Förlaget Näringslivshistoria

Containerhamn i Sydafrika.

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kon...

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kontinent som kännetecknas av nöd.

I boken Perspektiv på frihandel (Förlaget Näringslivshistoria 2017, red Per Dahl) har ekonomen Peter Stein skrivit om Afrikas ekonomiska utveckling ur ett historiskt perspektiv.

I en mening är det inte sant att Afrika varit uteslutet från den globala handeln. Exotiska lyxvaror, råvaror och slavar har kommit från Afrika sedan romartiden. Romarna hade gjort Medelhavet till ett innanhav och koloniserat Nordafrika. Karavaner förde produkter från Afrika syd om Sahara till hamnarna i Nordafrika för vidare transport till den romerska städerna.

Redan på 500-talet fanns det stora riken. Islam expanderade söderut och arabiska handelsmän anlade hamnstäder och handelsstationer runt hela den afrikanska kusten.

Afrikas problem har snarast varit att kontinenten är enorm — storleken döljs av kartprojektionen, exempelvis skulle hela USA rymmas i Sahara. Storleken har gjort Afrika glesbefolkat och tagit bort behovet av effektivisering av jordbruket. När befolkningen blev för stor i ett område var det lätt att flytta och bryta ny mark. Historiskt har Afrika varit en kontinent med få krig och konflikter. Tropiska sjukdomar orsakade att de stora tamdjuren som i andra delar av världen varit dragdjur och bidragit till transporter inte kunna överleva. Vi förknippar Afrika med att mänskliga bärare, en konsekvens av bristen på dragdjur. Resultatet blev förstås att transporter blev dyra. Handeln blev begränsad och specialiseringen låg. I förlängningen leder det till småskaliga, lokala ekonomier. Till skillnad från de romantiska föreställningar om lokal småskalighet vi har i vår del av världen är det ett recept för fattigdom och nöd.

Svåra tropiska sjukdomar gjorde det också svårt för européerna att  bosätta sig i Afrika. Man hade handelsstationer och hamnar, men det inre av kontinenten var i huvudsak okänt. Sydafrika är undantaget, men ligger som bekant så långt söderut att klimatet inte längre är tropiskt. Att holländare och britter kunde slå sig ner där och odla jorden är ingen tillfällighet. Något sådant hade knappast kunnat ske närmare ekvatorn.

Koloniseringen av Afrika sker först mot slutet av 1800-talet. Anledningen är ångmaskinen, telegrafen, modern sjukvård och förstås moderna vapen som gjorde det möjligt att hantera de stora avstånden och besegra afrikanerna på deras egen mark. Kolonisationen både bidrog till utvecklingen och utarmade. När de afrikanska länderna befriades efter andra världskriget blev de istället experimentverkstäder för olika socialistiska eller auktoritära regimer — alla med planekonomi och protektionism på programmet. Under 90-talet bröts den trenden. Demokratisering och globalisering förändrade spelplanen och Afrika har både industrialiserats, integrerats i världshandeln och börjat industrialiseras. En problem har varit att få afrikanska länder haft ett fungerande bankväsen och kapitalmarknader. Man har därför varit helt beroende av utländska direktinvesteringar. Sådana har börjat strömma in och har ökat från 13 miljarder US-dollar 2006 till över 40 miljarder i dag. Samtidigt har finansiella tjänster börjat växa fram, i huvudsak skapade av afrikanska entreprenörer och betalningar med mobiltelefon var verklighet långt innan någon hört talas om Swish här i Sverige. Den kenyanska tjänsten M-Pesa för mobila betalningar används av 15 miljoner invånare och har expanderat till bl a Iran och Indien.

Afrikas problem är förstås inte över. Världsmarknadspriserna på olja och en rad andra råvaror har fallit de senaste år. Bristen på utbildad arbetskraft gör att industrialiseringen går trögt. I många fall kan man se en tendens till att utvecklingen går från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiva tjänster.

Men de senaste 20 årens utveckling visar att Afrika inte sitter fast i en fattigdomsfälla. Det finns vägar framåt. Framför allt har afrikanerna börjat inse att den interna handeln är viktigare än de globala. Som skrivits här på Frihandelsbloggen tidigare har de afrikanska ledarna allt mer börjat fokusera på institutionella reformer och frihandelsavtal mellan de afrikanska länderna parallellt med de globala ambitionerna.

