Karl-Petter Thorwaldsson. I huvudsak bra.

Hur kan media missa att avslöja planerna på demokratins avskaffande?

Påståendet om att TTIP-avtalet hotar demokratin återkommer ständigt i media. Det konstiga är att ingen journalist inser att de har en av världshistoriens största nyheter mitt framför näsan. Om demokratin i EU och USA är på väg att avskaffas genom ett handelsavtal borde väl någon orka ta sig mödan att hitta och publicera dokumentationen där planerna att införa diktatur framgår? Kunde tänkas ge en liten skjuts är karriären…

Det finns en på många sätt positiv artikel i Aftonbladet om LO och TTIP.

Mot bakgrund av den lika massiva som orimliga kritik som  riktas mot TTIP från vänster (även från socialdemokrater) får man nog säga att Karl-Petter Thorwaldsson och LO har hållit en stabil linje.

Det man hävdar sig vara emot, att miljöregler eller arbetsrätt påverkas eller kan komma att betraktas som handelshinder, har aldrig varit aktuellt. Framför allt arbetsrätt ingår inte i några handels- eller investeringsavtal. Men om tillräckligt många tror på en myt måste man som politiker (Thorwaldsson och LO har här som i så många andra sammanhang en politisk roll) låtsas som att den stämmer.

Artikeln är dock mest intressant ur en journalistisk synpunkt.

De två första meningarna lyder:

”Det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA har kritiserats för att sätta demokratin på spel.
Nu menar Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, att avtalet kan vara på väg att mjukas upp.”

Intressant. Demokratin är på väg att avskaffas genom ett handelsavtal, men nu vill LO ”mjuka upp det”.

Om Aftonbladets reporter Anette Holmqvist dessutom tror att TTIP-avtalet kan sätta demokratin ”på spel” — vilket är det enda rimlig skälet att publicera påståendet — är det konstigt att hon inte ringer kommissionens informatör och frågar ”det här TTIP-avtalet som är tänkt att avskaffa demokratin i Europa verkar lite spännande, skulle du kunna maila över förslaget till avtalstext och rödmarkera de paragrafer där demokratin avskaffas?”

Hon kanske också skulle kunna tänka sig att fråga Karl-Petter om det där med uppmjukningen: ”Exakt vad menas med uppmjukning, skall demokratin bara avskaffas till 45 procent och vad tror du vi kommer att få behålla?

Att publicera den texten och LO-ordförandens svar vore ju typ ett så kallat ”scoop” som förmodligen ger den som orkar en framskjuten plats i journalistikens historieböcker för evig tid.

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenmars 25, 2015
Att Monsanto kräver bönder på pengar för att grödor spridit sig är en ren skröna. Däremot stämmer det att Monsanto är ett av många företag (i praktiken större delen av livsmedelsbranschen) som har ifrågasatt Vermont när det gäller deras föreslagna lagstiftning om att produkter måste märkas om de innehåller GMO-råvara. Argumentet är att det saknas skäl eftersom GMO-produkter inte har kunnat visas vara vare sig bristfälliga eller farliga (var de farliga skulle de ju inte tillåtas i mat överhuvud taget). Monsanto har aldrig påstått att DDT skulle vara bra för hälsan, men de var en av tillverkarna. Problemet med DDT var främst att det användes fel; storskalig spridning på åkrar. Rätt använt, ex i inomhusfärg eller som impregnering av myggnät räddar det liv. Därför är också den användningen tillåten av WHO (FN) sedan 2006. Agent Orange är farligt för människor, men Monsanto var inte ensamt om att inte känna till det. I Sverige tillverkades samma substans av BT-Kemi under namnet Hormoslyr och användes bland annat av Statens Järnvägar. Jag har egentligen ingen anledning att försvara Monsanto, men vi har alla ett ansvar att bidra till att samhällsdebatten baseras på fakta snarare än skrönor. När det gäller Monsanto är det knappast förvånande att ett biokemiföretag som funnits sedan 1901 har producerat en del produkter som visat sig vara farliga (för 100 år sedan kunde man köpa heroin och kokain på apoteken). Men de var också det första företag som fick LED-lampor (miljövänliga lågenergilampor) i kommersiell produktion. Som alltid visar sig verkligheten vara mer komplex än vad som antas av dem som lever i olika ideologiska eko-kammare.
Evamars 25, 2015
Tack, Magnus Nilsson, för att visa oss var vi har dig. Monsanto kräver just nu stora summor från bönder i olika länder för att Monsantos GMO-frön har spridit sig från grannarnas mark över deras jordbruksmark och börjat växa. Monsanto anser att bönderna som fick fröna på sin mark har "stulit" Monsantos patenterade utsäde. Monsanto har även anklagat den amerikanska staten Vermont eftersom de håller på att införa en lag om etikettering av livsmedel som innehåller GMO-ingredienser. Sen får vi inte glömma att det var samma Monsanto som hävdade att DDT var så bra för hälsan, att Agent Orange inte skulle skada någon människa och att PCB's aldrig skulle nå matkedjan. Tala om lögner...
Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenmars 25, 2015
1. Klart det inte finns några planer på att avskaffa demokratin. Det intressanta är att t ex Arenas Daniel Suhonen på allvar hävdar att TTIP innebär slutet för demokratin. Frågan är vilket förtroende man kan ha för en person som debatterar genom vad som inte ens är överdrifter utan faktiskt rena lögner? 2. TTIP kommer inte öka internationella företags inflytande på lokala marknader. Däremot hindrar TTIP diskriminering av t ex svenska företag som vill delta i offentliga upphandlingar i USA och harmoniserar regelsystem, t ex hur man testar tekniska produkter, så att produkter kan testas en gång i för både EU:s och USA:s marknader i stället för två gånger. 3. ISDS i TTIP-avtalet kommer inte att påverka politikernas möjligheter att stifta lagar. Däremot måste staterna hålla de avtal de redan har ingått. Men så är det redan i dag. Om stat eller kommun har skrivit avtal med ett företag om att ex bygga en väg, och sen ändrar sig, måste man ändå följa avtalet och betala. Så har det varit i alla rättsstater i över 100 år: även staten lyder under lagarna.
Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenmars 25, 2015
Detta är en av alla vänstermyter som handlar om vad Monsanto gör i olika u-länder. Ungefär som myten att stater har privatiserat vattnet så att "indianerna inte längre får samla in regnvatten" o s v. Monsanto kan naturligtvis inte bestämma vad folk får odla på sina åkrar, vare sig i Colombia eller på annat håll.
Johanmars 23, 2015
Kan du då försvara vad som händer i ex Colombia just nu? Bönderna får inte odla sitt eget utsäde därför at Monsanto är involverat o äger patent på vad man får odla. Är det så DU vill leva ditt liv ?
Evamars 22, 2015
Som svar på rubrikens fråga: för att det inte finns sådana planer. Det finns däremot planer (som TTIP) för att öka internationella företagens inflyttande och bestämmande på lokala marknader. Det finns även planer (som ISDS) för att undvika det jobbiga upp-och-ner och höger-och-vänster som en folkvald demokrati medför och som kan krångla till företagens långtidsplanering. Det som vissa medier verkar missa, är att denna kombination oundvikligt leder till en ny form av låtsas-demokrati, där många viktiga saker som arbetsförhållanden, rättvisa, hälsa och miljö för all framtid hamnar utanför den demokratiska processen.

