Frihandel i media vecka 51

2018-12-20

South China Morning Post rapporterar om den femfaldiga expansionen av frihandelszonen i Shanghai:

Shanghai is considering expanding its free-trade zone fivefold to as big as 600 square kilometres, and include two areas where US electric carmaker Tesla and Malaysian hospital operator IHH Healthcare are already active, to increase its appeal to foreign investors.

(—)

The Shanghai government has set up a special task force to come up with detailed plans for the expansion of the free-trade zone, and these plans will be submitted to top authorities in Beijing for a final review and endorsement.

While Lingang is viewed as an ideal area to attract more foreign investment and international companies’ mainland China production operations, Shanghai wants to turn Hongqiao into an international medical centre by drawing top hospital chains and talent from across the globe.

China State Council guideline prioritises land use for free-trade zones, sets stage for further liberalisation
Sources said the expanded free-trade zone will further ease restrictions on foreign investment and grant foreign companies greater freedom in moving commodities and money in and out of mainland China.

The new free-trade zone will also enable more foreign businesses to open free-trade accounts, a major experimental move in the zone aimed at easing trade and investment. These accounts are viewed as a preliminary step in liberalising capital accounts, and were first introduced to the Shanghai free-trade zone in 2015.

President Xi breathes new life into Shanghai FTZ as he hopes to replicate reforms across China
These are considered offshore accounts for official purposes, with banking authorities allowing free capital flows between free-trade accounts and accounts outside mainland China.”

 

2018-12-19

Svenska Dagbladet. Janerik Larsson skriver om Trumps handelspolitiska självskadebeteende:

”I konservativa Washington Examiner läser jag en insiktsfull artikel om hur sättet på vilket Trump bedriver handelskrig mot Kina. I artikeln hänvisas också till denna analys från konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

Genom att Trump är besatt av att göra allt på egen hand och aldrig använda vare sig USAs tidigare allianser eller av internationella organ som världshandelsorganisationen WTO skadar han i praktiken USAs ekonomiska intressen.

Den enda förklaringen till Trumps agerande är att det är hans sätt att inför en okunnig hemmaopinion markera att han – bara han – kan göra något som är effektivt och gynnar amerikanska intressen. Man ska inte utesluta att det tillvägagångssättet kan göra honom omvald i november 2020, men ur amerikanskt ekonomiskt perspektiv är det negativt.

Trumpadministrationens ambition tycks vara att handlingsförlama WTO. Det sker genom att man vägrar utse nya domare till organisationens tvistelösningsfunktion. Examiner skriver att USA därigenom omöjliggjort det som vore det mest effektiva, nämligen att ta striden med Kina i WTO:

This Washington-created impasse means that the U.S. has effectively prevented itself from challenging China. Worse, as U.S. legitimacy wanes from failure to engage, China’s active role is giving Beijing greater clout in WTO reforms. If Washington is serious about pushing China to reform, this is the wrong way to do it. Trump would do far better to engage with allies in the WTO, create meaningful reforms and pursue legal remedies rather than engaging in a trade war in hopes of a new deal. After all, many of the administrations stated goals could already be enforced through the WTO. But, if the U.S. continues to purse it’s trade war while blocking reforms in the WTO, it may well find the tables turned with Washington on the losing end of a challenge from China over tariffs.

USA förlorar legitimitet i världssamfundet; Kina vinner legitimitet trots att WTO-vägen skulle vara det effektiva sättet att hantera de problem som inte bara USA ser i Kinas hantering av teknologiföretag.”

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Frihandel i media vecka 3

Inte många svenska nyheter om frihandel denna vecka. Broderlandet Finland får bidra med en notis, de negativa effekterna av Trumps handelskrig dominerar som vanligt, och till sist en påminnelse om att det i USA även finns en extrem vänster i ytterkanten av D...

Frihandel i media vecka 3

Inte många svenska nyheter om frihandel denna vecka. Broderlandet Finland får bidra med en notis, de negativa effekterna av Trumps handelskrig dominerar som vanligt, och till sist en påminnelse om att det i USA även finns en extrem vänster i ytterkanten av Demokraterna. 

2019-01-16

Finska Hufvudstadbladet citerar Timo Vuori vid Centralhandelskammaren om att Mays Brexitavtal röstades ner. I Finland är man lika oroad som i Sverige för utvecklingen: 

”Ett brittiskt utträde ur EU skapar avsevärda problem för över 15 000 finländska export- och importföretag, samt för de cirka 200 finländska dotterbolagen i Storbritannien som sysselsätter 12 000 personer där.

Det säger direktören för internationella ärenden vid Centralhandelskammaren, Timo Vuori i ett pressmeddelande.

På motsvarande sätt får de drygt 300 brittiska dotterbolagen i Finland med 20 000 anställda också bekymmer.

