Frihandel i media vecka 47

Även den här veckan saknas det i stort sett nyheter om frihandel i svenska media. I stället blir det ett antal klipp från den internationella scenen.


Liam Fox, Storbritanniens handelsminister, har sagt att han tror att många frihandelsavtal med EU går att kopiera och använda vid Brexit. Andra konservativa politiker tror inte detta, och även experterna menar att det är en orealistisk tanke, enligt The Sun:

”Theresa May has said she wants existing trade deals we negotiated as EU members with more than 60 countries to roll over after Brexit – to give businesses certainty about our future trading arrangements.

And earlier this month International Trade Secretary Liam Fox said discussions with many countries had begun, while his chief negotiator Crawford Falconer said most third countries had signalled they were keen to keep current trading arrangements in place.

But speaking at a pro-Brexit conference in London yesterday, Mr Hands said: “Of course, there are 40-plus of these agreements, some of which are much more useful than others, so of course there isn’t a guarantee we’re going to get all 40-plus of these agreements transitioned.”

Last week international trade lawyers said copying and pasting the trade deals would be practically impossible.

Trade expert Philippe De Baere told the Commons International Trade committee: “You cannot just copy and paste these agreements.”

He said countries such as South Korea would object to replicating the deal like-for-like because they wouldn’t be guaranteed the same amounts of quotas and consumer demand as they get from their existing arrangements with the EU.”



Global News´s Tasha Kheiriddin är emot ett frihandelsaval mellan Kina och Kanada, men inte på grund av handelsfrågor, utan därför att Kina är en diktaturstat som verkar även utanför Kinas gränser:

”China has no free press. The country ranks worst in the world for internet freedom, routinely censoring its citizens and monitoring their communications. Beijing is even working on a facial recognition system that reportedly will be able to track every one of its 1.3 billion people, via a network of cameras that will be able to ID faces within three seconds, with an accuracy level of 88 per cent or greater.

The greater problem with China, however, is that its authoritarian attitudes don’t stop at its borders.

It is notorious for pressuring members of the Chinese diaspora overseas to promote its agenda through a so-called “united front” effort. The United Front Work Department is an arm of the Chinese Communist party which pushes for global “soft power,” now one of the top priorities of President Xi Jinping’s government. United Front does so by burnishing the image of China overseas — funding development projects, endowing universities, even perhaps helping to overthrow a government now and then (looking at you, Zimbabwe).

China’s leadership isn’t even hiding its expansionist plans anymore.

READ MORE: Influential, misinformed Canadian media hurts China-Canada relations: envoy

In October, Xi used the 19th National Congress of the Communist Party of China to amend the party’s constitution to create a “guide to action for the entire Party and all the Chinese people to strive for the great rejuvenation of the Chinese race.” Ethnicity, not nationality, is deemed to be the unifying element: Premier Li Keqiang said earlier this year that “the Chinese race is a big family and feelings of love for the motherland, passion for the homeland, are infused in the blood of every single person with Chinese ancestry.”

Author Clive Hamilton, a professor at Charles Sturt University in Australia, recently chronicled Chinese efforts to exploit its diaspora in Australia by funding education systems and pushing Chinese-language media to sing the praises of Beijing. Hamilton’s book was spiked by its publisher because it was worried about “potential threats to the book and the company from possible action by Beijing.” The publisher, Allen & Unwin, cited “Beijing’s agents of influence” and said printing the book would raise “the very high chance of a vexatious defamation action against Allen & Unwin, and possibly against you personally as well.”

Even here in Canada, the regime targets so-called “ethnic” Chinese individuals. Denzil Minnan-Wong, a Toronto-area city councillor and Canadian-born son of a Chinese immigrant father, acknowledged to the Globe and Mail that he had been exposed to Chinese pressure over a trip he had planned to Taiwan. “I have travelled to Taiwan before. And the Chinese government has expressed concern to me that they’re not pleased,” Minnan-Wong said (he took the trip anyway).

So why, fresh after denouncing human rights violations in the Philippines, would Trudeau blithely ignore the state of affairs in China and contemplate a free trade deal with Beijing?

In the past, Canada has denounced race-based societies such as 1980s South Africa, whose apartheid system Canada helped bring down by encouraging sanctions and boycotts by major trading partners. The Progressive Conservative government of Brian Mulroney did not seek out trading opportunities with this oppressive regime; it sought to free the people there instead.”


Bloomberg Ryan Beene skriver att bilindustrin har glädje av NAFTA och ber Trump att behålla avtalet:

”Instead of threatening to pull out of Nafta, the Trump administration should be courting new trade partners to boost U.S. jobs and exports, the head of a U.S. trade association for automobile manufacturers said Monday.

Trump has warned he will pull out of the Nafta trade pact if Mexico and Canada are unwilling to revamp the deal to be more favorable to the U.S. Among the Trump administration’s most contentious proposals is one to require automobiles built in the region to source half of their parts from U.S. factories. The fifth round of talks began in Mexico City on Nov. 15 and wrap up on Tuesday.

Current U.S. free trade deals allow automakers to export U.S.-made vehicles without tariffs to 20 countries, representing just 9 percent of the global auto market, said Mitch Bainwol, chief executive officer of the Alliance of Automobile Manufacturers, which represents automakers including General Motors Co., Ford Motor Co. and Daimler AG.

”The bottom line is, the problem isn’t free trade, but rather it is that we don’t have enough free trade agreements,” Bainwol said in prepared testimony submitted for a field hearing in San Antonio, Texas, called by Republican Senator John Cornyn on the administration’s North America Free Trade Agreement renegotiation.

Mexico has free trade pacts with 45 countries that allow automakers to export vehicles made there to 47 percent of the global auto market without facing tariffs, Bainwol said.

Bainwol warned that proposal and other changes to auto rules proposed by the U.S. in talks now underway would increase costs for automakers and fail to reduce U.S. trade deficits with Mexico, one of the Trump administration’s top priorities for the Nafta talks.

”While we wholeheartedly support this Administration’s goal of growing U.S. manufacturing and jobs, making Nafta’s auto rules of origin more stringent will have the opposite effect,” Bainwol said.”

