Frihandel i media vecka 34

2019-08-19 John Healey i LA Times är optimistisk om frihandel: "After a long succession of presidents who believed in the benefits of lowering trade barriers and entering multilateral trade agreements, the United States got one who decidedly does not. ...

Frihandel i media vecka 34

2019-08-19

John Healey i LA Times är optimistisk om frihandel:

”After a long succession of presidents who believed in the benefits of lowering trade barriers and entering multilateral trade agreements, the United States got one who decidedly does not. So what happens to public opinion? It moves more strongly in favor of free trade.

An NBC News/Wall Street Journal poll of 1,000 adults published Sunday found surging support for the concept of free trade, with 64% of those surveyed agreeing that free trade was good for America because it opens markets — and because there’s no avoiding globalization. Only 27% agreed with the alternative in the survey, which was that free trade is bad because it hurts key industries and doesn’t necessarily create better jobs.

Granted, there’s a lot of space between those two arguments. I am firmly in the free-trade camp because I think increased trade helps both sides of the equation — the exporting country and the importing country. But you have to concede that there are downsides too, as jobs are both created and lost. There’s also the issue of how to enforce trade agreements effectively in the face of mercantilist systems such as China’s.

Regardless, it makes sense that support for free trade has grown in recent years. The Trump administration’s aggressive use of tariffs has cast us back into the bad old days of tit-for-tat trade fights, with U.S. tariffs raising the cost of many imported goods and components and retaliatory moves by foreign countries hurting U.S. exporters. To paraphrase the old Gallo slogan, California wine growers may be wondering if they’ll sell no wine to China, period.

This is why the United States has pushed trading partners worldwide to stop trying to use tariffs and other protectionist policies to try to advance their own interests. A good trade deal leads, on net, to all sides winning. A trade war produces nothing but losers, as we’re seeing now with the global economy teetering and U.S. bond markets sending worrisome signals about a looming recession.

Voters and their elected representatives should remember this lesson the next time a deal like the Trans-Pacific Partnership comes up for approval, assuming we get a do-over on that unforced error.”

2019-08-18

Dagens Nyheters ledarsida skriver om att USA:s Demokratiska parti antagligen inte vågar lägga om kursen när det gäller handelspolitik:

”Det demokratiska partiet i USA har, liksom de närstående fackföreningarna, traditionellt haft betydligt mindre förståelse för frihandel och globalisering än Republikanerna. I namn av att försvara arbetstillfällen eller miljö har demokratiska kongressledamöter krävt protektionistiska handelshinder och knep, även när presidenten kommit från de egna leden.

Demokraterna gillade aldrig Nafta, frihandelsavtalet med Mexiko och Kanada. I valkampanjen 2016 tog Hillary Clinton avstånd från TPP, Barack Obamas Stillahavsavtal. Trump brännmärkte nyligen formellt Kina som ”valutamanipulatör”, men det har många demokrater velat göra länge.

Nu har Trumps aggressiva attityd mot både Kina och allierade västländer skapat ett oangenämt problem för oppositionen. Hur ska Demokraterna kunna vara hårdare motståndare till frihandel än presidenten?

Förvirringen avspeglas ofta i en ovilja att nämna Kina eller handel. Knappt någon lovar att annullera Trumps missriktade åtgärder, av rädsla för att reta radikala aktivister i primärvalen.

Favoriten Joe Biden är i grunden frihandelsvänlig men härmar ändå Trump genom att hitta på ovidkommande ursäkter för tullar. Partivänstern, som alltid sett frihandel som en fasad för storfinansens rofferi, har blivit värre. Bernie Sanders fortsätter sitt socialistiska fälttåg. Elizabeth Warren, en annan ledande presidentkandidat, har listat ett antal kriterier för nya frihandelsavtal som skulle utesluta de flesta länder.

De förr så frihandelsivrande Republikanerna har för sin del låtit sig hunsas av Trump. Partiet har tassat efter presidenten i alla möjliga frågor för att slippa bli kölhalade av hans fans. Varningarna för höga budgetunderskott har försvunnit, och detsamma gäller protektionismen. Vita husets fåraktiga idé att lägga tullar på Mexiko för att tvinga landet att stoppa migranter fick en del republikaner att sparka bakut, men i stort har partiet blivit Trumps.

Republikanerna kanske återupptäcker sin frihandelsvänliga ådra efter Trump, Demokraterna en mer pragmatisk liberalism. Men risken finns att America First fortsätter att ange takten, oavsett vem som vinner valet 2020.”