– Ett avtalslöst brexit innebär att Storbritannien ur ett handelspolitiskt perspektiv hamnar utanför EU:s inre marknad över en natt och blir ett tredje land, som till exempel Ryssland är.

Vuori säger att den brittiska regeringen snarast bör utreda olika alternativ för att säkra en fungerande handel med EU-länderna efter den 29 mars, då Storbritannien lämnar unionen.

– Det ligger i företagens intresse i såväl Storbritannien som EU att garantera en fungerande rörlighet av varor och tjänster utan höga tullar och tröga tullformaliteter.

Vuori säger att även personalens rörlighet måste kunna ordnas flexibelt och enkelt.

– En hård brexit ligger varken i Storbritanniens eller i EU:s intresse. Marknaden skulle knappast ta illa vid sig om man inhiberade hela brexit, säger Vuori.”

2019-01-14

Washington Post. USA:s biltillverkare lider under Trump, Handelskriget gör genom ökade priser på stål och aluminium gör bilarna dyrare. Inte ens lättnader i miljökrav är särskilt bra eftersom världsmarknaden efterfrågar mer miljövänliga bilar:

”Yet just as car companies have begun putting their plans in motion, Trump’s own policies and proposals risk creating additional head winds, analysts said. Targeting the electric-car incentives could put U.S. automakers at a disadvantage when many foreign firms, such as Toyota, Mercedes-Benz and Volvo, are moving ambitiously to electrify their portfolio of vehicles. Meanwhile, by hiking the price of steel and aluminum, Trump’s tariffs are expected to make buying a car more expensive in the United States — which, along with rising interest rates, could suppress U.S. vehicle demand in 2019. Trump’s trade barriers cost GM and Ford up to $1 billion each last year, the companies have said.

Even Trump’s friendliest overture to the industry — a proposal to halt the toughening of emissions targets — is generating uncertainty. GM, Ford, Toyota and Honda have all argued against the proposal, saying it would invite legal challenges, complicate strategic planning and hinder the transition to electric cars.

“Certainly the auto industry has been steamrolled by Trump and all the policies ranging from proposed things in Europe to enacted things in China to the NAFTA renegotiation to steel tariffs,” said Jeffrey Osborne, an industry analyst at Cowen & Co. “It’s just been a never-ending barrage of one-off items they’re having to adapt to, and it’s an industry that’s not as flexible as, say, the computer industry or mobile phones, where you can move things around in terms of supply and production locations. It’s not something you can quickly mitigate.”

 

2019-01-13

Geoff Gilbert på den amerikanska nättidningen Truthout påminner oss om att det politiska vansinnet när det gäller handel inte är isolerat till Donald Trump och några av hans närmaste medarbetare från Republikanerna: 

”“Free” trade is free only for capital owners: the plutocratic few who own and control multinational corporations. When countries enter into free trade agreements, the governments of both countries effectively agree that their laws will not favor businesses from their country over businesses from any other countries. The main way that free trade does this is by attempting to reduce all tariffs to as close to 0 percent as possible, to eliminate import quotas that countries can use to limit the amount and types of goods imported from specified countries, and to discourage countries from more directly subsidizing their own businesses.

Far from promoting freedom for everyone, “free” trade empowers multinationals from the global North to control the world political economy in two important ways. First, free trade facilitates global North multinationals to maintain the unequal trade they established with the global South during colonialism. This increases inequalities of power and wealth between global North and global South. Second, free trade empowers global North multinationals to plan the world economy alongside global South multinationals, the junior partners of the global North multinationals, and to pit working-class people in the global North and global South against one another.

Thus, free trade is the modern form that imperialism takes. Throughout US history, the US government has used military force to expand free trade throughout the world. For more than a century, US-backed military coups and US-backed military dictatorships have led to partnerships between the US government, US multinationals and local elites across the globe that are built around creating trade that concentrates wealth for multinationals. This remains a core source of violence in the world with many implications. Today, for instance, Central American refugees at the southern US border are criminalized for fleeing a history of US military coups and intervention in Central America and the neoliberal trade policies that US multinationals and local elites created in their aftermath.

In the 1950s, the Argentinian economist Raúl Prebisch and the German economist Hans Singer developed “dependency theory,” which describes the unequal terms of trade that the global North established with the global South during colonialism — the same unequal economic relationships that free trade protects today. Prebisch and Singer attacked the mainstream trade theory of “comparative advantage,” which holds that countries naturally produce the goods that they are most efficient at producing. Core to the idea of comparative advantage — and to mainstream economic theory today — is the idea that the “invisible hand” of the market guides these natural choices.

However, during colonialism, global North colonizers did not rely upon the market’s “invisible hand.” Instead, they ensured — through physical violence and use of tariffs that they still prevent global South countries from using today — that they would have a monopoly on the production of manufactured and high-tech goods, the most profitable sectors of the economy. Global North corporations sold these goods to people in their own countries and to people in global South countries, while making sure that global South corporations lacked the capacity to make such goods on their own.