Frihandel i media vecka 38

2018-09-20 The Guardian skriver om EU-toppmötet i Salzburg där Frankrikes president Macron är en hard liner mot Storbritannien medan Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, invände mot dem som vill se "britterna lida": "Emmanuel Macron has appealed to hi...

Frihandel i media vecka 38


The Guardian skriver om EU-toppmötet i Salzburg där Frankrikes president Macron är en hard liner mot Storbritannien medan Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, invände mot dem som vill se ”britterna lida”:

”Emmanuel Macron has appealed to his fellow European leaders to maintain their tough approach to Brexit in response to Theresa May’s demand for compromise and accusations that the French president wants to make Britain suffer.

Macron, who is fighting a rearguard action against the rise of populism in Europe, said blocking any attempt by the UK to pick and choose elements of EU membership had to be the priority in the dying days of the Brexit negotiations.

“May spoke last night,” Macron said of the UK prime minister’s presentation to the leaders in Salzburg. “My first wish is to stay united and to have a common approach, the 27. It is essential. The second thing is that we remain coherent. The solution must be found. The third thing is that we need to have a real retirement agreement by November.”

A number of fellow EU leaders have conceded that compromise from both sides is needed to reach a deal both on avoiding a hard border on the island of Ireland and on the future framework of a trade deal.

The nationalist prime minister of Hungary, Viktor Orbán, who has sparred with Macron over migration, told reporters he was getting close to building a majority of member states in opposition to “a camp of prime ministers” who believe the “British must suffer”. “I don’t like that approach at all,” he said.

Over coffee at the end of a dinner that finished after midnight, May insisted the UK had moved its position and it was the turn of Brussels to reciprocate.”


DI rapporterar om Theresa Mays offensiv för sin plan för brexit inför gårdagens EU-toppmöte: 

”Theresa May ska vid onsdagskvällens toppmötesmiddag i Bryssel övertyga de övriga EU-ledarna att komma henne till mötes. På torsdagen fortsätter EU27 att prata brexit – utan sin brittiska kollega.

Redan inför mötet bad hon åter EU-ledarna om kompromisser, särskilt kring gränsen mellan Nordirland och Irland.

”För att nå ett bra resultat måste även EU, efter att Storbritannien nu har utvecklat sin position, göra det. Ingen sida kan begära något helt oacceptabelt från den andra sidan, som en yttre tullgräns mellan delar av Storbritannien – vilket inget annat land i den här situationen kan acceptera – eller att Storbritannien ska ha rättigheter som i ett EU-medlemskap utan plikterna”, skriver hon i en gästkommentar i den tyska dagstidningen Die Welt på onsdagen.

Hon håller också fast vid planerna från regeringsmötet på lantstället Chequers i juli om omfattande frihandel även efter brexit.

”En frihandelszon mellan Storbritannien för varor och lantbruksprodukter, knuten till ett förenklat tullförfarande, skulle göra tull- och regulatoriska kontroller mellan våra gemensamma gränser överflödiga och upprätthålla de integrerade leveranskedjor och just-in-time-processer som arbetsplatser i alla våra länder är beroende av.”

Theresa May tillbakavisar invändningar att man inte kan dela på frihandel för varor och tjänster.

”Inget frihandelsavtal som EU någonsin har skrivit under behandlar varor och tjänster lika”, skriver Theresa May i Die Welt.”



Arvid Åhlund, ledarskribent på DI skriver om USA och Kina som är på väg mot ett långvarigt handelskrig:

Donald Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon, numera en sorts global landsvägsagitator för den auktoritära nationalismen, väcker stor fascination i den liberala pressen (DN är besatta av honom, liksom Economist och de amerikanska drakarna), men säger sällan något värt att upprepa.

När han talar om Kina ska man dock lyssna.

Steve Bannon, som likt Donald Trump ser relationen mellan världens två största ekonomier som ett nollsummespel snarare än något som skapar mervärde, artikulerar den amerikanska presidentens linje mot Kina med stor precision. Den sträcker sig längre än handelskriget som trappades upp ytterligare i veckan, är mycket radikal men också mycket konsekvent.

”De som jobbar för Trump har vid det här laget insett att han ändrar sig i många frågor, men är villig att dö för sin ståndpunkt när det gäller Kina”, framhärdade Bannon i en intervju häromveckan.

Det övergripande målet, tillade han, är att driva internationella produktionskedjor – den globala ekonomins byggstenar – ut ur Kina, vilket i praktiken skulle vända upp och ned på världsekonomin.

Det är mot denna bakgrund man bör förstå Trumps beslut i tisdags att belägga ytterligare kinesiska varor med tullar till ett värde av drygt 1 800 miljarder kronor, vilket sammantaget innebär att omkring hälften av all kinesisk export till USA från och med nästa vecka kommer att vara tullbelagd.


Att ge sig på Mexiko, Kanada och EU är galenskap; med Kina är det annorlunda.

Donald Trump har rätt i sak när han beskyller landet för att sko sig på andra. Peking har systematiskt begränsat tillträde till marknader, stulit företagsidéer, teknik och manipulerat sin valuta sedan inträdet i WTO för 17 år sedan.

Till och med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström pekade i fjol ut Kina som den internationella handelns ”stora syndare”.

Skillnaden är att Donald Trump faktiskt backar upp ord med handling. Inte vidare taktfullt förvisso, men det kan vara värt att ha i åtanke att synen på den amerikanska presidenten i Asien är en annan än i Europa. I både Kina och Japan omnämns han ofta som en skicklig taktiker, snarare än en otillräknelig luns.

Likafullt: ska kineserna förmås att spela rent, krävs en enad front. Att USA, EU och Japan under det senaste året börjat koordinera strategier är en bra början (och en märkligt underrapporterad utveckling). Att EU-kommissionen i veckan presenterade en reformplan för WTO är också utmärkt.”






Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
Kinas export är det minsta problemet.

Trumps handelskrig förhindrar en rationell hantering av Kina

Kina är ett problem genom sitt aggressiva beteende på handels- och ekonomiområdet. Omvärlden skulle behöva svara med en enad front och en kombination av dialog och smarta påtryckningar. Men så länge Trump bedriver handelskrig mot Kina och sina alliera...

