Stockholms Handelskammare

De flesta länder står bakom FN-systemet med privat skiljedom.

Bra att företag kan stämma stater för avtalsbrott

Många uppfattar det som provocerande att utländska företag kan stämma stater för brott mot frihandelsavtal. Men i själva verket är det en följd av den västerländska rättsstaten. Även staten måste följa avtal och den moderna internationella skiljedomen g...

Bra att företag kan stämma stater för avtalsbrott

Många uppfattar det som provocerande att utländska företag kan stämma stater för brott mot frihandelsavtal. Men i själva verket är det en följd av den västerländska rättsstaten. Även staten måste följa avtal och den moderna internationella skiljedomen garanterar att domsluten blir rättvisa. 

Varför är det bra att det finns tvistelösningsmekanismer i handelsavtal där företag kan stämma stater eller lokala myndigheter i privat skiljedomsinstitut? Kan man inte tänka sig att stater stämmer varandra för brott mot frihandelsavtal? Måste företag ges den möjligheten? Det fungerar ju utmärkt i WTO?

Frågan är vettig. I de flesta frihandels- och investeringsavtal finns det med en så kallad ISDS-klausul. Den motsvarar paragrafen i alla vanliga civilrättsliga avtal som stadgar var en tvist skall lösas. Ofta i en vanlig nationell domstol. I frihandelsavtal hänvisar den däremot i allmänhet till ett skiljedomsinstitut. Det betyder att ett företag som uppfattar att det drabbas av diskriminering, avtalsbrott, olaglig expropriation eller liknande av staten där företaget är verksamhet kan stämma staten i ett sådant skiljedomsinstitut. På så sätt undviker man situationen där ett utländskt företag måste utmana en stat i dess eget nationella rättssystem.

Internationell skiljedom ger snabba beslut och helt oberoende av någon stat eller institution. Som regel används tre skiljemän. En utses av företaget, en av den aktuella staten och de båda väljer tillsammans en tredje skiljeman. Det är en enkel regel som garanterar att skiljenämnden som helhet blir neutral mellan de båda parterna.

Internationell skiljedom är förstås inte helt privat eller oreglerad. I så fall skulle staterna inte ha någon anledning att bry sig om skiljedomsinstitutens utslag. Den är reglerad av FN och 160 länder står bakom.

Stockholms Handelskammare driver ett av de största och äldsta skiljedomsinstituten. 

ISDS-bloggen är en utmärkt källa för den som vill veta mer om internationell skiljedom.

Internationell skiljedom används förstås bara om företaget är verksamt i ett annat land än i hemlandet som exportör eller genom att göra investeringar. Svenska företag i Sverige går förstås till svensk domstol. Och om staten skulle vilja stämma ett utländskt företag för exempelvis skattebrott eller brott mot miljölagstiftningen sker det också i det vanliga nationella domstolssystemet. Så är det i alla länder.

ISDS-klausulen avser alltså bara eventuella brott mot vad som stadgas i det aktuella handelsavtalet.

Här är grunden till det tankefel som ligger bakom skapandet av den nya EU-domstolen (Inevestment Court System – ICS) som hänvisas till i CETA-avtalet och som förväntas bli standard i EU:s framtida handelsavtal och även införas i de äldre. Nämligen att en sådan domstol skulle kunna ta andra hänsyn än till vad som står i avtalet. I praktiken tänker man sig då att domstolen fungerar som någon sorts politisk kommitté. EU har utsett domarna och dessa kommer döma väsentligt annorlunda — och till EU-ländernas fördel — jämfört med den privata skiljedomsinstituten.

Men i så fall blir domstolen helt meningslös, företagens villkor ytterst osäkra och frihandelsavtalen värdelösa. Det spelar ingen roll vad som står i avtalet eftersom det tolkas av en domstol som alltid är på statens sida.

Det kommer förstås inte bli på det viset. ICS måste förstås döma i enlighet med vad som står i avtalen. Inte ta hänsyn till vad EU eller någon av EU:s medlemsstater tycker vore lämpligt.

Det blir alltså ingen större skillnad. Man ersätter bara en väl fungerande decentraliserad internationell rättsordning med en ny centraliserad domstol där EU, inte de parter som tvistar, avgör vilka som skall döma. Det blir kanske inte sämre, men inte heller bättre.

ISDS-systemets kritiker som drivit fram förändringen kommer inte heller nöja sig. Det talar om dagens system som ”privata direktörsdomstolar” men menar att det nya systemet är lika dåligt. Vad de egentligen tycker illa om är existensen av rättsstat. Att företag kan utmana politiska beslut i domstol.

