Handel är bra både för fattiga och för miljön.

Fattiga har lägre inflation än rika — tack vare handel

Global handel både ökar välståndet och minskar miljöproblemen. Men just nu är tillväxten av handeln långsam, en utveckling som måste brytas.

Tankesmedjan ECIPE har tagit fram en mycket intressant rapport, De ekonomiska vinsterna av globalisering för företag och konsumenter, som visar en hel del både kända och mer oväntade perspektiv på värdet av global handel.

Exempelvis brukar man påpeka att det faktum att reallönerna inte ökar så snabbt i dag inte är särskilt viktigt när det gäller välståndsutvecklingen. En betydligt viktigare faktor är att varorna blir både billigare och bättre. Framför allt gynnar det människor med låga inkomster som lägger ner relativt sett mer av inkomsten på importerade produkter. Skillnaden är faktiskt så stor att man har olika inflation i olika inkomstskikt.

 ”Ta detta exempel från USA: 1980 kunde en amerikan köpa en 1,3-kubikfot mikrovågsugn för 399,95 dollar på Sears, den stora detaljhandelskedjan, men nu kan den få en mikrovågsugn av exakt samma storlek för 57,13 USD på Walmart. Standarden på mikrovågsugnen är dessutom mycket bättre idag – och den har nu många fler funktioner och håller längre. Priset på ugnen har trots detta sjunkit med 85 procent i rena nominella termer. ”

(—)

En amerikan med en genomsnittlig lön behövde 1984 arbeta 456 timmar för att kunna betala en mobiltelefon. Ett kvartssekel senare var det tillräckligt att arbeta fyra timmar för att ha råd med det samma produkt (dock ej med en smartphone).

Europa skiljer sig inte från USA. Produkter som på 1980-talet var lyxvaror är nu var mans egendom och eftersom hushåll med låga inkomster spenderar större andel av sin inkomst på typiska hushållsprodukter, har globaliserings effekt på priser varit större för dem än för hushåll med höga inkomster. En studie av amerikanska hushåll visar exempelvis att inflationen för låginkomsthushållen mellan 1994 och 2005 var 6 procentenheter lägre än inflationen för höginkomsthushållen.”

Här kan man naturligtvis invända att det finna andra faktorer än just handel som bidrar till lägre priser, som teknikutveckling och förbättrad inhemsk konkurrens. Men få skulle nog hävda att den tekniska utvecklingen och inhemska konkurrensen är oberoende av global handel. Tvärt om utvecklingen av produkter helt beroende av tillgången till stora marknader. Utveckling kostar, och ju fler konsumenter som den kostnaden kan spridas på, desto mer utveckling blir möjlig.

En mindre väntad effekt är att global handel dessutom är bra för miljön:

”Internationell handel, hävdar en del, förorenar miljön på grund av koldioxidutsläppen från transporten av varor och det är därför mycket bättre att människor köper lokala varor. Och det är sant att handeln är en källa till koldioxidutsläpp, inte bara genom transport utan också för att handel ökar produktion och den ekonomiska tillväxten. Ändå är alternativet knappast bättre. Medan människor i Europa av olika skäl föredrar att köpa lokal mat, är det långt ifrån säkert att det minskar koldioxidutsläppen. Det är bättre för miljön att köpa lokalt odlade äpplen Europa än att importera dem – strax efter höstskörden. Men den stora delen av den mat vi konsumerar i Europa skulle medföra större utsläpp i produktionen än utsläppet från både produktion och transport när vi köper maten från södra halvklotet. Den energi som krävs för att producera mat i Europa är en betydligt större källa till koldioxidutsläpp än transporten. Det minskar koldioxidutsläppen att köpa snittblommor från Kenya i stället för Holland eller broccoli från Sydamerika i stället för Kontinentaleuropa. Handel är en metod för att hushålla med naturresurser och ett sätt för länder, företag och människor att få tillgång till ny teknik som minskar energiförbrukningen och koldioxidutsläppen. Hur skulle ett europeiskt land kunna nå sina klimatmål – utan tillgång till teknologi från andra länder? En klimatstrategi byggd på stängda gränser skulle vara höja utsläppen snarare än sänka dem. Solpaneler och vindkraftverk skulle existera i bara några länder, och elbilar skulle vara en lyx för de rika.”

Rapporten konstatera dock att perioden 1980-2010 varit unik när det gäller utvecklingen av internationell handel. Ökningen var mycket snabb och dessutom blev handeln på allvar global, snarare än bara mellan grannländer. Efter krisen 2007-2008 föll världshandeln en aning och ökningen har sen dess inte riktigt velat ta fart. Mellan 1980 och 2010 ökade de globala handelsvolymerna 35 gånger, så en marginell minskning eller utplaning  under några år är inte direkt någon katastrof, men en del tyder på att vi ser en ny våg av protektionism som består av regleringar snarare än tullar och kvoter. Den utvecklingen måste brytas. Det finns fortfarande miljoner fattiga människor i behov handelns välståndsskapande effekter.

