WTO

Bill Emmott

Viktigt att stärka handelsrelationer om USA eskalerar

I en intressant artikel i DN (171124) skriver Bill Emmott, tidigare chefredaktör för The Economist om riskerna att president Donald Trump på allvar startar handelskrig under 2018. Oron är motiverad. Under sitt första dryga år som president har Trump ...

Viktigt att stärka handelsrelationer om USA eskalerar

I en intressant artikel i DN (171124) skriver Bill Emmott, tidigare chefredaktör för The Economist om riskerna att president Donald Trump på allvar startar handelskrig under 2018.

Oron är motiverad. Under sitt första dryga år som president har Trump drabbats av en hel del bakslag, varav några aningens förnedrande. Önskan att ta revansch kan antas vara en viktig del av Trumps personlighet och när det gäller handelsfrågor har presidenten en betydande makt. Risken att andra delar av den amerikanska statsapparaten skall sätta sig på tvären är liten. Likaså att det uppstår betydande praktiska problem. Att säga upp handelsavtal eller som nu, blockera tillsättningen av skiljemän inom WTO, är enkla operationer. Presidenten bestämmer om handeln, eller i vilket fall förfogar han personligen över grus som kan kastas i maskineriet.

De tre främsta målen för presidenten skulle alltså vara Kina, NAFTA som är under omförhandling, och WTO. Det sistnämnda är pikant då det var USA som var drivande för att skapa världshandelsorganisationen.

Mot detta talar att det ständigt kommer nya frågor på presidentens bord som upptar tid och energi. USA:s näringsliv, inklusive jordbrukssektorn, har också mobiliserat när det gäller NAFTA. Ett handelskrig med Kina har, som alla handelskrig, bara förlorare. Betydande företag i USA är beroende av tillverkning eller underleverantörer i Kina.

Emmots artikel är onekligen oroande. Men oavsett vad så har han en stor poäng i att övriga länder har anledning att stärka sina handelsrelationer för att möta en eventuell eskalering av protektionism från USA.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Free trade consists simply in letting people buy and sell as they want to buy and sell. It is protection that requires force, for it consists in preventing people from doing what they want to do.
Henry George

Skepsisen mot handel existerar — men den är ogrundad

De flesta problem som tillskrivs frihandeln har inte med handel att göra. Skepsisen mot handel må vara ett faktum, men anledningen till skepsisen är ofta en rad missförstånd. Svenska Dagbladet skriver om WTO:s seminarium i Genève där statsminister Stefan...

Skepsisen mot handel existerar — men den är ogrundad

De flesta problem som tillskrivs frihandeln har inte med handel att göra. Skepsisen mot handel må vara ett faktum, men anledningen till skepsisen är ofta en rad missförstånd.

Svenska Dagbladet skriver om WTO:s seminarium i Genève där statsminister Stefan Löfven deltog. 

”Svenska regeringens Global Deal stod i centrum när hundratals handelsdiplomater på onsdagen möttes på Världshandelsorganisationen i Genève. Syftet var att tala om vikten av att handelsvinster fördelas bättre – inte minst mot bakgrund av kritik från globaliseringsmotståndare.

– Handel är främsta motorn för att skapa välstånd i världen. Det har ökat levnadsstandarden runtom i världen, och miljontals människor har lyfts ur fattigdom. Men när ojämlikheter ökar, och ett fåtal får allt välstånd på bekostnad av andra kan ekonomier destabiliseras på sikt, sa Stefan Löfven

– Att minska ojämlikheten är vår tids stora utmaning. Vi måste hantera den skepsis som finns omkring vinsterna från frihandel och globalisering.”

Citatet av Löfven är typiskt för den kritik mot frihandel som i dag är standard på menyn när globalisering och frihandelsfrågor debatteras.

Det förtjänar några kommentarer.