 

2019-

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Money for nothing…

Är en del av Donald Trumps handelspolitiska ombytlighet ett sätt att skaffa förmåner från branscher som är beredda att betala för att aviserade åtgärder fördröjs eller inte genomför?  Det är en ful och lite konspiratorisk misstanke, men det finns tid...

Money for nothing…

Är en del av Donald Trumps handelspolitiska ombytlighet ett sätt att skaffa förmåner från branscher som är beredda att betala för att aviserade åtgärder fördröjs eller inte genomför? 

Det är en ful och lite konspiratorisk misstanke, men det finns tidigare exempel på det beteendet från amerikanska politiker.

Ekonomen Bruce Yandle luftar en lite underhållande, eller möjligen bekymmersam, teori om Donald Trumps beteende när det gäller handelspolitiken.

Juristen Fred S. McChesney har i en bok med just titeln Money for Nothing beskrivit hur politiker föreslår mycket långtgående regleringar av en bransch, och sen mot kampanjbidrag eller liknande förmåner tar tillbaka en del av förslagen. De tar helt enkelt betalt för att inte göra något.

”Another example of McChesney’s theory occurred while he served as an official at the Federal Trade Commission during the Reagan administration. (I was also at the agency at the time.) The episode involved the funeral home industry, an industry that had never been confronted by federal regulation and therefore had no meaningful Washington lobbying presence.

In the interest of protecting funeral consumers at a time of high emotional stress, and following the guidance of its oversight committees, the FTC proposed a process for unbundling the charges associated with a funeral, specified a format for discussing details with the aggrieved parties, and went on to require all funeral homes to provide all forms of funeral services through their own facilities, including cremation.

(—)

With congressional guidance, the FTC did modify the rule, which became final in 1984. Some of the more burdensome requirements were removed, and the industry became a contributor to the campaign efforts of those who assisted it in this time of difficulty. By 1990, the industry — mostly made of small enterprises — was spending $240,000 annually on federal lobbying activity. That amount increased to around $1 million in 1998 when the rules were modified and then receded back to about $700,000 by 2018.”

En miljon dollar är förstås ingen större summa när det kommer till politisk påverkan i D.C., men det kan å andra sidan inte ha varit så många som ägnade sig åt regleringen av begravningsbyråer.

Men agerandet ger förstås en rationell förklaring till Donald Trumps hattande när det gäller handelspolitiken.

Är det en långsökt förklaring? Är det fel att antyda att Donald Trump använder hotet om tullar för att gynna sina politiska intressen inför presidentvalet?

Kanske, men Yandle argumenterar för att det är ett rimligt antagande.

”Now consider the Trump administration’s tariff policies. On August 1, the president announced unexpectedly an expansion to the program that would place a 10 percent tariff on some $300 billion of Chinese exports. A 25 percent tariff was already in place on other goods. The list of items was extensive and largely covered consumer products. Prominently included were shoes, toys, a host of consumer electronics, and Apple’s latest 5G phones, then scheduled to be announced prior to Christmas.

As expected, howls were heard from all kinds of consumer-goods trade associations as well as from Apple. On August 13, Mr. Trump announced that some items would be excluded from the tariff list, including toys, laptop computers, and iPhones. But, perhaps to keep people wondering and not wandering too far, he indicated that exemptions would expire on December 15. Might the administration have gotten some political support in exchange for the right kind of nothing, with an opportunity for more of the same coming when the decision is revisited in December?

Of course, this is not the first time the administration walked back a major tariff threat. Remember? Mr. Trump pushed for tariffs on all goods crossing the Mexican border and then pulled back. Tariffs were proposed for everything coming from Guatemala and later called off. Still pending are possible tariffs on European cars and French wine. The president and his advisors are experienced negotiators who understand the importance of reaching for the moon when, deep down inside, they expect something far less dramatic. They nonetheless act as though they’ve read McChesney’s book.

Perhaps this is something else — a simple policy reconsideration or a negotiating tactic of another sort. But this administration would not be the first to obtain money for nothing. Far from it.”

Att amerikansk politik innehåller en del mindre hedersamma element förvånar knappast någon. Med tanke på att Trumps handelspolitik drabbar enskilda och kostar världsekonomin miljarder dollar i utebliven tillväxt är det en ren skandal. Men Trumps handelspolitik är en katastrof, oavsett vilka motiv han har till att driva den.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

USA på väg att förlora handelskriget mot Kina

Att Trump är anhängare av handelskrig är ingen nyhet. Inte heller att han menar att de är lätta att vinna. Men nu börjar USA (och världen) få facit när det gäller USA:s handelskrig mot Kina. Och allt talar för att handelskriget för USA:s del är på väg a...

