Frihandel i media vecka 23

2016-06-09

Nye handelsministern Ann Linde skriver i DI om sin syn på frihandel: 

”Det är inte bara inom EU som regler och marknadsvillkor måste fungera, utan det gäller även globalt. Det är därför jag som handelsminister kommer bidra till arbetet i Världshandelsorganisationen, WTO, som också fokuserar på att underlätta för e-handel och få bort skadliga subventioner som snedvrider handeln.

Inom ramen för WTO förhandlar även ett femtiotal nationer ett avtal för att främja just tjänstehandeln. Jag vill se att parterna kommer i mål med detta under 2016. Samtidigt som handelsförhandlingar kapar tullar och skapar enklare regler för företag, måste vi se till att frihandel och globaliseringen också bidrar till att stärka miljöskydd och goda arbetsförhållanden.

Avtal får inte leda till försämringar av nivåer för hälsa, miljö, säkerhet eller parternas arbetsrätt. Därför driver Sverige och EU att det ska finnas ambitiösa hållbarhetskapitel i våra frihandelsavtal. För mig är det viktigt med en långsiktig förbättring av sociala och miljömässiga förhållanden genom stärkt genomförande och efterlevnad i frihandelsavtal av sociala och miljömässiga hänsyn.

Det är viktigt att vi i våra handelsavtal hänvisar till globala regler gällande, till exempel, arbetsvillkor som i första hand hanteras och utvecklas inom ramen för Internationella arbetsorganisationen, ILO.

Det var mot bakgrund av detta viktiga arbete, som jag med stor glädje, tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LO, och Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, bjöd in till en dialog om frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, i Stockholm, i förra veckan.

Vid denna dialog diskuterade vi viktiga utmaningar med TTIP, och vi visade på den samsyn för frihandel som finns mellan arbetsmarknadens parter i Sverige.

Det var viktigt att det var just frihandelsnationen Sverige stod värd för ett evenemang där de två chefsförhandlarna i TTIP, EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström, och USA:s handelsminister, Mike Froman, deltog.

I de svåra tider som EU nu går igenom, där röster mot frihandel gör sig allt starkare, är det viktigt att vi från politiskt håll i ett land som Sverige kan vara tydliga i vårt stöd för EU, dess inre marknad och frihandel. Jag har fått en bred och viktigt portfölj att ansvara för, och kommer göra mitt yttersta för att svenska intressen och värderingar ska få genomslag i mitt arbete.”

***

Tidningen Flamman skriver om CETA — frihandelsavtalet med Kanada. Berömvärt lång och detaljerad rapport från en konferens. Det enda som inte riktigt förklaras är varför EU:s politiker går med på något som är närmast 100-procentigt ont och strider mot allt de annars arbetar för:

”På plats var även flera aktivister och experter från Kanada. De kunde vittna om hur frihandelsavtalet NAFTA mellan med USA och Mexiko har påverkat landet. Tjugo år efter att NAFTA antogs är Kanada ett av OECD:s mest ojämlika länder. Stora delar av jordbruket har slagits ut. En privatiseringsmekanism har gjort att stora delar av till exempel äldreomsorg och ambulanstjänster privatiserats. När avtalet skrevs under sade man att investeringsskydd behövdes på grund av Mexiko men idag är det Kanada som är världens mest stämda stat. Det mest emblematiska fallet, som också gjorde att människor började få upp ögonen för CETA, är den så kallade Lone Pine-stämningen. Kanadas regering valde att stoppa borrningarna i St. Lawrence-floden i Quebec på grund av miljöriskerna och skrinlade all skiffergasutvinning på obestämd tid. Det amerikanska företaget Lone Pine valde då att stämma staten. Företaget vann och borrningarna återupptogs trots protester från både regeringen och befolkningen.
Sedan stämningarna mot Kanada ökat lavinartat under NAFTA har även den politiska kulturen i landet påverkats. Enligt Dominique Bernier från Quebec Coalition Against Mining har politiker börjat utöva ett slags självcensur.
– Många lagförslag blir inte ens framlagda eftersom lobbyisterna hotar politikerna. I Quebec har politikerna velat reformera gruvlagen men det har inte varit möjligt eftersom regeringen anser att det gör dem sårbara för stämningar under NAFTA. Detsamma kommer att gälla för CETA, säger hon.
Ett återkommande problem i diskussionerna är föreställningen att kanadensare skulle vara snällare än amerikaner, vilket gör att avtalet för allmänheten inte framstår som lika kontroversiellt som TTIP. Ett bra exempel på att så inte är fallet är de kanadensiska gruvbolagen. 75 procent av världens gruvbolag är börsnoterade i Toronto. I Latinamerika och Östeuropa är kanadensiska gruvbolag ökända för sina aggressiva metoder. På grund av dessa bolag riskerar CETA enligt Dominique Bernier att bli ännu värre för miljön än TTIP. En av anledningarna till att EU-kommissionen driver på CETA är tjärsandsoljan, en specialitet hos kanadensiska gruvbolag. Genom att börja importera olja från Kanada kan EU göra sig oberoende av Ryssland. Tjärsandsoljeindustrin är dock gravt miljöfarlig och drabbar även de kanadensiska ursprungsbefolkningarna särskilt hårt.”