Frihandel i media vecka 45

2018-11-08 Under veckan har det varit en debatt om frihandel och miljö i DN. Först ut den 4:e var nationalekonomerna Rikard Forslid och Mark Sanctuary som menar att handeln minskar utsläpp av växthusgaser genom effektivare resursanvändning:    "En v...

Frihandel i media vecka 45

2018-11-08

Under veckan har det varit en debatt om frihandel och miljö i DN.

Först ut den 4:e var nationalekonomerna Rikard Forslid och Mark Sanctuary som menar att handeln minskar utsläpp av växthusgaser genom effektivare resursanvändning: 

 

”En vanlig uppfattning är att internationell handel är dåligt för miljön eftersom handel innebär transporter, och transporter leder till miljöföroreningar. Mot detta brukar det framhållas att det inte är säkert att det är transporterna som egentligen är problemet eftersom en lång transport med ett miljövänligt transportmedel kan vara bättre för miljön än en kortare transport med ett smutsigt transportmedel. Det är inte heller säkert att internationell handel leder till längre transporter än inhemsk handel. Det är visserligen sant att till exempel import från Asien leder till långa transporter, men när en vara importeras från Köpenhamn till Malmö innebär det betydligt mindre transporter än om varan transporteras från Stockholm till Malmö.

Det vore alltså dumt att begränsa den internationella handeln bara för att en vara korsar en landsgräns. Därför bör politiken inrikta sig direkt på källan till utsläppen snarare än att begränsa den internationella handeln. Ett exempel på detta är en bränsleskatt som slår ganska direkt på källan till utsläppen, eftersom den gör det dyrare att använda fossilt bränsle.

Risken att smutsig produktion förläggs till länder med låga miljökrav måste tas på allvar. Det är också så att vårt konsumtionsmönster har betydelse för den globala miljön, vilket kartläggs inom det intressanta Prince-projektet. Men för varje konsumtionsmönster minimeras den globala produktionens miljöavtryck genom att så lite resurser som möjligt används, och det är i stort sett detsamma som att producera så effektivt som möjligt. Eftersom världshandeln bidrar till en effektivare global produktion tenderar den också att minska det globala resursutnyttjandet. Handeln bidrar därmed till att minska utsläppen av växthusgaser, och det är nödvändigt om den globala uppvärmningen ska hejdas. Det är därför ett misstag att i miljöns namn motverka den internationella handeln.”

 

Därefter svar från ett antal forskare i Göteborg: 

”Vi håller med Forslid och Sanctuary att en begränsad handel är ett ineffektivt sätt att bedriva miljöpolitik, men att ignorera de negativa effekter en ökad handel kan ha för miljön är att blunda för verkligheten. Miljöpåverkan på grund av vår konsumtion sker i allt större utsträckning utanför Sveriges gränser: 65 procent av klimatutsläppen och 80 procent av användningen av bekämpningsmedel och farliga kemiska produkter, enligt uppskattningar i Prince-projektet. Vi måste diskutera hur vi kan ta ansvar och driva en politik för att minska denna påverkan.

Här krävs en kombination av åtgärder. Naturligtvis kan vi, så som DN:s ledare (2/11) poängterar, agera internationellt för att stödja de länder vi importerar varor ifrån att driva en ambitiösare miljöpolitik. Vidare kan privata och offentliga konsumenter, liksom företag verksamma i globala värdekedjor, redan i dag ta ansvar genom att ställa hållbarhetskrav på de varor man köper. Här kan resultaten från Prince-projektet ge viktig information om vilka länder och vilka varukedjor som är av särskilt intresse för att minska effekterna av den svenska konsumtionen.

Vi bör också hitta vägar att sätta pris på de utsläpp som sker i andra länder, till exempel genom miljötullar på import från länder som inte själva beskattar utsläpp av växthusgaser, eller genom skatt på konsumtionssidan (så som en klimatskatt på livsmedel). Det är framför allt risken för begränsningar i möjligheten att bedriva denna sorts politik – som minskar ett lands påverkan på miljö och människors hälsa, både inom och utanför dess gränser – som varit i central i kritiken på frihandelsavtal som TTIP.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
FYI: fundera inte för länge...

Frihandel gör oss mer ekonomiskt rationella

Frihandel ger oss inte bara bättre och billigare produkter och utsätter näringslivet för hälsosam konkurrens, utan bidrar också till rationellare beslut.  Traditionell ekonomisk teori utgår från att människor har full information och fattar rationell...

