Karl-Petter Thorwaldsson. I huvudsak bra.

Almedalen direkt: Bra om TTIP men förvirring om ISDS

TTIP föräras ett antal seminarium under politikerveckan på Gotland — gemenligen ”Almedalen”.

Lo hade ett på toppnivå med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne.  Seminariet inleddes av LO:s Susanne Lindberg Elmgren som gav en bra bild av TTIP-förhandlingarna och den ståndpunkt som LO, SACO och TCO är enade om. I huvudsak gäller det att få med skrivningar av avtalet om att fackliga rättigheter, arbetsrätt eller andra regleringar av arbetsmarknaden inte skall kunna anses utgöra handelshinder. Det är i allt väsentligt rimligt, även om det knappast är befogat. I Sverige gäller svensk lag, och utländska investeringar har aldrig varit undantagna från lagen. Vidare finns det en ambition att försöka verka för någon form av europeisk arbetsmarknadspolitik i USA vilket är både underlig och orealistisk tanke. I USA gäller amerikansk lag, och arbetsmarknadslagstiftningen är i hög utsträckning en delstatlig angelägenhet. Den lär knappast kunna skrivas om genom ett handelsavtal.

SN:s Carola Lemne delar i allt väsentligt de uppfattningarna. Att SN skulle vilja ha yttre inblandning i relationerna med LO eller i avtalsrörelsen är knappast aktuellt.

Uppslutningen kring frihandel och öppenhet från LO är massiv. En betydande del av LO:s medlemmar arbetar inom exportindustrin.

Den mest udda i debatten om TTIP är fortfarande ISDS, där premisserna ofta saknar verklighetskontakt.

På Thorwaldssons retorik lät det som om internationell skiljedom är något ytterst suspekt. Han exemplifierade med att LO redan på förhand skulle ha förlorat om ett mål hänvisades till ”Stockholm Handelskammare”.

Förutom att det är uteslutet att LO skulle han en konflikt om TTIP-avtalet kan Thorwaldsson uppenbarligen inte skilja mellan Stockholms Handelskammare och dess skiljedomsinstitut. Det är faktiskt inte samma sak. Att anta det är som att tro att Högsta domstolen är samma sak som svenska staten. Men det är olika institutioner och faktum är att man kan stämma svenska staten inför HD och få rätt, till och med om man är utländsk medborgare.

I själva verket är det en del av den internationella rättsordningen, som styrs sedan snart 50 år av en FN-konvention som undertecknats av cirka 160 stater, bland annat alla EU-länderna. Det är mycket noga reglerat hur skiljedomen skall gå till. Vidare är det inte skiljedomsinstituten som bestämmer om villkoren när det gäller stämningar. En ISDS-paragraf I TTIP-avtalet anger bara vid vilket skiljedomsinstitut ett fall skall tas upp. Vad som kan tas upp beror till 100 procent av vad som står i avtalet. Och vad som kommer att stå i avtalet bestämmer ju EU-parlamentet och USA:s kongress. Skulle TTIP-avtalet innehålla skrivningar som ger företag orimligt stora möjligheter att stämma länder så kommer de förmodligen att utnyttjas. Att EU och USA skulle klanta till det fullständigt är inte troligt. Men hur som helst är det inte ISDS-paragrafen eller skiljedomsinstituten som avgör vem som kan stäm någon om vad.

Det återkommande exemplet med Phillip Morris som stämt Australiska staten för deras lagstiftning om ”plain packaging” bygger just på att det finns ett över 20 år gammalt investeringsavtal som medger detta.

TTIP-avtalet kommer med 100 procent sannolikhet inte innehålla den typen av möjligheter. Och det har som sagt inte med ISDS eller inte att göra.

En kuriositet i sammanhanget är att bland annat Kubanska staten har stämt Australien för samma sak inom ramen för WTO. Även dyra cigarrer kommer ju att påverkas.

När det gäller TTIP är spåret just nu, som LO förefaller stödja, att skapa en ny domstol för TTIP och kanske kommande handelsavtal. Alla de avtal som redan finns (cirka 3000 internationellt) kommer att vara kvar i det gamla systemet.

Man tänker sig alltså att ersätta ett väl fungerande system som funnits i ett halvt århundrade med ett nytt — som man inte riktigt vet hur det skall vara konstruerat — enbart för att politikerna i EU kom på efterkälken i opinionsbildningen och nu inte vågar försöka förklara hur verkligheten är beskaffad.

 

 

 

Till försvar för WTO

Kritiken mot World Trade Organisation bygger på felaktiga premisser. Förhandlingar är bara en del av organisationens verksamhet och det är medlemsstaterna, inte WTO, som bestämmer tempot. Förr eller senare kommer politikerna inse värdet av globala handel...