USA på väg att förlora handelskriget mot Kina

Att Trump är anhängare av handelskrig är ingen nyhet. Inte heller att han menar att de är lätta att vinna. Men nu börjar USA (och världen) få facit när det gäller USA:s handelskrig mot Kina. Och allt talar för att handelskriget för USA:s del är på väg att förloras. 

Investeringarna faller och förmodligen kommer tullar kosta kring en halv procent i minskad tillväxt av BNP. Det är inte i sig ett tecken på ett misslyckande; det är ju möjligt att åtgärderna kostar nu, men kommer ge positiva effekter längre fram. Men ingenting tyder på att marknaderna räknar med något uppgång. Och medan USA har isolerats allt mer, har Kina tvärt om stärkt sina internationella positioner.

Kina ser också en inbromsning, men den antas bero på begränsningar i regeringens möjligheter att driva fram tillväxt genom stimulansåtgärder. Även en statligt styrd ekonomi är underkastad grundläggande ekonomiska lagar.

Det skriver Jason Furman, professor vid Harvard Kennedy School och ordförande för the White House Council of Economic Advisers, 2013-17 i Wall Street Journal. Han rekommenderar istället en helt annan strategi för USA.

”Market movements have also blunted some of the impact that tariffs might have had, reducing U.S. leverage in the trade war. The yuan has weakened, which offsets the tariffs by making Chinese exports cheaper. This is the inevitable result of Mr. Trump’s de facto strong-dollar policy, driven by larger budget deficits that have increased foreign demand for U.S. dollars as well as tariffs on China that have reduced U.S. demand for the yuan. Before the latest round of the tariff war, China was helping bring about Mr. Trump’s desired weak dollar by intervening in currency markets to keep the yuan strong. Yet when Beijing gave markets more latitude, the administration branded China a currency manipulator.

In January 2018 China had average tariffs of 8% on imports from the U.S. and the rest of the world. In response to U.S. actions it raised its average tariffs on the U.S. to 20.7% by this June while cutting its tariffs on the rest of the world to 6.7%, according to Chad Bown at the Peterson Institute for International Economics. China has cut its imports from the U.S. but increased its imports from elsewhere. China’s exports to the rest of the world are also growing.

(—)

The administration needs to change its strategy radically. The first step should be to work with, rather than against, U.S. allies. That means shelving Mr. Trump’s threatened trade wars against close partners, such as across-the-board tariffs on Mexico or tariffs on car imports from Europe. The U.S. should deepen ties with partners, including by re-entering the Trans-Pacific Partnership, which doesn’t include China.

The U.S. should also use multilateral organizations and international rules, bringing cases against China at the World Trade Organization, where past U.S. administrations have had a remarkable success rate. The Trump administration instead has chosen to undermine the WTO by blocking the appointment of appellate judges who likely would rule in America’s favor.
Another positive step would be to drop the shopping list. Demanding that China buy more Boeing jets isn’t a way to get Europe on our side in the trade dispute. Such a demand could also further entrench China’s statist economic model while doing little for the U.S. economy in the medium and long run.

The final change would be to adopt a consistent protocol for responding to Beijing’s national-security threats. If state-directed espionage through telecommunications equipment is a serious threat, the U.S. should address it as such and not signal that it’s willing to trade security for slightly more purchases of U.S. products. The notion that national-security concerns are merely another trade bargaining chip suggests that the U.S. is negotiating in bad faith, again making it more difficult to gain allies’ support.

These three changes would allow the U.S. to focus on combating China’s forced technology transfers, weak intellectual-property laws, biased treatment of foreign companies in antitrust law, unfair preference for domestic companies through state-owned enterprises, and many other practices about which the U.S. has legitimate grievances.”

Dessa råd är garanterat kända i Vita huset. Frågan är om Trump har förstånd att följa dom.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 26

2019-06-29 Harvardekonomen Bill George skriver i Fortune om varför den globala frihandeln är hotad: "This isn’t the first time the U. S. has engaged in trade wars. Following the stock market crash of 1929, political fervor over the loss of jobs to imp...

Frihandel i media vecka 26

2019-06-29

Harvardekonomen Bill George skriver i Fortune om varför den globala frihandeln är hotad:

This isn’t the first time the U. S. has engaged in trade wars. Following the stock market crash of 1929, political fervor over the loss of jobs to imports led to the passage of the disastrous Smoot-Hawley Tariff Act of 1930. It raised tariffs on 20,000 imported goods and led to retaliatory tariffs from many of America’s trading partners. The bill was intended to reduce the 8% unemployment rate, but just the opposite happened: unemployment jumped to 16% in 1931 and 25% by 1933.