Motsättningen mellan globalisering och nationalism konstruerad

Motsättning mellan "globalism" och "nationalism" är i hög utsträckning konstruerad. Det betyder inte att den är overklig eller saknar socio-ekonomisk grund, bara att dess framväxt och kraft inte enbart beror på en spontan process i breda lager av bef...

Motsättningen mellan globalisering och nationalism konstruerad

Motsättning mellan ”globalism” och ”nationalism” är i hög utsträckning konstruerad. Det betyder inte att den är overklig eller saknar socio-ekonomisk grund, bara att dess framväxt och kraft inte enbart beror på en spontan process i breda lager av befolkningen. Men det betyder att dess narrativ är starkt förenklat och polariserat. Det vore olyckligt om frihandelsfrågan drogs med. 

”Intet nytt under solen” är som många ordspråk i princip helt felaktigt, medan det i praktiken säger något viktigt på generell nivå.

Nämligen att mycket av det vi uppfattar som nyheter i själva verket är återkommande fenomen, särskilt när det är frågan om mänsklig psykologi.

En återkommande modell för att få övertag i debatten är att försöka bli av med alla inslag av fakta och få debatten att handla om enbart känslor.

I bästa fall kan man få folk att tro att känsloutbrotten handlar om etik. Den grumliga termen ”värdegrund” fyller uppgiften att osynliggöra skillnaden mellan känslosvall och den systematiska diskussionen om etik. Den senare är ett specialområde och akademisk disciplin av stort värde. Värdegrundspladdrer, däremot, saknar helt värde. I värsta fall är det täckmantel för inkompetent, konfliktundvikande ledarskap och maktmissbruk. På samhällsnivå är detta det virke av vilket åsiktskorridorer byggs och polarisering skapas.

På senare tid har den kritiska debatten kring nationalstatens relation till globalisering — fullt legitim och helt central i det moderna samhället — börjat polariseras mellan ”nationalism” och ”globalism”. Exakt vad de båda termerna står för är fundamentalt oklart. De som använder termerna kan förvisso peka ut vad de betyder, vilket förefaller vara allt de ogillar.

När det gäller frihandelsdebatten är detta en aning olyckligt. Till att börja med kommer jag använde den mer inarbetade termen ”globalisering”. Termen ”globalism” är mindre vanlig och har redan fått en starkt ideologiserad karaktär.

Frihandel är onekligen en komponent i globaliseringsprocessen. På Frihandelsbloggen.se tycker vi att frihandel är bra. Betyder det att vi också tycker att allt som kallas ”globalisering” är av godo? Svaret är förstås nej. Det handlar om tusentals fenomen vilka måste bedömas ett och ett.

Ett försök att bena ut frågan efter rätt grova linjer skulle kunna vara följande:

Står frihandel i motsatsställning till nationer? Ja, i en mening. Utan nationer skulle problemet med handelshinder mellan stater inte existera. Å andra sidan är det nationer som ingår frihandelsavtal, och historiskt har inte alternativet till nationer varit global frihandel utan extremt fragmentiserande samhällen. Nationalstater kommer säkert finnas under överskådlig framtid som vårt traditionella sätt att se på nationer och frihandel är garanterat användbart ett tag till.

Kräver frihandel internationellt samarbete? Definitivt. Åtminstone mellan enskilda länder. Men ett globalt frihandelsavtal som täcker alla områden skulle vare ett framsteg.

