Peter Stein

Containerhamn i Sydafrika.

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kon...

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kontinent som kännetecknas av nöd.

I boken Perspektiv på frihandel (Förlaget Näringslivshistoria 2017, red Per Dahl) har ekonomen Peter Stein skrivit om Afrikas ekonomiska utveckling ur ett historiskt perspektiv.

I en mening är det inte sant att Afrika varit uteslutet från den globala handeln. Exotiska lyxvaror, råvaror och slavar har kommit från Afrika sedan romartiden. Romarna hade gjort Medelhavet till ett innanhav och koloniserat Nordafrika. Karavaner förde produkter från Afrika syd om Sahara till hamnarna i Nordafrika för vidare transport till den romerska städerna.

Redan på 500-talet fanns det stora riken. Islam expanderade söderut och arabiska handelsmän anlade hamnstäder och handelsstationer runt hela den afrikanska kusten.

Afrikas problem har snarast varit att kontinenten är enorm — storleken döljs av kartprojektionen, exempelvis skulle hela USA rymmas i Sahara. Storleken har gjort Afrika glesbefolkat och tagit bort behovet av effektivisering av jordbruket. När befolkningen blev för stor i ett område var det lätt att flytta och bryta ny mark. Historiskt har Afrika varit en kontinent med få krig och konflikter. Tropiska sjukdomar orsakade att de stora tamdjuren som i andra delar av världen varit dragdjur och bidragit till transporter inte kunna överleva. Vi förknippar Afrika med att mänskliga bärare, en konsekvens av bristen på dragdjur. Resultatet blev förstås att transporter blev dyra. Handeln blev begränsad och specialiseringen låg. I förlängningen leder det till småskaliga, lokala ekonomier. Till skillnad från de romantiska föreställningar om lokal småskalighet vi har i vår del av världen är det ett recept för fattigdom och nöd.

Svåra tropiska sjukdomar gjorde det också svårt för européerna att  bosätta sig i Afrika. Man hade handelsstationer och hamnar, men det inre av kontinenten var i huvudsak okänt. Sydafrika är undantaget, men ligger som bekant så långt söderut att klimatet inte längre är tropiskt. Att holländare och britter kunde slå sig ner där och odla jorden är ingen tillfällighet. Något sådant hade knappast kunnat ske närmare ekvatorn.

Koloniseringen av Afrika sker först mot slutet av 1800-talet. Anledningen är ångmaskinen, telegrafen, modern sjukvård och förstås moderna vapen som gjorde det möjligt att hantera de stora avstånden och besegra afrikanerna på deras egen mark. Kolonisationen både bidrog till utvecklingen och utarmade. När de afrikanska länderna befriades efter andra världskriget blev de istället experimentverkstäder för olika socialistiska eller auktoritära regimer — alla med planekonomi och protektionism på programmet. Under 90-talet bröts den trenden. Demokratisering och globalisering förändrade spelplanen och Afrika har både industrialiserats, integrerats i världshandeln och börjat industrialiseras. En problem har varit att få afrikanska länder haft ett fungerande bankväsen och kapitalmarknader. Man har därför varit helt beroende av utländska direktinvesteringar. Sådana har börjat strömma in och har ökat från 13 miljarder US-dollar 2006 till över 40 miljarder i dag. Samtidigt har finansiella tjänster börjat växa fram, i huvudsak skapade av afrikanska entreprenörer och betalningar med mobiltelefon var verklighet långt innan någon hört talas om Swish här i Sverige. Den kenyanska tjänsten M-Pesa för mobila betalningar används av 15 miljoner invånare och har expanderat till bl a Iran och Indien.

Afrikas problem är förstås inte över. Världsmarknadspriserna på olja och en rad andra råvaror har fallit de senaste år. Bristen på utbildad arbetskraft gör att industrialiseringen går trögt. I många fall kan man se en tendens till att utvecklingen går från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiva tjänster.

Men de senaste 20 årens utveckling visar att Afrika inte sitter fast i en fattigdomsfälla. Det finns vägar framåt. Framför allt har afrikanerna börjat inse att den interna handeln är viktigare än de globala. Som skrivits här på Frihandelsbloggen tidigare har de afrikanska ledarna allt mer börjat fokusera på institutionella reformer och frihandelsavtal mellan de afrikanska länderna parallellt med de globala ambitionerna.

Ur ett principiellt perspektiv visar utvecklingen att det är handel och globalisering som ger välstånd. Isolering och försök till självförsörjning leder till motsatsen.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export