  1. Det är förstås glädjande att Sveriges statsminister liksom de allra flesta ledare i världen står bakom frihandel i generella termer.
  2. Att något uppfattas som ett problem betyder inte att det är ett problem. Visst finns det ”skepsis” mot frihandel. Det är ett faktum. Men det betyder inte att ”skepsisen” är sakligt motiverad. De allra flesta problem som tillskrivs frihandeln har inte med frihandeln att göra. Det är antingen ärliga missförstånd eller medvetet skapade missuppfattningar.
  3.  Ojämlikheten i världen ökar inte när det gäller tillgång till resurser. Tvärt om får de allra fattigaste allt bättre. Den absoluta fattigdomen minskar radikalt. Ojämlikheten är i huvudsak ett fenomen som syns när man mäter förmögenhet som marknadsvärde på finansiella tillgångar på vissa sätt. Oavsett vad man tycker om detta har det inte så mycket med frihandel att göra.
  4. Frihandel är inte samma sak som globalisering. Det finns en rad andra faktorer som tillsammans med frihandeln utgör det vi kallar globalisering. Migration och att människor från olika länder reser och lär av varandra vilket utjämnar skillnaden mellan olika kulturer beror inte främst på handeln. Att sociala media skapar allt mer internationaliserade nätverk bland medelklassen är också en annan sak än handel. Handel är ett nödvändigt villkor för många av dessa processer, men inte ett tillräckligt. Indierna kommer inte att fira midsommar med sill och nubbe vare sig man kan importera produkterna eller inte.
  5. En rad av de processer som förknippas med handel har inte heller i huvudsak med frihandeln att göra. Att jobb försvinner beror på förändringar av ekonomin som digitalisering och robotisering eller att företag helt enkelt konkurreras ut av andra företag. Det uppstår nya och fler jobb — en process som frihandeln oftast bidrar till.
  6. Ett fritt flöde av kapital mellan länder är förstås en förutsättning för frihandel och globala investeringar. Men att olika länder har olika regler för sina finansiella sektorer eller olika nivåer på bolagsskatten är inte en förutsättning för, eller ett resultat av, frihandel.
  7. Frihandel kräver varken avregleringar eller regleringar i enskilda länder — förutom av tullar och kvoter förstås. Regelverket bestämmer politikerna i varje land. Det enda viktiga för frihandeln är att de nationella reglerna inte är utformade så de kan användas för att diskriminera produkter och företag från andra länder.
  8. Det är olämpligt att försöka reglera sådant som arbetsrätt, miljö, skatter, socialpolitik och liknande i handelsavtal. Vill länder att den typen av frågor skall regleras gemensamt görs det bäst i separata avtal som kan tas fram av experter på de olika områdena.

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Håller glaset på att fyllas eller tömmas?

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

"Är glaset halvfullt eller halvtomt?" Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något). En likartad fråga men som i varje ög...

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

”Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något).

En likartad fråga men som i varje ögonblick har ett av tre mycket tydliga svar är ”håller glaset på att fyllas eller tömmas?”

Men att svaret kan vara tydligt betyder inte att det är särskilt lätt att få reda på.

Frågan ”håller läget för frihandeln i världen på att bli bättre eller sämre” har förstås olika svar beroende på vilka kriterier man väljer att mäta, och dessutom är många faktorer svåra att mäta.

Just nu finns det i vilket fall ett tvärsäkert påstående, nämligen läget för den globala frihandeln snabbt håller på att bli sämre.

Men, som så ofta när det gäller komplexa frågor om ekonomi och samhällsutveckling är det inte alls självklar.

Den viktigaste faktorn som ligger till grund för den glåmiga bilden av utvecklingen är förstås Donald Trump. Men om vi tittar på vad som hänt efter drygt ett par månader så är det inte särskilt alarmerande. Om det den 20 januari 2017 fanns någon form av liberal världsordning (vilket som vi skall se kan ifrågasättas) är den fortfarande på plats.

Det finns ännu inga 40-procentiga tullar på import från Kina och Mexiko som Trump utlovade, och inga planer på något sådant. Den 30-procentiga importskatten håller på att begravas i en utredning och Kina förklarades inte vara en ”valutamanipulatör” från dag ett. När Trump träffar Kinas president Xi Jinping nu på torsdag kommer handelsfrågor vara i centrum, men även Trump påverkas av kravet på rimlighet. Det är en sak att prata vitt och brett på valmöten och inför journalister, en annan sak att sitta mitt emot en av världens mest hårdföra politiska maktspelare och inte ha koll.