Kräver detta internationella samarbete mellanstatliga organisationer? Svaret är nej, mellanstatliga organisationer krävs inte. Men det är förmodligen praktiskt med EU, WTO och de olika internationella organ för samarbete som underlättar handel och skapar globala standarder.

Kräver frihandel överstatliga organisationer, det vill säga organisationer som genom avtal har tagit över en del av staternas makt och kanske till och med fått mandat att öka sin makt på nationernas bekostnad utan att fråga om lov? Nej, det krävs definitivt inte. Kanske skulle det underlätta. Att handel är en EU-kompetens har säkerligen varit av godo för handelspolitiken. Handelsfrågorna har lyfts upp till en nivå där nationella särintressen har begränsat inflytande. Men det betyder inte att överstatlighet nödvändigtvis är av godo för frihandeln. Det är en empirisk fråga.

Andra politikområden som har med globalisering att göra är rörlighet för kapital och arbetskraft eller migration i största allmänhet. Den fria rörligheten för kapital är förstås en nödvändig förutsättning för handel, medan fri rörlighet för arbetskraft eller människor generellt sett inte är det. Att flytta varor — produkterna av arbetet — är i en mening ett substitut för att arbetskraftens rörlighet.

Observera att resonemanget ovan bara berör förutsättningarna för handel och dess relation till globalisering, det är inte en argumentation för eller emot globalisering. Det är uppenbart att det finns en skala mellan å ena sidan en värld av totalt oberoende nationalstater och, å andra sidan, någon form av världsregering. Därtill kommer miljoner olika kombinationer av institutionella förhållanden. Varje fall måste bedömas för sig.

Globaliseringsanhängarna tenderar att se framför sig en fredlig, demokratisk och god värld, inte ett globalt Kina, och de extrema nationalisterna någon form av Danmark eller kanske en bit av Norditalien snarare än Nordkorea, när de drömmer om sitt framtida samhälle.

Problemet med utopiska drömmar är att de som drömmer tappar perspektivet och insikten att mänskliga samhällen i hög utsträckning står utom mänsklig kontroll. Historien visar gång på gång att den som vill lägga upp allt på ritbordet och skapa ett nytt samhälle, en ny ekonomisk världsordning eller en ny sorts människa, får konsekvenser han inte tänkt sig. Ofta tragiska.

Men det är en annan historia.

Vägen mot global frihandel går — som all annan samhällsförändring — över pragmatisk förändring av existerande institutioner, ett steg i taget. Och med respekt för att människor bara i begränsad utsträckning kan påverkas av rationella argument och våldsamt motsätter sig alla försök till manipulation.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Frihandel i media vecka 20

2019-05-16 Britterna har i alla fall fått till ett frihandelsavtal, nämligen med Peru enligt Fresh Plaza: "Peruvian Foreign Trade and Tourism Minister Edgar Vasquez on Wednesday highlighted the recent signing of the Free Trade Agreement between Peru a...

Frihandel i media vecka 20

2019-05-16

Britterna har i alla fall fått till ett frihandelsavtal, nämligen med Peru enligt Fresh Plaza:

”Peruvian Foreign Trade and Tourism Minister Edgar Vasquez on Wednesday highlighted the recent signing of the Free Trade Agreement between Peru and the United Kingdom. In this sense, Minister Vasquez and British Ambassador to Ecuador Katherine Ward inked the accord in the city of Quito.

Ecuadorian Foreign Trade and Investments Minister Pablo Campana and Colombian Deputy Foreign Trade Minister Laura Valdivieso also signed the agreement.

Therefore, this FTA ensures the continuity of trade flows, meaning tariff preferences to enter the British market will be maintained once the UK exits the European Union.

”The Trade Agreement between Peru and the United Kingdom is based on the one signed with the European Union in 2013. However, adjustments were made with the purpose of maintaining the commercial exchange between our countries worth over US$700 million for Peru,” the Peruvian official expressed.

It should be noted Peruvian exports to the United Kingdom amounted to over US$700 million in 2018, the second-highest result in the last 14 years. Moreover, non-traditional shipments broke a record (US$407 million) and represented nearly 60% of the total. That same year, Peru was the UK’s second-largest fruit provider. Meanwhile, the British nation is the Inca country’s sixth-largest trade partner within the European Union bloc.”

What’s Our China Endgame? frågar sig Brett Stephens i New York Times:

“My idea of American policy toward the Soviet Union is simple, and some would say simplistic,” Ronald Reagan told his adviser Richard Allen in January 1977, four years before he became president. “It is this: We win and they lose. What do you think of that?”

As the U.S. now girds for a trade war, and perhaps a new cold war, with China, it’s worth thinking through what our endgame should be now.

It can’t be Reagan’s.

The Soviet Union and its satellites were an apparatus of state terror, resting on an ideology of class hatred, foisted on nations that wanted no part of either. It was always a house of cards. China is not like that. It’s a regime, but it’s also a nation and a civilization, and the three are tightly woven. It will evolve one way or another, but it’s unlikely to simply collapse.

It can’t be Donald Trump’s.

The president believes that “trade wars are good, and easy to win.” We’ll see about that. He has turned a trade dispute into a test of wills, and the willingness of dictatorships to let their people absorb economic blows usually exceeds the ability of democracies to do likewise. Besides, even if Washington and Beijing could settle on new terms of trade (and, more improbably, stick to them) it would do nothing to address the broader strategic rivalry.