Trumps handelskrig förhindrar en rationell hantering av Kina

Kina är ett problem genom sitt aggressiva beteende på handels- och ekonomiområdet. Omvärlden skulle behöva svara med en enad front och en kombination av dialog och smarta påtryckningar. Men så länge Trump bedriver handelskrig mot Kina och sina allierade är detta inte möjligt. 

Donald Trump hotar nu med nya tullar mot Kina på 200 miljarder dollar.

Trump har också gjort klart att USA står redo att införa ytterligare tullar till ett värde av 267 miljarder dollar – i praktiken på all kinesisk import som fortfarande är tullfri. Detta om kineserna svarar med mottullar — vilket de redan gjort.

Detta hotar att dra ner Kinas tillväxt. Kina har svårt att svara med samma mynt då USA exporterar mindre till Kina än landet importerar — vilket är grunden för underskottet i USA:s handelsbalans mot Kina. Samtidigt skadas den amerikanska ekonomin av att produkter från Kina blir dyrare, men de mätbara effekterna är långsammare eftersom pengarna från tullarna hamnar i USA:s stadsbudget, och minskad import av kinesiska produkter leder till att amerikanerna köper mer inhemska produkter, alternativt sparar och investerar.

Leder detta till att USA kommer att vinna handelskriget?

Knappast. Även om Kina är en diktatur — eller just därför — vill inte ledarna visa svaghet.

Med andra ord kommer konflikten att eskalera. Kinas stöd för USA:s dialog med Nordkorea är mindre aktivt. Kinas ambitioner som uttrycks i målet ”Made in China 2025” kommer de knappast ge upp. Det handlar om att Kina satsar på att bli världsledande på robotisering, AI och andra högteknologiska områden. Det är förstås ett hot mot USA, inte minst för att Kina har klara ambitioner på att utmana USA även när det gäller geopolitisk och militär dominans. Kina vill också ha oceangående hangarfartyg och ett globalt bassystem.

Här är det alldeles klart att Kina är ett problem. Kina expanderar genom billiga lån från statliga banker till sina industrier, billiga transporter, aggressiva strategier för att kommer över teknologi, likgiltighet för intellektuella rättigheter. Det är sannolikt att Kina även ägnar sig åt storskaligt industrispionage och stöld av företagshemligheter.

Detta är förstås en situation som inte kan hanteras genom protektionism och som i grunden inte har med frihandel eller inte att göra.

Kina är en konstruktiv partner på vissa områden, men en målmedveten maktspelare på andra och testar regelbundet vad man kan komma undan med. Att försöka hantera Kina genom aggressiva påtryckningar kommer inte att fungera. Däremot är dialog en möjlig väg. USA, Australien, Kanada, Japan och EU har redan börjat samarbeta mot Kina, men behöva ha en än mer enad front.

Men så länge USA driver ett handelskrig mot Kina, och Kanada, och EU, och underminerar WTO,  är varken en dialog med Kina eller en enad front med övriga länder möjlig.

Kina är under tryck, men kan å andra sidan göra som man vill. USA driver ett destruktivt handelskrig mot Kina men uppnår inget av målen på varken kort eller lång sikt.

Det är det riktigt allvarliga problemet med Trumps handelskrig. Bristen på handling nu riskerar att ge problem om tio år då Kina med säkerhet har uppnått en rad av sina mål och är en ännu mäktigare aktör på alla områden.

Man behöver inte vara särskilt misstänksam mot Kina för att inse att en värld där Kina både kan diktera villkoren för världshandeln och utmanar USA som världspolis inte är enbart idyllisk.


Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Global frihandel är en mänsklig rättighet

Det är individer, inte länder, som handlar med varandra. Att regeringar lägger sig i vilka som får sälja vad till varandra är ett ingrepp i den personliga friheten och ett angrepp på äganderätten. Därför är frihandel det enda moraliskt acceptabla. Förra vecka...

Global frihandel är en mänsklig rättighet

Det är individer, inte länder, som handlar med varandra. Att regeringar lägger sig i vilka som får sälja vad till varandra är ett ingrepp i den personliga friheten och ett angrepp på äganderätten. Därför är frihandel det enda moraliskt acceptabla.

Förra veckan behandlade frihandelsbloggen de viktigaste ekonomiska argumenten för frihandel. De är absolut centrala i den dagliga debatten, men

Men det finns också en uppsättning filosofiska argument för frihandeln. Med detta menas här principiella argument baserade på mänskliga rättigheter. Det finns förstås utilitaristiska argument, men de är i huvudsak samma som de ekonomiska argumenten.

Observera att nedanstående är en bloggpost.

Varje del i resonemanget nedan kan utvecklas till en bok eller i vilket fall en mycket lång artikel. Vad mänskliga rättigheter är och hur de motiveras är exempelvis ett helt filosofiskt område och vissa hävdar med rimliga argument att mänskliga rättigheter inte ens existerar, eller att de är kulturell konstruktion i vissa delar av västvärlden och inte har någon giltighet i andra delar av världen — eller till och med är en del i ett narrativ som upprätthåller en makthierarki där vita västerlänningar befinner sig i toppen, medan andra hävdar motsatsen.

Således kommer resonemangen nedan vara förenklingar, men förhoppningsvis fyller de ändå funktionen som en grundläggande argumentation för frihandel.

Handel betyder i sin enklaste form att människor byter saker med varandra av fri vilja.

En outtalad förutsättning är att de äger sakerna de byter mellan sig.  Redan här kommer första problemet, nämligen vad det innebär att äga och framför allt hur ägande uppstår. Det traditionella svaret är att ägande till fysiska ting uppstår genom att en individ ”beblandar sitt arbete” med de fysiska tingen. Den som börjar bruka ett stycke mark blir dess rättmätiga ägare. De främsta kritiken mot detta ligger i oron för vad som händer när det inte finns någon mark kvar. Just detta har dock inte visat sig vara ett problem. Bristen på jordbruksmark eller andra fysiska ting är inte en restriktion på människors möjlighet att äga. Industrikapitalismen förefaller kunna skapa hur mycket attraktiv egendom som helst.