Omförhandlingen av NAFTA börjar om tre månader och kommer enligt Wilbur Ross att ta minst ett år. Att omförhandla handelsavtal är inget ovanligt (nästan alla avtal har omförhandlingsklausuler) och lär inte ändra världshandeln i grunden. Obama talade redan 2008 om att NAFTA behövde omförhandlas och Wilbur Ross budskap är nu att det nu behövs mindre justeringar som kommer ge USA marginella förbättringar. Någon gång framåt hösten 2018 kan man alltså räkna med att det finns ett nytt avtal att fatta beslut om. Tills dess gäller NAFTA och — om man får dra några slutsatser av hur handelsförhandlingar brukar hålla tiden kan det bli ordentliga förseningar. I värsta (bästa?) fall blir NAFTA en fråga även i nästa presidentvalrörelse.

Protektionisthöken i Vita Huset, Peter Navarro, förefaller ha spelat bort en hel del av sin prestige på området genom sitt förslag att handelsavtal mellan USA och andra länder automatiskt bör omförhandlas om USA:s handelsbalans mot det ena eller andra landet försämras. En mycket märklig idé som tvärdog i kongressen. Inte heller medlemmarna av The National Economic Council, som leds av Gary Cohn, var entusiastiska.

Med Kina har USA ingen handelsavtal. Båda länderna är med i WTO och Trump har flaggat för att USA inte tänker bry sig om WTO:s tvistelösningmekanism som hanterar handelskonflikter mellan stater. Navarro är högst sannolikt upphovsman till även denna udda idé (att ett civiliserat land deklarerar att man plötsligt tänker strunta i gällande avtal är ovanligt…) som  inte fallit i god jord bland kongressledamöterna. Särskilt inte med tanke på att USA är det land som flitigast använder WTO:s tvistelösning. USA är idag klagande i 114 fall, EU 97, Japan 23 och Kina 15.  Siffrorna kan förvisso vara ett argument för att USA blir illa behandlat, men knappast för att man skall strunta i WTO:s utslag…

Det finns också en medvetenhet i Trumps administration att en hårdare handelspolitik knappast ger tillbaka några industrijobb. Kläder, skor, enklare hushållselektronik och liknande kan mycket väl tillverkas i USA, men knappast av människor. Kampen om marknadsandelar när det gäller vanliga industriprodukter står mellan olika företags och länders robotar och reklambyråer. Inte mellan deras fabrikörer och arméer av skickliga arbetare.

Den viktiga personen i sammanhanget är inte Navarro som tappat inflytande, utan Robert Lighthizer som sannolikt blir USA:s handelsrepresentant. Lighthizer var med redan på Reagans tid och har varit handelsadvokat för både amerikanska och utländska företag. Han är inte ett dugg intresserad av att hantera olika flugiga idéer utan förutsättningar att klara kongressen.

Så det som realistiskt sett är på gång är ett försök att Kina att accepterar internationell regler för copyright och går med på ett investeringsavtal. Ingen av de två åtgärderna hotar världshandeln, tvärt om. Dessutom finns ett frihandelsavtal med Japan och TTIP-avtalet. Det är ännu inte dött, framför allt för att Trumpadministrationen inser att det dels är ett bilateralt avtal, och att det helt enkelt inte är möjligt att förhandla fram avtal med enskilda EU-länder. Inte heller något av detta utgör något hot mot världshandeln.

När det gäller den övriga ”liberala världsordningen” det svårt att bli av med något som inte finns. Den stora triumf för demokratisering som förutspåddes har inte inträffat. Däremot har marknadsekonomin stärkt sin ställning även i länder utan demokrati och anmärkningsvärt nog även i länder med antikapitalistiska regimer. Den enda globala världsordning på det ekonomiska området som finns och någonsin har funnits är handel med produkter. Tjänster, kapital, information är ännu inte inordnade i något stabilt och tydligt regelverk. Återigen är det alltså svårt att säga att det skett ett paradigmskifte eller att något försvunnit.

Bretton-Woods som gav USA en central roll tappade sin betydelse för många årtionden sedan, G7-gruppen har förlorat sidoch G20 kan knappast sägas koordinera världsekonomin. USA är i dag en knapp femtedel av världens BNP. EU viktigt men har sina egna problem och särskilt på området handelsavtal. WTO till sist har definitivt en viktig roll i det internationella handelssystemet, men inte som pådrivare och initiativtagare. Det är inte WTO som bestämmer hur världshandeln skall utvecklas. Just nu är läget exakt det som man har velat undvika. Världen går allt mer mot bilaterala eller regionala handelsavtal, något som förr eller senare kommer att bli en ända röra som måste redas ut.