(—)

So what should the outlines of a wise China policy be?

China can’t be defeated. It’s dangerous to provoke and too unscrupulous to appease. But it can be countered, undermined, and enticed — a type of containment with off-ramps.

The Trans-Pacific Partnership, the free-trade deal negotiated by the Obama administration, might have served as a core piece of the strategy by deepening U.S. economic ties across the region. But Trump withdrew from it in his first week of office.

Deepening military cooperation with our allies in Asia should serve as another piece of the strategy. But Trump ended large joint exercises with South Korea, has thrown shade on military ties with Japan and has yet to make major arms sales to Taiwan.

Denouncing China’s human-rights abuses and championing civil rights and religious liberty would counter Xi’s efforts to entrench a cult-of-personality regime. But Trump has been silent on the subject, and his administration shelved sanctions intended to punish Chinese officials for their mass incarceration of Chinese Muslims.

Worst, Trump is obsessed by our trade deficit with China, which has led to his tariffs. But tariffs are a tax on U.S. consumers, and the wrong tool to deal with China’s routine theft of intellectual property. Trump is falling down here, too, by failing to sanction the entities or individuals doing the stealing.

The goal of the next administration should be to reverse each of these errors. As for off-ramps, it would also help if U.S. policymakers resisted the temptation to think of China as our next great enemy. As the Canadian scholar Michael Ignatieff once pointed out (in a different context), there’s a difference between adversaries and enemies — between those whose designs “you want to defeat” and those whose very existence “you have to destroy.”

China is now an adversary of the United States. A wise U.S. policy should treat it as one. But it should also do everything possible to keep it from becoming an enemy. Generous accommodations in trade negotiations would help: The last thing the U.S. or the world needs is a wrecked Chinese economy or a humiliated Chinese public.

How do we gradually deflect and deflate the ambitions of an immense rival power, without quite bursting them? That will be America’s central geopolitical challenge for years to come.”

2019-05-10

Anders Rehnberg, kandidat till Europaparlamentet för Liberalerna, Olle Johnsson, vice ordförande LUF Väst och Sandra Daniels, ledamot LUF Väst skriver  på debattplats i ATL Lantbrukets Affärstidning: 

”Europas jordbrukare har alltför länge hämmats av de destruktiva jordbruksstöden, som varje år kostar över 400 miljarder kronor. Frihandelns principer måste få råda även inom jordbrukssektorn för att stärka de europeiska böndernas konkurrenskraft och möjliggöra jordbrukets utveckling i andra regioner i världen.

Subventioner till jordbrukare leder till att marker som inte är produktiva brukas och då stöden baseras på areal är det de största godsen som får störst stöd. Tyvärr har protektionistiska krafter genom historien verkat för fortsatt höga jordbruksstöd.

Centerpartiet och LRF har varit en bromskloss när det talas om en mer liberal europeisk jordbrukspolitik. En förutsättning för det europeiska jordbrukets framtid är att liberala partier som Centerpartiet börjar driva en liberal jordbrukspolitik och slutar behandla branschen som ett särintresse.

Nästa mandatperiod i EU-parlamentet kommer ha stor betydelse för hur jordbrukspolitiken kommer att se ut det kommande decenniet. 2021 kommer EU:s nya jordbruksprogram, som kommer att gälla till 2027.

Liberalerna föreslår att man inför de kommande Cap-förhandlingarna helt avskaffar direktstöden och halverar budgeten för jordbrukssektorn. Vidare ska den kvarvarande hälften investeras i forskning för att utveckla det europeiska jordbruket.

Inbäddat i EU:s jordbrukssubventioner ligger även en djup orättvisa gentemot till exempel forna kolonier i Afrika. Deras egen produktion hämmas i dag av att behöva konkurrera med subventionerade produkter och höga tullar i EU.

(—)Jordbruksnäringen är en av Europas allra viktigaste och kommer även i framtiden spela en stor roll för vår framtid. Vi har inte tid att fortsätta slira i samma gamla protektionistiska traktorspår i Bryssel. Det är i en fri konkurrens med de möjligheter marknaden ger både inom landet och på exportmarknaderna som de bästa förutsättningarna ges för ett blomstrande svenskt jordbruk.”

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Trump världens tydligaste skurk — men bilden är komplex

I går -- måndag -- eskalerade USA handelskriget mellan USA och Kina. Import till ett värde av ytterligare 300 miljarder drabbades av 25-procentiga tullar. Detta trots att de båda länderna så sent som före helgen antydde att förhandlingarna om ett han...

Trump världens tydligaste skurk — men bilden är komplex

I går — måndag — eskalerade USA handelskriget mellan USA och Kina. Import till ett värde av ytterligare 300 miljarder drabbades av 25-procentiga tullar. Detta trots att de båda länderna så sent som före helgen antydde att förhandlingarna om ett handelsavtal var mycket lovande. Beteendet bär Donald Trumps signum som förhandlare. Han visar att han alltid är beredd att lämna förhandlingsbordet.

Nu är handelskriget mellan USA och Kina i full gång.

President Donald Trump är ansvarig. Sällan ser man en så tydlig skurk på den storpolitiska scenen som Donald Trump när det gäller handelsfrågor.