Ett ytterligare problem är att mycket egendom, någonstans långt bak i historien, inte är förvärvad på ett lagligt sett. I praktiken all mark i Nordamerika är stulen från de som bodde där innan, indianerna. Och indianerna hade i sin tur ”tagit” marken från dem som bodde där innan de människor som med tiden blev indianerna kom till Amerika. Det är ett riktigt problem, men man kan konstatera att de institutionerna som definierar och upprätthåller äganderätt och andra mänskliga rättigheter inte var särskilt utvecklade bland indianerna. Det existerade förvisso rätt sofistikerade idéer om ägande och sätt att hantera konflikter även i indiansamhällena som var högt utvecklade, men i praktiken förlorade indianerna ett erövringskrig, vinnarna tog över och först då etablerades efterhand ett system med väl definierade äganderätter.

Ur en synpunkt är det förstås en moraliskt oacceptabel syn på saken. Men man skall ha klart för sig att erövringskrig inte var en unik företeelse på den tiden. Det var inte så att den vite mannen uppfann folkmord och ockupation för att kunna ge sig på indianerna. De första brittiska kolonierna etablerades i Amerika redan innan trettioåriga kriget hade brutit ut. Européer behandlade varandra med samma grymhet som de behandlade indianerna. Tvåhundra år senare bröt Napoleonkrigen ut i Europa, sen första världskriget och ryska revolutionen, andra världskriget och Sovjetunionens ockupation av Östeuropa. Problemet med att dagens egendom inte kommer ur en obruten följd av legitima överföringar av egendom är uppenbarligen hanterbart i praktiken och berör alla mänskliga samhällen. Att moralisera över detta är förstås möjligt, men kanske inte vidare meningsfullt.

Sammanfattningsvis är det rimligt att se äganderätt och därmed ägandet av specifik egendom som en mänsklig rättighet. Ägande är intimt sammankopplat med individen, dennes intellektuella och fysiska arbete och ägandet är i alla hyggligt välfungerande samhällen väl definierat och skyddat. Mycket talar för att en av grundbultarna för att skapa ett gott samhälle är att egendom är väl definierad och ägande skyddat av rättssystemet.

Handel är alltså att byta egendom mellan sig och är således en del av äganderätten som är en mänsklig rättighet.

Men varför är frihandel rätt? Får inte en mänsklig rättighet inskränkas?

Svaret är att rättigheter får inskränkas. Det är till exempel rimligt att inskränka någons frihet för att denna begått svåra brott, eller är en fara för sig själv och andra. Men, och detta är viktigt, det måste finnas riktigt goda skäl och ett tydligt och noga utformat regelverk och en process för att avgöra om någon brutit mot reglerna. Lagar, förvaltning, oberoende domstolar.

Att vi uppfattar de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som de viktigaste rättigheterna betyder inte att deras upprätthållande är de enda viktiga värdena som finns i ett mänskligt samhälle, bara att det måste finnas mycket goda skäl för att inskränka dom. Det får inte råda godtycke och regelverket får inte vara föremål för snabba och omotiverade förändringar.

Och detta är problemet med protektionism.

För det första finns det inga goda skäl att inskränka handel. Tvärt om:

Inskränkning minskar den ekonomiska tillväxten. Alla får det sämre.

Tullar gör varor dyrare för konsumenterna.

Företag kan bli utkonkurrerade av utländska företag, men det kan de också bli av företag i i grannkvarteret eller i nästa stad.

Folk kan förlora jobbet av utländsk konkurrens, men frihandeln skapar också jobb. Lösningen på att folk blir av med sina jobb och utbildning och en bra näringspolitik så att jobb också skapas, inte att skydda människor från förändring (det är förstås ytterst önskvärt att genom lagstiftning skapa en situation där inget företag går i putten och ingen någonsin förlorar jobbet — men det är inte möjligt).

För det andra är protektionism alltid ytterst godtycklig. Politikerna lägger på olika tullar på olika varor, från olika länder, inför kvoter på vissa varor från vissa länder med inte från andra, ändrar inhemska lagar och regler för att gynna vissa företag och stoppar direktinvesteringar från utlandet.

Det finns möjligen ambitioner att handla konsekvent, tillämpa principer och tydliga kriterier, men detta har aldrig lyckats. Om man ser till handelskrigen mellan USA, Kina och EU, Mexiko och Kanada är det redan, efter bara några månader, en helt obegriplig röra av åtgärder.

Tanken att detta skulle kunna leda till någon form av goda, planmässiga resultat är absurd. Det handlar bara om destruktion. Miljoner individer får se sina liv och livschanser bli en aning sämre.

Det är förstås inte lika illa mellan länder som inte ligger i handelskrig, men var och en som tittar på tullreglerna som gäller mot världen utanför EU blir djupt förvånad över alla olika tullar som gäller olika produkter, ofta ner på närmast bisarr detaljnivå.

Den som inte tror mig kan titta på Tullverkets webbplats, exempelvis här.

Det är ett totalt godtycke som drabbar enskilda individer i form av konsumenter, arbetstagare, entreprenörer, investerare.

Det är därför det är moraliskt rätt med global frihandel.



Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Problemet med särintressen är att de är många.

Politiker måste vara vaksamma mot särintressen

Ett särintresse är en liten välorganiserad grupp personer eller företag som skaffar sig förmåner på bekostnad av den övriga befolkningen. Politiker måste vara medvetna om att det finns en asymmetri mellan små och stora grupper när det gäller politisk på...

Politiker måste vara vaksamma mot särintressen

Ett särintresse är en liten välorganiserad grupp personer eller företag som skaffar sig förmåner på bekostnad av den övriga befolkningen. Politiker måste vara medvetna om att det finns en asymmetri mellan små och stora grupper när det gäller politisk påverkan.

Varför är det lättare att införa och behålla tullar och kvoter än att ta bort dom, trots att betydligt färre vinner på tullarna jämfört med dem som drabbas?

Svaret är skillnaden mellan koncentrerade förmåner och spridda kostnader.

Ett exempel: Låt oss säga att jag kan förmå politikerna i riksdagen att tvinga varje svensk att ge mig en krona per år. Min ekonomi skulle förbättras snabbt, 10 miljoner årligen. Jag har därmed extremt goda skäl och hyggligt med lobbyingstålar för att behålla min lilla förmån.  Däremot skulle ingen av er andra orka kämpa för att slippa betala en krona per år (ca 8 öre i månaden). Det är inte rationellt att ens skicka ett mail till er riksdagsman för att protestera. Och om ni gjorde det skulle det vara korkat av honom att ens fundera över frågan. Vem vinner väljare på att minska deras skatt med en krona per år?