Till försvar för WTO

Kritiken mot World Trade Organisation bygger på felaktiga premisser. Förhandlingar är bara en del av organisationens verksamhet och det är medlemsstaterna, inte WTO, som bestämmer tempot. Förr eller senare kommer politikerna inse värdet av globala handelsavtal och trycka på gasen.

World Trade Organisation ifrågasätts ibland på grund av att förhandlingarna om ett heltäckande globalt handelsavtal har gått i stå. Förhandlingarna i Doha-rundan började 2001 och fyller snart 20 år. Var är meningen med att förhandla så länge? Antyder inte detta att WTO har spelat ut sin roll och borde ersättas eller läggas ner?

Men förutom det argument emot som ligger i den självklara frågan ”ersättas av vad?” bygger kritiken av WTO inte på korrekta premisser.

Det sker framsteg. Processen pågår. I grunden finns tre avtal med generella principer för global handel inom tre områden; om varor (GATT), tjänster (GATS) och intellektuella rättigheter (TRIPS). Under dessa finns sedan bilagor med detaljer, sen dokument med olika länders konkreta utfästelser. Det är en naturlig ordning för att förhandla och komma överens i komplexa frågor — att börja med de övergripande principerna, sen arbeta ut detaljerna och till sist få parterna att lova exakt vilka åtgärder de skall vidta.

Till det kommer ett avsnitt om tvistelösning (rättsordning) och ett om hur WTO skall kunna kontrollera om länderna följer avtalen. Att dessa ligger separat är naturligt, det är övergripande frågor som delvis är oberoende av de övriga avtalens innehåll.

Därutöver finns ett par avtal som inte är undertecknade av alla länder om handel med civila flygplan och tillgång till offentlig upphandling.

Vad som i praktiken förhandlas och där processen är långsam är bilagorna med alla detaljer. Det är inte bara tullsatser på varor utan antidumpning, subventioner, hur man beräknar tullar, tekniska handelshinder, importlicenser.

Med andra ord pågår det hela tiden processer på olika områden. I vissa sammanhang sker det framsteg. På andra områden, främst jordbrukssektorn, finns det starka låsningar.

Om processen går långsamt eller inte är omöjligt att säga. Förhandlingar om frihandelsavtal drar ut på tiden och ett halvt decennium för ett separat avtal är inte ovanligt. När det gäller Doha-rundan är det dessutom så att ingen har tidigare skapat ett globalt frihandelsavtal. Alla länder som deltar i förhandlingarna har inte erfarenhet eller ens stabila administrativa och politiska system som kan backa upp förhandlingarna. Regimskiften sker dessutom varenda vecka i ett sammanhang där världens alla länder deltar. Så tjugo år är kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Man skall dessutom komma ihåg att det inte är WTO som bestämmer takten. Det är länderna som förhandlar. WTO är inte på något vis en överstatlig organisation.

Till det kommer att WTO gör annat än förhandlar fram nya avtalstexter. Framför allt kontrollerar man att avtalen följs av medlemsstaterna genom att dessa stiftar nödvändiga lagar och bygger upp administrativ kapacitet för att följa avtalen, vidare finns en tvistelösningsfunktion dit staterna kan vända sig om de upplever att andra stater inte följer reglerna. Och dessutom bidrar WTO med statistik och rådgivning för att medlemsstaterna skall kunna sätta upp system för att hantera sin handelspolitik. Den totala budgeten är cirka två miljarder kronor (som jämförelse kan man säga att en svensk kommun med 35 000 invånare har en omslutning på två cirka två miljarder, Stockholms läns landsting omsätter 100 miljarder).

Med andra ord gör WTO en hel del nytta förutom förhandlingsarbetet.

Just nu går världen åt fel håll när det gäller handelspolitik. Dels på grund av framför allt USA:s hållning där man motverkar global frihandel och dels för att USA har abdikerat från rollen som auktoritet på området. Länge var USA pådrivande i WTO och andra länder följde efter. Just nu driver USA ingen linje alls — snarast är hållningen destruktivt ointresse.

Men också för att trögheten i WTO:s förhandlingsprocess har lett till att EU och många andra länder har ingått separata frihandelsavtal vid sidan av WTO-systemet. Det ger en mycket komplex situation som orsakar kostnader och osäkerhet för företag.

Gissningsvis kommer världens större handelsnationer att förr eller senare samla sig kring att skapa en global handelsordning. Donald Trump är inte evig och dagens protektionistiska våg kommer att gå över.