Samtidigt finns det anledning att ta en titt på historien. I handelskonflikten med EU var skälet för Trumps höjda tullar att EU redan hade högre tullar på amerikanska varor än tvärt om.

Det samma gäller Kina.

När Trump tillträdde som president var USA:s tullar mot Kina 4 procent, medan Kinas tullar var 10 procent. Så även efter Trumps första höjning av tullarna på import för c a 200 miljarder dollar låg USA:s tullar lägre än Kinas. Till det kommer att Kina har högre interna handelshinder och aktivt ägnar sig åt att försöka komma över teknologi som villkor för etableringar i Kina. Mycket talar för att Kina ägnar sig åt omfattande försök till dataspionage. Säkert är att medan USA är en öppen och transparent marknad är Kina slutet. Det är i praktiken omöjligt att avgöra på vilket sätt kinesiska företag är subventionerade, under statlig kontroll och i vilken mån de gör annat än bara driver affärer.

EU är i samma position mot Kina som USA.

Givet sina utgångspunkter beter sig Donald Trump delvis rationellt. USA:s ekonomi går bra, närmast överhettad, och är därför i gott skick för att absorbera de skattehöjningar tullarna innebär. Men USA:s konsumenter — framför alt låginkomsttagarna — kommer att drabbas hårt.  Bar en mycket liten del av tullarna hamnar på kinesernas resultaträkningar.

Kina exporterar betydligt mer till USA än de importerar från USA och har därför svårt att slå tillbaka. En del av USA:s näringsliv, framför allt jordbrukare, lider svårt. De tappar affärer på kort sikt och kunder på lång sikt. USA:s ställning som handelspartner försvagas generellt.

Om USA inför 25-procentiga tullar på all kinesisk import kommer den amerikanska ekonomin krympa med 120 miljarder dollar och företagens vinster minska med tio procent.

Men det råder ingen tvekan om att amerikanerna uppfattar Kina som ett hot, vilket bidrar till visst stöd för Trumps handelspolitik.

Innebär ovanstående att Trumps handelskrig kan försvaras?

Svaret är nej. Det är uppenbart att det hade varit bättre om USA inte hade startat handelskriget och istället lyckats förhandla ner tullarna från EU:s sida och övertyga Kinas regering om att ändra sin politik.

Frågan är förstås om det hade gått? Kinas politik finns inte av en slump och hade inte Kinas ledare velat ha den skulle den ha ändrats.

När det gäller EU borde unionen omedelbart i samband med de förhandlingar som nu pågår deklarera att man avser att ta bort alla tullar mot USA mot att USA gör samma sak.

Då avslutas EU:s handelskrig mot USA.

Därefter försöka få ned konfliktnivån mellan Kina och USA. Det lär knappast fungera att ensidigt skälla på Donald Trump bara för att han är en sällsynt odiplomatisk person.

Och trots allt pågår förhandlingar.

I längden är det önskvärt att Kina spelar efter samma regler som övriga länder när det gäller den globala handeln. Det lär vara mycket svårt att upprätthålla ett brett stöd för handel med Kina och i förlängningen global frihandel om inte alla aktörer spelar efter samma regler.

Och går vi tillbaka i historien har USA varit den främsta kraften för att skapa och upprätthålla ett globalt handelssystem. Landet har gått före genom att minska sina egna tullar till lägre nivåer än omvärlden. Donald Trump kommer inte vara för evigt. Förr eller senare kommer en president som är mer frihandelsvänlig och då är det viktigt att USA och EU har en god relation.

Det finns ingen anledning att svartmåla Kina. Men faktum kvarstår. Kina är en hårdför diktatur med internationella maktambitioner där staten har makt att kontrollera varje företag och medborgare.

Att Trump är en tydlig skurk i handelssammanhang får inte dölja det faktum att läget är komplicerat.

 

Kommentarer

Janne Hyllengrenmaj 17, 2019
Kul att ni äntligen fattat att all ”frihandel” inte är frihandel. Synd att ni faller in i det sedvanliga tramset om Trump.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 19

2019-05-05 Johan Alfonsson på Aftonbladets kultursida anmäler Mattias Svenssons och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare.  "I boken, som är ett brandtal för frihandeln, berättas att Sveriges tillväxt från 1850-talet och framåt huvudsakli...

Frihandel i media vecka 19

2019-05-05

Johan Alfonsson på Aftonbladets kultursida anmäler Mattias Svenssons och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare. 

”I boken, som är ett brandtal för frihandeln, berättas att Sveriges tillväxt från 1850-talet och framåt huvudsakligen beror på en liberaliserad utrikeshandel. Författarna argumenterar bland annat för att handel är orsaken till att den absoluta fattigdomen i världen har minskat, är bra för miljön och har lett till billigare flygresor. Handelshinder håller kvar länder i fattigdom, gör att konsumenter får sämre och dyrare varor och påstås till och med vara en bidragande orsak till andra världskriget.

Huvudargumentet är att då företag konkurrerar fritt kan de som producerar de bästa och billigaste varorna slå ut de sämre. Konsumenterna får fler, bättre och billigare varor. Handelshinder gör varor dyrare och sämre.

Ett tankeväckande exempel som används är att EU årligen subventionerar det inhemska jordbruket med 600 miljarder kronor, pengar som kommer från skattebetalare vilka på så vis betalar dubbelt för sin mat, samtidigt som bättre producenter stängs ute.