Detta gäller stål och aluminumtillverkarna i USA och lantbrukarna i EU. Den lilla gruppen tjänar på handelshindren genom att kunna ta ut högre priser, medan den större grupp som är deras kunder inom tillverkning och livsmedelsindustrin förlorar ganska lite.

En mindre grupp är också enklare att organisera än en större grupp. Det är inte så svårt och kostsamt att se till att ingen sviker gänget när man är få, jämfört med om man är många. I den större gruppen av företag förblir man därför splittrade. Där hanterar man istället de ökade kostnaderna genom att friställa personal, lägre löneökningar och högre priser till konsumenterna.

Problemet med särintressen förvärras av att de är så många. Allt viktiga sektorer av samhället som arbetsmarknad, bostadsmarknad, energi, transporter har ett eller flera välorganiserade särintressen som strävar efter förmåner.

Handelsområdet är ett klassiskt slagfält för kampen mellan särintressen och allmänintresset.

Det är viktigt att politiker inser att denna dynamik finns. Annars är det svårt för dem att inte lyssna till det välorganiserade särintresset.

Och trots allt är politikerna uppgift att främst se till någon form av allmänintresse. Det är helt rimligt för en politiker att vilja ha tillväxt i en bransch. Men inte om priset för detta är lägre tillväxt i andra branscher eller ekonomin som helhet, vilket är konsekvensen av att höja priserna på vissa produkter genom handelshinder. Det bästa sättet att få god ekonomisk tillväxt är att störa ekonomin så lite som möjligt med tullar, skatter, subventioner, prisregleringar, förbud och påbud.




Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 37

2018-09-12 Bloombergs rapporterar det senaste om NAFTA: "Mexico’s chief Nafta negotiator headed to Washington as the nation reiterated that it’s prepared to pursue a new bilateral trade deal with the U.S. even if it ends up leaving out Canada. Kenneth Smi...

Frihandel i media vecka 37


Bloombergs rapporterar det senaste om NAFTA:

”Mexico’s chief Nafta negotiator headed to Washington as the nation reiterated that it’s prepared to pursue a new bilateral trade deal with the U.S. even if it ends up leaving out Canada.

Kenneth Smith Ramos and his team plan to work on wording of the U.S.-Mexico trade agreement that President Donald Trump intends to sign by the end of November. His visit is the first by a high-level Mexican negotiator since the two nations announced a framework deal at the end of August. Meanwhile, Canadian officials are huddled with Prime Minister Justin Trudeau in Saskatchewan, relaying the latest state of play two weeks after the nation rejoined talks to stay in the pact.


The U.S. and Canada remain at odds over a handful of core issues. They include anti-dumping dispute panels contained under Chapter 19 of the current deal, which the U.S. wants to remove and Canada wants to keep, and Canada’s protected dairy sector, which isn’t in the current deal but where the U.S. wants greater market access. Another point of contention is cultural industries, where Canada is seeking to preserve an exemption. Intellectual property and pharmaceutical patents are among other issues.

Read more: Things Are Not Going to Plan in Trump’s U.S. Trade Deficit Wars

“Nafta is trilateral deal, and that fact is a great asset,” Guajardo said. ”If in the end we see a scenario that we don’t expect nor hope for but can’t be ruled out — that there’s no agreement between Canada and the U.S. — then Mexico needs to take the next step, advancing on a bilateral deal, if it’s necessary. But I repeat, we’re betting that the trilateral nature is maintained.”

Smith Ramos and his team will seek to meet with both U.S. and Canadian negotiators during the Washington trip, according to a person familiar with the plans, who asked not to be named discussing private conversations.

Trump has threatened to hit Canada with auto tariffs if a deal can’t be reached to revamp Nafta. On Tuesday, Trump struck an upbeat tone, telling reporters that the deal-making with Canada “is coming along very well and we’ve all been dealing in good faith.”

Prominent members of Congress have warned the Trump administration that it can’t proceed under its current fast-track path without a trilateral deal, but the Trump administration has argued that it can.”



Nova Scotia, provins i Kanada, implementerar enligt The Star nu Kanades eget, interna frihandelsavtal. Det är kanske lite förvånande att Kanada inte har frihandel inom landet, men så är det. CETA, frihandelsavtalet med EU, har bidragit till det interna avtalet. Annars skulle EU:s företag ha bättre tillgång till den kanadensiska marknaden än de inhemska företagen:

”HALIFAX—Nova Scotia has introduced legislation implementing the Canadian Free Trade Agreement in the province.

The government says the Canadian Free Trade Agreement Implementation Act includes provisions that make it enforceable in Nova Scotia on labour mobility and other areas.

The free trade agreement was signed in principle in 2016 by provincial and territorial governments and came into effect in July 2017.

The agreement includes provisions for binding dispute resolution and labour mobility enforcement.

Provinces have until the end of this year to have an enforcement mechanism in place.

Nova Scotia says more than half its trade is with other provinces, totalling over $8.4 billion in exports of goods and services in 2016.

“At its core, the Canadian Free Trade Agreement is designed to reduce trade barriers and enhance the flow of goods and services, investment and labour within Canada,” Trade Minister Geoff MacLellan said in a statement.

“Interprovincial co-operation and trade is critically important in creating jobs and opportunities for Nova Scotians and Canadians.”



Intervju med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström i VA-finans:

””EU och USA hoppas nå konkreta resultat om ett frihandelsavtal på kort eller medellång sikt.”

Det skrev EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström på Twitter på måndagen efter sitt möte med USA:s handelsrepresentant Robert Lighthizer.

”Vi diskuterade hur vi går framåt och identifierar prioriteringar på båda sidor, och hur vi når konkreta resultat på kort till medellång sikt”, skrev hon.

I augusti sade hon till Sveriges Radio att hon hoppades på ett avtal under nästa år. Kommissionens femåriga mandatperiod löper ut i november 2019.

”Mycket arbete återstår denna höst. Våra medarbetare kommer att stå i nära kontakt de kommande veckorna”, fortsatte hon.

Cecilia Malmström och Robert Lighthizer följer upp överenskommelsen den 25 juli mellan USA:s president Donald Trump och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

De två enades då om att förhandla fram ett begränsat frihandelsavtal. Främst skulle det innebära att skrota tullar på industrivaror, dock med motorfordon undantagna.