Underligt nog hör man sällan motsvarande kritik mot exempelvis att det går att överklaga offentliga upphandlingar, detaljplaner och bygglov. Det är ju exakt samma sak. Politikerna har fattat ett demokratiskt beslut, vilket kan utmanas i domstol och upphävas.

Men varför skall möjligheten över huvud taget finnas för företag att stämma stater? Inom WTO-systemet är det staterna som stämmer varandra för åtgärder som (kanske) strider mot WTO:s regler?

Systemet beskrivs här och fungerar i huvudsak bra.

Svaret är att företag som exporterar eller försöker etablera sig i ett annat land kan drabbas av olika administrativa handelshinder eller diskriminering som en annan stat vanligtvis har extremt svårt att upptäcka. Och ett enskilt företag kan knappast gå till UD i sitt hemland och be staten stämma ett annat land för en tvist om en lokal offentlig upphandling. Det är inte en rimlig användning av offentliga resurser och dessutom vill regeringar förstås inte skapa diplomatiska konflikter med andra länder om småsaker. Det som är enormt stort och viktigt för ett enskilt företag kan ju ur ett nationellt perspektiv vara närmast obetydligt. Med andra ord är det bra att det finns ett oberoende rättssystem för företagen att vända sig till.

ICS ser bra ut på papperet, men frågan är hur oberoende domstolen kommer kunna vara på lång sikt. Det kommer att vara staterna som utser domarna och domstolen kommer i många fall garanterat vara utsatt för påtryckningar från både politiker och välorganiserade särintressen.

Att lämna det väl fungerande system med internationell skiljedom som redan existerar är ett experiment som inte motiveras av några konkreta problem. ICS är ett resultat av en olycklig tendens att inte vilja stå emot aggressiva särintressen som kännetecknar Jean-Claude Junckers agerande som ordförande för kommissionen.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 19

Till att börja med är det värt att uppmärksamma den här artikeln från den 14 april i finska Hufvudstadsbladet (bakom  vägg men snabb och gratis registrering) där Maria Rankka vd, Stockholms handelskammare och Risto E.J. Penttilä vd för finska Centralhande...

Frihandel i media vecka 19

Till att börja med är det värt att uppmärksamma den här artikeln från den 14 april i finska Hufvudstadsbladet (bakom  vägg men snabb och gratis registrering) där Maria Rankka vd, Stockholms handelskammare och Risto E.J. Penttilä vd för finska Centralhandelskammaren skriver om EU och frihandelsarvet från Anders Chydenius, präst i Österbotten på 1700-talet som var en föregångare till Adam Smith. Frihandelsidéerna låg i tiden, men skotten Adam Smith hade förstås fördelen av att skriva på engelska när England var en verklig stormakt på alla områden:

”Det bästa alternativet för hela Europa skulle vara vad Juncker kallar för ”endast” den gemensamma marknaden. Det sämsta vore förmodligen att fortsätta som nu. Det finns, som vi ser runtom i de olika medlemsländerna, mycket motstånd mot politisk integration som styrs från Bryssel. I både Nederländerna och Frankrike vill stora väljargrupper helt lämna EU. För att inte samarbetet ska kollapsa krävs ett omtag. Att fokusera på handeln och den gemensamma marknaden skulle kunna bidra till att skapa jobb och en bättre ekonomisk utveckling i EU, något som i sin tur kan ge framtidshopp. Det skulle sannolikt också vara enklare att nå en bra kompromiss med Storbritannien om man endast fokuserade på den gemensamma marknaden och lät medlemsländerna ta ansvar för andra frågor själva.

För det nya Norden – de gamla nordiska staterna tillsammans med Baltikum – skulle detta alternativ ge en möjlighet att skapa ett starkt nordiskt politiskt samarbete. Säkerheten skulle förbättras om vi kombinerar det här scenariot med ett svenskt och finskt medlemskap i Nato.

Men den gemensamma marknaden-scenariot är inte det enda tänkbara för det nya Norden. Scenariot ”de som vill göra mer kan göra mer” innebär ett Europa som avancerar i olika takt. I det här scenariot kan de nordiska länderna gå längre än de övriga EU-länderna. Utmaningen skulle vara att undvika en klyfta mellan euroländerna och de länder som står utanför valutaunionen. En sådan klyfta skulle splittra Finland och de baltiska staterna från resten av det nya Norden.

Scenariot ”färre saker, men effektivare” – passar oss alldeles utmärkt. De höga ambitionerna kombinerat med ett bristfälligt fgenomförande har som känt varit EU:s största problem. Tillsammans med de övriga nordiska länderna borde vi se till att prioriteringarna är realistiska. Kommissionens önskedrömmar leder ingen vart.