After World War II, the U.S. took an entirely different tack, working with the European nations to open up trade and eliminate tariffs. On October 30, 1947, 30 nations signed the General Agreement on Trade and Tariffs (GATT). The U.S. passed the Marshall Plan that invested $12 billion (nearly $100 billion in 2018) to rebuild the war-torn economies of Western Europe, leading to Germany’s resurgence as a global economic power. A similar American initiative enabled Japan’s great industries to rebound.

In 1950, Frenchman Jean Monnet had the vision of replacing centuries of wars between Germany and France with a trade coalition that benefited and strengthened Europe’s position in the world. In 1958 European government leaders came together to form the European Economic Community, which became the European Community in 1967, and the European Union in 1993. In 1993 the U.S., Mexico and Canada formed NAFTA to compete with Asian and European nations. The following year, 123 nations created the World Trade Organization (WTO) as a comprehensive successor to GATT.

These trade agreements fueled the era of globalization and free trade, propelling a prolonged economic boom throughout the world, the rise of the Asian middle class, and the lifting of one billion people out of poverty.

Then came the 2008 financial crisis and a massive recession which spread globally. In spite of extreme efforts by governments to backstop banks and restore financial markets, the recession created double digit unemployment.

As a consequence, employees who had devoted their working lives to a single company found themselves out of work, with few resources to sustain them. Many U.S. factories closed, unable to compete with Mexican and Asian producers, putting millions more out of work. Even worse, they learned they were not qualified for new jobs as automation and technology made their skills obsolete. Unable to find meaningful jobs, many people simply dropped out of the workforce. Meanwhile, U.S. government leaders and companies failed to create retraining programs to bring these unemployed workers back to productive lives.

In spite of the economic rebound since 2010, a large swath of unemployed, disempowered workers have been left behind. Those who had jobs experienced no real wage growth as the wealthy reaped all the benefits of the recovery. Angry workers blamed immigrants and globalization for their problems, and supported nationalist movements in the U.S. and U.K., as well as France, Germany, Poland, Italy, Austria, Venezuela, and Brazil.

Meanwhile, the great global institutions formed after World War II are becoming ineffective and need to be revamped for today’s world. Without effective global leaders with the political clout to push reform these institutions will likely continue to lose impact and relevance.

Meanwhile, leaders of global companies are pushing hard for an end to the trade wars. Last week 661 companies wrote to President Trump asking him to settle the dispute, as corporate leaders are more committed than ever to their globalization strategies. These CEOs are especially anxious about Trump’s threat to levy 25% tariffs on the remaining $300 billion in Chinese imports, which will trigger a corresponding increase in U.S. consumer prices and a significant reduction in demand.

If Presidents Trump and Xi are unable to reconcile their differences, trade threats and tariffs will continue with no end in sight. And without visionary political leaders and effective global institutions to unite nations around free trade, tariff wars are likely to slow economic growth and erase the benefits that such trade brings people around the world, marking the end of the 70-year era of free trade.”

 

2019-06-28

Dagens Industri avhandlar G20-mötet och handelskriget mellan USA och Kina: 

”För en sak ska man ha klart för sig. Det är inte ett frihandelsavtal mellan länderna som ligger på bordet. Trump ser internationell handel som ett nollsummespel, där den ena vinner på bekostnad av den andra. Vid upprepade tillfällen har han gett uttryck för sin syn på handelsrelationen mellan USA och Kina som att den senare stövlar över den förstnämnda genom sin storskaliga export. Det som han vill ha från Kina är en ökad import av amerikanska varor.

Ett handelsavtal där kinesisk import från USA i praktiken är reglerad snarare än baserad på marknadskrafter är inte en vinst för dem som tror på frihandeln. Tvärtom urgröper den principen om rättvis konkurrens och den osynliga handen som marknadens styrmekanism. Det spelar ingen roll vilka konkurrensfördelar som europeiska företag har på den kinesiska marknaden i fall Donald Trumps armvridarstrategi går vägen hos Xi Jinping.

Den ekonomiska skada som detta skulle innebära för dem som verkar på den europeiska marknaden är givetvis skäl nog för oro. Vad som vore ännu värre är emellertid om andra skulle vända blicken mot och lockas av Trumps sätt att förhandla fram handelsavtal.

Handeln har i modern tid ofta varit baserad på reciprocitet, det vill säga en princip om att ”vi sänker våra tullar mot att ni sänker era tullar”. I februari meddelade Trump EU att om unionen inte gav efter i handelsdiskussioner med USA skulle man ”tariff the hell out of you”. Retoriken liknar den som förs mot Kina. Vi har redan börjat se prov på denna retoriks fäste i EU, efter att EU-kommissionen i våras meddelade att man vill kräva tillgång till offentliga upphandlingar i andra länder mot hot om att annars stänga deras tillgång till europeiska upphandlingar.