Frihandel gör oss mer ekonomiskt rationella

Frihandel ger oss inte bara bättre och billigare produkter och utsätter näringslivet för hälsosam konkurrens, utan bidrar också till rationellare beslut. 

Traditionell ekonomisk teori utgår från att människor har full information och fattar rationella beslut baserade på den egna upplevelsen av nytta. Vitsen med denna i sig irrationella premiss är att medan det är lätt att säga att den borde modifieras är det inte så enkelt att säga exakt hur den borde modifieras.

Men det är solklart att människor inte är rationella. I viss mån är vi styrda av olika tumregler — en sorts aggregerad rationalitet. Om människan i historiens gryning skulle ha funderat för mycket exakt på vilket sätt man borde fly från den sabeltandade tigern istället för att bara sticka sin väg, skulle ingen av oss finnas.

Richard B McKenzie har varit professor vid University of California, Irvines’s Merage Business School och har skrivit “A Brain-Focused Foundation for Economic Science.”

Han menar i en artikel i WSJ att marknaden bidrar till mer rationalitet genom att aggregera beslut och handlande från miljoner personer. Om länder isolerar sig från världsmarknaden går de miste om den kunskapen. Kostnaden är alltså större än bara de omedelbara förlusterna genom högre priser.

Classical economists assume that all market participants exercise perfect decision-making prowess, finely weighing costs against benefits, discounting for time and risk, and improving production efficiency. In this model, there can be no economic gains from better decision-making. Perfect decisions simply can’t be beat.

In the past half-century, however, behavioral economists and psychologists have shown that people’s decision-making abilities are far from perfect. We are subject to hundreds of biases and fall prey to any number of fallacies—weighing sunk costs, ignoring opportunity costs, discounting future gains and losses with large errors—that economics professors preach against in their intro courses. The behavioral enthusiast Dan Ariely has described human decision making as “predictably irrational.”

One reason is that the human brain itself must contend with the limited resources contained in its three pounds of gelatinous mass. It also faces enormous demands on its highly evolved yet flawed processes. It must respond by economizing on its scarce resources.

Just to survive flight-or-fight situations, for example, the brain could not have evolved to develop perfectly rational decisions. Such decisions would require so much time that our ancestors would have been eaten long before they reached their logically flawless conclusions. By adopting imperfect heuristics that lead to some decision mistakes, the brain can free up mental resources for deployment in a broader range of decisions as well as other physiological duties. In other words, many of behaviorists’ claimed irrationalities have rational foundations, from the brain’s perspective.

This is where markets come in. While some behaviorists support government “nudges” to improve human decision making, politicians and bureaucrats often are no better at making rational decisions than ordinary citizens. Markets are a more effective mechanism for rewarding rational thinking. Persistently irrational decision makers in a competitive marketplace can be expected to misjudge costs and overlook profitable trading opportunities—and, consequently, lose access to resources.

(—)

The more rational decision makers can, by their market decisions, show their irrational counterparts how they can be more prosperous by altering their working heuristics. This means competitive processes can make remaining participants more inclined to consider opportunity costs, ignore sunk costs, and discount future opportunities more accurately.

Behavioral economists have often disregarded the role of markets in enhancing collective rationality. Market pressures can make people more rational than behaviorists have found in their research, which is often conducted on undergraduate volunteers who are given little time to evaluate options and no time to take advantage of their cohorts’ errant decisions. When economic decisions must be made under the daily, disciplining grind of the marketplace, the prevalence of unexploited profitable opportunities and wayward decisions can be expected to diminish.

Open trade can lead to more-efficient allocation of people’s internal mental resources as they devise more-rational heuristics—that is, approaches that are efficient and profitable in the global marketplace. And these trade-induced heuristics can have benefits throughout the domestic economy.

Trade restrictions intentionally curb these competitive pressures. As a result, citizens of protectionist nations don’t merely lose out on the benefits of comparative advantage; they also lose out on trade-induced improved thinking. That is hardly the way to make America great again.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Är kriget på väg att ta slut?

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara. Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta si...

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara.

Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta sitt handelskrig.

Det är främst USA som har initiativet och ett sorts övertag. USA importerar betydligt mer från Kina än tvärt om. Vilket å andra sidan betyder att USA drabbas mer av sina egna handelshinder. Det är amerikanska konsumenter som betalar tullarna med sina egna, skattade pengar.