Om man följer Junckers lista, kan man konstatera att de bästa scenarierna är, i denna ordning: den gemensamma marknaden, ”less is more” och integration i olika takt. De två övriga scenarierna borde vi däremot protestera kraftigt emot.

Scenariot – ”vi fortsätter som tidigare” – är det ingen som gillar. Inga beslut fattas. Framtiden för euron är osäker. Missnöjet med Bryssel är stort. Vi slopar alltså det alternativet. Scenariot ”vi gör mycket mer tillsammans” innebär ett federalistiskt EU, vilket är en omöjlighet i det politiska läge som råder i dag. Det här alternativet är heller ingenting att bygga Europas framtid på.

Brexit behöver inte betyda att Adam Smith lämnar EU. Finland och Sverige har en stark tradition inom frihandel tack vare Anders Chydenius, österbottningen som anses vara den svenska liberalismens fader. Han publicerade Den nationnale winsten redan 1765, elva år innan Smith gav ut sitt uppmärksammade verk Nationernas välstånd.

Det är dags för Sverige och Finland att ta Anders Chydenius frihandelsarv på allvar. Det är dags att samarbeta med de övriga baltiska och nordiska länderna för att skapa en nordisk superregion. Det handlar om en dynamisk region som baserar sig på högteknologi och gemensamma satsningar inom infrastruktur, och en stark tro på att det går att kombinera en väl fungerande marknadsekonomi med ett väl utvecklat välfärdsystem – ett samhälle som inkluderar alla.”

2017-05-12

TTIP-förhandlingarna med USA ligger på is. De kan startas upp, men EU måste reda ut villkoren med USA. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström intervjuas i SvD:

”Innan EU återupptar förhandlingarna om frihandelsavtalet TTIP med USA måste EU veta att USA inte vill riva upp de två tredjedelar som är färdiga.
Det sade EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström till Nyhetsbyrån Direkt efter EU:s handelsministermöte på torsdagen.

”Det måste vi veta innan vi börjar med förhandlingarna. Den nya Trump-administrationen behöver tid att titta på var vi lämnade förhandlingarna. Sen får vi ses”, sade hon.

 

”Vi väntar på svar på en lång lista från den amerikanska administrationen”, sade hon.

Hon besökte den nye handelsministern (commerce secretary) Wilbur Ross den 24 mars, men den nye handelsrepresentanten Robert Lighthizer är ännu inte godkänd av senaten.

(—)

På handelsministermötet rapporterade hon om goda framsteg med Japan, Mexiko och Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay). Goda chanser finns att alla tre avtalen kan gå i mål före årsskiftet.

Cecilia Malmström hoppas också att kommissionen ska kunna börja förhandla frihandelsavtal med Chile, Australien och Nya Zeeland i höst.

Men vad gäller USA är EU över att Trump-administrationen har startat en undersökning om landets handelsunderskott med stora länder. USA misstänker att det beror på diskriminering. På onsdagen skickade EU ett brev till USA med synpunkter.

”Vi förklarade att EU har en enda handelspolitik och att det inte går att titta på handelsbalansen mot enskilda EU-länder”, sade hon.

Ett ihärdigt handelsunderskott beror på andra faktorer, som otillräckligt sparande, sade EU.

Vidare kompenseras USA:s underskott i varuhandel med EU till 40 procent av ett överskott i tjänstehandeln.

Och USA har fel i sin syn att handelsunderskott orsakar arbetslöshet, menade EU. USA har låg arbetslöshet medan EU har handelsöverskott och högre arbetslöshet.”

 

2017-05-11

Om vi går vidare med mer aktuella nyheter från den gångna veckan kan man se att EU på central nivå i allt högre utsträckning använder missförstånd om handel och globalisering för att skapa centralisering. Här kommissionens förste viceordförande Frans Timmermans (TT, Aftonbladet):

”Globaliseringen är bra – men fördelarna måste komma alla till del, manar EU-kommissionen som nu försöker dra igång en debatt om hur avigsidorna kan hanteras.
– Vi måste skriva om reglerna så att globalisering fungerar för alla européer. Så att fri handel blir det samma som rättvis handel, säger kommissionens förste viceordförande Frans Timmermans på en presskonferens i Bryssel.

I det diskussionsunderlag som samtidigt läggs fram utlovas på utrikessidan arbete mot skatteflykt och social dumpning och på inrikessidan en ”kraftfull socialpolitik”.
Rent praktiskt lär det dock dröja innan debatten resulterar i färdiga förslag från kommissionen. Nästa steg väntas när kommissionsordförande Jean-Claude Juncker i september håller sitt nästa linjetal om läget i unionen inför EU-parlamentet.”