Utgångspunkten är att frihandeln i dag är hotad. Med högernationalister på frammarsch är det en oro som är lätt att förstå. Författarna för ett mindre övertygande argument att hotet syns i det faktum att handeln stagnerat. Handelns andel av världens BNP har inte ökat nämnvärt sen krisen 2008, men samtidigt är siffran den högsta någonsin och ser ut att ha börjat öka igen.

I ett intressant kapitel gör författarna upp med den återkommande idén att arbetstillfällen generellt skulle försvinna på grund av handeln. En bild som ju både högern och vänstern använt sig av.

De gör ett viktigt påpekande att visst försvinner jobb på grund av internationell konkurrens, men nya kommer också till (här är de dock motsägelsefulla då det på annat håll hävdas att arbeten försvinner till följd av handelshinder). De påstår att detta leder till att låglönejobben försvinner och allt fler i stället hamnar i välbetalda framtidsyrken. Detta stämmer dock inte. Forskning har visat att arbetsmarknaden snarare polariserats. De högbetalda jobben har ökat men det har också de lågbetalda. Det är jobben i mitten som försvunnit. Ojämlikheten har således ökat.

Författarna menar att det primärt är låginkomsttagare som har gynnats av frihandeln, eftersom den gör att varor blir billigare och därför kommer denna grupp till del. Denna bild går inte ihop med det faktum att real-lönerna sen 1970-talet stagnerat, och av de allt mindre löneökningarna har en allt mindre del gått till de lägst betalda. Konkurrensen har skapat en maktförskjutning på arbetsmarknaden där vissa grupper har prekariserats. Denna berättelse ryms inte i lovsången till frihandel.”

 

2019-05-06

”Afrikas EU” går framåt. I The National Interest skriver Alexander C. R. Hammond, Senior Fellow vid African Liberty : 

”Africa has just secured its free-trading future.

After the west African nation The Gambia ratified the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) in April, the twenty-two-nation threshold needed for the trade pact to come into effect has now been reached. This is great news for Africa, because not only will a continent-wide free-trade area boost the region’s economy, but the AfCFTA represents an important ideological shift away from the socialist tendencies that have haunted much of the continent since its independence.

Unfortunately, most African nations fully embraced the socialist economic model when they were freed from their colonial rulers. As the president of the Free Africa Foundation George Ayittey notes, “capitalism was identified with colonialism, and since the latter was evil and exploitative, so too was the former.” Quite simply, socialism “was advocated as the only road to Africa’s prosperity.”

Africa’s socialist experiment started in 1957, when Ghana became the first nation on the continent to be granted their independence. Ghana’s first leader Kwame Nkrumah was a self-proclaimed “Marxian Socialist,” and encouraged other African states to seek independence and pursue the “complete ownership of the economy by the state.”

Many African leaders followed Nkrumah’s socialist example: Modibo Keita of Mali, Sekou Touré of Guinea, and Leopold Senghor of Senegal—just to name a few. These rulers were often dubbed “the main architects of African Socialism.” But in spite of their early socialist influence, today, all four of these countries are opening themselves up to freedom with the AfCFTA.

(—)

Another benefit of the AfCFTA lies in uniting many African states under a single market, making it easier for Africa to trade with the rest of the world. If all AU member-states were to ratify the AfCFTA, just one set of trade deals is needed to be negotiated with each external trade partner—rather than fifty-five individual trade agreements for each African nation.

That’s not to say that Africa’s broad turn toward economic liberalization will solve all of the continent’s problems, or that Africa has been completely taken over by free-trading tendencies. So far, only twenty-two AU member-states have ratified the free-trade area, and although more are expected to join in the coming months, there is still a long way to go until the entire continent joins the trade area. Similarly, Nigeria, which has the continent’s largest economy, remains vehemently opposed to the trade deal.

Yet although socialism does continue to show its ugly face across Africa, we can all celebrate the fact that the socialist ideology that plagued the continent for decades is no longer mainstream. The AfCFTA truly has the potential to grow Africa’s economy and lift many out of poverty. When the deal is implemented later this year, it should be seen as a sign that Africa is turning it back on its socialist past and is embracing a new, prosperous, free-trading future. Africans should hope that this trend will continue.”

2019-05-08

Pressklippen känns nästan inte kompletta utan en kommentar om Donald Trumps handelspolitik. Här Washington Examiners ledare

”President Trump is taking a gamble this week on trade. He is threatening to impose massive tariffs against Chinese goods, which would be bad for American consumers but perhaps much worse for an increasingly wobbly Chinese economy.

As bad as that all sounds in principle, this is a calculated risk that Trump is taking with a worthy goal in mind. He wants to force China’s regime back to the negotiating table, to hash out a trade deal that will end, among other things, China’s policy of expanding its economy using the stolen intellectual property of companies that do business there.

This is a judgment call that Trump is better positioned to make than we are. Moreover, in the long run, everyone will benefit from a favorable trade agreement that binds China’s regime to the basic norms of ethics and fair play that Westerners take for granted.

President Trump is taking a gamble this week on trade. He is threatening to impose massive tariffs against Chinese goods, which would be bad for American consumers but perhaps much worse for an increasingly wobbly Chinese economy.

As bad as that all sounds in principle, this is a calculated risk that Trump is taking with a worthy goal in mind. He wants to force China’s regime back to the negotiating table, to hash out a trade deal that will end, among other things, China’s policy of expanding its economy using the stolen intellectual property of companies that do business there.