Men, och detta är ett viktigt men; sammantaget finns det inget fog för slutsatsen att det har blivit sämre.

Den globala handeln har återhämtat sig relativt svagt efter krisen 2008-2009 men är nu uppe på nivåerna som gällde strax innan. Samma sak med internationella direktinvesteringar som idag är de dubbla jämfört med för ett par decennier sedan. Handelsvolymerna är också ganska väl relaterade till industriproduktionen. Vill man avgöra om handeln minskar eller ökar bör man också titta på den allmänna konjunkturen och förändringar stora länders ekonomier. Om världsekonomin går ner är det inte förvånande om handeln också minskar. Den ökning av protektionism som IMF oroade sig för som en konsekvens av krisen 2007 har inte riktigt materialiserats.

Slutsatsen är att för tillfället tuffar det på ganska hyggligt. Trumps protektionistiska excesser har ännu så länge inskränkt sig till att stoppa TPP-avtalet. Illa nog, men avtalet hade trots allt inte trätt ikraft. Med andra ord består den globala frihandelns kris ännu inte av mer än att förhoppningar har grusats eller fått läggas på is.

Glaset håller på att fyllas, men just nu går det extremt sakta.

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Det finns mycket teknik som kan ersättas av ny och miljövänligare teknik. Det gäller att det inte stoppas av handelshinder.

Avskaffade handelshinder nyckel till att nå klimatmål

Frihandel ger inte bara snabbare ekonomisk utveckling. Den bidrar också till att samhällsproblem får en lösning genom att underlätta spridandet av både idéer och produkter.  Parisöverenskommelsen antas kunna ratificeras och träda ikraft under 2016. En ...

Avskaffade handelshinder nyckel till att nå klimatmål

Frihandel ger inte bara snabbare ekonomisk utveckling. Den bidrar också till att samhällsproblem får en lösning genom att underlätta spridandet av både idéer och produkter. 

Parisöverenskommelsen antas kunna ratificeras och träda ikraft under 2016.

En viktig förutsättning för framgång är att icke-tariffära handelshinder (handelshinder som inte består av tullar) på miljöteknik avskaffas.

Det menar nättidningen Edie.net.

The World Energy Council’s 2016 Energy Perspective report analyserar hur avskaffade handelshinder kan bidra till en snabbare utveckling.

“Reducing and eliminating trade barriers is key to catalysing the low-carbon economy and enabling countries to develop sustainable energy systems. It will have positive impacts on the energy trilemma – for example through reduced energy and technology costs, enhanced energy security, and transition to a low-carbon energy system.”

Idag står regler som har med standarder och tillstånd att göra för 80-90 procent av världens handelshinder. Det gäller inte minst utvecklingsländer. Exempelvis Indien, Afrika och Latinamerika har stora behov av modern teknik på miljöområdet, teknik som idag blir onödigt dyr genom att handel fördröjs och försvåras av regler och inte minst tullprocedurer.

Förhandlingar pågår inom EU för att underlätta handeln med miljöteknik och det vore en stor vinst om de kunde gå fortare.

 

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Britterna har en gammal handelstraditon. De klarar konkurrensen utan tullar.

En lösning för Storbritannien efter brexit: inför ensidig frihandel

Ett land med frihandel, låga bolagsskatter, bra villkor för utländska investerare och en stark tradition är erfarenhetsmässigt inte förnuftigt att försöka möta genom mer egen protektionism. Det är att skjuta sig själv i foten. Det finns i själva verket inge...

En lösning för Storbritannien efter brexit: inför ensidig frihandel

Ibland säger man att ”det finns inga snabba, enkla lösningar”. Men det är inte sant. På handelsområdet är den bästa lösningen också den snabbaste och enklaste. Ett land kan välja att ensidigt ta bort alla tullar och andra handelshinder. Det vore en lösning för britterna efter brexit.

En av de stora frågorna i samband med att Storbritannien lämnar EU är vad som kommer att hända med handeln. I dag har britterna förstås ingen egen handelspolitik. Handelspolitiken sköts av EU.