 

2016-06-07

debattplats i Norrländska Socialdemokraten skriver Måns Wadensjö om termen frihandel och att den kan betyda olika saker:

Ett av de mest infekterade och förvirrade begreppen i den politiska diskussionen idag är det som brukar kallas för ”frihandel.”

Just nu är det särskilt aktuellt i samband med det frihandelsavtal som kallas för TTIP, och som den Europeiska Unionen håller på att arbeta fram med USA.

Det är ett avtal som – med rätta – har väckt en hel del frågor, och en hel del kritik. Varför, frågar kritikerna, ska till exempel amerikanska företag kunna stämma europeiska regeringar för att lagar de stiftar riskerar deras vinster?

Det är en befogad fråga – men det man framförallt kan fråga sig är ju vad en sådan reglering egentligen har att göra med frihet för handeln? På vilket sätt skulle ett sådant skydd för vinsterna innebära att handeln blev mer eller mindre fri?

Svaret är att frihandel egentligen har väldigt lite med frihet att göra. Det handlar inte – som förespråkarna skulle säga – bara om att ta bort regleringar, utan framför allt om att reglera om den handel som redan finns; att ändra villkoren för den handel mellan länderna och företagen som redan pågår.

På samma sätt har frågan om fri rörlighet över gränser alltid varit frågan om vilken typ av rörelser som i vilka situationer ska vara tillåtna.

Därför kan den politiska frågan om TTIP heller aldrig vara en fråga om att helt enkelt vara för eller emot det nya avtalet – det måste handla om vad avtalet innehåller, om vad som regleras och vad som skyddas i det.

Och för den som vill vara med och styra duger det aldrig att sätta sig vid sidlinjen och bara säga ”nej.”

***

Europaportalen rapporterar att svenskarna är alltmer positiva till TTIP: 

”Under de senaste två åren har svenskarnas positiva inställning till ett frihandelsavtal inte rubbats. Både motståndare och förespråkare efterlyser dock mer debatt i frågan.

Förhandlingarna om ett frihandelsavtal, som skulle bli det största i världen, mellan USA och EU inleddes för snart tre år sedan.

2014 lät Europaportalen för första gången Sifo tillfråga svenskarna om deras inställning till förhandlingarna om det så kallade TTIP-avtalet. Då sade sig 61 procent vara positiva till det.

Nu, två år senare, ställs samma fråga igen och stödet är ungefär lika starkt, 64 procent.

Liberalernas ledamot i riksdagen EU-nämnd och förespråkare för avtalet Tina Acketoft är glad men förvånad över att resultatet inte är högre.

– I ljuset av hur det ser ut i de andra 27 EU-länderna är jag jätteglad att vi ligger på 64 procent. Man kan tro att en nation som Sverige borde inse att handelsavtal har byggt upp mycket av vårt välstånd, säger Acketoft till Europaportalen.