 

2017-05-09

Om inte sunt förnuft finns i Bryssel finns det i alla fall i Västerbotten. På VK-bloggen skriver Håkan Rombe, pensionerad rektor och lektor i företagsekonomi pedagogiskt om textilföretaget Algots och globaliseringen:

”Säg Algots, det räcker” är en slogan som många i mogen ålder känner igen. Algot Johansson, född 1886, startade ett textilföretag 1907 som slutade med konkurs 1977. Företaget tillverkade skjortor och andra kläder till bra priser och kvalitet. När det började gå knackigt tack vare import från låglöneländer lockades Algots att utnyttja floran av lokaliseringsstöd och i Västerbotten var 700 personer anställda i textilindustrin år 1974, bl a i Lycksele. Företrädesvis kvinnor, vilket ju var bra och helt i linje med samhällets målsättning att öka kvinnornas frihet och valmöjligheter.

Lokaliseringsstöden har en trist historik med skjortor, plastcyklar mm men det tar vi en annan gång. Förhoppningarna (fantasierna) tog tvärt slut i och med Algots konkurs 1977.

Var Algots konkurs bra eller dålig? Vi kan konstatera att om Sverige skulle ha envisats med med en stor textilindustri fram till våra dagar hade det krävts ett löneläge som knappast skulle ha accepterats. 5 000 kr i månadslön?

En annan bransch i kris åren 1969 – 1985 var varvsindustrin. Supertankers tillverkades i Göteborg och Malmö i konkurrens med bl a Sydkorea och Japan. Priserna blev sedermera så låga att priset på den färdiga båten motsvarade värdet på stålplåten som köptes från SSAB om jag minns rätt. Enorma belopp skyfflades in i statligt stöd till en konkursmässig bransch.Eländet tog alltså slut omkring år 1985. Kanske även denna bransch hade räddats med en månadslön på 5 000 kr?

I stället för att jobba för 5 000 kr i månaden har Sverige ställt om näringslivet till mer lukrativa verksamheter. Tack vare frihandel och medlemskap i EU har vi en betydligt högre levnadsstandard än vi annars skulle ha haft. Sverige har även varit bra på omställningar vid nedläggningar av företag genom omskolning och studiestöd till vuxna. De länder som övertagit våra nedlagda verksamheter har ökat sin levnadsstandard och blivit kunder till våra högteknologiska produkter och tjänster. Frihandel är bra för alla. Det Trump och andra bakåtsträvare borde göra är att studera Sveriges metoder för omställningar i stället för att försöka skydda dödsdömda verksamheter.

Arbetskraften bör också vara beredd att omskola sig och inte säga som den nyss arbetslöse som sa, ”aldrig att jag sätt mig på en skolbänk na mer”!

 

2017-05-05

Vi slutar som vi började med Maria Rankka,  VD för Stockholms Handelskammare som tillsammans med Andreas Hatzigeorgiou skriver i DI om Brexit och TTIP:

”Förbättrade villkor för entreprenörer, företag och handel globalt är helt nödvändigt för att klara av utmaningarna. Specifikt måste det till bättre villkor för svenska företag att göra affärer med våra två viktigaste transatlantiska exportmarknader, USA och Storbritannien. Tillsammans står dessa två länder för nästan en sjättedel av den svenska varuexporten.

Det transatlantiska frihandels- och investeringsavtalet TTIP har förhandlats mellan EU och USA sedan 2013. De potentiella vinsterna är betydande, särskilt för Sverige. Vår BNP beräknas kunna öka med uppemot 19 miljarder kronor. Det beror på att handeln alltjämt begränsas av hinder och krångel.

Fortfarande i dag måste svenska konsumenter betala tull på en rad varor från USA. Detta gör bilar uppemot 10 procent dyrare, cyklar 15 procent dyrare, kläder 12 procent dyrare och skor 17 procent dyrare. Och på grund av regelkrångel är det i praktiken omöjligt att exportera svenska äpplen till USA. Efter brexit kan motsvarande hinder och krångel även omfatta Storbritannien.

Trots vissa framgångar i TTIP-förhandlingarna råder nu stiltje. Det finns tre förklaringar till varför utsikterna för ett ambitiöst och heltäckande TTIP, något Sverige är starkt beroende av, har försämrats i kölvattnet av brexit-omröstningen och valet av Donald Trump till president.