En upptrappad handelskonflikt eller ett nytt, snedvridande sätt att driva fram handelsavtal. Oavsett utfall i USA-Kina-konflikten lär frihandeln gå en svår tid till mötes.”

 

Till sist ett citat från Nigerias president Muhammadu Buhari:

“Africa needs not only a trade policy, but also a continental manufacturing agenda,” Buhari said. “Our vision for intra-African trade is for the free movement of made-in-Africa goods. That is, goods and services made locally with dominant African content in terms of raw materials and value addition.”

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
USA:s ekonomiska framsteg har byggt på teknisk och vetenskaplig utveckling, inte protektionism.

Kina måste hanteras — men traditionellt handelskrig är helt fel metod

USA kan inte vinna handelskriget mot Kina genom att bekämpa Kina, utan genom att stärka sin egen ställning som världens kraftfullaste och modernaste nation när det gäller både vetenskap, teknologi, infrastruktur och ekonomi.  Tom Donilon, säkerhetspolitisk rådgivar...

Kina måste hanteras — men traditionellt handelskrig är helt fel metod

USA kan inte vinna handelskriget mot Kina genom att bekämpa Kina, utan genom att stärka sin egen ställning som världens kraftfullaste och modernaste nation när det gäller både vetenskap, teknologi, infrastruktur och ekonomi. 

Tom Donilon, säkerhetspolitisk rådgivare (National Security Adviser) 2010-2013 skriver i Foreign Affairs om Donald Trumps handelskrig mot Kina.

Han menar att det inte kommer att påverka Kina särskilt mycket och att de skadliga effekterna på USA:s ekonomi kommer att bli allt större.

Strategin bör istället vara att stärka USA genom mer pengar till forskning och utveckling, utbildning, infrastruktur och omställning till ett samhälle där robotar gör allt mer av arbetet. Att stärka relationen till traditionella allierade och inte minst ansluta USA till TPP-samarbetet är andra rekommendationer. Det senare är viktigt. USA har fortfarande chansen att bli navet i ett samarbete som omfattar nästan alla av världens demokratisk och utvecklade länder, större delen av världsekonomin och världshandeln. Genom det skulle Kinas (och inte som nu USA) hamna vid sidlinjen.

”The rivalry between the United States and China is here to stay. But the Trump administration is bringing the wrong tools to the contest, applying blunt trade-war tactics reminiscent of the nineteenth century instead of crafting a strategy to keep the United States the world’s economic and technological leader in the twenty-first. Defensive protectionism will not meet the China challenge; only domestic revival can do that. Restoring the United States’ global standing and revitalizing its economy will require an ambitious strategy that doesn’t rely solely on changing Chinese behavior so much as on preparing the United States to compete.

(—)

The Trump administration is right that China’s high-tech mercantilism threatens U.S. economic competitiveness and national security. China aims to replace the United States as the global leader in several high-tech sectors. The Trump administration is also right that the United States should push back. But so far the United States has not responded with nearly enough ambition.

Tariffs were always a poor choice to change Beijing’s behavior. At best, the administration’s punitive measures will shape China’s policies at the margin, earning U.S. companies a little more access to the Chinese market and slightly reducing the trade deficit. In the meantime, however, the tariffs are hurting U.S. businesses, consumers, and farmers. They are alienating U.S. allies. And, analysts warn, they are increasing the risk of a global recession.

There’s a better solution. History offers a blueprint: the United States’ strongest response to external economic and technological challengers has always been to invest in itself. When, in 1957, the Soviet Union launched the world’s first artificial satellite, Sputnik, the United States responded by passing the National Defense Education Act, which transformed all levels of science and math education, dramatically boosted federal funding for basic research and development, and created NASA and DARPA, which supported the development of many of the technologies that power modern society. Today, China’s technological advancements—a more serious threat to U.S. primacy than the Soviet Union ever posed—should produce a similar response.

(—)

The United States needs to set its house in order, but even then, it cannot go it alone in a global economic, technological, and military competition with China. Trump’s trade wars have alienated the United States’ closest partners. A recent poll in Germany found that the German public now views the United States as a less trustworthy trading partner than China. Regaining the United States’ stature in the world is essential, as only a collective front can pressure Beijing to stop stealing intellectual property and start granting foreign companies greater access to the Chinese market.