Det betyder dock inte att britterna efter utträdet kommer att hamna i ett avtalslöst tillstånd. De är medlemmar i WTO och kan i likhet med USA, Japan och (numera) Kina handla enligt de reglerna.

Men WTO:s regler är inte lika bra som EU:s inre marknad. Och tvivels utan finns (eller fanns, känslorna från dagarna efter omröstningen har nog svalnat) det krafter i en som vill ”hämnas” på britterna, även till priset av att man skadar sina egna ekonomier.

Dessutom finns det överraskande många politiker som tror att handel är som i grundkursen i ekonomi, att man byter ”vin mot kläde” eller eventuellt ”smör mot kanoner”, det vill säga länder byter färdiga produkter med varandra. I dag är en stor del av handeln mellan företag och deras underleverantörer. En produkt består av importerade komponenter och en värdekedja kan passera fler gränser. Om EU försvårar för britterna att sälja sina färdiga produkter kommer inte britterna att kunna fortsätta att köpa en från sina underleverantörer i EU, och många företag i EU får betala mer till sina brittiska underleverantörer. Det vill säga, det är inte ”företagen” som betalar (en fabrikslokal, svarv eller dator har inga levnadsomkostnader och får ingen lön) — de som betalar är konsumenterna som får dyrare produkter.  Även om handeln över gränserna bara bestod av färdiga produkter skulle detta förstås inträffa, men de skadliga effekterna på ekonomierna vore en aning mer förutsägbara och hanterliga.

Britternas problem gäller således i huvudsak EU, men det är den absolut största marknaden. 44 procent av britternas export går till EU, tvåan USA står bara för 17 procent.

Det betyder att även om ett trettiotal länder har sagt sig vara positiva till att teckna frihandelsavtal med Storbritannien berör det bara hälften av handeln. Dessutom kan avtalen inte börja förhandlas förrän britterna har lämnat EU, och från påbörjade förhandlingar till ett implementerat avtal tar det tre-fyra år. Så räkna med minst ett decennium för att få alla de nya avtalen på plats.

Tio år är inte mycket tid när det gäller handelspolitik, men det är mycket tid för och många förlorade möjligheter för enskilda individer. Och det är en viktig insikt. Handel beskrivs ofta som ovan, länder som handlar med varandra, procentsatser, avtal, politik. Men egentligen handlar ju allt om enskilda människor och deras livsmöjligheter; att få jobb, öka sitt välstånd, få billigare produkter, starta företag. Allt i en människas liv är inte ekonomi, men sekinerna är en viktig faktor för de flesta av oss och tio år är en stor del av en livstid.

Men det finns en lösning för britterna som diskuteras av John Stepek i MoneyWeek.

Nämligen att britterna helt enkelt ensidigt tar bort alla handelshinder. WTO:s regler medger det. Ett land får inte öka sina handelshinder, men att minska eller ta bort går bra.

Det sänker importpriserna för både privatpersoner och företag och kompenserar till viss del för eventuella höjda tullar EU sätter upp. Det kompenserar också för att sektorer drabbas som idag gynnas av EU:s protektionistiska regelverk — huvudsakligen jordbruket.

Och, menar Stepek, det kommer att ha en avkylande effekt på de inom EU som ser chansen att klämma åt britterna och kanske gynna sig själva genom protektionistiska strategier.

Ett land med frihandel, låga bolagsskatter, bra villkor för utländska investerare och en stark tradition är erfarenhetsmässigt inte förnuftigt att försöka möta genom mer egen protektionism. Det är att skjuta sig själv i foten. Det finns i själva verket inget land som blivit fattigt genom att göra sig själv till frihandelsområde, och ingen land som inte blivit fattigare genom protektionism.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
Internationell politik förr i tiden. Battle of Stanford bridge. Den norske kungen Harald Hårdrådes och hans engelske allierade Tostig Godwinsons här besegras av Tostigs bror kung Harold Godwinson. De båda allierade dödas. Hårda bud.

Handelsavtal, demokrati och rättsstat hänger ihop

Just nu är handel och öppenhet hotat på båda sidorna av atlanten. Att kunna starta handelskrig är demokratins kärna både till höger och vänster. Men kärna i civilicerade staters umgänge är samarbete och avtal som ger långsiktiga vinster genom att inskränk...