(—)

En lösning för att ta itu med dessa problem och förverkliga tanken på ett ambitiöst och heltäckande transatlantiskt ekonomiskt partnerskapsavtal är att förnya och förändra TTIP. Ett förnyat frihandels- och investeringsavtal behöver bygga vidare på TTIP, där Storbritannien som EU-medlem deltagit i förhandlingarna, men öppna upp för att även inkludera icke-EU-medlemmen Storbritannien.

Givetvis finns ingen brist på hinder som kan fälla en sådan lösning. Illvilja från EU:s sida gentemot Storbritannien under skilsmässoprocessen och en ovilja från britternas sida att bära de rättmätiga kostnaderna för att lämna unionen kan ställa till problem. Vissa skulle kanske hänvisa till juridiska och tekniska svårigheter. Men dessa går och bör övervinnas eftersom de potentiella vinsterna är betydande. Storbritannien skulle förmodligen vara öppet för en sådan lösning eftersom man nu formellt inte tillåts förhandla egna frihandelsavtal.

Genom ett nytt och trilateralt TTIP kan EU sluta ett avtal med sina två viktigaste transatlantiska handelsfränder samtidigt som drivkraften för USA med Trump i spetsen att förhandla med Europa upprätthålls. Svenska folket har allt att vinna på detta.”

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Vad är skillnaden mellan skiljedom och kommissionens förslag till investeringsdomstol?

Som en reaktion på kritik mot internationell skiljedom vill EU har ett investeringsdomstol. Motståndarna påstår att det bara handlar om ett nytt namn på det gamla systemet. Tyvärr är det inte sant. Oförmågan att föra debatt och försvara en väl funger...

Vad är skillnaden mellan skiljedom och kommissionens förslag till investeringsdomstol?

Som en reaktion på kritik mot internationell skiljedom vill EU har ett investeringsdomstol. Motståndarna påstår att det bara handlar om ett nytt namn på det gamla systemet. Tyvärr är det inte sant. Oförmågan att föra debatt och försvara en väl fungerande internationell rättsordning reglerad av FN kommer förmodligen ge oss en ny, garanterat onödig och förmodligen sämre fungerande institution. 

‘Motståndarna till Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP — frihandelsavtal med USA) och Comprehensive Economic and Trade Agreement  (CETA — frihandelsavtal med Kanada) har sedan några år skjutit in sig på det som kallas Investor-State Dispute Settlements (ISDS). ISDS påstås vara privata domstolar där företag kan stämma stater för lagstiftning som hotar företagens vinster. Kritikerna ger bilden av någon form av diversehandel där stater kan stämma för lite vad som helst.

Och detta är det första missförståndet. Företag kan inte stämma för vad som helst. Stämningar begränsas naturligtvis av vad som står i handelsavtalet. Det är som om någon skulle sälja ett hus och köparen efterhand anser att huset inte uppfyller det som sägs i avtalet. Han kanske upptäcker att värmepannan som i avtalet påstås vara nyinsatt i själva verket är många år gammal. Köparen kan då stämma säljaren för det. Men han kan inte stämma säljaren för sådant som inte berörs i avtalet, t ex att toaletten är gammal, golven knarrar, att det inte kommer in någon sol genom fönstren mot norr eller annat han får för sig att han inte gillar.

Det är exakt detsamma med TTIP- och CETA-avtalen. Det är mycket tydligt vad ett företag kan och inte kan stämma en stat för. Exempelvis att ett företag inte kan stämma en stat för att den inför lagar och regler till förmån för folkhälsa och miljö eller för att ett land vill ha sjukvård i offentlig regi. Det är viktigt att komma ihåg att det är stater som ingår frihandelsavtal. De vill förstås skydda sina nationella företag från diskriminering eller expropriation — men de är ju inte intresserade av att själva bli stämda. Konsekvensen är att moderna handels- och investeringsavtal innebär starkt begränsade möjligheter att stämma staterna.

De exempel som ofta dras fram är inte lagstiftning utan avtalsbrott. Företag har uppfyllt att statliga krav på att till exempel utvinna gas- eller olja och fått sitt tillstånd — det vill säga staten har ingått ett kontrakt — men så stiftar politikerna plötsligt en ny lag som förbjuder utvinning. Då kan staten bli stämd för avtalsbrott; man har lovat något som man sen inte håller. Det är naturligtvis inte acceptabelt i en rättsstat. Jag tror få av de som är kritiska mot att även staten lyder under lagarna och måste hålla avtal skulle förespråka alternativet om de tänkte efter.

Det återkommande exemplet med Philip Morris mot Australiska staten bygger på ett över 20 år gammalt avtal som öppnade en möjlighet för PM att stämma för så kallad ”indirekt expropriering”. Förutom att PM förlorade, så kommer inga motsvarande möjligheter till stämningar att finnas i TTIP eller CETA. Att ett avtal har brister betyder inte att alla avtal har brister.

