Afrika

Containerhamn i Sydafrika.

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kon...

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kontinent som kännetecknas av nöd.

I boken Perspektiv på frihandel (Förlaget Näringslivshistoria 2017, red Per Dahl) har ekonomen Peter Stein skrivit om Afrikas ekonomiska utveckling ur ett historiskt perspektiv.

I en mening är det inte sant att Afrika varit uteslutet från den globala handeln. Exotiska lyxvaror, råvaror och slavar har kommit från Afrika sedan romartiden. Romarna hade gjort Medelhavet till ett innanhav och koloniserat Nordafrika. Karavaner förde produkter från Afrika syd om Sahara till hamnarna i Nordafrika för vidare transport till den romerska städerna.

Redan på 500-talet fanns det stora riken. Islam expanderade söderut och arabiska handelsmän anlade hamnstäder och handelsstationer runt hela den afrikanska kusten.

Afrikas problem har snarast varit att kontinenten är enorm — storleken döljs av kartprojektionen, exempelvis skulle hela USA rymmas i Sahara. Storleken har gjort Afrika glesbefolkat och tagit bort behovet av effektivisering av jordbruket. När befolkningen blev för stor i ett område var det lätt att flytta och bryta ny mark. Historiskt har Afrika varit en kontinent med få krig och konflikter. Tropiska sjukdomar orsakade att de stora tamdjuren som i andra delar av världen varit dragdjur och bidragit till transporter inte kunna överleva. Vi förknippar Afrika med att mänskliga bärare, en konsekvens av bristen på dragdjur. Resultatet blev förstås att transporter blev dyra. Handeln blev begränsad och specialiseringen låg. I förlängningen leder det till småskaliga, lokala ekonomier. Till skillnad från de romantiska föreställningar om lokal småskalighet vi har i vår del av världen är det ett recept för fattigdom och nöd.

Svåra tropiska sjukdomar gjorde det också svårt för européerna att  bosätta sig i Afrika. Man hade handelsstationer och hamnar, men det inre av kontinenten var i huvudsak okänt. Sydafrika är undantaget, men ligger som bekant så långt söderut att klimatet inte längre är tropiskt. Att holländare och britter kunde slå sig ner där och odla jorden är ingen tillfällighet. Något sådant hade knappast kunnat ske närmare ekvatorn.

Koloniseringen av Afrika sker först mot slutet av 1800-talet. Anledningen är ångmaskinen, telegrafen, modern sjukvård och förstås moderna vapen som gjorde det möjligt att hantera de stora avstånden och besegra afrikanerna på deras egen mark. Kolonisationen både bidrog till utvecklingen och utarmade. När de afrikanska länderna befriades efter andra världskriget blev de istället experimentverkstäder för olika socialistiska eller auktoritära regimer — alla med planekonomi och protektionism på programmet. Under 90-talet bröts den trenden. Demokratisering och globalisering förändrade spelplanen och Afrika har både industrialiserats, integrerats i världshandeln och börjat industrialiseras. En problem har varit att få afrikanska länder haft ett fungerande bankväsen och kapitalmarknader. Man har därför varit helt beroende av utländska direktinvesteringar. Sådana har börjat strömma in och har ökat från 13 miljarder US-dollar 2006 till över 40 miljarder i dag. Samtidigt har finansiella tjänster börjat växa fram, i huvudsak skapade av afrikanska entreprenörer och betalningar med mobiltelefon var verklighet långt innan någon hört talas om Swish här i Sverige. Den kenyanska tjänsten M-Pesa för mobila betalningar används av 15 miljoner invånare och har expanderat till bl a Iran och Indien.

Afrikas problem är förstås inte över. Världsmarknadspriserna på olja och en rad andra råvaror har fallit de senaste år. Bristen på utbildad arbetskraft gör att industrialiseringen går trögt. I många fall kan man se en tendens till att utvecklingen går från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiva tjänster.