Handelsavtal, demokrati och rättsstat hänger ihop

Just nu är handel och öppenhet hotat på båda sidorna av atlanten. Att kunna starta handelskrig är demokratins kärna både till höger och vänster. Men kärna i civilicerade staters umgänge är samarbete och avtal som ger långsiktiga vinster genom att inskränka den kortsiktiga rätten att bete sig destruktivt.  

Vad innebär det att länder börjar lämna sina handelsavtal? Diskussionen är tyvärr aktuell på grund av presidentvalet i USA där framför allt Trump och Sanders extrema åsikter i handelsfrågor har tvinga med övriga politiker mot en allt mer protektionistisk hållning. Trump talar till och med om att säga upp NAFTA, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada, ett avtal som funnits i över 20 år och lämna Världshandelsorganisationen WTO, det vill säga samarbetet kring internationella handelsavtal.

Till att börja med händer i praktiken ingenting. Avtalen är en sak, handelspolitiken en annan. Handelspolitiken består av tullar, kvoter, inhemska regler som gynnar utländska produkter, subventioner av exporten och eventuellt en dold subvention av exporten genom manipulation av det egna landets valuta. Kineserna anklagas för att göra det senare, men det är oklart om det verkligen förekommer. Klart är dock att Kina har en ovanligt stor statlig inblandning i sitt näringsliv vilket gör att man i många sammanhang kan ifrågasätta om andra länders företag verkligen möter en rättvis konkurrensen på världsmarknaden.

Vad handelsavtalen gör är att reglera vilka handelspolitiska åtgärder som länderna får använda. Frihandel innebär i princip att inga handelshinder accepteras. Ett frihandelsavtal mellan land A och B innebär att det som får säljas lagligt i land A och B också får importeras och exporteras mellan länderna. Ett riktigt frihandelsavtal skulle i princip kunna bestå av ett A4-ark med den innebörden.

I moderna, genomreglerade välfärdsstater skulle det förstås öppna för att de båda länderna började reglera (bestämma vad som får ”säljas lagligt”) sina egna marknader för att gynna sin egen industri. En lösning på det problemet vore att ta bort alla produktregler för säkerhet, miljö och hälsa. Men eftersom nästan ingen vill göra något så drastiskt blir idag handelsavtal extremt omfattande. Det gäller att  möjligaste mån komma överens om att reglera på samma sätt, erkänna varandras regleringar och testprocedurer, samt försöka skapa förutsättningar för att nya nationella regleringar inte i onödan orsakar handelshinder. Nu är detta ingenting konstigt eller särskilt svårt. Det finns beprövade sätt att skapa handelsavtal och i praktiken en industri med experter som gör jobbet. På frågan ”men vem orkar läsa 3 000 sidor avtalstext så att det inte smyger sig in fel eller att någon lobbyist smusslar in skrivningar som nästan ingen vill ha?” är svaret enkelt: ”typ 100 experter på sina ämnesområden som läser 30 sidor per person i lugn och ro på betald arbetstid”.

Handelsavtalen innebär alltså att länderna kommer överens om vilken handelspolitik de skall föra mot varandra. Varje enskilt land har alltså sin egen handelspolitik, fastställd av landets regering och parlament. Men den är i enlighet med det gemensamma avtalet.

Om avtalet tas bort händer alltså inledningsvis ingenting. Handelspolitiken ligger fast till den ändras av parlamenten. Problemet är att efterhand kommer särintressen eller politiker som är principiella motståndare till handel att föreslå och genomdriva olika handelshinder och så är länderna inbegripna i ett handelskrig som gör alla fattigare.

Att lämna NAFTA och WTO samt stoppa TPP och TTIP innebär helt enkelt att USA tar tillbaka rätten att skada både sig självt och andra. I en mening är det ett uttryck för den nationella demokratin och självbestämmandet, på samma sätt som det är ett uttryck för personlig frihet och autonomi att dricka sig full varje dag.