Håkan Svenneling, riksdagsledamot och Vänsterpartiets TTIP-ansvarige, menar att bristen på debatt förklarar att motståndet inte växer i Sverige.

– Jämfört med andra europeiska länder har vi haft väldigt lite debatt kring TTIP. Såväl nu som för två år sedan. Det gör att man som vanlig svensk inte är så väl insatt i de eventuella negativa konsekvenserna med ett avtal, säger Håkan Svenneling till Europaportalen.”

 

Frihandel i media vecka 8

2019-02-21 Zimbabwe kommer inte gå med i Africa Continental Free Trade Area (ACFTA) enligt The Economic Confidential: "Zimbabwe has shelved its plans to join the Africa Continental Free Trade Area (ACFTA). The country declined to sign the agreement b...

Frihandel i media vecka 8

2019-02-21

Zimbabwe kommer inte gå med i Africa Continental Free Trade Area (ACFTA) enligt The Economic Confidential:

”Zimbabwe has shelved its plans to join the Africa Continental Free Trade Area (ACFTA).

The country declined to sign the agreement because it was to find space to stabilise local industries which are struggling to produce enough quality goods to compete outside.

Industry and commerce ministry’s director of international trade, Beatrice Mutetwa said while addressing parliamentarians that more time, like 15 years, would be required out of the ACFTA because the country`s local industry is not producing enough to be able to compete with other countries. Mutetwa said Zimbabwe was in a peculiar position and needed to work towards achieving an even landscape.

Member countries are requested to open up 90 percent of their markets but Zimbabwe had only offered up 85 percent as considerations are still being made on how the key sectors like tourism and mining will be protected.

Meanwhile, Botswana and Zambia have signed the agreement of the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) meant to create one African market.

The country signed the agreement at the just-ended Africa Union Summit.

Zambia also signed the AfCFTA at the same event.

Botswana and Zambia were among the countries that had not signed the AfCFTA following its establishment on 21 March 2018 in Rwanda, Kigali.

The delay was largely attributed to negotiation on some of the protocols of the AfCFTA, as the countries wanted to consult stakeholders before appending.

Briefing journalists upon his return from the just-ended AU Summit, Botswana President Mokgweetsi Masisi said he signed the agreement in the presence of African Union Commission chairperson, Moussa Faki, and outgoing AU chairperson, Paul Kagame.

He said the agreement would give Batswana the opportunity to “benefit from inter-regional trade within the African continent, and greatly contribute to the growth and diversification of our country’s economy. “We have received the documents so that we can rectify the agreement,” he said.

Masisi said Botswana recognises the importance of the agreement as one that will liberalise trade of both goods and services for all African countries. The AfCFTA aims to create a market of 1.2 billion people and a gross domestic product of US$2.5 trillion, across all AU member states.

The Continental Free Trade Agreement would provide Botswana access to the African market estimated at 1.6 billion people in 55 countries.”

2019-02-21

Storbritannien måste få fram ett 80-tal frihandelsavtal i samband med Brexit. ”Enkelt” har budskapet varit, men det har visat sig knepigt. Man kommer enligt City A.M. i vilket fall inte få något avtal på plats med Japan, en av de viktigaste handelsparterna:

”The government is racing to replicate around 40 free trade deals before the UK’s scheduled departure from the bloc next month to fend off the dangers posed by a no-deal scenario.

But it has ruled out being able to sign one with Japan in time.

“It is unlikely that we will reach an agreement prior to exit day,” international trade secretary Liam Fox’s department wrote in a document published today.

The department also said the UK is unlikely to imitate the EU’s Algeria deal before the deadline.

Theresa May’s government is yet to get a Brexit withdrawal agreement through parliament, heightening the risk of a no-deal Brexit – which would mean the UK’s existing trade deals no longer apply.

Instead the UK would crash out on World Trade Organization rules, widely seen as inferior to current trade agreements.

“It is the duty of government to produce a highly cautious list of those that may not be in place in order that businesses and individuals ensure that they are prepared for every eventuality,” the Department for International Trade said.