The global North turned the global South into an exporter of raw materials — a position from which they are still largely unable to escape — so that they could have access to an ever-expanding supply of low-cost raw materials that they needed for manufactured goods. Global North countries, by reorganizing global South economies to become raw material exporters, also ensured access to global South markets. Throughout colonialism, and to a somewhat lesser extent today, global North corporations have been able to own and capture the profits from global South corporations that produce raw materials, in addition to owning global North corporations that produce manufactured goods.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Sveriges äldsta tobaksaffär. Har haft positiv handelsbalans mot sina kunder i decennier. Foto: Helen Simonsson

Amerikanerna har ett farligt underskott i sin handelsförståelse

"If I'm right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that "nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade." "Yes, yes," a Trumpster will say. "That's all well...

Amerikanerna har ett farligt underskott i sin handelsförståelse

”If I’m right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that ”nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade.”

”Yes, yes,” a Trumpster will say. ”That’s all well and good. But what if the person on the money side of my transaction is—gasp!—not an American?”

There’s a definitive two-word answer to that question: so what?””

Den här texten från av Sheldon Richman tidskriften Reason är både kul och pedagogisk.

Är jämförelserna mellan en stat och ett hushåll relevanta? Ja, tillräckligt för att ge ett perspektiv på de felaktiga idéerna bakom Trumps handelskrig. Underskottet handelsbalansen kan förstås vara ett symptom på andra problem som att amerikanska staten har enorma budgetunderskott som driver på konsumtionen. Alla pengar amerikanska staten (och delstaterna) lånar blir förr eller senare löner till offentliganställda eller till personal hos statens leverantörer. Tillsammans med generellt sett låga räntor (även om de nu kryper upp i USA) ger detta lågt sparande och hög konsumtion. Amerikanerna är rika, känner sig ännu rikare, shoppar mycket och sparar lite. Är det bra eller dåligt? Det kommer att visa sig. Men underskottet i handelsbalansen är inte ett problem i sig.

”I was chatting with my tobacconist the other day—I have no rabbi, no priest, no minister, no imam, no chiropractor, and no lawyer, but I do have a tobacconist—when it struck me that my trade deficit with him is astronomical.

How could I have let this happen? For the nearly 20 years I have been patronizing his venerable establishment—nay, institution— it is I who has pushed money (make that plastic) across the counter. But not once has he pushed even a red cent to me. Come to think of it, this is also the case with Kroger, Walmart, McDonald’s, and a variety of gas stations.

See the pattern? The money moves in one direction only. What the hell is going on?!

I realize that each time I gave those merchants my hard-earned dollars, I received things—but they were mere goods. Money is where the action is, right? Everybody knows that in any trade, it’s the money side that wins. I think Donald Trump said something along those lines, and he wouldn’t lie. He has a very fine brain—just ask him—so he couldn’t be mistaken.

Yet I have this nagging feeling my torment is misplaced. After all, no one forced me into those stores. Each time, I had an internal reason; in the case of the tobacco shop, it was my habit hobby. I wanted the pipe tobacco, groceries, double-cheeseburgers (keto style: no bun, no fries), and gasoline.

Still, while I buy from those merchants week after week, none of them has ever bought a damn thing from me. Not once have they paid me to write or an edit an article for them. Not one time! But this thought keeps nagging at me: does it matter?

Let’s approach this from another direction. Whenever I buy from them, I transfer money to which I hold proper title. It wasn’t a gift, so that means I’d previously provided services to somebody. The tobacconist doesn’t buy my services, but someone else does. Meanwhile, the tobacconist spends the money I give him to buy other people’s products and services.

This suggests that when we abandon barter, what looks like two-sided exchange is really triangular, even though one of the parties is absent. In fact, the emergence of triangular exchange marks the move from barter to money. (”Hey, I know what I’ll do. Even though I don’t want this rice being offered for my products, I’ll accept it in exchange because I know I can trade it to someone else for what I do want.”)

Maybe it doesn’t matter, then, that those to whom I sell are not the same as those from whom I buy. I shouldn’t care about any bilateral ”deficit.” What matters is just that I don’t chronically spend more money than I bring in by borrowing excessively. But as is now evident, my ”trade deficit” has essentially nothing to do with any budget deficit I might run up.

I also don’t see the point in ”adding up” different people’s trade situations in an attempt to a get ”better” view of things. Let’s say my next-door neighbor, Jones, happens to be a wholesaler who deals in pipes and tobacco, and during the year he happens to sell as much in dollar terms to my tobacconist as I buy from him. Do we learn anything important when we see that Richman-Jones has a perfect balance of trade with the shop? I think not. What if that’s the case with my whole block, neighborhood, town, county, or state? Same answer. Who cares?