This is a judgment call that Trump is better positioned to make than we are. Moreover, in the long run, everyone will benefit from a favorable trade agreement that binds China’s regime to the basic norms of ethics and fair play that Westerners take for granted.

In addition to that, tariffs also invite retaliatory tariffs, harming U.S. exporters and putting Americans out of work. To cite just one example, even Trump understands that American commodity farmers are currently getting killed by his tariff war; that’s why his administration has been forced to subsidize them. Farmers, other exporters, and taxpayers, then — not just the Chinese — are paying the wholly unnecessary costs of Trump’s tariffs.

Trump also discussed the trade deficit this week in a way that doesn’t inspire confidence in what he’s trying to accomplish. ”The United States has been losing, for many years, 600 to 800 Billion Dollars a year on Trade,” he tweeted Monday. ”With China we lose 500 Billion Dollars. Sorry, we’re not going to be doing that anymore!”

This perpetuates at least two more false notions. The first is that a trade deficit represents a national ”loss” of money. But every surplus dollar that a Chinese company receives in exchange for goods represents a dollar that has to be exchanged. As a result, the changing relative value of international currencies ultimately makes up for whatever imbalances exist. The anti-traders’ oft-cited doomsday scenario, in which the U.S. buys everything from China and nothing is made or built domestically, can never occur. Long before things reached that point, the Chinese would voluntarily slow or stop their exports in the face of a weakening dollar, at which point they would benefit more from importing American-made goods and services.

The second false notion embedded in Trump’s tweet is that trade policy can directly cause deficits or surpluses in the first place. This is not so, and one need not look far for an example. Just during Trump’s own tenure, he has imposed multiple tariffs on nations from Europe to Asia to the Americas, and the trade deficit increased by nearly 20% in his first two full years as president. But again, this isn’t a bad thing, it’s a sign of a strong U.S. economy. If Trump really wants to lower trade deficits, he should cripple U.S. economic growth (a terrible idea) or cut government spending (a good idea that he won’t try). It is not an accident that the only meaningful reduction in the U.S. trade deficit this century came about as a result of the economic downturn of 2007-2009.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Donald Trump höjer skatterna — ingen bryr sig

Ordens makt över tanken är stor. På fredag kommer USA sannolikt höja tullarna mot Kina. Ingen reagerar särskilt hårt eftersom de inte tänker på att Trump i praktiken höjer skatterna med miljarder dollar. Tänk om Donald Trump hade höjt skatterna med 18 mil...

Donald Trump höjer skatterna — ingen bryr sig

Ordens makt över tanken är stor. På fredag kommer USA sannolikt höja tullarna mot Kina. Ingen reagerar särskilt hårt eftersom de inte tänker på att Trump i praktiken höjer skatterna med miljarder dollar.

Tänk om Donald Trump hade höjt skatterna med 18 miljarder dollar, en kostnad som ökar med 1000 dollar per minut, och dessutom orsakat USA:s ekonomi skador för ytterligare 40 miljarder dollar?

Och tänk sen att han planerar ytterligare skattehöjningar som kommer att kosta jobb, tillväxt, högre priser för konsumenter, särskilt de med lägst inkomster?

Hur skulle reaktionen bli? Protester på gatorna? Återfödelse av tea party-rörelsen.

Vi vet svaret. Nästan ingen alls. Det är nämligen det Donald Trump gör utan att några protesterar särskilt mycket.

Tullarna mot Kina innebär stora kostnader som på samma sätt som skatter till sist betalas av hushållen, det vill säga enskilda människor. Det är bara individer som kan betala skatter. Lägger man skatter på företag tvingas de antingen höja sina priser, minska vinsterna till aktieägarna, sänka lönerna, säga upp personal, minska investeringarna eller någon kombination av allt detta.

På fredag väntas mer av samma sak när tullarna sannolikt kommer att höjas på ytterligare ungefär 6000 produkter som USA importerar från Kina. Till största delen handlar det om konsumentprodukter.

USA:s bilindustri hukar inför motåtgärderna från Kina. Biltillverkarna har redan drabbats hårt av tullarna på stål och aluminium som gör deras produkter dyrare på världsmarknaden och nu hotas export av personbilar till Kina värd 10 miljarder dollar.

Detta sker samtidigt som USA och Kina ligger i förhandlingar om ett handelsavtal. Förhandlingarna påbörjades i juli förra året och gav en del förhoppningar, men för tillfället finns hårda motsättningar om en del formuleringar. Detta kan förklara Trumps beteende, men de nya tullarna kommer bli svåra att ta bort. Inkomster till staten förbrukas omedelbart och skapar ett beroende som är svårt att bryta.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Den viktigaste frågan när man beslutar sig i EU-valet: vad är alternativet?

Även om det inte framgår av partiernas valaffischer finns det en viktig fråga som skiljer partierna åt. Nämligen synen på frihandel och ekonomisk tillväxt. Valet är därför enkelt. Öppenhet och tillväxt eller protektionism och stagnation.  Kanske inte ...

Den viktigaste frågan när man beslutar sig i EU-valet: vad är alternativet?

Även om det inte framgår av partiernas valaffischer finns det en viktig fråga som skiljer partierna åt. Nämligen synen på frihandel och ekonomisk tillväxt. Valet är därför enkelt. Öppenhet och tillväxt eller protektionism och stagnation. 