Handelskriget minskar också möjligheterna för USA att tillsammans med EU och andra OECD-länder hantera det verkliga problemet med Kina, nämligen landets systematiska och målmedvetna politik när det gäller att komma över utländsk teknologi och genom investeringar få inflytande i andra länder. Som så ofta inom världspolitiken går det inte att säga om ett land är ”ont eller gott”. Kina är både en konstruktiv aktör som gynnar frihandel och ekonomisk tillväxt, och en aktör med sina helt egna intressen av att bli en stormakt som kan utmana USA globalt.

För Trumps del vore ett avslutat handelskrig och någon form av frihandelsavtal med Kina en seger.

Trump är inte en traditionell protektionist. Han är (på felaktiga grunder) bekymrad över USA:s underskott i handelsbalansen. Han tror vidare att underskottet beror på orättvisa villkor när det gäller handel mellan USA och dess handelspartners och att detta kan lösas genom att varje land tecknar ett separat frihandelsavtal med USA. Genom att varje land agerar ensamt kommer USA kunna utnyttja sitt övertag (alla vill handla med USA) för att få bra villkor.

Han försökte den strategin med EU ända tills han förstod att EU-länderna inte kan agera självständigt i handelsfrågor. Där tog det stopp.

Men med NAFTA gick det bättre. Där lyckades USA navigera så att Mexiko och Kanada blev tvungna att förhandla var för sig. När Mexiko gått med på ett avtal tvingades Kanada att också gå med.

Trump drev alltså i det fallet igenom sin strategi. Det var en politisk prestigevinst. Men i praktiken blev det inga stora förändringar och handelsunderskotten kommer knappast påverkas. Inget rimligt frihandelsavtal kan göra något åt det grundläggande skälet till handelsunderskottet: amerikanerna är rika och älskar att shoppa mer än de älskar att spara. Det gäller inte minst amerikanska staten som under Trump slår nya rekord i budgetunderskott. Även om amerikanska staten kanske inte köper så mycket från utlandet går de lånade pengarna till löner, som sen spenderas på importprodukter.

Med andra ord blev det nya NAFTA (USMCA) en prestigevinst snarare än en realpolitik vinst, men på ett område som är alldeles för komplext för att kunna förklaras.

Ett frihandelsavtal med Kina kommer — om det blir verklighet — att fungera på exakt samma sätt. Trump kan utmåla det som att han tvingat Kina till förhandlingsbordet. Ett avtal kommer kunna vara klart rätt lagom till att USA går in i nästa presidentvalrörelse. Det kan då spinnas som en enorm framgång samtidigt som det verkliga resultatet av avtalet inte kommer att ramla in förrän en bra bit in på nästa mandatperiod. Den kommer — om han vinner valet — att bli Trumps sista. Och om han inte vinner valet spelar det ändå ingen roll vad ett handelsavtal ger för resultat. Trump kan med andra ord inte förlora handelskriget i opinionen.

Men politiken är förstås bra enbart som ett ytligt, politiskt taktikspel.

Ur ekonomisk synvinkel är den renodlat vansinne. Trump är helt enkelt världsmästare i den allra obehagligaste formen av politiskt hantverk.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Inte bara stora företag importerar och exporterar — USA:s handelskrig hot mot småföretagare

Det finns människor bakom siffrorna. Småföretag drabbas hårt av USA:s handelskrig med Kina. Debatten om USA:s handelskrig med Kina förs ofta i övergripande termer; procentsatser, värdet av importen som drabbas, antalet jobb som försvinner i USA:s ekonomi...

Inte bara stora företag importerar och exporterar — USA:s handelskrig hot mot småföretagare

Det finns människor bakom siffrorna. Småföretag drabbas hårt av USA:s handelskrig med Kina.

Debatten om USA:s handelskrig med Kina förs ofta i övergripande termer; procentsatser, värdet av importen som drabbas, antalet jobb som försvinner i USA:s ekonomin som helhet.

Men de som drabbas är människor av kött och blod, både företagare och anställda. En stor del av både export och import görs av mindre företag och en betydande del av importen är komponenter som ingår i produkter som exporteras från USA till andra länder.

Dessutom drabbas förstås kinesiska företag, men från Kina finns det inte samma goda tillgång på statistik som från USA.

Raymond J. Keating som är chefekonom på The Small Business & Entrepreneurship Council skriver i Washington Times.

”Make no mistake, this (USA: tullar på varor från Kina) very much is a small business issue. For example, exporting to China largely is about small and mid-size enterprise. Among U.S. employer firms exporting to China (based on U.S. Census Bureau data), 53.8 percent have fewer than 20 employees, 68.7 percent fewer than 50 employees, 78.4 percent less than 100 workers and 92.1 percent fewer than 500 employees.

The story is similar when it comes to U.S. firms dealing with imports from China, with 43.3 percent having fewer than 20 employees, 55.7 percent fewer than 50 employees, 65.3 percent less than 100 workers and 83.0 percent fewer than 500 employees.

