The Economist

Bill Emmott

Viktigt att stärka handelsrelationer om USA eskalerar

I en intressant artikel i DN (171124) skriver Bill Emmott, tidigare chefredaktör för The Economist om riskerna att president Donald Trump på allvar startar handelskrig under 2018. Oron är motiverad. Under sitt första dryga år som president har Trump ...

Viktigt att stärka handelsrelationer om USA eskalerar

I en intressant artikel i DN (171124) skriver Bill Emmott, tidigare chefredaktör för The Economist om riskerna att president Donald Trump på allvar startar handelskrig under 2018.

Oron är motiverad. Under sitt första dryga år som president har Trump drabbats av en hel del bakslag, varav några aningens förnedrande. Önskan att ta revansch kan antas vara en viktig del av Trumps personlighet och när det gäller handelsfrågor har presidenten en betydande makt. Risken att andra delar av den amerikanska statsapparaten skall sätta sig på tvären är liten. Likaså att det uppstår betydande praktiska problem. Att säga upp handelsavtal eller som nu, blockera tillsättningen av skiljemän inom WTO, är enkla operationer. Presidenten bestämmer om handeln, eller i vilket fall förfogar han personligen över grus som kan kastas i maskineriet.

De tre främsta målen för presidenten skulle alltså vara Kina, NAFTA som är under omförhandling, och WTO. Det sistnämnda är pikant då det var USA som var drivande för att skapa världshandelsorganisationen.

Mot detta talar att det ständigt kommer nya frågor på presidentens bord som upptar tid och energi. USA:s näringsliv, inklusive jordbrukssektorn, har också mobiliserat när det gäller NAFTA. Ett handelskrig med Kina har, som alla handelskrig, bara förlorare. Betydande företag i USA är beroende av tillverkning eller underleverantörer i Kina.

Emmots artikel är onekligen oroande. Men oavsett vad så har han en stor poäng i att övriga länder har anledning att stärka sina handelsrelationer för att möta en eventuell eskalering av protektionism från USA.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
Gunnar Wetterberg, här i Reykjavik. Ytterst imponerande person. Men om skatter och frihandel har han rört till det. Foto: Magnus Fröderberg/norden.org

Total förvirring från Gunnar Wetterberg

Den här artikeln av av Gunnar Wetterberg i Expressen är märklig. Trots att Wetterberg är en av Sveriges mer rutinerade offentliga tjänstemän och intressanta intellektuella har han lyckats få nästan allt om bakfoten. Wetterberg vill förhindra skattepl...

Total förvirring från Gunnar Wetterberg

Den här artikeln av av Gunnar Wetterberg i Expressen är märklig. Trots att Wetterberg är en av Sveriges mer rutinerade offentliga tjänstemän och intressanta intellektuella har han lyckats få nästan allt om bakfoten.

Wetterberg vill förhindra skatteplanering genom att komplettera frihandelsavtal mellan EU och andra länder med överenskommelser om regler för beskattning. Problemet är att medan handel är EU-kompetens är beskattning strikt nationell kompetens.

Wetterberg skriver:

”Det ligger besvärande mycket i invändningarna. I en ledare den 1 oktober tog the Economist upp en utväg. I kommande handelsförhandlingar borde regeringarna vidga dagordningen. Nya avtal borde dels försöka komma åt de ohämmade kapitalflödena över gränserna, dels enas om regler för hur företagens vinster ska beskattas.

Det är det mest konstruktiva förslaget jag sett på länge. De stora internationella handelsförhandlingarna har länge haft svårt att komma vidare, sedan de stora tullsänkningarna har kommit till stånd. De har gått in på områden som väcker allt mer misstro bland vanliga medborgare. Frågan hur företag ska skyddas mot statliga åtgärder i förhandlingen mellan EU och USA är ett tydligt exempel.”

Idén är inte bra (The Economist har förvånande ofta konstiga uppfattningar på ledarplats — särskilt när det gäller handel).