Då kommer det vara bra att ha WTO kvar så att det bara är att trampa på gasen. Det är nämligen världens länder, inte WTO, som bestämmer takten.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 16

2019-04-17 Lotta Dinkelspiel skriver i Affärsvärlden om kinesiska investeringar och hur EU, USA och Sverige förhåller sig till dessa:  "Länge trodde västerländska ledare att handel med Kina och kinesiskt deltagande i institutioner som WTO skulle få kine...

Frihandel i media vecka 16

2019-04-17

Lotta Dinkelspiel skriver i Affärsvärlden om kinesiska investeringar och hur EU, USA och Sverige förhåller sig till dessa: 

”Länge trodde västerländska ledare att handel med Kina och kinesiskt deltagande i institutioner som WTO skulle få kineserna att spela enligt de västerländska handelsregler som satts upp efter andra världskriget. Kina skulle successivt utveckla sin marknadsekonomi, och när välståndet ökade skulle folkets krav på demokrati öka. Kina skulle bli som vi.

Så har det inte blivit. De senaste åren har Kinas auktoritära ledare Xi Jinping tvärtom stärkt sin makt, bland annat genom att ge sig själv rätten att förbli ledare så länge han vill. I förra veckan släppte amerikanska UD en rapport som beskrev Kinas interneringsläger för muslimer som de värsta övergreppen i sitt slag sedan 1930-talet. Och, inte minst, Kina har varit restriktiva med att släppa in västerlänningar på sin hemmamarknad, medan kineserna har kapat åt sig marknadsandelar i väst, inte sällan med hjälp av företag som fått stöd av staten.

(—)

Till skillnad från USA har EU försökt förhandla med Kina. Målet är att få fram ett avtal där Europa får verka i Kina på samma sätt som Kina får verka i Europa.

Hittills har Kina dragit stor nytta av den europeiska öppenheten. Det syns i statistiken. De kinesiska direktinvesteringarna är markant mycket lägre i USA än i Europa.

De kinesiska direktinvesteringarna i USA uppgick till 4,8 miljarder dollar förra året, en minskning med 83 procent. I Europa minskade de totala kinesiska direktinvesteringarna med 70 procent till 22,5 miljarder dollar 2018. Om man bortser från jätteförvärvet av schweiziska Syngenta så var minskningen 40 procent.

Sverige sticker ut åt andra hållet.

Mellan 2017 och 2018 ökade de kinesiska direktinvesteringarna i Sverige från 1,41 miljarder dollar till 4,05 miljarder dollar, en uppgång med 186 procent, enligt siffror från advokatfirman Baker & McKenzie och analysföretaget Rhodium Group. Geelys köp av aktier i AB Volvo var den enskilt största kinesiska direktinvesteringen och uppgick till 3,5 miljarder dollar. China General Nuclear Power Corporation investerade även stort i svenska kraftprojekt.

Den kinesiska aktiviteten i Sverige har fått politiker och affärsmän att reagera även här. För ett drygt år sedan varnade moderatledaren Ulf Kristersson och affärsmannen Jacob Wallenberg för ett alltför naivt förhållningssätt till Kina. Ett tecken på att den tidigare positiva inställningen till landet fått sig en törn.

Sverige har också sett över lagarna. I höstas lade den statliga utredaren Stefan Strömberg fram ett förslag med skärpta regler när det gäller utländska uppköp, utkontrakteringar (så kallad outsourcing), uthyrningar och annat. Reglerna ska gälla både för myndigheter och bolag som bedriver säkerhetskänslig verksamhet.

Men frågan är om det räcker. I näringslivet är rösterna delade.

Anders Fast är managing partner på advokatfirman Baker McKenzie och i grunden positiv till Kinas höga aktivitet i Sverige.

– Jag tycker inte att det är ett problem. Jag tycker överlag att kinesiska ägare har blivit mer professionella. Det är klart att den kinesiska staten har viss kontroll, men det är ett stort land med bra lösningar på många problem. De hade länge ett rykte om sig att göra dåliga investeringar, men det är borta, säger han.

Han tycker att Sverige ska vårda sina handelsförbindelser med Kina.

– Sverige har en tradition av öppenhet, som vi bör värna om. Jag är inte så mycket för handels- och investerarrestriktioner. Man ska aldrig bli naiv. Man ska se till att regler och lagar är moderna. Men lösningen är inte att införa handelsrestriktioner, säger han.

Sophie Nachemson-Ekwall, som forskar på ägarfrågor, är mer tveksam. Hon talar om lika spelregler.

– Ordet är reciprocitet. Om Kina ska kunna köpa ett svenskt företag ska ett svenskt kunna köpa ett kinesiskt. Så enkelt är det. Kina har haft speciella handelsförmåner hos WTO, och inte gått mot den öppenhet som förväntats i takt med högre välstånd. De har i stället missbrukat sina särregler och det måste vi göra något åt, säger hon.