For good measure, it must be kept in mind that more than 55 percent of overall U.S. imports ranks as inputs for U.S. businesses. In addition, China’s retaliatory measures matter, as they raise costs and reduce opportunities for U.S. small businesses and workers involved in exporting.

Trade with China, while not without real problems, must be put in proper perspective. It has been an overall net plus for the U.S. economy. Consider that U.S. goods exports to China from 2001 — the year that China was admitted to the World Trade Organization — to 2017 grew by 579 percent. And over the same period, U.S. imports from China — goods for consumers, and intermediate and capital goods for businesses, including for small businesses — grew by 394 percent. That’s strong growth — far outdistancing the rise in overall U.S. trade and economic growth.

(—)

In testimony earlier this year before the U.S. House Committee on Small Business, I pointed out: “Rather than raising costs to trade with China, the best path forward would be to enter into serious discussions that lay the groundwork for a China-U.S. free trade agreement. Through that process, the U.S. would be able to constructively advance the cause for open markets and property rights in China. And a free trade accord between the world’s two largest economies would considerably expand opportunities for entrepreneurs, small businesses and workers in both nations.”

Still, there is some potential good news on the trade front as the administration has announced it is seeking trade agreements with Japan, the European Union and Great Britain. This would open opportunities for our small businesses in appealing markets and solidify relationships with these important U.S. allies. The United States re-engaging as a global leader of free trade would boost U.S. economic growth for the long term and boost entrepreneurship, which has been lagging. Advancing free trade is the approach the United States needs to pursue with China as well.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 44

Bara engelskspråkiga nyheter denna vecka. Bolsonaro, nytt liv för TPP och Tony Abbots syn på Brexit.  2018-11-01 Al Jazeera skriver om Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro. På handelsområdet är signalerna fortfarande oklara, men i vilket fall b...

Frihandel i media vecka 44

Bara engelskspråkiga nyheter denna vecka. Bolsonaro, nytt liv för TPP och Tony Abbots syn på Brexit. 

2018-11-01

Al Jazeera skriver om Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro. På handelsområdet är signalerna fortfarande oklara, men i vilket fall bättre än befarat: 

”On the foreign policy front, Brazil’s relationship with China, its largest trade partner, appears likely to be in Bolsonaro’s crosshairs after his repeated warnings about aspects of Beijing’s investment in the country.

Bolsonaro has been very critical of China, whom he has accused in the past of trying to ”buy” Brazil. Earlier this year, while still a candidate, he also visited Taiwan while on a trip to Asia, ruffling feathers in Beijing.

Luiz Philippe de Orleans e Braganca, a heir to the Portuguese Imperial crown and an adviser to Bolsonaro, also tipped to possibly lead the ministry of foreign affairs, meanwhile, has warned the new administration will reevaluate the terms of Brazil’s membership of Mercosur, a regional economic and political bloc also comprised of Argentina, Paraguay, and Uruguay.

”Today, Mercosur is a hindrance to free trade,” Braganca told Bloomberg on October 17, three days before Bolsonaro said he was in favour of ”bilateralism where possible”.

Proposed finance minister Paulo Guedes also told reporters Sunday night that the South American trading block Mercosul ”would not be a priority”.

(—)

Brazil is barely crawling out of its worst economic recession on record. While unemployment has fallen slightly in recent months, it still remains stubbornly high at more than 12 percent with economists seeing no quick fix for a recovery.

To that end he said he will appoint Paulo Guedes, an ultra-liberal economist and banker, trained at the University of Chicago, to head his planned economic ministry.”

 

2018-10-31

Var har hänt med TPP? Svaret är att avtalet återuppstått som Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP) genom att elva länder har gått vidare med avtalet utan USA:

The Japan Times skriver:

”The progression of a sweeping 11-member free trade agreement was met with concern among the nation’s farmers Wednesday, with many expressing their anxiety over a possible influx of imports stemming from the agreement that’s set to enter into force Dec. 30.

Australia earlier in the day became the sixth nation to ratify the Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership, fulfilling the requirements for the tariff-cutting framework to take effect.

Tatsumi Dejima, a 60-year-old farmer in the village of Sarabetsu in Hokkaido, said the deal was ratified by member countries “rather fast.”

“If cheap dairy products start coming in from overseas, consumers will probably choose the imports. I fear it would be too late if countermeasures are taken after we start to be affected,” he said. Hokkaido produces half of Japan’s raw milk.

In Kagoshima Prefecture, which raises the largest number of pigs in Japan, Michio Ushidome, the head of an association of farmers of black pigs, expressed doubts about the touted benefits of the pact.