Det skall man ha klart för sig när protektionisterna i EU talar om att TTIP och CETA undergräver demokratin. Avtalen innebär att EU och USA i demokratisk ordning inskränker sitt politiska handlingsutrymme. Men det är i huvudsak rätten att skada sig själv och andra som inskränks genom handelsavtalen. Men kan säga att detta är en av de viktigaste syftena med samarbetet mellan civilicerade stater; att gemensamt komma överens om att bete sig långsiktigt rationellt genom att inskränka möjligheterna att handla kortsiktigt.

EU, FN, WTO, Nordiska rådet, Europarådet med flera internationella samarbetsorganisationer bygger alla på att de ingående länderna har inskränkt en del av sitt handlingsutrymme genom avtal. EU innebär också en viss inskränkning i medlemsländernas suveränitet; EU kan fatta beslut som Sverige och andra medlemsländer får packa och rätta sig efter, mot att länderna har politisk representation i de organ som fattar besluten.

Tyvärr leder detta då och då till beslut som medborgarna i olika länder ogillar, uppfattar som obegripliga eller — som i fallet med britterna — ser som direkt fientliga. Även internationella avtal kan ge effekter som ogillas av delar av medborgarna.

Internationellt samarbete är helt enkelt inte alldeles problemfritt. Men erfarenheten talar sitt på området extremt tydliga språk. Det enda som är värre en internationellt samarbete är frånvaron av internationellt samarbete.

Utvecklingen just nu i både USA och EU skiljer sig åt i detaljer, men tendens är likartad. Man drar sig undan från internationella samarbeten, sluter sig inåt. I hög utsträckning är det effekten av att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Efter fyra decennier av globalisering både ekonomiskt och politiskt tar medborgarna öppenheten för given.

Det är ett klassiskt misstag. Tyvärr kommer de som idag undergräver globalisering och öppenhet knappast ångra sig om de får den politik de önskar. Istället kommer de skylla lägre tillväxt, högre priser, högre arbetslöshet och svårigheter att resa, importera och exportera på något annat. Kapitalismen, invandrarna, Illuminati, Bilderberggruppen eller Monsanto – beroende på läggning och politisk hemvist.

Men det behöver inte gå så illa. Det är fullt möjligt att politikerna i EU och USA säger sig att utvecklingen måste brytas, att det av både symboliska och praktiska skäl och gäller att ta de stora handelsavtalen i hamn och visa att det går att gå mot strömmen av tanklös populism. Låt oss hoppas på det.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Det är lockande att välja en färgglad och exotisk bild från en bymarknad när man skriver om handel i Afrika. Men Afrika industrialiseras i snabb takt och de afrikanska ledarna är medvetna om handelfrågornas betydelse. Här ett raffinaderi i Sydafrika.

Afrika på frammarsch med nya regionala handelsavtal — men vägen till global handel blir längre

Just nu är det tydligt att vi går från global till regional frihandel. Försöken att inom ramen för WTO:s Doha-runda skapa ett globalt frihandelsavtal har hittills misslyckats. På 25 år, sedan 1990, har antalet regionala frihandelsavtal gått från 90 till 2...

Afrika på frammarsch med nya regionala handelsavtal — men vägen till global handel blir längre

Just nu är det tydligt att vi går från global till regional frihandel. Försöken att inom ramen för WTO:s Doha-runda skapa ett globalt frihandelsavtal har hittills misslyckats.

På 25 år, sedan 1990, har antalet regionala frihandelsavtal gått från 90 till 270.

Länderna i Afrika har inte legat på latsidan när det gäller att sy ihop kontinenten med regionala avtal och nu ett tydligt försök att skapa ett enda frihandelsområde.

I juni 2015 signerades The Tripartite Free Trade Agreement (TFTA) som förenar Common Market of Eastern and South Africa (COMESA), East African Community (EAC) och Southern Africa development Community (SADC). Det betyder att ett frihandelsområde bestående av 26 länder skapas som sträcker sig från Kapstaden till Kairo. Handeln i det området har ökat från 2,3 till 36 miljarder dollar redan innan TFTA och har alla förutsättningar att öka ännu mer. Ett av Afrikas problem har varit stora handelshinder som t ex har gjort att afrikanska länder har köpt produkter som vin och kaffe från Sydamerika och EU snarare än från sina grannländer. I vissa fall har man varit tvungen att flyga via London för att ta sig mellan relativt närliggande huvudstäder. Det säger sig självt att man får stora effekter av att ta bort den typen av vansinniga regleringar.