Okay, then maybe this would be a problem: rather than buying things from anybody, the tobacconist invests the money he receives from me. If he invests well, that money will make him money because those who borrow it will be able to produce more, better, or cheaper goods for the (world) community.

Nope, I see no problem there.

If I’m right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that ”nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade.”

”Yes, yes,” a Trumpster will say. ”That’s all well and good. But what if the person on the money side of my transaction is—gasp!—not an American?”

There’s a definitive two-word answer to that question: so what?”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten.  I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), V...

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten. 

I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), Valle Karlsson, ordförande Seko och Daniel Suhonen,
chef fackliga idéinstitutet Katalys, det nya frihandelsavtalet mellan Japan och EU.

I praktiken har Daniel Suhonen skrivit om den artikel han i lite olika versioner spritt de senaste fem åren, först i debatten om  TTIP-avtalet mellan EU och USA och sen om CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Artiklarna driver alltid tre återkommande (sannolikt medvetna) missförstånd:

  1. Att avtalen inte har starka skrivningar och sanktioner när det gäller arbetsrätt och miljö.
  2. Att avtalen skulle innebära någon form av tvång att privatisera offentlig verksamhet eller att en gång privatiserad verksamhet skulle permanentas för evig tid.
  3. Att näringslivet skulle få någon form av veto kring lagstiftning för att inte försvåra handeln.

Dessa påståenden är fel eller helt irrelevanta.

Det stämmer att EU:s avtal med Japan inte har långtgående skrivningar om arbetsrätt eller miljö. Men Japan är redan med i ILO, FN:s samarbete om arbetsrätt. Japan har också skrivit under Parisavtalet och andra internationella konventioner när det gäller miljön. Det ger onekligen en intressant insikt i Suhonen/Andersson/Karlssons världsbild att de uppfattar att de vita européerna borde civilisera de primitiva Japanerna. Men Japan är en fullt demokratisk rättsstat som deltar i de flesta internationella samarbeten. Och är vi säkra på att vi vill att Japan skall ha inflytande över EU:s lagstiftning när det gäller miljö och arbetsrätt? En avtal är en kompromiss mellan olika intressen.  Japan är ett land där man inte strejkar, har extremt kort semester och jagar val. Det är kanske bra att vi slipper inflytande från japanerna?

Avtalet tvingar inte heller något land att privatisera någonting. Här förefaller författarna inte förstå hur ”privatiseringar” går till. Antingen säljer staten, kommuner och landsting aktier i offentligt ägda bolag som till exempel Telia, avyttrar fast egendom eller lägger ut verksamhet på entreprenad.

Entreprenadavtal är alltid tidsbegränsade, det kräver EU, och om en kommun väljer att inte göra en ny entreprenadupphandling utan köra egen regi finns det ingen som kan hindra det. Om stat eller kommun säljer aktier eller fast egendom kan man självklart inte bara ta tillbaka egendomen. Det spelar ingen roll vad som står i ett handelsavtal. I en rättsstat gäller äganderätten och undantag görs bara i synnerligen speciella fall.

Följande citat från artikeln visar tydligt på den närmast bisarra okunskapen hos författarna:

”Skulle en högerregering exempelvis privatisera Systembolaget låses denna avreglering in och blir omöjlig att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet, även för en framtida regering. Enligt avtalets logik kan graden av privatisering således som regel bara öka, inte minska, varvid Sveriges politiska manöverutrymme riskerar att väsentligen begränsas.”

Ja, om staten säljer vad som i praktiken är en detaljhandelskedja lär det inte gå att ”dra tillbaka” den försäljningen. Staten kan inte sälja något och sen ta tillbaka det. Men återigen har det knappast med något handelsavtal att göra. Vidare är avregleringen en helt annan sak. Systembolagets monopol är en sak, vem som äger Systembolaget är något helt annat. Om detaljhandelsmonopolet togs bort vore det förstås ytterst svårt att återinföra. Men knappast för att nån sakétillverkare skulle stämma svenska staten.

När det gäller näringslivets inflytande över lagstiftningen är det också en skröna. Moderna stater har regler för produktsäkerhet, miljö- och folkhälsa. När dessa förändras är det bra om de inte i onödan skapar handelshinder. För att undvika detta diskuteras regleringar med näringslivet. Men det är inte konstigare än att miljöorganisationer, konsumentorganisationer, fackföreningar, handikapporganisationer och många andra har forum där de kan framföra sina synpunkter. Men sen är det de demokratiskt valda politikerna inom EU som fattar besluten. Till saken hör att näringslivets representanter är lika goda demokrater och har exakt samma rätt till inflytande som fackliga företrädare, miljöaktivister eller vilken annan grupp i samhället som helst. Det är tack vare näringslivet som det alls finns resurser för fackföreningar, tankesmedjor och EU-parlamentariker (eller frihandelsbloggare för den delen).