“Small farmers like us are unlikely to enjoy benefits from it,” he said, adding he hopes the rift between the pact’s signatories and the United States, which pulled out of the framework in 2017, would not grow to affect exports of Japanese farm products.

“We want (the government) to make sure it takes support measures if pig-farming businesses begin to feel the crunch,” Ushidome said.

Other farmers, including rice producer Mitsuo Ota in Daisen, Akita Prefecture, also worry about lower tariffs.

“It is something the government decided in consideration of the country’s trade overall. No matter how much we farmers oppose it, we have to follow the decision in the end,” Ota said.

The business sector, in contrast, welcomed the pact’s expected entry into force.

“It is an enormous achievement. We, as corporate managers, very much welcome the move,” said Hiroaki Nakanishi, chairman of the Japan Business Federation, commonly known as Keidanren.

Nakanishi said that even though he can understand the reasons behind the United States’ withdrawal from the framework, Japan needs to promote free trade deals.

“People should understand each country has its own circumstances to consider,” Nakanishi said.

Japan, the largest economy in the deal, is one of the five other countries to have ratified it, along with Mexico, Singapore, New Zealand and Canada.

Brunei, Chile, Malaysia, Peru and Vietnam have yet to finish their domestic procedures.

 

2018-10-27

Tony Abott, tidigare konservativ premiärminister i Australien, ser Brexit på lite avstånd i The Sptectator:

”It’s pretty hard for Britain’s friends, here in Australia, to make sense of the mess that’s being made of Brexit. The referendum result was perhaps the biggest-ever vote of confidence in the United Kingdom, its past and its future. But the British establishment doesn’t seem to share that confidence and instead looks desperate to cut a deal, even if that means staying under the rule of Brussels. Looking at this from abroad, it’s baffling: the country that did the most to bring democracy into the modern world might yet throw away the chance to take charge of its own destiny.

Let’s get one thing straight: a negotiation that you’re not prepared to walk away from is not a negotiation — it’s surrender. It’s all give and no get. When David Cameron tried to renegotiate Britain’s EU membership, he was sent packing because Brussels judged (rightly) that he’d never actually back leaving. And since then, Brussels has made no real concessions to Theresa May because it judges (rightly, it seems) that she’s desperate for whatever deal she can get.

The EU’s palpable desire to punish Britain for leaving vindicates the Brexit project. Its position, now, is that there’s only one ‘deal’ on offer, whereby the UK retains all of the burdens of EU membership but with no say in setting the rules. The EU seems to think that Britain will go along with this because it’s terrified of no deal. Or, to put it another way, terrified of the prospect of its own independence.

But even after two years of fearmongering and vacillation, it’s not too late for robust leadership to deliver the Brexit that people voted for. It’s time for Britain to announce what it will do if the EU can’t make an acceptable offer by March 29 next year — and how it would handle no deal. Freed from EU rules, Britain would automatically revert to world trade, using rules agreed by the World Trade Organization. It works pretty well for Australia. So why on earth would it not work just as well for the world’s fifth-largest economy?

A world trade Brexit lets Britain set its own rules. It can say, right now, that it will not impose any tariff or quota on European produce and would recognise all EU product standards. That means no border controls for goods coming from Europe to Britain. You don’t need to negotiate this: just do it. If Europe knows what’s in its own best interests, it would fully reciprocate in order to maintain entirely free trade and full mutual recognition of standards right across Europe.

Next, the UK should declare that Europeans already living here should have the right to remain permanently — and, of course, become British citizens if they wish. This should be a unilateral offer. Again, you don’t need a deal. You don’t need Michel Barnier’s permission. If Europe knows what’s best for itself, it would likewise allow Britons to stay where they are.

(—)

Finally, there’s no need on Britain’s part for a hard border with Ireland. Britain wouldn’t be imposing tariffs on European goods, so there’s no money to collect. The UK has exactly the same product standards as the Republic, so let’s not pretend you need to check for problems we all know don’t exist. Some changes may be needed but technology allows for smart borders: there was never any need for a Cold War-style Checkpoint Charlie. Irish citizens, of course, have the right to live and work in the UK in an agreement that long predates EU membership.

Of course, the EU might not like this British leap for independence. It might hit out with tariffs and impose burdens on Britain as it does on the US — but WTO rules put a cap on any retaliatory action. The worst it can get? We’re talking levies of an average 4 or 5 per cent. Which would be more than offset by a post-Brexit devaluation of the pound (which would have the added bonus of making British goods more competitive everywhere).