“It remains our priority to conclude trade continuity agreements with these countries by exit day or as soon as possible thereafter.

“We are exploring a range of options to ensure continuity of effect for trade agreements if an agreement has not been ratified and brought into force in time for exit day.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut. Det är ingen tillfällighet att det land som just nu ä...

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut.

Det är ingen tillfällighet att det land som just nu är marknadsledande när det gäller protektionism är ett av världens rikaste, och att de länder som kastar sig in i handelskriget och hotar med motåtgärder också är relativt rika.

Undantaget är Japan som är både positivt till frihandel och rikt.

Men det mest positiva exemplet är Afrika som är på väg på mot att skapa världens största frihandelsområde. 54 nationer, en miljard människor och 3,4 triljoner i samlat BNP.

Att Afrikas länder går mot allt friare handel är extra viktigt. Det finns nämligen ingenting som är så viktigt för att öka tillväxt och välstånd, särskilt för fattiga länder och människor.

Björn Lomborg, chef för  Copenhagen Consensus Center och en av världens intressantaste tänkare när det gäller utveckling och välstånd skriver om detta i The Hill.

Lomborg menar att frihandel har en kostnadssida som uppgår till så mycket som 20 procent jämfört med vinsten. Frihandel orsakar inledningsvis strukturförändringar som drabbar anställda, företag och hela regioner. Det kräver olika insatser som tillsammans med kapitalförstöring — investeringar i produktionsresurser som måste tas ur bruk innan de är avskrivna — har en kostnad. Förutom de rent humanitära skälen att göra insatser finns det också politiska skäl. I USA har protektionismen vunnit mark delvis genom att folk i vissa regioner faktiskt drabbats av industrinedläggningar på grund av utländsk konkurrens. Bättre politik på området skulle kanske ha minskat motståndet, även om man i rättvisans namn har lagt ner resurser för att hantera problemen. Tyvärr med ganska liten effekt. Samma sak i EU. Försök att omskola människor och förlägga andra verksamheter till regioner som förlorat arbetsplatser har inte varit särskilt lyckosamma.

Men samtidigt är det förstås orimligt att bara se på kostnadssidan. Att 20 procent av vinsten försvinner innebär ju att 80 procent blir kvar. En investering som kostar två kronor men ger en intäkt på 10 kronor är extremt bra. 400 procent avkastning är inte att förakta…

Om Doha-rundan förverkligades (i praktiken ett globalt frihandelsavtal) skulle världen bli 11 triljoner dollar rikare varje år fram till 2030. Det är knappast ett stort problem om 20 procent av den summan försvinner. Det skulle ändå bli kvar 9 triljoner dollar.  Det betyder 1000 dollar extra årligen jämfört med dagens utveckling för varje enskild person i utvecklingsländerna. på 12 år skulle 145 miljoner människor tas ur fattigdom.

Även människor i rika länder vinner på frihandel. I USA är exportföretag mer lönsamma och betalar högre löner än motsvarande företag som inte exporterar och konsumenterna får uppemot 30 procent mer för sin pengar tack vare importvarorna i butiken.

Även miljön gynnas. Det finns ett tydligt samband mellan välstånd och miljövård. Det är bara mycket rika samhällen som kan avsätta stora ytor skogsmark för att skydda några fågelarter, ta stora kostnader för rening av utsläpp eller ganska snabbt byta ut sin bilpark mot miljövänliga fordon.

Att lägga ut pengar för att hantera de negativa effekterna av frihandel är helt enkelt en god affär.

Det behöver också bara göras en begränsad period. När väl strukturförändringarna är genomförda och ekonomin anpassat sig till den nya situationen finns vinsterna kvar, medan kostnaderna försvinner — eller rättare sagt går ner till de normala kostnaderna för omställning som alltid finns i en ekonomi som utvecklas. Frihandel är egentligen inte väsensskild från tekniska eller institutionella förändringar som påverkar ekonomin.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15 Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling:  "EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla...

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15

Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling: 

”EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla arvfienderna Tyskland och Frankrike är nu helt otänkbart. Europa har fått fred.