Ur ett principiellt perspektiv visar utvecklingen att det är handel och globalisering som ger välstånd. Isolering och försök till självförsörjning leder till motsatsen.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Ostindiska Companiet. Romantiskt, men ett exempel på statligt kontrollerad handel. Bildades 1731, lönsamt först. Sen förluster. Lades ner 1813.

Svenska tullar ”de mest ofrisinnade och invecklade i Europa…”

Svensk handelspolitik har inte alltid varit frihandelsvänlig. Tvärt om. Vi var experter på att krångla till det för handeln och efter ett par decennier i mitten av 1800-talet med en god utveckling kom det ytterligare bakslag i samband med tullstriden.   Om bri...

Svenska tullar ”de mest ofrisinnade och invecklade i Europa…”

Svensk handelspolitik har inte alltid varit frihandelsvänlig. Tvärt om. Vi var experter på att krångla till det för handeln och efter ett par decennier i mitten av 1800-talet med en god utveckling kom det ytterligare bakslag i samband med tullstriden.  

Om britterna har frihandeln i sitt politiska DNA är vi svenska mer pragmatiskt lagda. Det har förvisso lett till goda resultat och ytterst få ifrågasätter i dag frihandeln. Tvärt om är Sverige en pådrivande kraft i EU och unik i att största delen av fackföreningsrörelsen står bakom de stora frihandelsavtalen i EU. Möjligen är det lite udda att regeringen är anhängare av frihandel i EU medan de två svenska regeringspartiernas EU-parlamentariker motarbetar samma avtal.

I den intressant antologin ”Perspektiv på frihandel” från Förlaget Näringslivshistoria 2017 (red Per Dahl) skriver docent Peter Hedberg om utvecklingen av handelspolitiken under 1800-talet både internationellt och i Sverige. Den svenska debatten präglades inte riktigt av samma hårda motsättningar som den brittiska.

Sverige hade en lång rad handelshinder. De stora handelshusen hade monopol på import och export av vissa varor. Utländska produkter fick importeras endast av svenska fartyg och tullarna var — förstås — en viktig del av statsfinanserna. Många varor var helt enkelt belagda med importförbud.

Det var först på 1850-talet som svensk handelspolitik började liberaliseras en aning. Motståndet var stort och gick inte enligt samma mycket tydliga linjer som i Storbritannien där motsättningen var tydlig mellan jordägare och majoriteten av befolkningen. I Sverige var det betydligt mer komplext även om lågkonjunktur för jordbruket fick många bönder och jordägare att vara protektionister. Men den internationella handeln och tillväxten, samt inte minst Sveriges snabba industrialisering, drev ändå på liberaliseringarna. Att få tillgång till den internationella marknaden för export krävde att även Sverige öppnade upp sig. Som vanligt spelade Johan August Gripenstedt en avgöra roll. Förutom näringsfrihet och utvecklingen av finansmarknaderna anslöt han — utan att fråga riksdagen som var emot – Sverige det internationella frihandelssystemet (Cobden-Chevaliér-avtalet) 1865. Chevaliér var fransman och blev för övrigt invald i den svenska vetenskapsakademin. I dag känns det en aning exotiskt att just fransmän och britter lyckades samla sig till det första moderna handelsavtalet.

Genom den så kallade tullstriden kom Sverige under 1880-talet och framåt att bli allt mer protektionistisk. Stockholmsbänken i andra kammaren bestod av 22 frihandlare och gav majoritet, men genom att en av riksdagsmännen hade en skatteskuld och var icke valbar underkändes alla valsedlar med hans namn. Konsekvensen blev att de övriga 21 ledamöterna också åkte ut och protektionisterna gavs majoritet.

Idag är Sverige förmodligen ett av världens frihandelsvänligaste länder, men vi känner tydligt igen den mer pragmatiska argumentationen från mitten på 1800-talet. Argumenten handlar sällan eller aldrig om att frihandeln ger oss billigare varor och på så sätt ökar välståndet. Det svenska perspektivet är exporten. Vi är starkt medvetna om att nästan allt svensk industri är beroende av sina exportmarknader. Det är inget fel på de argumenten, men man skall komma ihåg att vitsen med att exportera är att kunna importera. Att varor hamnar utomlands är egentligen en välfärdsförlust. Det förvandlas till en vinst genom att de ger pengar som med medger import.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export