Men de senaste 20 årens utveckling visar att Afrika inte sitter fast i en fattigdomsfälla. Det finns vägar framåt. Framför allt har afrikanerna börjat inse att den interna handeln är viktigare än de globala. Som skrivits här på Frihandelsbloggen tidigare har de afrikanska ledarna allt mer börjat fokusera på institutionella reformer och frihandelsavtal mellan de afrikanska länderna parallellt med de globala ambitionerna.

Ur ett principiellt perspektiv visar utvecklingen att det är handel och globalisering som ger välstånd. Isolering och försök till självförsörjning leder till motsatsen.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
-- Fint vi har det. Med lite frihandel skulle det vara perfekt.

Viktigare än någonsin att fokusera på handelsavtalen mellan EU och Afrika

Handel är en praktisk fråga, men principer, lagar och internationella avtal är avgörande. EU och världens regeringar måste lägga ner mer energi på att få undan handelshinder. Det är viktigt för framför allt de fattigaste länderna i världen. För Afrika är...

Viktigare än någonsin att fokusera på handelsavtalen mellan EU och Afrika

Handel är en praktisk fråga, men principer, lagar och internationella avtal är avgörande. EU och världens regeringar måste lägga ner mer energi på att få undan handelshinder. Det är viktigt för framför allt de fattigaste länderna i världen. För Afrika är det viktigt att få full tillgång till de globala marknaderna. 

Ett drygt år efter det att avtalet mellan EU och sex länder i södra Afrika (SADC-EPA) trätt i kraft har inte exporten kommit igång som man hoppats.

Sydafrikanska media skriver ”… it emerged at an EU-SADC seminar in Johannesburg on Monday that only 44.4% of the increased wine export quota, only 7.8% of the new sugar quota and only 11.4% of the ethanol quota had been used.

None of a 500-ton annual duty-free quota of skimmed milk powder, a 500-ton annual duty-free butter quota or a 385-ton annual duty-free strawberry quota had been used, according to Mlamli Mjambana of South Africa’s Department of Agriculture, Forestry and Fisheries.

None of a 100-ton annual quota of citrus jams or of a 3,020-ton annual quota of canned tropical fruit – both with tariffs of 50% of the so-called MFN (Most Favoured Nation) standard tariff – had been used by South African exporters.

And they had only used about 5% of an apple juice quota at 50% of MFN and some 44% of a non-tropical canned fruit juice quota at 45% of MFN, Mjambana said.

The most successful export under the SADC-EPA has been frozen orange juice where the entire annual, duty-free quota has been used by South African exporters.”

Men som vanligt råder det viss oenighet om vad detta beror på. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström menar att det beror på att informationen varit dålig och de Sydafrikanska exportörerna därför inte kommit igång.

”EU trade commissioner Cecilia Malmström blamed most of the failure of South African exporters to take up the EPA quotes on ignorance about the opportunities and said that together the EU and South Africa should launch a campaign to inform businesses of these opportunities.”

Sydafrikanerna uppfattar istället problem med att det saknas en överenskommelse om SPS (Sanitary and Phyto-sanitary, det vill säga frågor om smitta för djur och växter) mellan EU och  Sydafrika.  Det finns en WTO-överenskommelse, men den förefaller inte räcka i sammanhanget.

Man kommer återigen till frågan om internationella avtal för handel. Den teoretiska debatten är avklarad, men de praktiska frågorna och oklarheten när det gäller avtal består.

När britterna försvinner ur EU-systemet (inflytandemässigt är de redan borta) blir Sverige och de skandinaviska länderna allt mer ensamma när det gäller handelsfrågor och globalisering.

Sverige har en viktig roll att spela när det gäller att få avtal på plats för att öka frihandeln och Malmström gör ett bra jobb. Men det finns alltid mäktiga motståndare — nu senaste Frankrike och president Macron som sprider misstro mot internationell handel och sätter käppar i hjulen.

Just när det gäller det aktuella SPS-avtalen verkar det mest vara ett förbiseende. Men det bör snabbt rättas till. Afrika har en enorm potential. Frihandel inom Afrika är viktigaste, men det är viktigt att kontinenten också får full tillgång till de globala marknaderna.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Afrikanerna handlar för lite internt. Genom samarbeten som EAC, TFTA har de chansen att få allt mer frihandel på kontinenten.