Men hur fungerar nu EU? Vi ser skarpa konflikter mellan gamla och nya medlemsländer. Några intressanta uppsatser finns i boken ”Prosperity through Trade and Structural Reform” (Dialogos). Det är en festskrift till Per Magnus Wijkman på hans 80-årsdag. Wijkman har varit chefekonom, bland annat för EFTA och Industriförbundet.

En av uppsatserna i boken – allt är på engelska – heter ”The Bell Tolls for the European Union”, och är skriven av Nils Lundgren, före detta chefekonom på Nordbanken. Han är inte motståndare till EU men ser kritiskt på hur den politiska och ekonomiska makten flyttats från medlemsländerna och koncentrerats till EU.

Här finns ett allvarligt problem. Ett visst mått av överstatlighet är en ofrånkomlig del av EU. Men överstatligheten måste ha en legitimitet för att accepteras, och därmed fungera. Och de senare åren har EU utvecklats – eller deformerats – från frihandelspakt till ett kontroll- och bidragssystem.

Utvidgningen – ivrigt påhejad av Sverige – var förmodligen ett misstag. En rad länder som helt saknar grundarnas tradition av frihandel och öppen demokrati har kommit in och utnyttjar gemenskapen för egna intressen.

Ett andra misstag var att EU införde euron. Länder med stora skillnader i tillväxt och konkurrenskraft fick en gemensam valuta. Därmed förlorade de den flexibilitet och kontrollfunktion som ligger i en flytande växelkurs. Lundgren, liksom hans i förtid bortgångne kollega Lars Wohlin, var bestämda motståndare till euron.

Men det fanns ett alternativ, skisserat av den tyske ekonomen Roland Vaubel: en gemensam valuta använd parallellt med de nationella valutorna. Problemet var att Vaubel skrev sin bok på engelska. Toryledamöter läste den och introducerade förslaget i Bryssell. Där trodde politikerna att idén var engelsk, och därför sade de absolut nej. Begreppet ”parallell currency system” såg de som ett ”four-letter word” – ovanligt långt four-letter.”

2019-02-14

Euractiv skriver om det nya frihandelsavtalet mellan Singapore och EU: 

”The European Parliament approved on Wednesday (13 February) the EU-Singapore Free Trade Agreement (EUSTFA), the bloc’s first bilateral trade agreement with a southeast Asian country.

The trade deal removes all existing tariffs on goods from the EU, removes trade barriers by recognizing EU safety tests and will make the business environment more predictable, according to the European Commission.

The trade agreement provides new opportunities for Europeans in sectors such as telecommunications, environmental services, engineering, computing and maritime transport. It will also make the business environment more predictable.

Singapore also agreed to remove obstacles to trade besides tariffs in key sectors, for instance by recognising the EU’s safety tests for cars and many electronic appliances or accepting labels that EU companies use for textiles.

In addition, the investment protection agreement will include an Investment Court System for resolving investment disputes.

There are more than 10,000 European companies in Singapore with total bilateral trade in goods of over €53 billion and €51 billion-worth of trade in services. Singapore is the number one location for European investment in Asia, according to the Commission.”

2019-02-08

Göteborgsposten. Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna svarar Ali Esbati (v) i debatt om hamnkonflikten i Göteborg:

Det står bortom alla tvivel att stridsåtgärderna i Göteborg blivit oproportionerliga när vart fjärde företag i Göteborg påverkats. Konsekvenserna av det är i förlängningen svagare tillväxt vilket kommer att slå mot de personer som Esbati säger sig försvara. Eller är minskad tillväxt något Vänsterpartiet vill offra för en politisk markering.

Ali Esbati undviker helt de ekonomiska utmaningarna som den rådande luckan i regelverket medför. Snart öppnas Göteborgs hamnar för en frihandel som omfattar en tredjedel av världens BNP när Japans frihandelsavtal med EU börjar gälla. Redan 15 000 jobb i Sverige är beroende av handeln med Japan, och det kan bli fler till följd av det nya frihandelsavtalet.