UK officialdom assumes that a deal is vital, which is why so little thought has been put into how Britain might just walk away. Instead, officials have concocted lurid scenarios featuring runs on the pound, gridlock at ports, grounded aircraft, hoarding of medicines and flights of investment. It’s been the pre-referendum Project Fear campaign on steroids. And let’s not forget how employment, investment and economic growth ticked up after the referendum.

As a former prime minister of Australia and a lifelong friend of your country, I would say this: Britain has nothing to lose except the shackles that the EU imposes on it. After the courage shown by its citizens in the referendum, it would be a tragedy if political leaders go wobbly now. Britain’s future has always been global, rather than just with Europe. Like so many of Britain’s admirers, I want to see this great country seize this chance and make the most of it.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
USMCA kommer inte att öppna den här anläggningen igen. Och ingen annan heller.

USMCA — inte värt priset

Denna artikel om USMCA ("nya NAFTA") är bra och har dessutom en mycket solid författare. Anne O. Krueger har varit chefekonom på Världsbanken, vice VD på Internationella Valutafonden, professor i internationell ekonomi The School of Advanced International Stud...

USMCA — inte värt priset

Denna artikel om USMCA (”nya NAFTA”) är bra och har dessutom en mycket solid författare.

Anne O. Krueger har varit chefekonom på Världsbanken, vice VD på Internationella Valutafonden, professor i internationell ekonomi The School of Advanced International Studies, Johns Hopkins University, and Senior Fellow vid Center for International Development på Stanford University.

Artikeln understryker tidigare slutsatser att USMCA är sämre än NAFTA även för USA. I vilket fall löser det nya avtalet inte några av de problem som Donald Trump menade var anledningen till att riva upp det gamla avtalet.

”WASHINGTON, DC – When the United States-Mexico-Canada Agreement (USMCA) was announced, it was met by a sigh of relief around the world. A deal to replace the North American Free Trade Agreement meant that a complete disaster had been averted. Repudiation of NAFTA with no replacement would have been so costly that it was always a distant possibility, but it was a possibility all the same.

Still, the best that can be said is that the worst will not happen. Two of most damaging US proposals were rejected or weakened significantly. First, instead of a sunset clause that would have forced a renegotiation every five years, the parties agreed to a 16-year sunset, with a review of the arrangement every six years. Given that a five-year renewal schedule would have created massive uncertainty for businesses and governments alike, the 16-year proviso is to be welcomed. That said, it remains to be seen what the six-year review will entail.

Second, the “Chapter 19” dispute-settlement mechanism that the Trump administration wanted to kill has been retained, albeit in a watered-down form. This provision will offer some buffer –specifically, for Canada – against anti-dumping duties and other protectionist measures. Among the other minor changes to NAFTA under the USMCA, most had already been agreed to during negotiations for the Trans-Pacific Partnership, which US President Donald Trump abandoned upon taking office.

All told, then, the USMCA has very little to recommend it. This is evident in the fact that the Trump administration’s main selling point for the deal is a concession by Canada to open about 3.6% of its $16.3 billion dairy market to more US exports. In exchange, the US has agreed to import more peanuts and sugar from Canada, which implies that imports from other countries may fall. Meanwhile, US tariffs on imported steel and aluminum from Mexico and Canada remain in place.

Throughout the process, US negotiators focused mainly on the auto industry. Among other things, the USMCA will limit the number of vehicles that can be imported into the US, which effectively opens the door to managed trade. It is not yet clear how import quotas will be allocated; but almost any quota-allocation system will stifle competition and innovation by favoring incumbents over new market entrants.

Trump’s stated goals in renegotiating NAFTA – if “renegotiation” is the right word for when a bully attacks his smaller neighbors until they accede to his demands – were to reduce the bilateral US trade deficits with Canada and Mexico and “bring good jobs back home.” By those criteria, the new agreement is a spectacular failure. As any economist knows, a deficit in goods and services is a macroeconomic phenomenon reflecting a country’s domestic expenditures and savings. For the US to shrink its overall deficit, it must either reduce expenditures or increase savings. Nothing in the USMCA does that.

Moreover, the deal will probably destroy more US jobs than it creates. The new rules-of-origin (ROO) benchmark requiring that 75% of an imported vehicle be produced in North America (up from 62.5% under NAFTA) is likely to reduce employment by raising the costs of production. So, too, will the provision requiring that 40-45% of a vehicle’s value be produced by workers earning a minimum of $16 per hour by 2023 – a rate that is far above what Mexican autoworkers can expect to make.

To be sure, Mexican producers will probably choose to incur the costs of the 2.5% US tariff on imported cars rather than meet the ROO or wage requirements (hence the need for import quotas). But, either way, both provisions will reduce the competitiveness of North American producers across the board. In fact, automakers in Asia and Europe are probably ecstatic at the prospect of increased sales. They have gained an edge over North American producers in third countries, and perhaps even in the US market itself.