Vidare finns det ett annat missförstånd som präglar debatten. Nämligen att ISDS är benämningen på en viss domstol eller ett institutionellt regelverk. Men det stämmer inte heller. ISDS avser klausulen i ett handels- och investeringsavtal som säger var en tvist kring avtalet skall avgöras. Detta är återigen något vi känner igen från vanliga kontrakt vi skriver som privatpersoner. Ofta stadgas det att en tvist skall avgöras i svensk domstol, men i företagssammanhang är det vanligt med privat skiljedom.

Detsamma gäller internationella handelsavtal. Deras ISDS-klausul brukar som regel hänvisa till internationell skiljedom. Det är ett internationellt rättssystem som styrs av en FN-konvention och cirka 160 stater har skrivit under den. Det är därför ett företag kan stämma exempelvis Sverige genom ett skiljedomsförfarande och faktiskt få ut skadeståndet: Sverige har förbundit sig att respektera skiljedomen på samma sätt som Sverige har förbundit sig att respektera andra internationella domstolar. I en mening är det ”privata domstolar”; parterna utser själva domarna mellan sig och betalar för tjänsten. Om ett utländskt företag stämmer Sverige för avtalsbrott väljer företaget en domare och Sverige en. Tillsammans väljer dessa två en tredje som ordförande. I själva processen är naturligtvis andra personer inblandade som advokater, tekniska experter och så vidare, men de tre skiljemännen fattar beslut som normalt sett inte kan överklagas. Stockholms handelskammare driver ett av de äldsta och största skiljedomsinstituten.

Systemet har flera fördelar. Skiljedomarna är inte knutna till något lands rättssystem och lojala med det och landets regering. Skiljedomarna kan väljas inte bara för sina kunskaper som jurister (de behöver inte ens vara jurister) utan på grundval av andra expertkunskaper. Fallen kan vara tekniskt komplexa och handla om allt från immateriella rättigheter till koncessioner för råvaruutvinning. Då är det bra att kunna ha en skiljedomare som är expert på just det området. Snabbheten är en annan fördel — det går inte att överklaga —  och den relativa sekretessen en tredje. Handels- och investeringsavtalen är offentliga, liksom domskälen. Däremot måste inte företagen offentliggöra alla sina argument då de kan utgöra affärshemligheter.

Att kritiken mot en normal skiljedomskluasul i CETA och TTIP bygger på en rad missförstånd hindrade inte EU-kommissionen att backa. Snabbt svängde man ihop ett förslag till en separat investeringsdomstol under EU:s kontroll:  Investment court system (ICS) Kanadensarna gick med på denna och den finns nu inskriven i CETA-avtalet. Om amerikanerna kommer gå med på den i TTIP återstår att se. Med största sannolikhet är det en knäckfråga.

Motståndarna till CETA och TTIP påstår nu att ICS är samma sak som vanlig internationell skiljedom, bara under ett annat namn. Men det är helt fel. ICS kommer att vara en permanent domstol med domare utvalda av de stater som ingått avtalet. Domarna kommer inte få agera i andra kapaciteter när det gäller internationella handelsfrågor, exempelvis som rådgivare. Besluten kommer också att kunna överklagas och transparensen vara större.

Detta innebär att ICS är väsentligt annorlunda än det nuvarande skiljedomssystemet. Den viktigaste skillnaden är att vid en tvist mellan ett företag och en stat kommer domarna (skiljemännen) inte utses en vad av företaget och staten. Istället kommer EU ha utsett alla domare. Möjligheterna att överklaga är också en nyhet. Att den möjligheten har skapats är lite förvånande. Dels tar det mer tid, men framför allt är det knappast någon fördel för staterna. De kan visserligen överklaga, men det kan ju även företagen. I snitt torde ingen vinna på det, utom att allt tar längre tid och kostar mer pengar.