Hon anser att man måste vara försiktig med immateriella rättigheter. Och det är rätt att vi framöver ska kunna stoppa förvärv inom vissa sektorer.

– Sen har du den tredje faktorn. Att vi måste ställa oss frågan om vi alls vill göra oss beroende av Kina. Skyddsregler för vissa sektorer behövs. Men vi måste också fundera på om det är okej att Kina köper och investerar hur mycket som helst. Vi måste kanske fundera igenom hur vi uppmuntrar inhemsk långsiktigt kapital också? Volvo och västkustens beroende av Kina borde vara en väckarklocka.”

2019-04-14

Christian Dahlgren diskuterar på ledarplats i Corren Liberalernas hållning till EU och rekommenderar en återgång till EU:s kärnvärden: 

”Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!

”Lagom finns inte i min vokabulär”, har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.

I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att – med ett bevingat malmsteenskt uttryck – ”unleash the fucking fury” och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.

Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.

Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. ”Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet”, säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4).

(—)

Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.

Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter – det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.”

 

2019-04-17

Allafrica rapporterar om en av många konferenser om African Continental Free Trade Area (AfCFTA):

”A two-day national awareness and information workshop on the free intraAfrican trade area opened in Yaounde, Tuesday April 16, 2019

Stakeholders from the public administration, private sector, academia and civil society gathered in Yaounde on Tuesday April 16, for a two-day awareness and sensitization workshop as Cameroon works towards drawing up its national strategy to implement the African Continental Free Trade Area (AfCFTA). The consultation, jointly organized by the government of Cameroon and the UN Economic Commission for Africa (ECA), was officially opened by the Minister of Trade, Luc Magloire Mbarga Atangana.

Addressing over 100 participants, Minister Luc Magloire noted that it is important for all stakeholders to understand the importance of AfCFTA to the Cameroonian economy while also addressing the challenges, risks and oppor tunities it represents for local stakeholders.”The actions you plan to do in Cameroon are timely and very relevant for our own policy objectives,”Luc Magloire said.

He disclosed Cameroon was amongst the first countries that signed up to the agreement and is in the process of ratifying it. Officials said the workshop seeks to address issues relating to Cameroon’s current state of preparedness for the entry into force of the AfCFTA as well as possible spinoffs and fallouts for the subregion, particularly with regard to the effective harmonization of ECCAS and CEMAC preferential tariffs.

(—)

In this context, intra-African trade is likely to increase by 52.3 per cent by 2020 and attract to Cameroon, a large flow of investments and opportunities, especially for certain products such as coffee, tea, banana, pepper, refined oils, soap, brewery products, cement, as well as other manufactured and semi-finished goods. AfCFTA represents a potential market of 1.2 billion consumers today, and nearly 2.5 billion in 2050.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Positiv vision om frihandel saknas i EU-valet

Partiernas budskap i EU-valet är inte supersexiga. Ibland har de inte ens med EU att göra. Men framför allt verkar alla ha glömt vad som är den stora poängen med EU, nämligen de fyra friheterna varav frihandel är den viktigaste.  Mattias Svensson skriver ...

Positiv vision om frihandel saknas i EU-valet

Partiernas budskap i EU-valet är inte supersexiga. Ibland har de inte ens med EU att göra. Men framför allt verkar alla ha glömt vad som är den stora poängen med EU, nämligen de fyra friheterna varav frihandel är den viktigaste. 

Mattias Svensson skriver i DN om EU inför valet till EU-parlamentet i maj.

Hans tes är att det just nu saknas en positiv, frihetlig vision om EU-samarbetet.

”Ändå saknas de för Europa definierande friheterna i diskussionen kring det stundande EU-valet. Europavännerna tycks mer intresserade av att samla makt och befogenheter på EU-nivå, och nationalister verkar mest vilja inskränka de friheter vi har. Liberalerna vill ha en skatt på EU-nivå, Socialdemokraterna går till val på att andra länder ska ta emot fler flyktingar och Moderaterna vill snickra lite till på de yttre gränskontrollerna. Vem som längtar till det framtida Europa de vill bygga verkar de knappt veta själva.

Samtidigt finns det friheter att längta till. Jag längtar till att tjänster omfattas av samma rörlighet som varor i Europa. Jag längtar till ett globalt handelsavtal som helt avskaffar tullar på miljövänliga varor och tjänster – och vill inte behöva läsa igen om att EU:s representanter fällt ett sådant avtal för att hindra oss att köpa billiga cyklar från Kina.”

Och den tesen är nog tyvärr helt riktig.

Få politiker talar om frihet generellt eller specifikt frihandel inom EU och hur den skall kunna utvecklas.

Men samtidigt sker det positiva saker både när det gäller den inre marknaden och EU:s handelsrelationer med omvärlden.