Cecilia Malmström kommer att träffa Robert Lighthizer igen mot slutet av månaden, sade hon. Möten på tjänstemannanivå följer sedan under oktober månad.

USA:s handelsrepresentant gav också ut ett uttalande om mötet. I oktober kommer tjänstemän att fortsätta diskussionerna för att sänka tullar och icke-tariffära handelshinder.


kommer sedan att träffas i november för att avsluta på ett antal områden. Vi hoppas särskilt på tidiga överenskommelse inom tekniska handelshinder”, skrev USA.

Alla områden i överenskommelsen från den 25 juli berördes under måndagens möte, sade uttalandet.

Förutom skrotandet av tullar och hinder för industrivaror i allmänhet nämnde överenskommelsen i juli sänkta handelshinder för tjänster, kemikalier, läkemedel, medicinsk utrustning och sojabönor.

Vidare ska USA:s försäljning av flytande naturgas (LNG) till EU förenklas.

Ytterligare ett område är samarbete om standarder för att underlätta handel och minska byråkratiskt krångel.

Dessutom ska EU och USA samarbeta för att reformera världshandelsorganisationen WTO för att förhindra orättvisa handelsmönster. Kina nämndes inte uttryckligen, men är huvudmålet.

USA:s uttalande sade vidare att båda parter ska inleda konsultationer för att förankra förhandlingsmandaten. I USA blir det med kongressen och i EU med EU-länderna och Europaparlamentet.”



Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Teknisk utveckling som minskat transportkostnader har haft stor betydelse för handelns utveckling. Men politiken är lika viktig.

Varför är frihandel bra — det ekonomiska svaret

Det finns flera skäl till att frihandel är bättre än någon form av reglerad handel. Ett skäl är att frihandel ökar det materiella välståndet.  I dag tar vi det ekonomiska svaret och nästa vecka det filosofiska. Frihandelsfrågorna var nästan helt frånvara...

Varför är frihandel bra — det ekonomiska svaret

Det finns flera skäl till att frihandel är bättre än någon form av reglerad handel. Ett skäl är att frihandel ökar det materiella välståndet. 

I dag tar vi det ekonomiska svaret och nästa vecka det filosofiska.

Frihandelsfrågorna var nästan helt frånvarande i det svenska valet. Det är ur en synpunkt rimligt eftersom det finns en bred samsyn bland svenska partier om att frihandel är bra, samt att handelspolitiken hanteras av EU.  De olika turerna kring i Trumps handelskrig med Kina och EU fortsätter. Detta är mycket intressant men knappast meningsfullt att kommentera löpande.

Det kan därför vara på sin plats att återgå till frågan om varför frihandel är önskvärt?

Frihandel är bra för att det gör alla inblandade rikare.

Men är det så, och varför?

Om vi börjar med handel mellan människor finns det flera skäl till att välståndet ökar.

  1. Om man har överskott av något kan man använda överskottet och byta till sig något man har underskott av.
  2. Specialisering ger effektivitet. Den som kan byta på en marknad kan specialisera sig genom att tillverka en produkt och byta till sig andra produkter.
  3. Ju fler som specialiserar sig desto större effektivitet. Exempelvis är skomakaren specialist på att göra skor. Men han använder produkter från andra specialister som garvar skinn, tillverkar tråd, gummisulor, öljetter, skosnören, spännen. Den som garvar skinnet får det från slaktaren, som i sin tur fått djuret från bonden. Den som tillverkar spännen och öljetter är en del i en värdekedja som börjar i gruvan där man utvinner malm, fabriken som förädlar malmen till stål. Tillverkaren av gummisulor är en del av värdekedja som börjar på gummiplantagen och via kemiska fabriker där man tar fram gummi som passar till skosulor.

I den process som beskrivs ovan ingår tusentals människor som inte känner eller ens bryr sig om varandra. I gruvan finns dessutom maskiner som tillverkas på annat håll, av människor som behöver bo och äta och därför har bostäder tillverkade av andra människor och äter mat tillverkad och distribuerad av ytterligare andra människor. Även i en enkel produkt som ett par skor är förmodligen tiotusentals människor delar av produktionsprocessen, i en dator eller en bil eller ett flygplan handlar det om miljoner.

När det gäller skorna kunde de en gång tillverkas av en person på en gård. Den personen klarade alla delar av processen från att föda upp och slakta djuret, bereda skinnet, skära till, sy, pligga och alla andra moment som var nödvändiga för att få fram ett par dojjor. Det paradoxala är att vi som lever i ett ”kunskapssamhälle” ofta kan betydligt mindre än en järnåldersbonde. Men det är också vitsen med ett kunskapssamhälle. Kunskapen finns spridd på miljoner individer och manifesteras i samhällsinstitutioner, infrastruktur och tekniska system. Marknadsekonomin får allt att fungera, och den bygger i sin tur på en politisk maktstruktur som upprätthåller lag, ordning och rättsstat så att vi kan vara trygga och lita på att avtal gäller.

Var och en av oss behöver inte kunna så mycket eftersom vi utan att anstränga oss eller ens tänka på det drar nytta av kunskapen hos miljoner andra individer, i många fall även sådana som inte ens längre existerar. Den dator den här bloggposten skrivs på bygger på decennier av utveckling och många av dem som deltagit har garanterat hunnit avlida. Men den kunskap de har lever kvar i datorn så att jag kan använda den — utan att kunna ett dugg om datorer.

Specialisering innebär inte bara att investeringar i kunskap används effektivare, utan även att produktionskapital används bättre. Det är smartare att en maskin går dygnet runt för att tillfredsställa efterfrågan på en produkt, än att två maskiner (dubbla investeringskostnaden) går halva dygnet och står still halva dygnet.

Att dela upp arbetet för att kunna öka specialiseringen förefaller närmast självklart förnuftigt. Vi vet genom egen erfarenhet att man blir bättre på något man gör mycket och kan koncentrera sig på. Men det finns ett annat fenomen som inträder vid arbetsdelning och som inte är lika lätt att se, nämligen lagen om komparativa fördelar.