A good place for the next president to start would be by reviving U.S. participation in the Trans-Pacific Partnership. A stronger TPP with U.S. involvement would be the ultimate tool for checking China’s unfair trade practices. It would signal to Beijing that it can only shape Asia’s economic future by respecting intellectual property, dismantling bloated state-owned enterprises, and playing fairly with other countries. Trump’s decision to scrap the TPP, in 2017, conveyed exactly the opposite message, assuring China’s leaders that they could double down on the old ways of doing business without consequences.

The administration’s China policy reflects Trump’s belief that China has long taken advantage of the United States, especially on trade. Whatever the merits of that position, a response focused on changing China’s behavior is woefully inadequate. U.S. primacy was born not by defensive protectionism but by building the greatest economic engine in human history. Keeping ahead of China is much more about us than about them.”

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Spelar ingen roll för tillväxten?

Frihandel en förutsättning för ekonomisk utveckling

Stora marknader, specialisering och arbetsdelning står för en mindre del av produktivitetsökningar jämfört med tekniska utveckling och investeringar i produktionskapital. Men samtidigt är stora marknader, specialisering och arbetsdelning en nödvändig förutsä...

Frihandel en förutsättning för ekonomisk utveckling

Stora marknader, specialisering och arbetsdelning står för en mindre del av produktivitetsökningar jämfört med tekniska utveckling och investeringar i produktionskapital. Men samtidigt är stora marknader, specialisering och arbetsdelning en nödvändig förutsättning för den tekniska utvecklingen och investeringarna i produktionskapital.  

Ibland stöter man på argument som är relativt övertygande trots att de är helt felaktiga.

På en konservativ amerikansk webbsajt som heter American Greatness försöker en person som heter Spencer P Morrison argumentera för att frihandel inte ökar välståndet. Anledningen att kommentera en så obskyr och konspiratorisk produkt som American Greatness är att många vanföreställningar i debatten ursprungligen kommer från mer eller minder skumma källor.

Morrison har två argument.

Han menar till att börja med att Adam Smiths ide om att specialisering inte ökar produktiviteten inte stämmer. Man kan nämligen bara dela upp en arbetsprocess i ett begränsat antal steg.

”In The Wealth of Nations, Adam Smith explained that prosperity is a function of productivity, and productivity is itself a function of labor specialization: more specialization means more productivity, and more wealth.

Smith fleshed out his idea in his now-classic example. Imagine two pin workshops. In one workshop each artisanal worker makes his pin from start to finish, meticulously stretching the wire and hammering-down the pinhead. At that rate each man “could scarce, perhaps, with his utmost industry, make one pin a day.” In the other workshop the men divide their labor so that each handles one simple task:

”One man draws out the wire, another straights it, a third cuts it, a fourth points it, a fifth grinds it at the top for receiving the head . . . the important business of making a pin is, in this manner, divided into about eighteen distinct operations . . . I have seen a small manufactory of this kind where ten men only were employed . . . [and by dividing their labor] those ten persons, therefore, could make among them upwards of forty-eight thousand pins a day.”

For Smith, the key to prosperity is an efficient division of labor. Likewise, the key to economic growth is to divide labor—to break production steps into smaller and smaller chunks. This works, but only in the short term. In reality, Smith’s pin-makers can only subdivide their task so many times before the process is maximally efficient. Once this point is reached, additional economic growth is impossible according to Smith’s theory.

And yet economic growth continues unabated. Why? Because technology drives long-run economic growth, not labor specialization. This fact is painfully obvious.”

Det Morrison inte begriper är att 1) rätt många produkter är extremt mycket mer komplexa än en spik. Detta även om man inte tar med i kalkylen att Smiths exempel börjar med att metallen redan existerar — det vill säga hela den extremt mödosamma och komplicerade processen att få fram insatsvaran till spiken är borta ur exemplet. Redan på Adam Smiths tid fanns förstås en rad mer komplexa produkter som vagnar, skjutvapen, ur, kikare och mycket annat. I dag kräver en så vardaglig produkt som en bil eller mobiltelefon tiotusentals högt specialiserade arbetsmoment.

Vidare är 2) den teknologiska utveckling beroende av stora marknader. Produktionskapitalet i en modern industri är gigantiskt. De investeringarna kan inte göras utan tillgång till globala marknader. Det krävs att miljoner konsumenter delar på kapitalkostnaderna för att moderna konsumentprodukter som telefoner, datorer, internet och liknande skall bli rimligt billiga. Frihandel är förutsättningen för tillräckligt stora marknader, tillräckligt stor specialisering och den effektiva användningen av produktionskapital.

Morrisons andra argument är minst lika märkligt.

Nämligen att lagen om komparativa fördelar enligt Ricardo kräver att all produktion läggs där den är billigast.