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Missförstånd om handel i SvD:s ”Faktakoll”

Internationell handel är inte ett nollsummespel. Om inte alla vinner på att handla sker ingen handel.  SvD visar sig under vinjetten "Faktakoll" totalt missförstå en central detalj kring internationell handel: "Av presidentens (Donald Trump) kommentarer att ...

Missförstånd om handel i SvD:s ”Faktakoll”

Internationell handel är inte ett nollsummespel. Om inte alla vinner på att handla sker ingen handel. 

SvD visar sig under vinjetten ”Faktakoll” totalt missförstå en central detalj kring internationell handel:

”Av presidentens (Donald Trump) kommentarer att döma har han en starkt förenklad syn på handel, som går ut på att ett land vinner och ett förlorar. Så är det inte. Om USA importerar mer varor, exempelvis för att ekonomin går starkt, så ökar USA:s handelsunderskott. Samtidigt får förstås amerikanska konsumenter varor som har ett visst värde. Så i den meningen är handel ett nollsummespel.”

Skribenten förefaller här tro att konsumenterna nytta av importerade produkter exakt motsvarar deras nytta av pengarna importen kostar. Men så är det förstås inte. Amerikanska konsumenter uppfattar att värdet av det de köper är större än värdet av att spara pengarna eller något annat de skulle kunna använda pengarna till. Bytet i sig ökar värdet. Det enklaste exemplet är om en fotbollsspelare har en handboll, och en handbollsspelare har en fotboll, så kommer de båda ha glädje av att byta bollar med varandra trots att bytet inte orsakar att det uppstår fler nyttigheter. Det är det mest ursprungliga skälet till handel sedan stenåldern.

Men vad skribenten förmodligen menar är följande. USA har underskott i handelsbalansen. Amerikanerna köper mer från utlandet än de säljer till utlandet (främst Kina) vilket gör att pengar strömmar ut från USA. Trump anser att detta är skadligt. Men det är ett missförstånd. Först det första får amerikanerna nyttigheter för sina pengar. Och för det andra kommer pengarna — dollar — tillbaka till USA genom investeringar. Utlänningarna köper fastigheter i USA, aktier i amerikanska företag eller direktinvesterar genom att starta företag i USA. Inte minst investerar de i den amerikanska statsskulden genom att köpa amerikanska statspapper.

I längden kommer helt enkelt utflödet och inflödet (handels- och investeringsbalansen) att jämna ut varandra. Bli noll. Det är antagligen detta som SvD uppfattar som ett ”nollsummespel”. Men i själva verket är detta en av många processer i en marknadsekonomi som sammantaget leder till ökat välstånd.

En positiv tolkning är att amerikanerna är rikare än andra folk och därför kan shoppa av hjärtans lust i stället för att spara och arbeta hårt. Så är det säkert, åtminstone till en viss del. Men det är också fullt möjligt att en del av USA:s underskott i handelsbalansen är ett symptom på att amerikanerna lever över sina tillgångar därför att räntorna är låga och USA:s federala budgetunderskott allt större. Det kommer förr eller senare att straffa sig.

Men det är närmast omöjligt att med handelspolitiska åtgärder göra så mycket åt underskottet i handelsbalansen. Istället ökar det på grund av Trumps i vilket fall för tillfälle framgångsrika ekonomiska politik.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Klimatet som svepskäl för protektionism

I DN skriver Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och Andreas Duit, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet om att handelspolitiken bör användas för utpressning mot länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet. Frågan ä...

Klimatet som svepskäl för protektionism

I DN skriver Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och Andreas Duit, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet om att handelspolitiken bör användas för utpressning mot länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet. Frågan är om det inte bara handlar om ett svepskäl för att kasta grus i den internationella handeln. 

Rubriken är ”Här är de realistiska alternativen till ”global despoti” mot klimatkrisen”.

Artikeln är inte främst ett svar på professor Torbjörn Tännsjös önskan om global diktatur för att komma till rätta med klimatproblemen, utan snarare en uppradning av mer realistiska och demokratiskt acceptabla åtgärder.

En av åtgärderna som författarna förespråkar är att göra handelspolitiken till ett verktyg för klimatpolitiken.