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Länderna i Afrika är väl integrerade i världshandeln. De stora investeringarna ligger också på infrastruktur för detta. I Ghana byggs den största hamnen ut för ungefär en miljard euro. När den är färdigbyggd 2019 kommer den vara Västafrikas största containerhamn. Nigeria planerar en sexfilig motorväg från norra delen av landet till hamnstaden Calabar. Kostnad, fyra miljarder Euro. I Kenya investerar Kina 3,8 miljarder dollar för att renovera järnvägen mellan Nairobi och Mombasa.

Detta är tvivelsutan bra. Problemet för Afrika är — tvärt emot vad många tror — inte att de saknar globalt handelsutbyte. Problemet är i stället att de afrikanska länderna inte handlar mellan sig. Bara 14 procent av Afrikas handel sker mellan de afrikanska länderna, vilket skall jämföras med EU där 60 procent av handeln sker inom unionen. Det är mer än 400 procents skillnad.

Förklaringen är usel infrastruktur och administration. Både vägar och järnvägar är nedgångna. De ovan nämnda infrastruktursatsningarna är helt inriktade på den globala handeln — inte den interna i Afrika.

Tullmyndigheterna är mer intresserade av att få in tullar (och mutor) än av att varor snabbt skall passera gränsen. Det är ofta oklart vilka regler som gäller och hur höga avgifterna skall vara. En genomsnittlig lastbilschaufför kan behöva föra med sig 1600 dokument. Transporterna i Afrika beräknas av Världsbanken vara 50 procent dyrare än i Sydostasien.

Dessutom saknas möjligheter för lagring och omlastning för färskvaror. 40 procent av maten i Afrika förstörs och bara 14 procent av allt spannmål i Afrika köps från ett annat afrikanskt land.

Sammantaget är detta ett gigantiskt problem.

Den välståndsskapande mekanismen med global frihandel är självklart inte att varor transporteras långt. Transporterna är en kostnad, oavsett hur bra frihandelsavtal man har och hur smidigt gränsövergångarna fungerar. Det som skapar värde är stora marknader som ger specialisering, volymer, arbetsdelning. Man måste komma ihåg att ”stora marknader” i princip är synonymt med ”många människor”. Stora geografiska ytor utan invånare är inte särskilt intressant.

Det bästa är förstås att ha många människor nära sig och helst människor som talar samma språk och delar kultur och värderingar. Det är därför ett företag har glädje av en stor hemmamarknad. EU:s styrka ligger i att så långt det är möjligt göra Europa till en hemmamarknad för unionens företag.  Det går bra på vissa områden, mindre bra på andra. Olika språk och kultur gör att EU är en mer svårbearbetad marknad än till exempel USA. Det är därför amerikanska företag så ofta är bra på att expandera. Amerikanska entreprenörer tänker från början på hur en affärsverksamhet snabbt skall kunna rullas ut över en hel kontinent.

Men inom EU handlar alla länder mest med sina grannar. Sveriges största handelspartners är Norge, Danmark, Tyskland, England. Trots vår höga grad av internationalisering handlar vi med våra grannar. Det är i det trygga närområdet företag hittar kunder och underleverantörer och börjar den internationella expansionen. Och den är förstås nödvändig. Moderna produkter kostar enorma summor att utveckla och inget enskild lands kunder kan längre bära utvecklingen av exempelvis mobiltelefonisystem.

Men i Afrika handlar grannländerna inte med varandra. Det begränsar afrikanska entreprenörer till den egna hemmamarknaden (där det ofta finns många som gör samma sak), minskar arbetsdelning och specialisering. Vilket i sin tur minskar lönsamheten och gör det svårare att investerar i moderna produktionsmetoder. På you-tube kan man hitta mängder med klipp med afrikaner som visar otrolig hantverksskicklighet i att typ tillverka saker från gamla oljefat. Problemet är att det tar timmar att göra något som man i en utvecklad industriekonomi gör bättre på några minuter med hjälp av avancerade maskiner. Men det kräver en större marknad. Annars kan man inte räkna hem maskinen. Ett av Afrikas problem är att kontinenten är så glesbefolkad. De få marknader som finns bör även av detta skäl knytas samman.