Det positiva är tillgången till frekvensband och fria flöden av icke-personrelaterad data inom unionen, men på den negativa sidan finns att GDPR är svårtillämpat, bristfällig strategi för en digital inre marknad och dålig portabilitet för digitala tjänster.

Det intressanta är att EU under den gångna mandatperioden varit bättre när det gäller att utveckla handeln med omvärlden än inom EU. Den processen förefaller dock ha drivits av kommissionen och handelskommissionären Cecilia Malmström, snarare än av någon större entusiasm bland medlemsstaterna. Men det är delvis så EU är tänkt att fungera. Genom att EU har getts kompetens på handelsområdet kan sådan politik som stöter på motstånd från särintressen på nationell nivå genomföras.

Svensson luftar idéer om handelsavtal för miljövänliga produkter. Det är en återkommande idé från bland annat Macron. I viss mån finns det redan skrivningar om hållbarhet i exempelvis CETA-avtalet och avtalet med Japan, men i grunden är det inte en bra idé.

Handelsavtal bör i så hög utsträckning som möjligt vara renodlade till just handel. De blir komplexa nog ändå, och det finns arenor för internationella avtal när det gäller miljö och arbetsrätt. Övriga sociala frågor är till och med inom EU nationella kompetenser och frågan är om någon har intresse av att handelsavtal skall innehålla skrivningar om allt möjligt som kan tänkas ingå i den politiska sfären i något land.

Det är förvisso en aning lustigt att EU har tullar på solpaneler, men gör sitt bästa för att kunna importera kol, olja och gas från omvärlden. Men även om det förra är omotiverat är det senare helt självklart. Det är en tvingande nödvändighet för de flesta länder inom EU att ha säkrad tillgång till fossila bränslen. Inte ens tyskarna har klarat att ställa om sin elförsörjning från beroendet av fossila bränslen. Bundestag kan ännu inte stifta nya naturlagar.

När det gäller cyklarna från Kina är det ett problem att kineserna subventionerar produktionen av många produkter och att deras ekonomi helt saknar transparens. Det är förstås en fördel att få köpa produkter som någon annan betalt delar av produktionskostnaden för, men samtidigt är det sannolikt politiskt omöjligt att få stöd för idén att låta industri inom EU slås ut av subventionerad import. Även här gäller förstås att verkligen hålla sig till fakta. Lyssnar man till protektionisterna är nästan all import subventionerad på ena eller andra sättet.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Frihandel i media vecka 15

2019-04-11 Pressklippen börjar med en ovanligt relevant insändare i VLT, av Per Ågren, IF Metall Mälardalen på Volvo GTO Köping : "Nu i april hade vi industriarbetare fått gå hem från jobbet om det inte vore för exporten. Hela tre fjärdedelar av det vi ...

Frihandel i media vecka 15

2019-04-11

Pressklippen börjar med en ovanligt relevant insändare i VLT, av Per Ågren, IF Metall Mälardalen på Volvo GTO Köping :

”Nu i april hade vi industriarbetare fått gå hem från jobbet om det inte vore för exporten. Hela tre fjärdedelar av det vi tillverkar i Sverige säljs nämligen utomlands. Så redan vid den här tiden på året är produktionen som motsvarar behovet på den svenska marknaden avklarad.

Resten av det vi tillverkar under året går på export. EU underlättar handeln inom Europa, men ger oss också bättre handelsavtal med länder utanför Europa. Det skapar jobb och ger inkomster till vår välfärd.

Inför Europaparlamentsvalet den 26 maj behöver vi påminna om EU:s betydelse för exporten, och välja politiker som står för frihandel och öppenhet. Populister och högerextrema står för det motsatta och måste hållas borta från inflytande. Inte bara för demokratins skull, utan även för jobben och välfärden.”

 

2019-04-11

Nästa vecka börjar Japan och USA förhandla om ett frihandelsavtal. Japanerna har avfyrat första varningsskottet, enligt Financial Times:

”Japan has fired a warning shot at the Trump administration ahead of the first round of trade talks next week, insisting the US will have to offer better access for Japanese goods if it wants to secure a free trade deal.

An agreement that does not include concessions to Japan would be illegal under World Trade Organization rules and stands no chance of ratification by Japan’s Diet, according to a senior trade official directly involved in preparations for the talks.

The comments highlight how hard it would be to reach a deal that is acceptable to Japan and also satisfies US president Donald Trump’s demands for gains on both agriculture and automobiles.

The official said an agreement without significant concessions from the US would violate the WTO’s Article 24, which requires free trade deals to cover “substantially all” trade between two countries and it would be “impossible to bring it to the Diet”.