Det som gör beslutet att införa en ny domstol svårbegripligt är den knappast kommer att ge andra resultat. Ingen har anklagat det vanliga skiljedomssystemet för att gynna företagen. Oftast ogillas deras krav. Staterna vinner. Men framför allt kommer den nya domstolen att döma efter exakt samma avtal som en skiljedomsinstituten skulle döma efter. Så om tanken är att den nya domstolen skall vara en domstol gör den ingen skillnad. Alternativet är att det inte handlar om en domstol utan ett politiskt organ med uppgift att döma så det passar ett lands regering. I så fall är planen att helt enkelt avskaffa rättsstaten när det gäller internationell handel och investeringar. Ingenting tyder på detta, så slutsatsen får nog bli ICS helt enkelt är en onödig institution, skapad av reaktiva politiker som inte tror sig om att kunna klara att försvara rättsstaten i offentlig debatt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

På plats i Bryssel: CETA-avtalet i slutfasen men risk för omförhandling

När Kommissionen föreslog en ny investeringsdomstol för TTIP-avtalet skapade man ett nytt problem. Nu riskerar CETA-avtalet med Kanada att delvis behöva omförhandlas. I så fall blir det en avsevärd försening. Den nya investingsdomstolen kommer kanske ...

På plats i Bryssel: CETA-avtalet i slutfasen men risk för omförhandling

När Kommissionen föreslog en ny investeringsdomstol för TTIP-avtalet skapade man ett nytt problem. Nu riskerar CETA-avtalet med Kanada att delvis behöva omförhandlas. I så fall blir det en avsevärd försening. Den nya investingsdomstolen kommer kanske aldrig att existera och i vilket fall inte som det nuvarande förslaget.  USA har ännu inte sagt sitt. 

Den 9-10 december höller EPP-gruppen (Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet) en workshop om CETA-avtalet, det stora frihandelsavtalet mellan Kanada och EU.

Talare var Cecilia Malmström, handelskommissionär, Bernd Lange, tysk socialdemokrat och ordförande för European Parlament Committee on International Trade (INTA), Steve Verheul, Kanadas chefsförhandlare, Mauro Petriccione, EU:s chefsförhandlare och Artis Parbrik, parlamentariker och rapportör om CETA.

I praktiken var alltså alla i sammanhanget viktiga personer samlade.

Vidare var två akademiker inbjudna; Dr Steve Woolcock från London School of Economics och Pierre Sauvé, chef för World Trade Institute på University of Berne i Schweiz.

Deltagare var EU-parlamentariker och inbjudna journalister.

Läget för CETA-avtalet är följande. Avtalet är färdigt och underskrivet. Nu pågår översättning till EU-språken och det som kallas ”legal scrubbing” en sorts juridisk korrekturläsning som skall säkra att den totala texten är konsekvent och inte strider mot annan lagstiftning. Exakt hur lång tid det tar är oklart, men någon gång under våren 2016 kommer det vara färdigt. Därefter blir det debatt och beslut om att anta (eller förkasta) avtalet.

I princip borde detta bara vara en formalitet. Förhandlingarna har pågått i fem år. Kommissionen är så att säga uppdragsgivare. Det är stater representerade av regeringar, inte parlament, som förhandlar med varandra.

Förhandlingarna utgick från ett dokument antaget av parlamentet som stadgar vad man vill uppå och vad som absolut inte får släppas i förhandlingarna med Kanadensarna. Under förhandlingsperioden har det skett regelbundna avstämningar med representanter för både partigrupper och INTA samt, förstås, med kommissionen. Under hela denna tid har det inte varit några kontroverser. Förhandlarna har följt instruktionen från parlamentet och några riktigt tuffa motsättningar med kanadensarna har det inte varit. EU-länderna och Kanada har ganska likartad mentalitet och sätt att se på politikens roll i samhället.

CETA-avtalet är det första stora frihandelsavtal som EU sluter med ett riktigt stort och välutvecklat industriland, och i likhet med EU bygger Kanada inte sin konkurrenskraft på låga löner, dåliga arbetsförhållanden eller låga miljöstandarder.

Det har otvivelaktigt varit riktiga, hårda förhandlingar och långa perioder i skyttegravarna, men inga enorma kulturella klyftor har behövt överbryggas.

I praktiken har ingen brytt sig om CETA-avtalet tills för ett par år sedan. I normfallet väcker handelsavtal nämligen inget som helst intresse. Pressmeddelandena ger knappast några klipp. Eventuella debattartiklar returneras.

Men när det stora frihandelsavtalet med USA, TTIP, började förhandlas ändrades detta. Avtalet inbegriper som sagt USA vilket fungerar som både bensin, syre och öppen eld i det europeiska debattklimatet. Vänstern i vid bemärkelse, allt från vissa länders fackföreningar, över miljöorganisationer till ren våldsvänster söker ständigt uppmärksamhet för att få anhängare och finansiering. USA-hatet är det största och viktigaste affärsområdet. Till USA räknas WTO, Världsbanken, IMF och Israel samt en del företag.