Så länge Afrika inte har fungerande frihandel kommer det vara mycket svårt för entreprenörer att expandera och investera i bättre produktionsmetoder. Då kommer Afrika vara hänvisat till en lågproduktiv lokal ekonomi i kombination med att sälja råvaror och oförädlade livsmedel på den globala marknaden och låta företag från andra länder göra investeringarna i infrastruktur. Det är ett säkert sätt att bli kvar i fattigdom.

Det positiva är att afrikanska politiker vet om detta och arbetar intensivt med att skapa olika frihandelsområden och andra typer av ekonomiska samarbeten. Resultatet har hittills varit ganska magert men East African Community (EAC) har de senaste 15 åren förbättrat möjligheterna radikalt. År 2000 kunde det ta tre veckor att transportera från Rwandas huvudstad Kigali till hamnstaden Mombasa i Kenya. I dag tar det fyra dagar.

Och för två år sedan ingick 26 afrikanska länder en plan för att binda samman tre existerande handelsblock till ett frihandelsområde från Kairo till Kapstaden; The Tripartite Free Trade Area (TFTA) håller på att ratificeras av de ingående ländernas parlament.

Det är ett stort framsteg men som ännu bara är taget på det politiska planet. Nu gäller det att investera massivt i infrastruktur och — inte det enklaste — få tullmyndigheternas personal att bli hederliga och serviceinriktade.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
-- Fint vi har det. Med lite frihandel skulle det vara perfekt.

För Afrika är handelsavtal en fråga om liv eller död

Continental Free Trade Area (CFTA) är namnet på det frihandelsavtal som de afrikanska staterna arbetar på sedan ett knappt år.   Och det är bråttom.  Man kan räkna med att när TTIP, TPP, CETA och att antal avtal mellan enskilda länder och EU blir verk...

För Afrika är handelsavtal en fråga om liv eller död

Continental Free Trade Area (CFTA) är namnet på det frihandelsavtal som de afrikanska staterna arbetar på sedan ett knappt år.  

Och det är bråttom.  Man kan räkna med att när TTIP, TPP, CETA och att antal avtal mellan enskilda länder och EU blir verklighet kommer det påverka Afrikas konkurrenskraft på världsmarknaden. Det måste kompenseras med lägre tullar andra typer av förbättrade villkor för handel inom Afrika.

Carlos Lopes som är generalsekreterare för United Nations Economic Commission for Afrika (UNECA) skriver i AllAfrica att kontinenten knappast har råd att behålla dagens handelshinder mellan de afrikanska länderna.  De afrikanska ländernas handel mellan sig står för bara 16 procent av BNP, vilket kan jämföras med 70 procent för EU och 50 procent för Asien.

Den låga siffran är ett problem eftersom den reflekterar att den internationella handeln för de flesta afrikanska länder är liten. Stora handelsvolymer betyder ökat välstånd och stora handelsvolymer uppnår man genom att handla med sina grannar. I EU är ett lands största handelspartners som regel de närmaste grannarna. Även med globala värdekedjor tenderar länder som ligger nära varandra och har likartade kulturer och näringslivsstruktur att handla med varandra. Afrikanerna talar ofta om att de vill ha tillgång till EU:s marknad. Det är en helt riktig ambition och att EU öppnar upp för handel är viktigt för både oss i EU och länderna i resten av världen.

Den låga handeln inom Afrika är inte förvånande. I många fall har afrikanska länder legat i krig med varandra, men framför allt är tullarna höga. Tullarna ligger på nästan 8 procent i snitt mellan afrikanska länder, jämfört med tullarna mot övriga världen som ligger på 2,5 procent. Skillnaden är alltså kring 200 procent. Och 8 procent i snitt är högt, särskilt med tanke på att en genomsnittlig siffra inte ger hela bilden: många tullsatser ligger betydligt högre. Man kan också jämföra med EU och USA som vill ha bort tullar på 3,5 procent. Också på grund av att vissa tullsatser är betydligt högre än snittet.