I den händelse Göteborgs hamn inte längre anses vara tillförlitlig kan handeln i framtiden mycket väl riktas om. Då riskerar hamnen snart sin position som Skandinaviens största containerhamn och hanteringen skulle gå via andra hamnar såsom Oslo. Det skulle vara en stor förlust för svenska företag, svensk tillväxt och Sveriges välfärd.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Är frihandlare dumma eller onda? Bild: Gustave Doré

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig? Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs. "...

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig?

Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs.

”In Washington policy circles, being a supporter of free trade is pretty much comparable to saying you believe in evolution. All reasonable people say they accept the doctrine and agree that tariffs and other forms of protectionism are evil and dirty.

While there are good arguments for free trade as an economic policy, in the real world what passes for “free trade” is pretty much any policy that redistributes income upward, even if it is directly at odds with free trade.

(—)

The long and short in this story is that “free trade,” as it appears in Washington policy debates, is pretty much whatever the rich and powerful want it to be. It has nothing to do with the economic concept of free trade; it is about redistributing more money from everyone else to them.”

Författaren Dean Baker är uppenbarligen en på området mycket kunnig person. Om man bortser från ett extremt märkligt resonemang om att patent och copyright är en form av protektionism, är hans kritiska verklighetsbeskrivning av olika usla kompromisser på frihandelsområdet helt rimlig.

Reglerna kring handel drabbas, även när den övergripande ambitionen är frihandel, av exakt samma dynamik som alla andra politiska idéer när de implementeras. Särintressen, okunskap, traditioner och ideologiska kompromisser korrumperar den ursprungliga idén. Det gäller ju även sådant som äganderätt, yttrandefrihet och andra mycket fundamentala delar av det politiska landskapet.

Och det är förstås viktigt för alla frihandelsvänner att uppmärksamma och kritisera när termen ”frihandel” används felaktigt av okunskap eller av retoriska skäl.

Felet Baker gör och som är vanligt i många politiska debattörers föreställningsvärld är att han lider av en sorts vag konspirationsföreställning.

Det är en sak att säga att en del av den politik som motiveras med frihandelsargumentet är politiska kompromisser som i vilket fall när kom till gynnade något särintresse.

En annan sak är den tanke som Baker uttrycker i citatet ovan.

Där påstår Baker att de politiska ambitionerna om ”frihandel” i Washington inte har något med frihandel att göra, att det bara är frågan om att de rika vill berika sig genom någon form av ”omfördelning” (redistribution).

Och det är förstås där som han resonemang havererar fullständigt. Hur skulle detta system ha kommit till? Alla som känner till Washingtons politiska sektor vet att det förvisso finns tusentals lobbyister för olika mer eller mindre små och bisarra särintressen, men det finns också inflytelserika organisationer och mäktiga politiker som styrs av idéer och ideal. Det sker en dragkamp mellan dessa intressen, som i alla demokratier, och tyvärr vinner inte alltid rätt sida.

Men att påstå att att USA:s frihandelsdebatt och den politik som faktiskt förts i decennier enbart är en någon sorts konspiration av ”the rich and powerful” är förstås helt knäppt.

Dessutom är detta något som polariserar och förgiftar debatten. Bakers uppfattning reducerar ju dem som argumenterar för frihandel till antingen naiva idealister som inte förstår vad deras idéer egentligen leder till, eller till kallhamrade cynikern som gå de rika och mäktigas ärenden. Alla försök att hitta en gemensam inställning, exempelvis ”hur skall vi kunna skapa frihandelsavtal som kan accepteras av de beslutande församlingarna med så få, små och oskadliga kompromisser som möjligt” blir med Bakers attityd inte möjlig.

Han har ju redan avfärdat frihandlare som dumma eller onda.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd. Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknel...

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd.

Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknelsen med EU som vissa afrikanska ledare gjort är möjligen lite överoptimistisk.  Men utvecklingen är ändå positiv.

African Continental Free Trade Area (AfCFTA) rullar sakta framåt. 17 länder har ratificerat avtalet. När man kommer upp i 22 länder börjar avtalet att gälla.