”Men Parisavtalet är bara en del i det internationella klimatarbetet. Vi vill se en modernisering av Världshandels­organisationen (WTO), som kopplar det internationella handelssystemet till klimat- och miljösamarbetet. Det nuvarande världshandelssystemet ger medlemsstaterna samma rätt att exportera sina produkter till andra medlemsstater oavsett hur produkterna har tillverkas. Det ställs inga krav på att medlemsstaterna ansluter sig till eller ­uppfyller befintliga globala regelverk om miljöskydd, inte att de genomför klimatinitiativ, inte att de efterlever regelverk för mänskliga rättigheter. Detta kan jämföras med EU, där liknande frihandelsregler tillämpas, men där de också knyts till efterlevnaden av till exempel miljö-, klimat och arbetslagstiftning. Med tydligare miljö- och klimatstyrning skulle WTO:s medlemsstater bara få åtnjuta frihandel och icke-diskriminering om de också levererade tydliga miljö- och klimatåtgärder i enlighet med Parisavtalet. Kanske kan på sikt även sambandet mellan klimatförändringar, frihandel och skydd för grundläggande mänskliga rättigheter, som nu bara antyds i Parisavtalet, stärkas.”

Till att börja med har författarna fel om EU. EU har helt eller delvis gemensamma regelverk när det gäller miljö, produktsäkerhet, fackliga rättigheter, men dessa genomdrivs inte genom handelspolitiken. Metoden är olika direktiv som beslutas gemensamt och sen införlivas med den nationella lagstiftningen.

Idén är inte heller ny. Macron har många gånger vädrat tankarna på någon form av koldioxidtullar på produkter som importeras till EU.

Men bortsett från det är idén dålig.

För det första behöver inte länder vara med i WTO. För det andra kan länder som är med i WTO ingå frihandelsavtal utöver WTO-reglerna. För det tredje ligger en stor del av världens handel utanför WTO. Det finns inget heltäckande, globalt handelsavtal. Försöken att skapa ett sådant ligger mer eller mindre på is. Ett skäl är att varje land har veto. WTO kan inte tvinga på länder en viss handelspolitik genom majoritetsbeslut.

Idén att världens länder skulle kunna förmås att enas om ett enda globalt avtal har hittills visat sig omöjlig att genomföra. Tanken att det skall bli möjligt att komma vidare under förutsättning att WTO med majoritetsbeslut skall kunna använda handelspolitiken för att utöva utpressning mot medlemsstaterna är milt talat optimistisk. En mer rättvisande beskrivning är att den helt saknar varje spår av realism.

Lägg särskilt märke till skrivningen ”Med tydligare miljö- och klimatstyrning skulle WTO:s medlemsstater bara få åtnjuta frihandel och icke-diskriminering om de också levererade tydliga miljö- och klimatåtgärder i enlighet med Parisavtalet.” Det handlar alltså inte om en idé att varor som är särskilt miljöskadliga skulle drabbas av handelshinder, utan om ett generellt system för att bestraffa länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet.

Skall alltså WTO, en organisation som är specialiserad på handelsfrågor, bli någon form av domstol som skall avgöra om länder uppfyller sina åtaganden enligt ett avtal på ett helt annat område? Eller skall detta avgöras av något annat organ och WTO helt enkelt bara verkställa straffet?

Och till sist, om världens stater inte gått med på att Parisavtalet skall bara bindande, och ett system med påföljder för brott mot avtalet, varför skulle de gå med på att ge WTO en sådan roll?

Det är svårt att frigöra sig från tanken att de båda professorernas idé syftar till att kasta grus i världshandelssystemet, klimatet är bara ett svepskäl.

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenjanuari 15, 2019
Problemet är att det inte finns en gemensam koldioxidskatt inom EU. Sverige kan inte lägga tullar på varor från andra EU-länder. Dessutom skulle det bli enormt krångligt. Det finns ju redan ett avtal för att begränsa koldioxidutsläppen i världen, nämligen Parisavtalet. Generellt är det en bra idé att ha separata avtal och styrmedel för olika områden, då blir utvärderingarna enklare.
Björn Abelssonjanuari 13, 2019
En koldioxidskatt/tull på importerade varor som producerats i länder med lägre koldioxidskatt än i Sverige/EU skulle däremot kunna vara en bra idé. Att slå ut svensk produktion genom hög skatt på koldioxid och sedan i stället importera dessa varor från andra länder med lägre koldioxidskatt är inget bra system.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 2

2019-01-11 I The Washington Examiner diskuterar Philip Wegmann om Joe Biden skulle kunna bli Demokraternas presidentkandidat och vad det skulle innebär för USA:s handelspolitik: "If Joe Biden jumps in the race, and if 2020 is anything like the 1988 pr...

Frihandel i media vecka 2

2019-01-11

I The Washington Examiner diskuterar Philip Wegmann om Joe Biden skulle kunna bli Demokraternas presidentkandidat och vad det skulle innebär för USA:s handelspolitik:

”If Joe Biden jumps in the race, and if 2020 is anything like the 1988 presidential primary, it will be ”Make America Great Again,” minus the protectionism.

It was an unusually hot summer when Biden, then-chairman of the Senate Judiciary Committee, announced he was running for president. He burned bright. Past plagiarism brought him low. He dropped out of the race after just three months.