Dessutom är själva tullnivåerna bara ett delproblem. Tullprocedurer mellan fullt utvecklade industriländer (t ex EU/USA) kan vara dyr, krånglig och tidsödande. Mellan afrikanska länder motsvarande process ofta rent mardrömslik och göder korruption på alla nivåer.

Och bakom alltsammans ligger förstås det faktum att WTO-processen har stannat upp totalt:

”Let us be realistic: it has become clear that the global trade reforms through the WTO’s Doha Round are not forthcoming. This is why Africa needs to make its own move and it needs to do it now. So the question is: are we moving fast enough?”

En bra fråga; går det fort nog?

Varje månad som frihandeln i Afrika och resten av världen fördröjs betyder att den globala välståndsökningen går långsammare än nödvändigt. I vår del av världen kanske det spelar mindre roll och många koketterar med att ifrågasätta tillväxt. Men för Afrika handlar det bokstavligt talat om liv och död att snabbt öka det ekonomiska välståndet.

Det blir allt mer uppenbart att WTO:s framtida uppgift ligger i ett försöka sammanföra ett antal stora regionala handelsavtal till ett globalt avtal. Det blir en lång och komplicerad process, men på ena eller andra sättet måste man komma vidare med arbetet på ett globalt frihandelsavtal.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
-- Fint vi har det. Med lite frihandel skulle det vara perfekt.

Afrikanskt handelsavtal på gång

All Africa rapporterar att förhandlingarna i Sharm El Sheikh, Egypten, kring det stora handelsavtalet Tripartite Free Trade Area går framåt. Det kommer att ha 26 medlemsstater från Egypten till Sydafrika med över 600 miljoner medborgare och motsvara hälf...

Afrikanskt handelsavtal på gång

All Africa rapporterar att förhandlingarna i Sharm El Sheikh, Egypten, kring det stora handelsavtalet Tripartite Free Trade Area går framåt. Det kommer att ha 26 medlemsstater från Egypten till Sydafrika med över 600 miljoner medborgare och motsvara hälften av hela Afrikas BNP.

Mer om avtalet här.

2017 räknar med med att det kommer att vara klart. Ett handelsavtal av den storleksordningen kommer att vara mycket värdefullt. Även om afrikanska ledare alltid talar om möjligheterna att handla med EU och USA är grannländer alltid de viktigaste handelspartnerna. Sverige handlar mest med Norge, Danmark och Tyskland, och det mönstret går igen i hela EU och hela världen. Grannar är de viktigaste handelspartnerna. Afrika har fortfarande betydande protektionism och många länder har tvingats handla med sina gamla kolonialherrar snarare än med andra afrikanska länder. Detta avspeglas ibland även i att man kan vara tvungen att flyga via London för att komma mellan två afrikanska länder.

Men med ett nytt avtal kommer säkert många av de hindren försvinna. Inget är viktigare för välståndet i Afrika än frihandel mellan länderna på kontinenten.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Nairobi. Finansiellt centrum i Afrika. Faktum är att det är svårt att hitta bilder på afrikanskt företagande eller jordbruk som inte slentrianmässigt speglar primitiva produktionsmetoder och nöd. Trist. Det finns ju bevisligen IT-konsulter.

Afrika behöver frihandel

VLT, Västmanlands Läns Tidning, skriver i en mycket bra ledare om kopplingen mellan EU:s protektionistiska jordbrukspolitik och flyktingfrågan. EU:s protektionism i kombination med jordbrukssubventioner försvårar matexport från Afrika samtidigt som b...

Afrika behöver frihandel

VLT, Västmanlands Läns Tidning, skriver i en mycket bra ledare om kopplingen mellan EU:s protektionistiska jordbrukspolitik och flyktingfrågan.

EU:s protektionism i kombination med jordbrukssubventioner försvårar matexport från Afrika samtidigt som billiga (subventionerade) livsmedel dumpas på den afrikanska marknaden. Småbönder slås ut vilket förvärrar situationen i länder som Gambia, Senegal, Mali, Nigeria. Detta orsakar en stor del av dagens flyktingström till EU.