Debatten blev omedelbart hård och motståndarna till TTIP sköt in sig på den eventuella ISDS-klausulen i TTIP (TTIP-avalet existerar ännu inte, ens som utkast, men många inom vänstern har kristallkulor och veta exakt vad det kommer att innebära). ISDS betyder Investor-state dispute settlement och innebär helt enkelt att man i avtalet fastslår vart man skall vända sig vid tvister om hur avtalet skall tolkas. I handels- och investeringsavtal brukar det röra sig om att en utländsk investerare diskrimineras i upphandlingar eller myndigheter bryter ingångna avtal. Men rena expropriationer förekommer. För några är sedan lade Slovakiska staten beslag på tillgångarna i ett privat försäkringsbolag — i praktiken försäkringstagarnas tillgångar.

I normalfallet brukar ISDS-klausulen hänskjuta tvister till internationell skiljedom. Det är ett system som funnits i ett par hundra år och sedan över 50 år regleras av en FN-konvention antagen av 160 länder. Det finns ett antal skiljedomsinstitut, ett av de största och äldsta drivs av Stockholms Handelskammare.

I vänsterns retorik blev detta ”privata domstolar där företag kan stämma stater om de inte gillar lagstiftning som hotar deras vinster” — skiljedom målades upp som någon form av diversehandel för stämningar, medan stämningar i realiteten måste utgår från vad som står i det aktuellahandelsavtalet. De som skriver avtalet — det vill säga staterna — kan alltså bestämma exakt vad man kan stämma för och inskränka dessa möjligheter till ett minimum.

Det är alltså inte så att ISDS-klausulen hänvisar till en specifik mekanism eller process. Om parterna vill kan man avtala att en samling häxdoktorer i Amazonas eller förhandlarnas svärmödrar skall lösa tvisterna.

I samband med att CETA-förhandlingarna inleddes enades partigrupperna i EU-parlamentet om en rad förändringar i ISDS-klausulen vilka alla har kommit med i avtalet.

Det är stort sett bara rena avtalsbrott och expropriation som en investerare kan stämma för. Men inte för att lagstiftningen ändras och därmed försämrar affärsförutsättningarna; förändrad lagstiftning anses vara en naturlig del av tillvaron i en modern demokratisk stat.

Men det spelar ingen roll. När TTIP-debatten exploderade blev politikerna i EU och EU:s medlemsländer tvåa på bollen. De klarade inte debatten och försökte blidka vänstern med eftergifter vilket som bekant bara visar svaghet. Tar man strid kanske man förlorar. Tar man inte strid förlorar man garanterat.

Kommissionen och Cecilia Malmström försökte lösa problemet genom att i all hast svänga ihop ett förslag till ny domstol med politisk utvalda domare för TTIP-avtalet. En månghundraårig välfungerande institution skall ersättas med en oprövad skrivbordskonstruktion som pratats fram på några månader. Därtill utan att man har talat med amerikanerna som är avtalspart i TTIP-avtalet. De har inte sagt blankt nej — deras förhandlare vet att man aldrig skall säga aldrig — men det vore en mild överdrift att säga att glädjen över det nya förslaget var stor…

Det nya förelaget bemöttes förstås med stark kritik från TTIP-motståndarna och gav ett nytt problem. Plötsligt uppmärksammades att att den gamla ordningen med skiljedom fanns kvar i det färdigförhandlade CETA-avtalet och som ett brev på posten kom krav på att CETA skall omförhandlas. Visserligen bara de 20 sidor (av 1700) som berör ISDS-klausulen, men risken är förstås att det kommer krav på att andra detaljer skall omförhandlas. Det stärker inte heller EU:s rykte som avtalspart att komma med krav på att underskrivna avtal delvis skall rivas upp — därtill utan goda skäl. I Kanada har man på goda grunder inte haft någon som helst debatt kring ISDS-klausulen.

Till saken hör att socialdemokraterna i EU inte har en enad linje. Parlamentsordföranden Martin Schulz, tysk socialdemokrat, har svävat på målet. Till saken hör som tidigare sagts att parlamentet debatterade ISDS-klausulen för fyra år sedan och då enades om en rad förbättringar.

Men nu höjs alltså röster för att man skall öppna för omförhandling och låta CETA-avtalet ingå i den nya investeringsdomstolen. Problemet är att den domstolen ännu inte existerar och kanske inte kommer att existera. Garanterat kommer den inte existerar enligt det förslag som finns i dag. Det beror på vad USA går med på i TTIP-förhandlingarna.

Det betyder minst ett års försening av ett avtal som är helt och hållet i linje med de önskemål som parlamentet i stor enighet antog för typ 48 månader sedan. Enbart på grund av en opinion som till hundra procent bygger på en kombination av desinformation och missupfattningar.

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln