ISDS

De flesta länder står bakom FN-systemet med privat skiljedom.

Bra att företag kan stämma stater för avtalsbrott

Många uppfattar det som provocerande att utländska företag kan stämma stater för brott mot frihandelsavtal. Men i själva verket är det en följd av den västerländska rättsstaten. Även staten måste följa avtal och den moderna internationella skiljedomen g...

Bra att företag kan stämma stater för avtalsbrott

Många uppfattar det som provocerande att utländska företag kan stämma stater för brott mot frihandelsavtal. Men i själva verket är det en följd av den västerländska rättsstaten. Även staten måste följa avtal och den moderna internationella skiljedomen garanterar att domsluten blir rättvisa. 

Varför är det bra att det finns tvistelösningsmekanismer i handelsavtal där företag kan stämma stater eller lokala myndigheter i privat skiljedomsinstitut? Kan man inte tänka sig att stater stämmer varandra för brott mot frihandelsavtal? Måste företag ges den möjligheten? Det fungerar ju utmärkt i WTO?

Frågan är vettig. I de flesta frihandels- och investeringsavtal finns det med en så kallad ISDS-klausul. Den motsvarar paragrafen i alla vanliga civilrättsliga avtal som stadgar var en tvist skall lösas. Ofta i en vanlig nationell domstol. I frihandelsavtal hänvisar den däremot i allmänhet till ett skiljedomsinstitut. Det betyder att ett företag som uppfattar att det drabbas av diskriminering, avtalsbrott, olaglig expropriation eller liknande av staten där företaget är verksamhet kan stämma staten i ett sådant skiljedomsinstitut. På så sätt undviker man situationen där ett utländskt företag måste utmana en stat i dess eget nationella rättssystem.

Internationell skiljedom ger snabba beslut och helt oberoende av någon stat eller institution. Som regel används tre skiljemän. En utses av företaget, en av den aktuella staten och de båda väljer tillsammans en tredje skiljeman. Det är en enkel regel som garanterar att skiljenämnden som helhet blir neutral mellan de båda parterna.

Internationell skiljedom är förstås inte helt privat eller oreglerad. I så fall skulle staterna inte ha någon anledning att bry sig om skiljedomsinstitutens utslag. Den är reglerad av FN och 160 länder står bakom.

Stockholms Handelskammare driver ett av de största och äldsta skiljedomsinstituten. 

ISDS-bloggen är en utmärkt källa för den som vill veta mer om internationell skiljedom.

Internationell skiljedom används förstås bara om företaget är verksamt i ett annat land än i hemlandet som exportör eller genom att göra investeringar. Svenska företag i Sverige går förstås till svensk domstol. Och om staten skulle vilja stämma ett utländskt företag för exempelvis skattebrott eller brott mot miljölagstiftningen sker det också i det vanliga nationella domstolssystemet. Så är det i alla länder.

ISDS-klausulen avser alltså bara eventuella brott mot vad som stadgas i det aktuella handelsavtalet.

Här är grunden till det tankefel som ligger bakom skapandet av den nya EU-domstolen (Inevestment Court System – ICS) som hänvisas till i CETA-avtalet och som förväntas bli standard i EU:s framtida handelsavtal och även införas i de äldre. Nämligen att en sådan domstol skulle kunna ta andra hänsyn än till vad som står i avtalet. I praktiken tänker man sig då att domstolen fungerar som någon sorts politisk kommitté. EU har utsett domarna och dessa kommer döma väsentligt annorlunda — och till EU-ländernas fördel — jämfört med den privata skiljedomsinstituten.

Men i så fall blir domstolen helt meningslös, företagens villkor ytterst osäkra och frihandelsavtalen värdelösa. Det spelar ingen roll vad som står i avtalet eftersom det tolkas av en domstol som alltid är på statens sida.

Det kommer förstås inte bli på det viset. ICS måste förstås döma i enlighet med vad som står i avtalen. Inte ta hänsyn till vad EU eller någon av EU:s medlemsstater tycker vore lämpligt.

Det blir alltså ingen större skillnad. Man ersätter bara en väl fungerande decentraliserad internationell rättsordning med en ny centraliserad domstol där EU, inte de parter som tvistar, avgör vilka som skall döma. Det blir kanske inte sämre, men inte heller bättre.

ISDS-systemets kritiker som drivit fram förändringen kommer inte heller nöja sig. Det talar om dagens system som ”privata direktörsdomstolar” men menar att det nya systemet är lika dåligt. Vad de egentligen tycker illa om är existensen av rättsstat. Att företag kan utmana politiska beslut i domstol.

Underligt nog hör man sällan motsvarande kritik mot exempelvis att det går att överklaga offentliga upphandlingar, detaljplaner och bygglov. Det är ju exakt samma sak. Politikerna har fattat ett demokratiskt beslut, vilket kan utmanas i domstol och upphävas.

Men varför skall möjligheten över huvud taget finnas för företag att stämma stater? Inom WTO-systemet är det staterna som stämmer varandra för åtgärder som (kanske) strider mot WTO:s regler?

Systemet beskrivs här och fungerar i huvudsak bra.

Svaret är att företag som exporterar eller försöker etablera sig i ett annat land kan drabbas av olika administrativa handelshinder eller diskriminering som en annan stat vanligtvis har extremt svårt att upptäcka. Och ett enskilt företag kan knappast gå till UD i sitt hemland och be staten stämma ett annat land för en tvist om en lokal offentlig upphandling. Det är inte en rimlig användning av offentliga resurser och dessutom vill regeringar förstås inte skapa diplomatiska konflikter med andra länder om småsaker. Det som är enormt stort och viktigt för ett enskilt företag kan ju ur ett nationellt perspektiv vara närmast obetydligt. Med andra ord är det bra att det finns ett oberoende rättssystem för företagen att vända sig till.

ICS ser bra ut på papperet, men frågan är hur oberoende domstolen kommer kunna vara på lång sikt. Det kommer att vara staterna som utser domarna och domstolen kommer i många fall garanterat vara utsatt för påtryckningar från både politiker och välorganiserade särintressen.

Att lämna det väl fungerande system med internationell skiljedom som redan existerar är ett experiment som inte motiveras av några konkreta problem. ICS är ett resultat av en olycklig tendens att inte vilja stå emot aggressiva särintressen som kännetecknar Jean-Claude Junckers agerande som ordförande för kommissionen.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export