Observera att detta är länder som inte i huvudsak är drabbade av krig även om det förekommer olika typer av oroligheter och motsättningar. Anledningen till flyktingströmmen är ekonomisk. Folk flyr för att de inte kan försörja sig.

Att öppna EU:s marknad för dessa länder och samtidigt minska subventionerna skulle alla vinna på (Möjligen med undantag för en liten grupp lantbrukare som lever på skattepengar): både afrikanerna och EU:s medborgare som skattebetalare och konsumenter. Vi skall komma ihåg att de som drar nytta av de enorma subventionerna inte är småjordbruk i glesbygd, utan storskaliga industrijordbruk. Det är i och för sig inget fel på storskaliga industrijordbruk, de är tvärt om nödvändiga. Men de behöver inte subventionerna för att överleva och de representerar inte några kulturhistoriska värden.

Nu skall man ha klart för sig att det sker framsteg på handelsområdet. Men de skulle kunna gå snabbare. Det är också viktig att komma ihåg att Afrika också behöver intern frihandel. Den globala handeln har i definitionsmässigt handelströmmar över hela klotet. Men i praktiken återfinns de största handelsvolymerna mellan grannländer. Sverige handlar mest med de andra nordiska länderna och Tyskland.

Det samma gäller Asien och Sydamerika och kommer att gälla Afrika. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Och till sist, handel ger fred. Ju tätare handelsförbindelserna i Afrika är mellan länderna, desto mindre blir risken för krig och konflikter.

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Gammal skåpmat i kampen mot frihandel

Motståndet mot frihandel är grundmurat. Även en tidskrift som Foreign Policy publicerar artiklar som i grunden är positiva till protektionism. Rick Rowden, doktorand vid centret för ekonomisk planering och utveckling Jawaharlar Nehru universitetet i Ne...

Gammal skåpmat i kampen mot frihandel

Motståndet mot frihandel är grundmurat. Även en tidskrift som Foreign Policy publicerar artiklar som i grunden är positiva till protektionism.

Rick Rowden, doktorand vid centret för ekonomisk planering och utveckling Jawaharlar Nehru universitetet i New Dehli skriver om Africa’s Free Trade Hangover.

Argumentationen är den vanliga.  Det har 1) funnits enighet om frihandel, men nu 2) börjar allt fler se problemen och tänka nytt, vilket innebär 3) att de inser fördelarna med industripolitik, subventioner och manipulerade valutakurser för att skapa utveckling. Så har nämligen de rika länderna gjort. De predikar bara frihandel för att få tillgång till utvecklingsländernas marknader och råvaror.

Felet med resonemanget är förstås att det varit ytterst ovanligt med frihandel mellan olika afrikanska länder eller mellan afrikanska länder och resten av världen. Vidare är idéerna om att skapa eller skydda en inhemsk industri genom subventioner och handelshinder inte nya. I praktiken har den typen av idéer funnits i hundratals år, men aldrig fungerat. Det som stämmer är att västvärlden ofta har tillämpat protektionism. Men man har blivit rik trots, inte tack vare, detta.

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Gästbloggare Peter Stein: Handel avgörande för Afrikas framtid

Afrika består av mer än 50 länder vilka är mycket olika när det gäller befolkningsstorlek, yta, ekonomisk utveckling, handelsströmmar etc. En materia svår att fånga upp med grova penseldrag. På temat Afrika och frihandel går det att generalisera. Trots olik...

Gästbloggare Peter Stein: Handel avgörande för Afrikas framtid

Afrika består av mer än 50 länder vilka är mycket olika när det gäller befolkningsstorlek, yta, ekonomisk utveckling, handelsströmmar etc. En materia svår att fånga upp med grova penseldrag. På temat Afrika och frihandel går det att generalisera. Trots olika ingångsvärden är det påfallande hur många nämnare som är gemensamma.