African Development Bank (AfDB) räknar med att implementeringen kommer att ge en 15 procent ökning av handeln och ett netto på 2,8 miljarder dollar i ytterligare tillväxt.

Alla beräkningar av den typen är osäkra, men en entydig erfarenheten säger att handeln och därmed välståndet ökar när det finns avtal på plats som säkrar långsiktigt stabila förhållanden.

Afrikas problem är att många av länderna ofta legat i krig och dessutom handlat med forna kolonialherrar. Te, kaffe, vin och liknande har handlats från Europa — ibland trots att produkterna kommit från grannländerna. Man har fått flyga mellan afrikanska länder visa Paris eller London.

Afrikanerna har också haft fokus på att få tillgång till EU:s marknad. Det är självklart att EU bör ha frihandel med omvärlden, men regeln är att länder handlar med sina grannar. Det gäller även mycket utvecklade och globaliserade ekonomier som Sverige, Tyskland, Frankrike. De dominerande export- och importländerna är grannarna. Att Afrika börja få frihandel mellan de afrikanska länderna är mycket betydelsefullt.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar. Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara prote...

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar.

Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara protektionistiskt inte stämmer, så är den motsatta bilden inte heller sann.

När Donald Trump startade handelskriget mot EU (där det för tillfället råder vapenvila) motiverade han detta med att EU hade högre tullar mot USA än tvärt om. Hans påståenden var som vanligt spretiga, inexakta och extremt överdrivna, men i princip hade han rätt. EU:s tullar är högre mot USA än USA:s tullar mot EU. Till det kommer ett mer komplext regelverk och stora subventioner på livsmedelsområdet. Även USA har dock både byråkrati och subventioner så inslagen av icke-tariffära handelshinder är svåra att jämföra.

Men faktum kvarstår. EU:s tullar har historiskt varit högre än USA:s. USA:s rykte om att vara pådrivande i frihandelsfrågor är välmotiverat trots en hel del tråkiga undantag.

Det betyder förstås att USA:s konsumenter har gynnats av att kunna köpa europeiska varor med låga tullar och i bästa fall delvis betalda av EU:s skattebetalare, medan EU:s medborgare fått betala mer för amerikanska produkter och dessutom sett sina pengar försvinna utomlands.

USA har vunnit, EU har förlorat.

Men i Trumps bisarra förställningsvärld är det förstås tvärt om.

Tyvärr är EU-eliten inte så mycket bättre än Donald Trump. Jean-Claude Juncker deklarerade i ett tal i Hamburg att:

”So now we will also impose import tariffs. This is basically a stupid process, the fact that we have to do this. But we have to do it. We will now impose tariffs on motorcycles, Harley Davidson, on blue jeans, Levis, on Bourbon. We can also do stupid. We also have to be this stupid.”

Han förstår uppenbarligen att strafftullar mot USA är en korkad åtgärd, men uppfattar att de är nödvändiga (”…we have to do this”).

Det är förstås inte alls sant. Ingenting tvingar EU att straffa sina egna medborgare med högre priser på import från USA bara för att Trump straffar sina medborgare med högre priser på import från EU.

Nu när EU och USA skall starta nya förhandlingar om ett frihandelsavtal är det ett excellent tillfälle för EU:s politiker — främst Juncker och Malmström — att deklarera att ”Donald Trump vinner handelskriget” och ta bort hoten om strafftullar. Det kommer att ge stor trovärdighet till EU:s hållning  i de kommande förhandlingarna och underlätta för de intressen som EU verkligen vill driva.

Att det inte finns en frihandelsavtal mellan EU och USA är mycket märkligt. USA är EU:s största handelspartner. EU importerade för drygt 500 miljarder dollar och exporterade för nästan 600 miljarder dollar. Dessa siffror motsvarar ett tätt samarbete mellan EU och USA. Att villkoren för det samarbetet inte finns långsiktigt fastslaget i ett frihandelsavtal är förstås till stor nackdel för alla inblandade aktörer.