 ”Ironically, the best critique of comparative advantage comes from David Ricardo himself, who acknowledges that his theory is domain-specific—it only applies when certain antecedent conditions are met. Ricardo writes:

”. . . it would undoubtedly be advantageous to the capitalists [and consumers] of England… [that] the wine and cloth should both be made in Portugal [and that] the capital and labour of England employed in making cloth should be removed to Portugal for that purpose.”

Ricardo says explicitly that comparative advantage suggests that it makes sense for England to import both cloth and wine from Portugal, and that England’s cloth-making industry should be—to use modern parlance—offshored to Portugal.

Of course, Ricardo knows this would be a losing strategy for England. If England imported everything and made nothing, it would have no economy. Further, England would be vulnerable to foreign suppliers. Ricardo adds an intellectual buttress to ensure that the temple of trade will not collapse. He writes: “most men of property [will be] satisfied with a low rate of profits in their own country, rather than seek[ing] a more advantageous employment for their wealth in foreign nations.””

Om citatet av Ricardo stämmer gör även han ett misstag. Hans ursprungliga exempel med vin och kläde förutsätter att de naturliga förutsättningarna i de båda länderna är olika. Inte bara att löneläget i de båda länderna är olika. Den senare skillnaden utjämnas efterhand på grund av frihandeln.

Och vidare spelar det ingen roll var produktionen ligger i världen. De som äger företagen får vinsten. Det ligger ju inte särskilt mycket produktion i New York eller Stockholms innerstad. Men människorna där lever i stort välstånd för att de äger och administrerar produktionskapital.

Så det skulle inte vara något bekymmer för England om både kläde och vin tillverkades i Portugal, så länge produktionskapitalet (fabrikerna) ägdes av britter.

Men på 1800-talet var det förstås inte alldeles enkelt för en britt att göra direktinvesteringar i Portugal. Det förekom förstås, men fortfarande i dag finns det trögheter. Världens produktion är sannolikt långt ifrån ett teoretiskt ideal. Det faktum att det finns en global tillväxt år ut och år in visar att produktionen förbättras. I Afrika arbetar 70 procent av befolkningen inom en extremt lågproduktiv jordbrukssektor. Ingen skulle påstå att enbart frihandel räcker för att förbättra produktiviteten där.

Ricardos exempel syftar för övrigt inte till att argumentera för att frihandel ger ökat välstånd, utan till att visa att inte bara de mest effektiva länderna tjänar på frihandel. Även ett land som är dåligt på allt jämfört med sina handelspartners tjänar på att delta i den globala handeln.

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 25

2019-06-19 Ekonomen Amaku Anku diskuterar i The Africa Report förutsättningarna förutsättningarna för att kontinentens nya frihandelsavtal skall leverera det förväntade välståndet: "Until we engage with the political ramifications of dropping protection...

Frihandel i media vecka 25

2019-06-19

Ekonomen Amaku Anku diskuterar i The Africa Report förutsättningarna förutsättningarna för att kontinentens nya frihandelsavtal skall leverera det förväntade välståndet:

”Until we engage with the political ramifications of dropping protection, and remove the other barriers to trade, the benefits of Africa’s Free Trade Zone will be limited.

If, like me, you’ve been wondering what the empirical evidence says about the likely impact of the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) on regional African trade, you should read this IMF paper [launches download].

Generally, non-tariff barriers (NTBs) play a much stronger role than tariffs in hindering intra-regional trade in Africa.

These include:

  • quality of infrastructure,
  • poor trade/customs logistics,
  • access to credit/finance,
  • poor education/human capital,
  • the business climate.

So, for example, if you remove all tariffs, you can grow intra-regional trade by 15-25% (with the risk of tariff revenue losses offsetting these gains for certain countries).

But if you reduce NTBs by just 50%, you can grow intra-trade by 35-55%, with a much reduced risk of fiscal impact.

(—)

More diversified and manufacturing-oriented economies are more likely to benefit from trade integration than agricultural and resource-based economies. That means you need significant structural reforms in the latter group to boost efficiency in areas where there is a competitive advantage.

For example, you need to invest in supporting productivity gains, and in helping local firms position to export. This needs to be done before or in conjunction with implementation, otherwise the entire thing will quickly become politically unfeasible
Another area where political caution is needed: the evidence consistently shows that greater trade liberalization comes with an increase in inequality in the short term (arguably also in long term, see current ‘Trumpian backlash’ in the US) as well as a possible decline in income accruing to the poor.