“Clearly there are some arguments about [Japan making] unilateral concessions which I couldn’t understand,” said the official.

However, Japanese negotiators know they have to tread carefully because of the risk that Mr Trump could slap tariffs on Japanese car exports, a crucial sector of the economy.

(—)

Japan wants the talks with Robert Lighthizer, the US trade representative, to be narrowly focused on goods and some services, and expects to grant the same agricultural concessions it gave in the TPP in return for getting better access for its industrial exports.

The TPP cut Japanese tariffs on imports of chilled beef from the standard rate of 38.5 per cent to an initial level of 27.5 per cent. That has put US farmers at an 11 percentage point disadvantage on price, prompting farmers to pressure the US to launch trade talks quickly as they rapidly lose market share in Japan.

Under the TPP, Japan was set to enjoy big cuts in US tariffs on industrial goods, including a reduction of the levy on automobiles from 2 per cent to zero. It hopes to replicate some of those gains in a bilateral deal.

The Japanese official said Tokyo will discuss “nothing more and nothing less” than what was agreed with Mr Trump in September, and currency matters may not be part of the talks as a result. “We have to be clear that anyone other than Mr Lighthizer speaking on this issue is completely irrelevant,” said the official.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Ett skolexempel på protektionism fyller i bästa fall inte hundra

Lagstiftning tänkt att skydda järnvägen genom att göra båttransporter dyrare har mer än halverat USA:s handelsflotta. Och en stor andel av skeppen är pråmar på Mississippi. Men det mesta godset går på långtradare. Du har förmodligen inte hört talas i...

Ett skolexempel på protektionism fyller i bästa fall inte hundra

Lagstiftning tänkt att skydda järnvägen genom att göra båttransporter dyrare har mer än halverat USA:s handelsflotta. Och en stor andel av skeppen är pråmar på Mississippi. Men det mesta godset går på långtradare.

Du har förmodligen inte hört talas in The Jones act?

Nå, nu har du det.

Anledningen att skriva om detta stycke amerikansk lagstiftning är inte främst att den fyller 100 nästa år, eller ens att den inte borde existera.

Anledningen är i stället att den är ett så bra exempel på protektionism och hur lagstiftning kommer till utan någon diskussion, samt, inte minst, att lagstiftning alltid får konsekvenser man inte tänker sig.

The Jones act säger att skepp som fraktar varor mellan amerikanska hamnar måste vara amerikanska och att besättningen till tre fjärdedelar måste vara amerikaner.

Tanken med den var inte att skydda amerikansk rederinäring och amerikanska varv, utan att skydda tågtransporter från konkurrens från sjöfart.

På ett sätt lyckades det. Skeppsnäringen har tagit stryk de senaste 99 åren. Men på lång sikt ersattes inte båtarna av järnväg, utan av långtradare.

”Over two-fifths of global shipping in 1950, US-flagged ships carried less than 1.5 percent of American foreign trade by 2009 (far less than 40 percent as in the EU or 15 percent as in Australia). From 1975 to 2007, US-flagged ships in international trade shriveled by more than three-quarters, and their capacity shrank by more than half.

Large oceangoing vessels meeting Jones Act requirements have been roughly halved from 2000 (193) to the present (99). Eligible tanker capacity was similarly more than halved, as 110 tankers became 43. In 2013, only 13 ships could legally move oil between American ports. This, however, has been camouflaged by supporters references to a 40,000-ship Jones Act fleet, overwhelmingly made up of river barges (55 percent of the total “fleet” on the Mississippi River alone) and tug boats, which are incapable of deep-water ocean shipping.

(—)

The Jones Act has also all but destroyed America’s shipbuilding, not built it up. There are only seven active major shipbuilding yards in the US (versus about 60 in Europe), and from 2014 to 2016, the US built 910,000 gross tons of merchant ships of 100 gross tons and above, while Korea built 70,937,000 gross tons, China built 70,037,000, and Japan built 39,535,000 gross tons.

Of course, that is far from a surprise when ships meeting Jones Act restrictions may cost triple or quadruple what Korean or Japanese-made ships cost (with similarly higher crewing, maintenance, and repair costs). Further, it offers little benefit for our navy’s military capabilities, as only one shipyard building the Navy’s primary vessels also builds large commercial ships.”

Att sjötransporter mellan amerikanska hamnar är onödigt dyra har också gjort att en stor mängd gods av den typ som normalt sett är lönsamt att frakta per båt nu går på långtradare.

Eftersom det finns så få amerikanska lastfartyg måste USA:s militär i hög utsträckning flyga personal och utrustning även när tiden inte är en kritisk faktor.