  1. De stora handelsavtalen som nu ligger på bordet eller förhandlas (CETA, TTIP) kommer knappast förvärra problemet med gränsöverskridande skatteplanering i internationella koncerner. Det handlas och investeras redan för fullt mellan Kanada/USA/EU. Det råder alltså inte någon form av Nord- Sydkorea-relation mellan kontinenterna. Att handeln underlättas påverkar inte i sig möjligheterna att skatteplanera. De internationella kapitalflödena är redan i stort sett avreglerade jämfört med varor, tjänster och personer. De fria kapitalflödena ger i sig inte större möjligheter att skatteplanera. Det handlar om nationell lagstiftning och att enskilda stater kommer överens om reglerna för hur man skall beskatta företag med verksamhet i flera länder.
  2. Skattepolitiken är fortfarande nationell. Både medborgare och företag beskattas på olika sätt i olika länder inom EU. Sverige har separata skatteavtal med alla EU-länder samt med USA och Kanada (och många fler). Skall överenskommelser om bolagsskatt läggas in i frihandelsavtal betyder det att skattepolitiken bakvägen överförs till EU. Det vill säga, något sådan kommer inte att ske eftersom ett handelsavtal med en beskattningsdel blir ett mixat avtal varav skattedelen av avtalet kommer att beslutas av de nationella parlamenten; i praktiken kommer man att ha två separata avtal men öka förvirringen genom att kommunicera och diskutera dessa som om de var ett avtal.
  3. Det finns goda skäl att ha separata avtal på olika politikområden. Det är inte ovanligt med förslag att miljö, klimat, sociala frågor och så vidare skall läggas in i handelsavtal. Men även rätt begränsade frågor visar sig ofta grena ut sig till stor komplexitet med gråzoner och svåra avvägningar. Wetterberg har kanske en byråkratdröm om ett GUA (Grand Unified Agreement) men förmodligen skulle konsekvensen bli att inget avtal någonsin blir klart. Problemen att komma överens och antalet särintressen som trampas på tårna skulle öka okontrollerat. Förhandlingsdelegationerna med alla experter på enskilda områden skulle bli enorma och samordningen omöjlig. Andra ämnesområden hanteras förvisso i frihandelsförhandlingar, men det sker genom att man hänvisar till andra avtal, inte genom att man påbörjar förhandlingar inom dessa områden. Frihandelsförhandlingar förutsätter dessutom — som alla andra förhandlingar — att övrig lagstiftning och övriga avtal gäller: ett eventuellt framtida TTIP-avtal kommer inte ge amerikanska företag tillstånd att sälja revolvrar och marijuana rakt över disk i Sverige bara för att det är tillåtet på vissa håll i USA. Den fria rörligheten i EU gäller inte snus.

Till sist skriver Wetterberg:

”Kopplingen till försvaret för frihandeln är självklar. Om staterna ska lindra effekterna för dem som hamnar i kläm när frihandeln slår ut arbetsplatser, vem ska då betala? Nu hamnar den bördan på alla skattebetalare – det rimliga vore att ta ut kostnaderna hos dem som gör de största vinsterna.

Här finns också en tydlig uppgift för den svenska handelspolitiken. Att hejda den värsta skatteplanering borde vara ett självklart och framåtsyftande mål för den rödgröna regeringen.”

Här verkar Wetterberg tro att frihandel slår ut arbetsplatser generellt och orsakar samhällsekonomiska förluster medan endast vissa företag tjänar på frihandeln, att de företagen är internationella och kan identifieras. Dessa uppfattningar är alla fel. Vissa specifika företag kan förvisso drabbas av ökad konkurrens och slås ut, men frihandel ger totalt sett fler jobb och är samhällsekonomiskt lönsamt. De flesta företag som tjänar på frihandel är inte ens internationella. De är helt lokala företag som importerar och exporterar. Man kan driva en firma som säljer renhorn till japaner och skogsprodukter till tyskar utan att någonsin ha lämnat hembyn i Västerbotten. Varenda bensinmack och lanthandel i glesbygd säljer importerade produkter.