That could exacerbate instability in many countries and eliminate other gains of trade. So again, structural and policy adjustments are really critical to support losers and encourage winners.
Bottom line: How will Africa fund the infrastructure it needs for the AfCFTA to be successful? Or even the tremendous policy coordination required to reduce NTBs? Until and unless we engage with these questions, any real benefits of this agreement will be elusive.”

2019-06-18

Donald Trump och Kinas ledare Xi Jinping kommer att mötas på G20-mötet nästa vecka enligt Washington Post.  Beskedet, som kom tisdag morgon, betyder att hotet om ytterligare tullar på kinesiska varor för 300 miljader, kanske kan undvikas. Det fick börserna i USA att stiga. 

”President Trump said Tuesday morning that Chinese leader Xi Jinping had agreed to meet with him at the G-20 summit next week, a major development amid the ongoing trade war between two of the world’s largest economies.

Trump, in a Twitter post, wrote that he had spoken with Xi by telephone to confirm the meeting. Trump has said for days that he hoped to meet with Xi at the summit in Osaka, Japan, but Chinese officials had not yet confirmed the meeting would occur.

“Had a very good telephone conversation with President Xi of China,” Trump wrote on Twitter. “We will be having an extended meeting next week at the G-20 in Japan. Our respective teams will begin talks prior to our meeting.”

The Twitter post sent the U.S. stocks sharply higher, as investors had long worried that a protracted trade battle between the two nations could damage the U.S. economy and hurt numerous companies.

(—)

The two leaders last met in late 2018, at a G-20 summit in Argentina. At a dinner with top advisers, Trump and Xi agreed to negotiate to resolve the trade battle. But those talks broke down several weeks ago, when U.S. officials accused their Chinese counterparts of backtracking on several commitments.

Among other things, Trump has demanded that China purchase more U.S. goods and create restrictions on the theft of intellectual property. A number of Democrats have supported Trump’s tough tactics, but U.S. businesses have been alarmed that Trump has so far refused to cut a deal with Xi. This uncertainty has led a number of businesses to freeze investment as they wait to see whether the trade war will be resolved soon.

Trump made standing up to China a centerpiece of his 2016 presidential campaign, and he is set to announce his reelection campaign Tuesday night in Orlando.”

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Johan August Gripenstedt

Näringsfriheten 155 år i dag

Marknadsekonomins och frihandelns historia är också historien om politiken, de mänskliga rättigheterna och demokratins utveckling.  Idag är det 155 år sedan näringsfriheten infördes i Sverige, i praktiken av den legendariske finansministern Johan August Gr...

Näringsfriheten 155 år i dag

Marknadsekonomins och frihandelns historia är också historien om politiken, de mänskliga rättigheterna och demokratins utveckling.  Idag är det 155 år sedan näringsfriheten infördes i Sverige, i praktiken av den legendariske finansministern Johan August Gripenstedt.

Det är något att fira, eller åtminstone att sända en tacksamhetens tanke.

1864 avskaffades skråväsendet helt, även i städerna.

Samtidigt försvann burskapstvånget, mästarskapstvånget och tvånget att tillhöra en förening. Dessutom infördes fri etableringsrätt för handelsrörelser och fabriksanläggningar på landsbygden.

De första raderna i förordningen (SFS 1864:41. Näringsfrihetsförordningen 18 juni 1864) lyder:

”Svensk man och kvinna är /…/ berättigad att i stad eller å landet idka handels-, eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt utrikes orter emellan fortskaffa varor.”

Detta var inledningen på Sveriges utveckling mot industrination. Det tog ytterligare ett par generationer innan Sverige blev ett av de rikare länderna i Europa, men näringsfriheten var ett nödvändigt villkor.

Orden ”utrikes ort” var viktiga, då de öppnade för internationell handel. Dock inte frihandel. De första stegen mot frihandel kom under åren efter då Gripensted skickligt manövrerade Sveriges anslutning till Cobdensystemet genom Riksdagen.

Cobdentraktaten introducerade en princip som än i dag är en grundbult i det internationella handelssamarbetet, nämligen ”mest gynnad nations”-principen (som innebär att en handelsfördel som ett avtalsslutande land ger till ett land också ska ges till alla andra avtalsslutande länder). Flera europeiska länder anslöt sig till detta frihandelssystem.

Redan 20 år senare kom internationella skydd för patent, varumärken och mönster.

Under slutet på 1800-talet grundlades de principer och system som än i dag utgör ramar för näringsfrihet och frihandel.

 

Kommentarer

Janne Hyllengrenjuni 21, 2019
Gamla segrar får inte dölja att Kina spionerar, stjäl och dumpar medan vår industriella framgångssaga avvecklas under rop på ännu mer sk frihandel.
Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Visa flera poster