I dagarna (24 juli) har Internationella valutafonden, (IMF), publicerat en konjunkturrapport som prognostiserar att världsekonomins tillväxt blir 3,4 procent i år och 4,0 procent nästa år.
Världsekonomin och världshandeln lunkar på. USA tar inte fart och Eurozonens problem består. Nya tillväxtmarknader i Asien, Europa och Latinamerika har varit globala tillväxtmotorer, men flera konfronteras med obalanser och lägre tillväxt. Afrika tuffar däremot på.
Tittar vi på Afrika söder om Sahara (SSA)räknar IMF med att tillväxten bli 5,4 procent i år och 5,8 procent 2015. Alla länder utom Ekvatorialguinea prognostiseras positiv tillväxt och i fler än 20 antas tillväxten överstiga 7 %. Samtliga Afrikas regioner (inklusive Nordafrika) har högre tillväxt än globalt genomsnitt.

Högst regional tillväxt har Västafrika med en genomsnittlig tillväxt på 7,1 procent. Där finns Nigeria, Afrikas största ekonomi som trots inbördeskrig liknande förhållanden i delar av landet har hög tillväxt. Ghana, näst största ekonomin har också vuxit snabbt men är överhettad och behöver stramas åt. I Västafrika finns även snabbt växande post-konflikt länderna Elfenbenskusten, Liberia och Sierra Leone. Till det kommer Senegal, stabil demokrati, bubblare i det tysta som håller på att bli IT-nav.

Östafrika har marginellt lägre tillväxt. Där finns Etiopien och Rwanda som i flera år haft kinesiska tillväxtsiffror. Vidare regionens största ekonomi Kenya och allt snabbare växande Tanzania. Ur ett handelsperspektiv är Östafrika extra intressant eftersom Kenya, Rwanda, Tanzania, Uganda och Burundi är enda landgruppen i SSA som påbörjat skapandet av en fungerande gemensam marknad för arbetskraft, kapital, varor och tjänster.

Det är inte längre någon nyhet att Afrika har hög genomsnittlig tillväxt i real BNP. SSA har i närmare 15 års tid haft årlig tillväxt BNP på 5 procent eller mer och varit världens näst snabbast växande region efter Asiens tillväxtmarknader. Inga länder utvecklas ekonomiskt utan att öppna sig för frihandel och internationella investeringar.

Afrikas utveckling började vända i slutet av 1990-talet. För vändningen var handel och globaliseringens nya ingångsvärden avgörande. Katalysator (”growth triggers”) för Afrikas vändning var hög tillväxt i stora ekonomier som Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Turkiet m.fl. Dessa länders tillväxtmodeller krävde mycket råvaror som de saknade. Därmed fick Afrikanska länder avsevärt bättre betalt för råvaruexport. Samtida skuldavskrivningar gjorde att ökade exportintäkter kunde användas för tillväxtfrämjande satsningar istället för räntor och amorteringar. Genom att skapa makroekonomisk ordning, marknadsanpassa växelkurser och sjösätta strukturreformer som till del förbättrade villkoren för handel, utlandsinvesteringar och inhemskt förtagande (”growth enablers”) förmådde afrikanska länder ta vara på världshandelns nya förutsättningar. Med ICT har de kunnat ta högteknologiska språng.

Den andra viktiga förklaringen till att det vänt för Afrika är globaliserade kapitalrörelser. Med enstaka undantag saknar afrikanska länder inhemskt sparande, fungerande bankväsenden och utvecklade värdepappersmarknader. De behöver förlita sig på utländskt investeringskapital. Tack vare bättre fungerande ekonomier har Afrikanska länder flera år i rad tagit emot rekordstora utländska investeringar. Och trenden håller i sig.

Närmaste åren förväntas Afrika attrahera rekordstora utländska kapitalflöden. Inkommande direktinvesteringar beräknas överstiga 35 miljarder dollar. Senaste åren har fler än tio länder i SSA för första gången emitterat lån på internationella kapitalmarknader för mer än 10 miljarder dollar. Hit hör Angola, Elfenbenskusten, Gabon, Ghana, Rwanda, Senegal och Tanzania. För en tid sedan emitterade Kenya ett lån på 2 miljarder dollar. Det var det hittills enskilt största lånet för ett afrikanskt debutantland. Fitch, Moody’s och Standard & Poor’s värderar numera över 20 länder i SSA.

Tidigare svarade EU och USA för över 70 procent av Afrikas handel. Nu är dessas andel lägre än 50 procent. På 2000-talet har Afrikas handel med omvärlden kunnat öka med 200 procent och tack vare nya tillväxtmarknader i Asien, Europa och Latinamerika har afrikansk utrikeshandel fått sundare geografisk riskspridning. Tack vare inkommande kapitalflöden har afrikanska länder kunnat investera i tillväxthöjande vägar, skolor, hamnar, broar, ICT och annan infrastruktur.

Afrikas 10-15 goda år har en bakgrund av 30-40 dåliga. Det är ett tungt bagage. De senaste årens snabba tillväxt till trots svarar SSA, som har 12 procent av världens befolkning för knappa 2 procent av global export av varor och tjänster. Och råvaruberoendet består. Över 65 procent av exporten består av råvaror. En stor utmaning här är att Afrikas internhandel bara svarar för ca 12 procent av total utrikeshandel. Det är en lägre andel än någon annan kontinent. På 1980-talet svarade Afrika för 2 procent av global tillverkningsindustri. Nu är andelen nere i 1,4 procent. Afrikansk strukturomvandling innebär oftast övergång från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiv tjänstesektor.

Det är svårt för många ofta små avskärmade afrikanska ekonomier att bli fungerande länkar i internationella företags globala värdekedjor. Utan ökad internhandel och bättre gränsöverskridande transportleder blir det svårt för afrikanska länder att skapa större marknader som möjliggör specialisering, stordriftsfördelar och ökat konkurrenstryck.
Liten internhandel (det finns i och för sig en omfattande informell gränsöverskridande handel vars storlek är obekant) återspeglar att många länder i Afrika har likartade mönster, dvs. råvaruexport till andra delar av världen och import av färdigvaror som tillverkas någon annan stans. Liten internhandel beror inte primärt på höga tullar eller icke-tariffära handelshinder.

Bristfällig infrastruktur, höga drivmedelskatter och kostnadskrävande gränsbyråkrati är faktorer som hindrar framväxren av gränsöverskridande affärer. Ca 70 procent av Afrikas befolkning uppge sakna tillgång till elektricitet. Trots de senaste årens investeringsvåg är vägar, hamnar, broar, järnvägar och flygförbindelser dåligt utvecklade. Som exempel kan nämnas att för ett år år sedan visa en FN-rapport att kostnaden för att skeppa en bil från Abidjan (Elfenbenskusten) till Addis Abeba (Etiopien) 5000 US dollar. Kostnaden för att skeppa samma bil från Abidjan till Japan var 1500 US dollar. Enbart gränshandel mellan länder som Zambia och Zimbabwe kan kräva tillstånd av 15 olika myndigheter.

Det är intressant att iaktta att i Östafrika, där internhandeln är över 25 procent, har öppnare gränser banat väg för nya jobb och utrikeshandel i arbetskraftsintensiv privat företagsamhet med mönster som är i linje med ländernas komparativa fördelar. Regional integration har skapat nya exportmarknader för exempelvis bank- och försäkringstjänster i Kenya, arbetskraftsintensiv möbeltillverkning i Tanzania och förädlade jordbruksprodukter i Rwanda och Kenya.

De senaste 15 åren har givit Afrika bättre utgångsläge än kontinenten tidigare haft. Framtida utveckling blir främst beroende av hur väl vart och ett av länderna förmår att tackla sina många utmaningar. Reformer som öppnar för ökad intern och extern handel får avgörande betydelse.

Peter Stein, Vd för stein brothers ab , expert på afrikas ekonomier

Stäng posten Läs nästa post
Free trade consists simply in letting people buy and sell as they want to buy and sell. It is protection that requires force, for it consists in preventing people from doing what they want to do.
Henry George
Visa flera poster