Sista stycket visar på Wetterbergs totala förvirring i frågan. Sverige har ingen egen handelspolitik — den sköter EU. Men att stoppa skatteplanering går utmärkt — det är nämligen skattepolitik och den bestämmer vi i Sverige.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Kommer USA ta chansen att leda handelsutvecklingen i Stilla Havet?

The Economist har en bra artikel om de stora frihandelsavtal som just nu förhandlas i Stillahavsområdet. Artikeln har en bra graf som ger översikt och förklarar hur de olika handelsavtalet förhåller sig till varandra. Men inte minst sätter den fingre...

Kommer USA ta chansen att leda handelsutvecklingen i Stilla Havet?

The Economist har en bra artikel om de stora frihandelsavtal som just nu förhandlas i Stillahavsområdet. Artikeln har en bra graf som ger översikt och förklarar hur de olika handelsavtalet förhåller sig till varandra.

Men inte minst sätter den fingret på att TPP är centralt och på problemet att Obama ser avtalet mer i termer av amerikanska jobb på kort sikt, snarare än i termer av USA:s strategiska inflytande i regionen på lång. Det är ett problem. USA har en unik möjlighet att ta ledningen före Kina. Att ett demokratiskt land med rättsstat och öppenhet som ideal  leder utvecklingen inom handeln i Asien har synnerligen viktigt.

Stäng posten Läs nästa post
Free trade consists simply in letting people buy and sell as they want to buy and sell. It is protection that requires force, for it consists in preventing people from doing what they want to do.
Henry George

Världens öppnaste rättsprocess i TTIP

Stockholms Handelskammare driver den utmärkta ISDS-bloggen för alla som är extra intresserade av frågan. (ISDS betyder Investor State Dispute Settlement och är helt enkelt en skiljedomsklausul som finns i tusentals internationella handelsavtal sedan 60-t...

Världens öppnaste rättsprocess i TTIP

Stockholms Handelskammare driver den utmärkta ISDS-bloggen för alla som är extra intresserade av frågan.

(ISDS betyder Investor State Dispute Settlement och är helt enkelt en skiljedomsklausul som finns i tusentals internationella handelsavtal sedan 60-talet — mer om ISDS här)

I detta inlägg hanteras The Economist´s påstått ISDS-kritiska artikel som fortfarande dyker upp som argument mot ISDS.

Bloggen gör tolkningen att ledarartikeln egentligen inte tar avstånd från ISDS men menar att mekanismen kan förbättras. Tolkningen här var något mer negativ, men ISDS-bloggen har i allt väsentligt rätt. Dock är det uppenbart att artikelförfattarens avsikt var att motarbeta ISDS.

The Economist gör det vanliga misstaget att blanda ihop proceduren med innehållet. Det är inte ISDS-mekanismen som undantagsvis (det handlar om ett par-tre fall) givit företag möjlighet att stämma stater på tvivelaktiga grunder utan att avtalen innehåller villkor som är oklara eller ogenomtänkta.

En av artikelns poänger är att ISDS-mekanismen måste förbättras mot större öppenhet. Men vad The Economist då har missat är att den ISDS-variant som kommer att inkluderas i TTIP-avtalet är maximalt transparent — öppnare än offentliga domstolar brukar vara.

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

The Economist är ute och cyklar

Tidningen The Economist är ofta förnuftig men har i en ledare om ISDS trampat ordentligt snett, uppenbarligen missledd av omfattande mytbildning kring det faktum att de flesta internationella handelsavtal innehåller en klausul om skiljedom. För det förs...

The Economist är ute och cyklar

Tidningen The Economist är ofta förnuftig men har i en ledare om ISDS trampat ordentligt snett, uppenbarligen missledd av omfattande mytbildning kring det faktum att de flesta internationella handelsavtal innehåller en klausul om skiljedom.

För det första hävdar tidningen att antalet stämningar mot stater med hjälp av ISDS har ökat.

Det stämmer. Från ett tjog i mitten på 2000-talet till ett drygt 50-tal nu.