As for foreign-owned automakers operating in the US, they will almost certainly offshore any facilities that are producing inputs destined for foreign markets. This diversion, combined with the higher price of cars in the US, will further reduce overall US auto production, and thus auto-sector employment. And even if US parts producers were to expand production, they would be inclined to automate as much of it as possible, rather than hire more workers.

One of NAFTA’s major benefits was that it allowed for integrated supply chains across North America. US automakers gained access to labor-intensive parts at lower cost from Mexico, and Mexican producers gained access to less expensive capital-intensive parts from the US. As a result, the North American auto industry improved its competitive position internationally. The USMCA will not destroy NAFTA’s efficient supply chains, but it will raise their costs, thus undercutting that advantage.

In the near-term, the USMCA will not change very much. But in the long run, it will likely reduce US employment, shrink North America’s share of the global auto market, and undermine America’s credibility on international trade issues – all while failing to reduce the US current-account deficit.

Overall, then, there is good reason to believe that Trump’s renegotiation has done serious damage indeed. Most important, other governments will now have to ask themselves why they should negotiate with a country that tears up settled agreements at will. Up until 2017, the US had been a global leader in trade liberalization; not anymore. Even if forcing friends and allies to the negotiating table actually benefited US trade, it still would not be worth the loss of US soft power.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Milton Friedman och George W

Milton Friedman rekommenderade ensidig frihandel redan 1961

Att ensidigt ta bort de egna tullarna är ett snabbt och säkert sätt öka ett lands välstånd. Ekonomen Milton Friedman (1912-2006) är alltid en pålitlig källa till både förnuftiga åsikter, bra argument och rimliga idéer om hur en politisk förändring skall genomför...

Milton Friedman rekommenderade ensidig frihandel redan 1961

Att ensidigt ta bort de egna tullarna är ett snabbt och säkert sätt öka ett lands välstånd.

Ekonomen Milton Friedman (1912-2006) är alltid en pålitlig källa till både förnuftiga åsikter, bra argument och rimliga idéer om hur en politisk förändring skall genomföras.

Redan 1961 framhöll han att ensidig frihandel är ett bra sätt för ett land att öka sitt välstånd.

Det bästa är förstås att ett land tar bort sina tullar i samarbete med sina handelspartners.

Men om det inte går för att de andra länderna vill behålla sitt tullskydd är det näst bästa att helt enkelt ta bort sina egna tullar.

Tullar betalas ju inte av det land man importerar ifrån, utan av ett lands egna medborgare. Inför Sverige tullar mot ett annat land får svenska konsumenter betala de kostnaderna. Tar Sverige bort tullarna minskar kostnaderna och svenska konsumenter kan köpa mer eller spara och investera. Ibland får dock utländska konsumenter vara med och betala. Om Sverige inför höga tullar på bilkomponenter från utlandet blir svenska bilar dyrare även på exportmarknaden och tappar marknadsandelar internationellt. Vilket kanske inte var meningen?

Men vad händer då med industrier som i det egna landet som får konkurrens ut av den billigare importen? Svaret är att de antingen skärper sig och blir mer effektiva eller efterhand får lägga ner verksamheten. Det betyder att resurser frigörs för andra delar av ekonomin. Nu blir förstås ingen lurad av att jag skriver ”resurser frigörs”. Alla ni som läser förstår att det delvis handlar om att människor förlorar sina jobb. Det är förstås ett problem för dessa människor, men i en marknadsekonomi sker ständigt förändringar och folk får byta jobb och lära nytt. Det är inte bara import som orsakar att arbetstillfällen försvinner. Även inhemsk konkurrens, företaget i nästa kvarter gör saker billigare och bättre än det företag du jobbar på, gör att jobb försvinner.

Men det finns förstås skäl att ha arbetslöshetsersättning och system för kompetensutveckling i ett land — särskilt om det liberaliserar sin handel med omvärlden.

Friedman föreslår dessutom att förändringen skall ske långsamt. Kvoter höjs under en tioårsperiod medan tullar sänks successivt under samma tid. Då få inhemska aktörer tid att anpassa sig genom att förhandla om kontrakt, skriva av investeringar och liknande.

Slutsatsen av Friedmans påstående är att USA och Donald Trump redan till viss del hade vunnit handelskriget. USA hade redan lägre tullar mot Kina och EU än tvärt om. USA hade gått före när det gäller friare handel. Problemet är att Trump inte förstod detta. Han såg inte att USA redan låg före i tävlingen om den mest lönsamma och rationella handelspolitiken.

Mer om Friedman från Mark J. Perry på American Enterprise Institute.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Visa flera posten