Man behöver inte vara ett betydande geni för att lista ut vad detta beror på. Protektionism går ut på att skydda en industri från konkurrens så att producenterna kan ta mer betalt av kunderna. Då är det inte förvånande att kunderna köper mindre av varor eller tjänster och hittar alternativa sätt att lösa sina problem. Men det händer också annat som inte var planerat. Exempelvis att långtradartransporter slår ut tågtransporterna.

Gary M. Galles, professor i ekonomi, skriver mer om allt elände Jones act ställer till med:

”Despite largely imaginary benefits for defense or emergencies, the Jones Act imposes substantial costs, particularly in Hawaii, Puerto Rico, and Alaska, where it most severely limits supply options. In 2014, shipping a 40-foot container from Los Angeles to Honolulu cost more than ten times than to Singapore.”

George Will på Washington Post om samma ämne:

”A hog farmer in North Carolina purchases corn feed from Canada rather than Iowa because delivery costs make the Iowa corn uncompetitive. A Hawaiian rancher flies cattle to West Coast feedlots and slaughterhouses to avoid Jones Act shipping costs. Although the United States is the world’s second largest producer of rock salt, Maryland and Virginia buy theirs for winter use from Chile because of Jones Act shipping costs.

As for military considerations: Troops get to today’s wars by aircraft. And the antiquated maritime fleet carried just 6.3 percent of the cargo in the 2002–03 buildup for the Iraq War.

The Jones Act illustrates how protectionism creates dependent industries that then squander resources (ingenuity, money) on manipulating the government. The act also illustrates the asymmetry that explains much of what government does — the law of dispersed costs and concentrated benefits. The act’s likely annual costs to the economy (tens of billions) are too widely distributed to be much noticed; its benefits enrich a relative few, who use their ill-gotten profits to finance the defense of the government’s favoritism.

Spurious “national security” concerns tend to descend into slapstick (“The Audis are coming!”) as with this hypothetical horrible imagined by a U.S shipping executive defending the Jones Act: “I wouldn’t want North Korea moving barges and tugboats up and down the Mississippi River. If you don’t have this law, that could occur.” Huck’s raft crowded off the river by Kim Jong-un’s vessels? Make your blood boil? Or your ribs ache from laughter?”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Kan handelskriget övergå i ett nytt världskrig?

Ett handelskrig på Balkan var en av faktorerna bakom första världskriget.  Kan dagens handelskrig orsaka ett nytt stort krig? Klart är att försämrade villkor för den globala handeln i vilket fall inte minskar risken för konflikter. Etablerade visdom s...

Kan handelskriget övergå i ett nytt världskrig?

Ett handelskrig på Balkan var en av faktorerna bakom första världskriget. 

Kan dagens handelskrig orsaka ett nytt stort krig? Klart är att försämrade villkor för den globala handeln i vilket fall inte minskar risken för konflikter.

Etablerade visdom säger att handel mellan länder minskar risken för krig. Har näringslivet kunder, leverantörer, dotterbolag och ägare i andra länder är det svårt för regeringar att skapa opinion för krig. Globala marknader gör dessutom krig mindre presumtivt lönsamma — man kan inte öppna nya marknader genom erövringar.

Det gäller fortfarande, men det finns risker man inte kan bortse ifrån. Oavsett hur pessimistisk man är, kan denna artikel av Daniel W. Drezner, professor i internationell politik vid The Fletcher School of Law and Diplomacy at Tufts University vara intressant:

”Five years ago, the centennial of the Great War’s start spawned a cottage industry of warnings about the rhyme of history. The possibility of a replay of the First World War was a popular one to make. These predictions of doom did not come to pass. The success of Peter Jackson’s astonishing World War I documentary They Shall Not Grow Old notwithstanding, it would be easy to reject the analogy in 2019.

But most of these efforts missed or mischaracterized the economic dimension of what happened in the run-up to the guns of August. Even though the global economy seemed highly interconnected, in actuality, statesmen had been trying to segment the system for several decades. By 1914, protectionist measures and geopolitical tensions ensured that key actors did not think of themselves as too interdependent to launch an aggressive war.

Analogies are imperfect means of understanding the world. There are several ways in which the early 21st century does not resemble the early 20th century. Other checks on a great power war exist, such as nuclear deterrence. Despite the wave of populism, ”there is broad support for key economic features of globalization,” according to the Pew Research Center. Trump might get so spooked by stock market gyrations that he will back down on the trade wars. Pinker was correct when he observed that the martial valor of war is less prized now. And if nothing else, current leaders have the lessons of 1914 to digest. Another major war is not inevitable.