Men med tanke på att ISDS-klausuler finns i tusentals handelavtal som reglerar miljoner affärer och investeringar — vilka också har ökat snabbt — känns 50-60 mål inte som särskilt mycket. Detta trots att vi både i EU och USA har haft ekonomiska kriser med omfattande på- och omregleringar av viktiga sektorer.

The Economist tar upp gammal skåpmat på området. Bland annat det faktum att Philip Morris har stämt  Australien för att landet vill införa så kallad plain packaging.  Men är detta särskilt upprörande? Man kan tycka illa om cigaretter, men trots allt är det en laglig produkt. Australien har sin fulla rätt att förbjuda cigaretter, men så länge de är lagliga är det inte rimligt att tillverkarna skulle vara helt rättslösa när det gäller utformningen av produkten. Det kan tilläggas att i Sverige hindrar vår tryckfrihetslagstiftning staten från att agera på det sättet.

Tidningen tar också upp det faktum att svenska Vattenfall har stämt Tyska staten för panikstängningen av kärnkraften. Även detta är helt i sin ordning. Den tyska el- och energisektorn är inte en marknad. Politikerna bestämmer spelreglerna. Vattenfall har åtagit sig att göra stora investeringar för att Tyskland skall kunna få elektricitet mot att dessa spelregler ligger fast. Och så ändras de, bokstavligt talat från en timma till en annan, och alla kalkyler ställs på ända. Är det verkligen orimligt att investerarna kompenseras? När Barsebäck lades ner fick ägarna kompensation.

Detta beskrivs dessutom av The Economist i termer av  ”prevent a nuclear catastrophe”. Som om den tyska kärnkraften var på väg att ställa till en katastrof fram till 2011? Inte ens Merkel trodde nog att kärnkraften i Tyskland skulle drabbas av en tzunami. Till saken hör att nio av de största kärnkraftverken ännu är i drift. Vågar The Economist ledarskribent resa till Tyskland? Eller till Frankrike som vadar i kärnkraft. Eller ens stanna hemma — England har världens mest ålderstigna kärnkraft…

I ytterligare några av The Economist’s exempel förefaller det helt rimligt att företagen kunnat stämma stater på skadestånd. I inget fall handlar det bara om att företagens vinster i största allmänhet hotas av nya skatter och regleringar eller försök att ta över offentlig tjänsteproduktion (de vanligaste myterna om vad ISDS skulle kunna leda till).

Sammanfattningsvis kan sägas att The Economists ledarartikel präglas av lika delar okunskap och tanklös idéologisering.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

The Economist: WTO bör arbeta på nytt sätt

Är det inte dags för WTO att släppa sin ambition om att få fram stora heltäckande frihandelsavtal som inbegriper alla länder och alla branscher? Det menar i vilket fall The Economist efter att det senaste avtalsförslaget sköts i sank av Indien för en ...

The Economist: WTO bör arbeta på nytt sätt

Är det inte dags för WTO att släppa sin ambition om att få fram stora heltäckande frihandelsavtal som inbegriper alla länder och alla branscher?

Det menar i vilket fall The Economist efter att det senaste avtalsförslaget sköts i sank av Indien för en dryg vecka sedan.

Och förmodligen har tidningen helt rätt.

Handelshinder i form av tullar och kvoter är krångligt nog, med särlösningar för olika branscher och produktkategorier. Till detta kommer sådant som i praktiken påverkar handel, som miljöregler, nationella standarder och olika regler för konsumentskydd. Alla regelverk har i praktiken kopplat till sig en eller flera särintressen inom både politik, byråkrati och näringsliv.

Möjligheten att hantera alla dessa motsättningar i ett stort avtal är liten och antagligen krympande.

I stället föreslår tidningen att WTO bidrar till avtal på begränsade områden och mellan ett begränsat antal länder. Därefter får de länder som vill ansluta sig och antalet avtalsområden ökas. Vi har i praktiken redan ett virrvarr av avtal mellan olika länder och grupper av länder. Att detta virrvarr samlas under WTO:s paraply är antagligen en bra idé och kan ge organisationen tillbaka dess relevans för att utveckla världshandeln.

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export