That first failed presidential bid is worth revisiting not just because Biden believes he is the last best hope for Democrats to defeat President Trump. It is also worth examining because of how Biden defined his candidacy between the two economic poles of unfettered free market capitalism and a command economy.

Even before he was Uncle Joe, Biden didn’t have time for fanatical economic piety or cultist protectionism. Take a look at his June 1987 announcement speech, an address he made from the financially strong Wilmington, Del.: “We cannot accept the naivete of free traders who ignore the flagrant abuses of our trading partners,” Biden said, “nor can we accept the morally bankrupt, easy answer on protectionism — an answer that smacks of defeatism. Protecting one job today at the cost of ten of our children’s jobs tomorrow is unacceptable.”

Biden said that in 1987, when unemployment was just 5.7 percent, growth was 3.5 percent, and malaise was an ugly word the country had nearly forgotten. Things are different this side of the last economic panic. The numbers are even better, but jitters remain thanks to the great recession. But if an older and wiser Biden believes what a younger and more idealistic Biden believed, we are in for a wild 2020.”

2019-01-10

I Göteborgsposten skriver Joakim Broman om att frihandeln gjorde Sverige rikt:

”Sverige var i mitten av 1800-talet inte bara fattigt, utan också genomreglerat. Ingen kunde fritt välja yrke eller starta företag, eftersom skråväsendet skyddade de etablerade från konkurrens. Räntan var reglerad, vilket ledde till brist på kapital, och många varor var belagda med antingen import- eller exportförbud.

Utländska varor var tullbelagda, vilket förstås gjorde dem betydligt dyrare. I många fall krävdes pass för att resa inom landet, och när utvandringen började ta fart diskuterades till och med möjligheterna att förbjuda den.

Dessa regleringar tog 1850- och 60-talens liberaler strid emot. Filosofin var laissez-faire, idag mest ett skällsord med koppling till nyliberalism, men då en viktig insikt om att ekonomin mår bäst av så få statliga ingrepp som möjligt. Fri konkurrens skulle råda: således avskaffade man skråväsendet och införde näringsfrihet. Man avskaffade ränteregleringen, och tog bort eller minskade tullar och import-/exportförbud. Frihandel skulle gynna såväl företag som konsumenter.

Tullstriden vid 1865 års riksdag beskrivs i Den svenska liberalismens historia av författaren Johan Norberg som en total seger. Samma år avskaffas ståndsriksdagen, finalen för decenniets liberala projekt och det första steget mot allmän och lika rösträtt.

Det är dessa reformer som lägger grunden för Sveriges industrialisering, som på allvar tar fart på 1870-talet. Från 1890 framåt är tillväxttakten dubbelt så hög som i början av århundradet, runt 3 procent. Det låter inte som så mycket, men innebär en takt som gör att inkomsterna åttafaldigas på 70 år. Vilket också beskriver vår resa under 1900-talet ganska bra. Mellan 1870 och 1970 var Japan det enda landet i världen som hade bättre tillväxt än Sverige.

Till detta bidrar också frihandeln. Tullarna har visserligen gjort vissa återkomster sedan striden 1865, inte minst i slutet av 1800-talet. Men som Johan Norberg beskriver hjälpte detta främst till att stärka arbetarrörelsen, som tjänat på att importerade varor blivit billigare. Det är en intressant delförklaring till att Sverige fått en socialdemokrati som genom sin historia i stort sett alltid värnat om den fria handeln – även när den senare lierade sig med “kapitalet”.”

2019-01-09

Frank Tang i South China Morning Post tycker att Kina skall inleda förhandlingar för att komma med i TPP:s efterföljare Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership: (CPTPP): 

”The Chinese government should consider joining the Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP), an 11-nation free-trade alliance, to show Beijing remains committed to open trade as its tariff battle with Washington drags on, a Chinese think tank said on Wednesday.

The US’ absence from the new trade block, which officially launched at the end of 2018, gives China a “time window” for expanding its “circle of friends” and avoiding being excluded from any new trade system, the Beijing-based Centre for China and Globalisation said in a research report unveiled at a media briefing.

Nations taking part in the CPTPP include Japan, Australia, Vietnam and Mexico.

(—)

The latest round of talks between US and Chinese officials concluded in Beijing on Wednesday. Delegates did not reveal what specifically was discussed, or if anything was agreed to.

Although Wang said China and the US were likely to reach a deal through negotiations, he acknowledged that differences would remain.

As such, joining the CPTPP would be a relatively easy way for Beijing to gain an edge over the US, he said, calling the prospect “low hanging fruit”.

But Beijing would serve its interests better by waiting two years to join in case a new US president replaces Trump in the White House after the 2020 election, as a new chief executive might have a different view on the issue of China joining the CPTPP, he said.