Nonetheless, the backlash to globalization that preceded the Great War seems to be reprised in the current moment. Indeed, there are ways in which the current moment is scarier than the pre-1914 era. Back then, the world’s hegemon, the United Kingdom, acted as a brake on economic closure. In 2019, the United States is the protectionist with its foot on the accelerator. The constraints of Sino-American interdependence—what economist Larry Summers once called ”the financial balance of terror”—no longer look so binding. And there are far too many hot spots—the Korean peninsula, the South China Sea, Taiwan—where the kindling seems awfully dry.

After World War I, Keynes wrote that the conventional wisdom in the summer of 1914 had taken peace for granted: ”The projects and politics of militarism and imperialism, of racial and cultural rivalries, of monopolies, restrictions, and exclusion, which were to play the serpent to this paradise, were little more than the amusements of [the average person’s] daily newspaper, and appeared to exercise almost no influence at all on the ordinary course of social and economic life, the internationalization of which was nearly complete in practice.” Five years later, at least 15 million people had died, another 23 million were wounded, and a quarter-century of hyperinflation, depression, fascism, and war was about to descend upon the world.

Leaders benefit from the lessons of history only if they are aware of what actually transpired. It would be nice if today’s world leaders knew more about the eerie parallels between now and the pre-1914 era. Otherwise, the curdling of interdependence will continue—and the capitalist peace that we have all become so accustomed to may not survive.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 14

2019-04-04 WTO-chefen Roberto Azevedo är bekymrad över möjligheterna för liberalisering av världshandeln givet rådande politiska klimat, enligt en AP-artikel i Washington Post: The World Trade Organization sees a “challenging” and “difficult” road ahead fo...

Frihandel i media vecka 14

2019-04-04

WTO-chefen Roberto Azevedo är bekymrad över möjligheterna för liberalisering av världshandeln givet rådande politiska klimat, enligt en AP-artikel i Washington Post:

The World Trade Organization sees a “challenging” and “difficult” road ahead for international trade liberalization due to the current political climate.

WTO director-general Roberto Azevedo said Thursday he’s confident Mexico and the United States can sort out their current trade difficulties, which include a border-crossing slowdown, U.S. threats to close the border and the still-pending ratification of the U.S.-Mexico-Canada trade agreement.

But the fight to expand free trade “is going to be challenging, is going to be difficult, above all because of the political conditions we have in the world today.”

(—)

Márquez also said that the border slowdowns — caused by the re-assignment of some U.S. border agents to processing waves of incoming migrants — had most acutely affected shipments of Mexican fresh vegetables headed north.

“Of course Mexico is going to lose, Mexican exporters are going to lose,” Márquez said. “But in the end, the ones who are going to be affected are U.S. consumers, because soon they won’t find fresh vegetables on store shelves.”

2019-04-02

Joakim Broman på Bärslagsbladet och Arbåga tidning skriver om boken Frihandel för nybörjare (Timbro förlag), skriven av de liberala debattörerna och författarna Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson:

”“…en barbarisk globalisering, denna skamliga ekonomiska modell.” Citatet från den franska nationalisten Marine Le Pen inleder det andra kapitlet i den nyutkomna boken Frihandel för nybörjare (Timbro förlag), skriven av de liberala debattörerna och författarna Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson.

Det var under 2017, i presidentvalskampanjen mot Emmanuel Macron, som Le Pen poserade med arbetare som strejkade mot att tvättmaskinstillverkaren Whirlpool planerade att flytta fabriken till Polen.

I likhet med USA:s president Donald Trump – som sedan sitt tillträde startat ett handelskrig mot Kina och infört diverse tullar även mot andra delar av världen – säger sig Le Pen kämpa för “globaliseringens förlorare”.

Som Segerfeldt och Svensson skriver kunde Macron möjligen ha svarat med att påpeka ironin i att Le Pen och demonstranterna fördömde globaliseringen, trots att strejken handlade om ett amerikanskt företags tillverkning i Frankrike.

(—)

Det är det märkliga med handelspolitiken. Segerfeldt och Svensson redogör initierat för hur den ekonomiska forskningen gång på gång påvisat stora och positiva effekter av fri handel. Få saker kan vara lika välbelagda inom nationalekonomin som detta.

Ändå stöter den hela tiden på gränspatruller, inte sällan från sådana som säger sig vara för frihandel… utom i detta, enskilda fall. Just den här gången är det viktigare att skydda en nyfödd industri, att skaffa sig strategiska fördelar, av miljö- eller hälsoskäl.

Tyvärr har det gett resultat. Sedan 1995 har ingen frihandelsförhandling lett till globala avtal. Det tidiga 2000-talets socialistiska antiglobaliseringsaktivister till vänster har fått sällskap av högerpopulister och nationalister, som fortsätter att sprida myter om den så kallat barbariska globaliseringen.

Detta är den pedagogiska utmaningen för liberaler i alla länder. Frihandeln behöver göra comeback på global nivå.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Visa flera posten