EU. Om man kan få TTIP på plats före TTP blir en rad lösningar förmodligen vägledande för TTP. Det innebär en fördel för Europa.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export