“Domestic opposition [against the CPTPP] in China has been disappearing, after the US pulled out of the deal,” Wang said. “The trade war has made people realise that the country must open up further for its own benefits.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

EU är ett frihandelsprojekt

Kritiken mot EU som protektionistisk organisation är fel. Unionen har en lång historia av att förbättra möjligheterna till handel både internt, med närområdet och globalt. Alla länder i EU har överlämnat sin handelspolitik till unionen. Det finns inge...

EU är ett frihandelsprojekt

Kritiken mot EU som protektionistisk organisation är fel. Unionen har en lång historia av att förbättra möjligheterna till handel både internt, med närområdet och globalt.

Alla länder i EU har överlämnat sin handelspolitik till unionen. Det finns inget alternativ till detta givet att vi har öppna gränser inom EU. Då kan EU-länderna inte ha var sina separata handelssystem.  Därför är det rimligt att ur en frihandelsperspektiv fråga sig om detta är den bästa lösningen.

I Sverige är kritiken mot EU inte särskilt framträdande. Någon risk att Sverige skulle hamna i en brittisk situation med folkomröstning finns inte inom överskådlig framtid. Det beror på en rad stora skillnader mellan Sverige och Storbritannien.

  • Sverige är inte en ekonomisk, militär, kulturell och vetenskaplig stormakt.
  • Sverige har inte kulturella och språkliga kopplingar till andra länder från den tid vi var ett globalt imperium.
  • Sverige har inte spelat en i huvudsak ärofull roll i två världskrig där vi räddat stora delar av Europa från Tyskland, men nu tvingas se dessa länder gadda ihop sig och försöka hunsa oss med obegripliga byråkratiskt påhitt och överhetsfasoner (det är i alla fall så en betydande andel av britterna upplever det).

Kort sagt är den brittiska situationen och självbilden helt unik. Självbilden är grandios, på delvis goda grunder, men Brexitsidans seger berodde förstås inte på strikt rationella överväganden i valmanskåren.

Men en kritisk synpunkt som då och då hörs i Sverige är att EU är ett protektionistiskt projekt. Vi betalar medlemsavgift till EU samtidigt som unionen hindrar oss från att handla fritt med länder utanför unionen. Vore det inte bättre att ha separata frihandelsavtal med EU och dessutom med resten av världen. Vi skulle styra vår egen handelspolitik och genomföra en konsekvent frihandelslinje.

Den första frågan är naturligtvis om detta skulle vara politiskt möjligt? Skulle vi kunna få en majoritet som vill lämna EU för att istället genomdriva en radikal frihandelslinje på nationell nivå? Utan att ha doktorerat i statsvetenskap tro jag man kan svara nej på den frågan. Den typen av opinioner finns i samma universum som rosa enhörningar och svenska VM-segrar i kricket.

Men den andra frågan är intressantare eftersom man kan resonera om svaret. Är EU ett protektionistiskt projekt?

Det första svaret är att EU från ett radikalt frihandelsperspektiv är positivt. Sverige har genom EU frihandel med sina viktigaste ekonomiska samarbetspartners. Att Storbritannien lämnar kommer bli ett mycket stort problem för Sverige.

Det andra svaret är att EU förstås har stor förbättringspotential både när det gäller den inre marknaden som verkligen inte är perfekt, och handelsrelationer med omvärlden. Det är därför inte likgiltigt vilka EU-parlamentariker från Sverige som väljs vid EU-valet i Maj.

Men för man ett resonemang som har mer bäring på verkligheten är svaret att EU är ganska bra ur frihandelssynpunkt.

För det första är EU inte slutet som frihandelsområde. Det finns det inre marknaden med mycket långtgående frihandel och institutionell samverkan mellan länderna. Till det kommer EFTA (European Free Trade Association) som består av Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz. Därutöver finns det CEFTA (Central European Free Trade Agreement) med västra Balkan och Moldavien. De är alla medlemmar i WTO och har avtal med EU i form av det som kallas European Union Association Agreement, som innebär ett allt tätare samarbete på bland annat handelsområdet. Länderna är i teorin på väg mot EU-medlemskap även om detta i dagsläget ligger långt in i framtiden.

Dessutom har EU en tullunion som består av alla EU-länder, plus ytterligare några varav det viktigaste är Turkiet.

Till detta kommer ett stort antal frihandelsavtal som EU har med länder över hela världen och ett aktivt arbete inom WTO för att så gott det går bevara och utvidga den globala handelsordningen.

Så svaret är att EU inte är anmärkningsvärt protektionistiskt jämfört med enskilda länder. Det är vissa medlemsstater, snarare än EU-kommissionen, som står för protektionismen i EU. Dessa länder skulle rimligen inte vara mer frihandelsvänliga på egen hand.

Som så ofta handlar kritik  om att verkligheten jämförs med ett framfantiserat idealtillstånd och går utöver det enkla faktum att nästan allt skulle kunna göras en aning bättre.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Visa flera posten