För att illustrera den tar vi ett annat exempel:

X är advokat. Han debiterar 4000 kronor timmen för sitt arbete.

Han har en man, Y, anställd som städar kontoret för 500 kronor timmen.

Saken är den att advokat X är snabb och effektiv i allt han företar sig. Även på att städa. Han städar dubbelt så snabbt som Y som är anställd för att städa.

Borde därför advokat X sparka Y och börja städa själv?

Svaret är förstås nej. Om Y städar åtta timmar kostar det X 4000 kronor. Om X gör det jobbet sparar han alltså 400o kronor, men trots sin effektivitet tar det honom ändå fyra timmar, tid då han skulle kunna ha tjänat 16 000 kronor på att arbeta för sina klienter i advokatbyrån. Att städa själv skulle alltså inte spara X 4000 utan kosta honom 12 000 (16 000 – 4 000).

Både X och Y tjänar alltså på att samarbeta. Inte för att de båda gör det de är bäst på, utan för att båda gör det de är relativt sett minst dåliga på.

För att förtydliga.

X är bättre på att städa än Y, men han är ännu bättre på att vara advokat (relativt sett minst dålig).

Y är sämre på att städa än X, men han är helt värdelös som advokat (han är alltså relativt sett minst dålig på att städa).

Varför är det här viktigt?

Jo, därför att man kan intuitivt tro att att på en marknad konkurrerar man och bara den som är bäst har glädje av att konkurrera. Den tanken kommer från att när vi tänker på ”marknad” tänker vi på ”konkurrens” och då tänker vi på ”tävling”. Och i en ”tävling” finns det bara en ”vinnare”.

Men tack vare lagen om komparativa fördelar har alla glädje av att samarbeta på marknaden — även de som är dåliga på allt. Vilket är enkelt att bevisa genom att titta på sig själv eller sin bekantskapskrets. De flesta av oss är inte bäst på något, och hälften av oss är definitionsmässigt medelmåttor eller sämre på ungefär hälften av det vi gör. Men i en väl fungerande modern marknadsekonomi har den flesta av oss mycket bra, bra eller i vilket fall en dräglig tillvaro trots att vi inte excellerar på något område.

Överhuvud taget präglas marknader av samarbete i högre utsträckning är av konkurrens. Konkurrenssituationen inskränker sig till kamp om kunder, förhandlingar om pris med flera anbudsgivare och liknande som motsvarar några procent av verksamheten. När den delen av processen är avklarad vidtar i allmänhet samarbete som ofta sträcker sig över lång tid.

Vad har detta med frihandel att göra?

Svaret är att egentligen är det aldrig länder som handlar med varandra. Det är individer — oftast i form av de formella samarbeten vi kallar ”företag” — som handlar med varandra. Resonemanget om advokat X och hans städare Y kan direkt överföras till företag eller nationer. Det är anledningen till att lågt utvecklade länder som inte är bra på någonting jämfört med en mycket utvecklad nation ändå har nytta av att delta i handel med utvecklade nationer.

Ju större marknader desto mer kan företag dra nytta av specialisering, stordrift och arbetsdelning. Det är därför städer alltid har varit centrum för tillväxt och välstånd. När många människor samlas på en liten yta kan de samarbeta effektivt genom att utnyttja dessa tre faktorer. Den begränsande faktorn fram till 1800-talet var att transporter var dyra, långsamma och opålitliga. Detsamma gällde kommunikation. Brev rörde sig snabbare än varor, men i praktiken aldrig snabbare än en häst kunde springa.

Men på 1800-talet kom ångmaskinen, järnvägen och skepp med stålskrov. Transporter blev snabbare, billigare och pålitligare. Telegrafen gjorde att meddelanden kunde skickas över kontinenter inom några minuter eller timmar. Förhandlingar mellan företagare i olika länder kunde genomföras inom loppet av ett par dagar.

Plötsligt växte enorma marknader fram. Och inte bara i meningen avsättningsmöjligheter för produkter, utan också i meningen möjligheter till samarbete. Råvaror blev billigare, specialiserade underleverantörer kunde hittas i andra länder, standardiserade komponenter kunde tillverkas i miljoner för distribution över hela världen.

Specialisering, stordrift, arbetsdelning var en viktig del av den industriella revolutionen. Självklart finns det en rad andra faktorer, men de ingår inte i denna bloggs område.

Och detta har bara fortsatt. I dag bygger alla mer avancerade produkter på tusentals underleverantörer över hela världen och utvecklingskostnader som kräver globala marknader. Transporter är nästan gratis tack vare moderna containerfartyg.

För att kunna utnyttja kraften i denna utveckling gäller det att politikerna inte sätter käppar i hjulet genom tullar, kvoter, avvikande nationella standarder eller privilegier till inhemska företag.

Det gör att marknaderna krymper och specialisering, stordriftsfördelar och arbetsdelning minskar. Då minskar också det materiella välståndet.

Det är därför frihandeln är så viktig för välståndsutvecklingen.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 36

Denna veckas pressklipp domineras återigen totalt av NAFTA-förhandlingarna som gått in i någon form av slutskede. Mexiko har accepterat ett avtalsförslag, men Kanada är ännu inte klara. Tvistelösning, skydd för mejeri och kultur är stötestenar. 2018-09-07...

Frihandel i media vecka 36

Denna veckas pressklipp domineras återigen totalt av NAFTA-förhandlingarna som gått in i någon form av slutskede. Mexiko har accepterat ett avtalsförslag, men Kanada är ännu inte klara. Tvistelösning, skydd för mejeri och kultur är stötestenar.


CBS har en bra sammanfattning av Trumps handelskrig

The Trump administration’s trade battles with China, Canada, Mexico and other countries around the world can feel like a bewildering descent into the obscure. But you don’t have to be an expert to grasp that, in the era of globalization, a trade war upends the way countries have operated for decades.

Here’s a look at what these disputes are really about, how we got here and where things are headed next.

President Donald Trump’s push to impose tariffs on China and other countries is aimed at deterring what he views as unfair trade practices and, equally important, to encourage American consumers and businesses to buy and sell more goods made at home. To that end, the White House says the threat of tariffs is a powerful negotiating tool for winning what they say are better trade deals for all Americans.