Dessutom är USA och EU de mest betydelsefulla internationella aktörerna när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Att banden över Atlanten är så starka som möjligt är önskvärt också av det skälet. Många inom EU gillar inte Donald Trump, men det kommer en tid efter Trump, antingen i och med presidentvalet 2021 eller 2025. Frihandelsavtalet mellan USA och EU kommer knappast vara klart till 2021. Snarare kommer det att bli en valfråga till valet 2025, och hur EU har betett sig påverkar förstås den amerikanska debatten.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Ryktet om EU som en protektionistisk organisation är starkt överdrivet. Men det finna brister i handelspolitiken. Inriktningen avgörs bland annat vid valen till EU-parlamentet i maj.

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar. Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis. Med det menar han förstå...

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar.

Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis.

Med det menar han förstås att de fyra friheterna; för varor, tjänster, arbetskraft och kapital inte kostar något att upprätthålla. Eller, något kostar det väl, men den kostnaden är i alla händelser mindre än att upprätthålla gränserna och minska den fria rörligheten.

Tyvärr ägnar sig EU åt en rad andra verksamheter som kan ifrågasättas. Därvidlag är EU inte unikt. Var helst det finns en politisk organisation utan stenhårda institutionella ramar för sin verksamhet kommer ”kreativa” och ”välmenande” individer att försöka kidnappa den för sina egna syften. Det gäller statsmakterna i EU:s medlemsländer. De ägnar sig undantagslöst åt saker vars värde kan ifrågasättas eller som är uppenbart destruktivt och slösaktigt. Gemensamt för dessa projekt är att medborgarna nästan aldrig har efterfrågat dessa projekt eller ens vet om att de existerar. Och det mesta av vad EU ägnar sig åt har medlemsstaterna stått bakom.

Man kan konstatera att många politiker som tidigare varit motståndare till EU nu är rätt entusiastiska. De har nämligen kommit på att politik man inte kan få igenom i hemlandet kanske kan genomföras på EU-nivå, på tryggt avstånd från de egna väljarna. Dessa politiker ser dessutom gärna att EU skall kunna ta för sig av medlemsstaternas beslutanderätt genom majoritetsbeslut. EN EU-skatt finns alltid på agendan, högt upp eller lite längre ner. Många inbitna EU-federalister har varit med länge och är gamla. De har lärt sig vara tålmodiga. Det vet att tålmodigt driva frågor, även om dessa kanske kommer att förverkligas efter det egna frånfället.

Därför är det oerhört viktigt att de som väljs till Europaparlamentet har fokus på att behålla det med EU som är bra och värdefullt; öppenhet, handel, rättstat, maktdelning, men motarbetar federalism, byråkratisering, överföring av makt till EU annat än som ett resultat av total enighet mellan medlemsstaterna.

Det radikala EU-motståndet är lika orimligt som den naiva EU-entusiasmen. Tyvärr har EU-debatten i Sverige fastnat i skyttegravarna från folkomröstningen om medlemskap vilket i hög utsträckning blockerar den seriösa debatten om vilken inriktning av EU som är bäst ur svensk synpunkt. Det finns självklart nationella intressen som varierar mellan länder — Frankrike och Tyskland har andra mål med EU än vad Sverige har. Det är lite tabu att tala om ”nationella intressen” i Sverige, men det är en självklar del av debatten i alla andra EU-länder.  Det är bara i högtidstalen det finns ett enda mål med EU — när TV-lamporna slocknat och journalisterna har packat ihop sina bandspelare startar dragkampen igen. Visserligen en i huvudsak fredlig och civiliserad dragkamp, men icke desto mindre en kamp om att samarbetet också skall gynna de egna, nationella intressena.

Den viktiga frågan till dem som står på listorna till EU-parlamentet i valet i maj är alltså hur de vill att EU skall utvecklas. Tycker de frihandel, öppenhet och rättstat är det viktiga, eller tycker de att EU skall bli ytterligare en stat som pysslar med allt och ingenting utan fasta gränser för sin kompetens?

Eller enklare. Vill de att EU skall göra det som är bra och gratis, eller det som är dåligt och kostar pengar?

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Visa flera posten