Ambitionen är nu att skapa ett Continental Free Trade Agreement (CFTA). Processen håller inte tidtabellen, men man räknar med att kunna slutföra förhandlingarna inom 36 månader.

Det är viktigt. Ofta anklagar man EU för att inte släppa in afrikanska produkter. Det är en helt riktig anklagelse, även om det hela tiden sker förbättringar. Men samtidigt är den regionala frihandels i Afrika betydligt viktigare. Länder handlar nämligen i huvudsak med sina grannländer. Sveriges största handelspartners är tillsammans med USA och Storbritannien Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Det mönstret går igenom i hela världen. Grannarna är viktigast. Det betyder att Afrika kommer att tjäna betydligt mer på att handelshindren mellan grannländer försvinner, än vad kontinenten tjänar på att kunna handla med Tyskland.

Däremot kan andra regionala handelsavtal försvåra för Afrika. TPP innebär till exempel att Vietnam slipper sin tullar mot USA. Landet exporterar redan, med 17 procent tullar, textilprodukter för 7,7 miljarder dollar, att jämföra med att en rad afrikanska länder ligger på någon enstaka miljard trots att slipper tullar tack vare African Growth and Opportunity Act (AGOA). Vietnam kommer öka sin export med kanske 50 procent, vilket sannolikt kommer att drabba Afrikas export svårt. Handelshinder är kort sagt inte Afrikas enda problem, utan man ligger i hög utsträckning efter när det gäller industriproduktivitet. En tumregel när det gäller afrikanska länder är — även om det finns undantag — att både staten och kapitalet fungerar illa.

Ett närliggande problem är TTIP. EU och USA har i huvudsak helt olika handelsvillkor med Afrikanska länder. Till exempel är importtullarna till Sydafrika 4,5 procent från EU, men hela 19,5 procent från USA. Problemet med en så stor skillnad är att amerikanska produkter kan ta vägen över EU och på så sätt slippa de höga tullarna.

Utmaningen för EU, USA och Afrika är att lösa det problem som uppstår genom bildandet av regionala frihandelsavtal, nämligen en situation som brukar beskrivas som ”the spagettibowl”; en oöverskådlig röra av avtal. Kanske är det enda vägen mot ett globalt avtal, men det är en omväg och den kommer att ta tid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Solen står för lågt för produktion, men bilden blev snygg.

Frihandelsavtal för miljövänlig teknik på gång

EU har tullar på förnybara energislag som biobränslen, solpaneler, komponenter till vindkraftverk. Däremot har EU inga tullar på kol, gas och olja. Dessutom har EU miljöregler för nästan allt -- ofta på detaljnivå utan större betydelse -- medan det saknas...

Frihandelsavtal för miljövänlig teknik på gång

EU har tullar på förnybara energislag som biobränslen, solpaneler, komponenter till vindkraftverk. Däremot har EU inga tullar på kol, gas och olja. Dessutom har EU miljöregler för nästan allt — ofta på detaljnivå utan större betydelse — medan det saknas miljöregler för fossila bränslen. Det senare kan vi i och för sig vara glada för: miljökrav på brunkol vore det slutliga beviset för att vi styrs av galningar, och riktigt så illa är det faktiskt inte.

Europaparlamentarikern Christoffer Fjellner (m) har därför länge kämpat för ett frihandelsavtal för miljövänlig teknik och nu förefaller det bli verklighet. Man är redan inne på tolfte förhandlingsrundan av Environmental Goods Agreement. Visserligen fattades beslutet att påbörja förhandlingarna av EU och WTO redan i januari 2014 men den här typen av processer tar alltid lång tid. Man får räkna med några år innan att avtal är klart. Inte för att några drar benen efter sig, utan på grund av att det är komplexa processer med ett oändligt antal detaljer som som många parter skall enas om och som dessutom måste bli rätt.

Tyvärr bromsar EU förhandlingarna på många områden. Elbilar, cyklar, träprodukter, tåg, biobränslen är alla produkter som EU-kommissionen vägrar att sänka tullarna för.

Här syns en tydlig politisk motsättning där de traditionella miljöintressena är mer intresserade av att detaljreglera än att öka möjligheten att handla med miljövänlig teknik.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Visa flera poster