Mr. Trump points to the trade deficit — the gap between U.S. imports and exports — as a measure of how well the country is faring in trade worldwide. By contrast, most economists say trade deficits aren’t necessarily bad, or even a helpful measure for gauging a nation’s economic health. That’s because it can reflect a strong economy and dollar, which in turn make imports less expensive. That can bolster both the U.S. and global economy.

Tariffs are taxes that companies pay on imported goods and services. Mr. Trump is using tariffs as a way to steer purchases to a country’s domestic producers, rather than foreign ones, or to create a ”level playing field.”

But tariffs can have the effect of raising prices for consumers instead. That’s because companies can charge higher prices when foreign competitors are forced to either absorb costs and ultimately pass on tariff costs to consumer. The higher the tariff, the more a domestic manufacturer may charge customers and bolster their business because there’s less competition.

For example, if a foreign company charges $1,000 for a washing machine, including a U.S. tariff, a domestic maker could raise its price on a comparable product from $500 to $800 from $500 and still turn a profit. That might be good for the company, but it’s expensive for consumers.


China is America’s largest trading partner, followed by Canada, Mexico, Japan and Germany, which trades as part of the EU.

The U.S. is now poised to significantly escalate the fight with China by imposing 25 percent tariffs on $200 billion in Chinese goods, possibly as early as Friday. Separately, steep duties proposed for all imported automobiles and auto parts may also hobble growth and threaten jobs, economists argue.

Economists say that move, which China has said it will counter with $60 billion more in tariffs of its own, could slow the economy.

Moody’s Investors Service forecasts that higher U.S. tariffs on Chinese imports could cut U.S. gross domestic product in 2019 by 0.25 percent, offsetting some of the gains from last year’s tax cuts. And Oxford Economics predicts in a full blown trade war, U.S. GDP could be shaved by 1 percent in 2020.

A new NAFTA?
The Trump administration is also threatening to slap heavy tariffs on imported cars and parts. Some experts fear that could cost hundreds of thousands of American jobs and raise auto prices in the U.S. by roughly 10 percent. Such taxes could not only hurt consumers, but also stifle niche areas like collecting and restoring classic cars.

The EU and U.S. suspended potential auto tariffs over the summer, but that truce may not hold for much longer, some observers predicted.

If all of that weren’t enough, Mr. Trump is also negotiating with Canada for revisions to the North American Free Trade Agreement after striking a preliminary deal with Mexico in August. A new agreement between the three countries could change the cost of doing business in North America.”


Köttet blir förhandlingsfråga om mellan EU och USA enligt ATL Lantbrukets affärstidning:

”Med garantier för export av nötkött som inte är behandlat med tillväxthormoner ska USA:s frihandelsskeptiska president övertygas om att inte chockhöja tullarna på europeiska exportvaror. Det är tanken bakom det förslag på förhandlingsmandat som EU-kommissionen vill ha av medlemsländerna. Kommissionen försäkrar att det inte handlar om att ompröva EU:s förbud av import av nötkött från djur som fått hormoner i tillväxtfrämjande syfte.

– Vi talar bara om nötkött som inte har använt tillväxthormoner, sa Daniel Rosario, talesperson för jordbrukskommissionär Phil Hogan vid måndagens kommissionspresskonferens i Bryssel.

Daniel Rosario underströk också att det inte heller är fråga om att utöka den tullfria kvoten på 45 000 ton. Det är viktigt för europeiska nötköttsproducenter som är känsliga för konkurrens utifrån.


Kvoten skapades när EU:s förbud mot tillväxthormonbehandlat kött fick underkänt av WTO, Världshandelsorganisationen. Det gav USA rätt att applicera strafftullar på varor från EU. Med sänkta tullar på en begränsad mängd nötkött kunde EU undvika det och samtidigt ha kvar förbudet. Sedan överenskommelsen 2009 har USA:s del av kvoten krympt. Det väckte missnöje redan under Barack Obamas regering, men frågan har blivit känsligare och mer akut med Donald Trumps aggressivare förhandlingsmetoder hängande över alla handelsfrågor.”

Dagens Nyheters ledarsida skriver om NAFTA-förhandlingarna:

”Utan tvivel har Nafta gynnat alla tre länderna. Efter nästan ett kvartssekel behöver avtalet ändå moderniseras för att täcka e-handel och annat som inte var uppfunnet vid starten. Fast de förändringar USA och Mexiko har enats om borde inte göra någon glad.

På onsdag är det meningen att handelsförhandlingarna mellan USA och Kanada ska återupptas. Mexiko är redan överens med Trumpadministrationen, och vill det sig väl blir resultatet ett något reviderat Nafta. Men presidentens lynniga utfall kan i värsta fall rasera hela bygget.

Utan tvivel har Nafta gynnat alla tre länderna. Efter nästan ett kvartssekel behöver avtalet ändå moderniseras för att täcka e-handel och annat som inte var uppfunnet vid starten. Fast de förändringar USA och Mexiko har enats om borde inte göra någon glad.

Regler om lokalt producerat innehåll och vissa bilarbetares löner ser mest ut som dyr byråkrati för företagen. Andra risker är spruckna leverantörskedjor och högre konsumentpriser. Att särskilt många fabriksjobb skulle återvända till USA är en illusion.

Kanada har klena argument för att behålla sina höga tullar på mejerivaror. Men det sätt som Trump försöker förolämpa sig till kanadensisk underkastelse är likafullt ett sorgligt skådespel. Uppgörelsen med Mexiko är inget vidare, men bättre än man hade kunnat frukta. Att lämna Kanada utanför det nya Nafta vore däremot ett allvarligt misstag.

Kongressen får en nyckelroll. Trump kan faktiskt inte riva upp handelsavtal hur han vill, även om han nu fräser att ingen ska lägga sig i vad han gör. Republikaner är av tradition frihandelsvänner. Tyvärr har de hittills fegat ur mot presidenten, även när hans urspårningar går emot deras intressen.

Förra veckan hotade Trump än en gång med att USA skulle lämna Världshandelsorganisationen, WTO. Konflikten med Kina trappas snart upp. Skället på EU fortsätter, och den löjeväckande motiveringen ”nationella säkerhetsskäl” upprepas när han hittar på nya tullar.

Handel är en bra affär. Det är bisarrt att en företagare fullständigt har missat det.”




Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Visa flera posten