Kanske inte alla medborgare, men många, har åsikter om politik.

I många fall är synpunkterna kritiska.

Det är förstås inget fel. Samhället utvecklas genom att man identifierar och åtgärdar sådant som inte är bra.

Men ofta glömmer de som kritiserar bort att när det gäller samhällsfrågor måste man alltid fundera på vad som är alternativet till det man kritiserar.

”Det var fel att bygga kärnkraft i Sverige, nu står vi där med en massa utbränt bränsle”. Visst, men vad var alternativen; att bygga kolkraftverk eller bygga ut ytterligare älvar?

”Vi borde inte ge bidrag till folk som inte vill jobba och ändå skaffar en massa barn”. Ok, men vad tycker du vi skall göra istället? Låta dem bo på gatan och svälta ihjäl?

Många försöker då trolla bort problemet. ”Hade vi varit tvungna skulle vi utvecklat alternativa energikällor” eller ”utan bidrag hade många skaffat jobb, och de andra hade fått hjälp av kyrkan”.

Det är bara att öppna tidningen på morgonen för att se exempel på kritik mot politiska åtgärder där journalisten borde ha ställt frågan om vilka alternativ den kritiske förespråkar.

Ett annat särdrag hos samhällsfrågor är att de ofta är extremt komplexa. De består av ett otal detaljer och oförenliga mål, och ger således en stor mängd kompromisser av den art att alla kan tycka att kompromissen är fel. När staten bygger en väg är den en kompromiss mellan önskad kapacitet, kostnader, trafiksäkerhet, miljö, riksintressen, geologiska förhållande och det faktum att vägen helst skall möjliggöra annan samhällsutveckling, kanske ett framtida bostadsområde, universitet, sjukhus, industriområde eller liknande. Konsekvensen blir en rad kompromisser och ingrepp i natur och kulturvärden som framstår som helt obegripliga för dem som inte har koll på helheten.

Ibland uppstår tilltalande förhållande just på grund av det fenomen de uppfattas vara ett alternativ till. ”Titta vad trevligt det är med levande stadskärnor, synd att de öppnat ett handelsområde som gör att handeln i centrum inte lönar sig”. Men den levande stadskärnan som är så trevlig med sina specialbutiker, gallerier, krogar och fik finns just därför att den vanliga handeln har flyttat ut till köpladan 500 meter utanför staden. Annars hade centrum dominerats av en halvstor matvarubutik utan konkurrens, med dåligt utbud, höga priser, ständiga transporter av varor och sopor och de vanliga kedjorna som bygger på stora volymer. Lokalhyrorna skulle inte ha medgivit gallerier, specialbutiker och små barer och fik.

Frihandelsbloggen tar inte ställning till vad som är rätt i de ovan nämnda exemplen. Inte heller att påstå att faktiska politiska beslut inte ibland kan var helt uppåt väggarna fel på grund av faktorer som exempelvis inkompetens, korruption eller prestigekamp. Deras syfte är bara att illustrera att inom många politikområden är det faktum att beslut och förhållanden kan kritiseras inte ett skäl till de måste anses ha varit fel. Tillgängliga alternativ var helt enkelt betydligt värre.

Ett annat faktum är att stora institutioner, vare sig det är svenska kommuner, landsting, staten eller EU oundvikligen får inslag av ineffektivitet, mörkning av misstag, ren korruption och i värsta fall maktmissbruk. Anledningen att ändå ha dessa politiska organ och förvaltningar är att de är nödvändiga och fungerar trots alla brister. Här är målet att det skall fungera som de skandinaviska länderna, snarare än som Ryssland eller Mexiko. Men helt perfekt kommer det aldrig att bli.

Detta är en viktig insikt inför det kommande EU-valet.

Det är lätt att rikta kritik mot EU och i skrämmande många fall kan den vara helt berättigad. Ibland är det självklara svaret på vad EU borde ha gjort i stället en enkelt ”ingenting alls”.

Men samtidigt måste man som väljare inse att EU kommer att finnas kvar i många decennier eller århundraden, att britternas utträde — om det blir av — för tillfället inte är ett attraktivt exempel för andra länder. Vidare kommer ett sönderfall av EU — hur osannolikt det än är — förmodligen inte ske i ordnade former och resultera i särskilt sympatiska konsekvenser. EU är inte heligt. Men just nu finns det inget parti som har ens embryot till en föreställning om vad ett alternativ till EU skulle vara. Det är detta som var upphovet till britternas problem, de visste inte vad de egentligen röstade på när de röstade för utträde. Och då inte i den triviala meningen att de inte kunde förutse konsekvenserna av sina handlingar.  Det kan man ju egentligen aldrig med hundraprocentig säkerhet göra. Utan i den konkreta meningen att det inte fanns någon idé om hur ett utträde skulle se ut institutionellt. Det är det som gör britterna till dödens lammungar i förhandlingarna med EU. Man hade inte en susning om vad man ville med utträdet.

Med andra ord: Om man tar sitt medborgarskap och sin rösträtt på allvar är det lämpligt att rösta på det parti som vill göra EU till något man själv skulle önska utifrån en vuxen insikt att i en demokrati får ingen exakt som den personen vill.

För frihandelsbloggens del är det mest attraktiva med EU den inre marknaden med de fyra friheterna, kombinerad med maktdelning, marknadsekonomi, rättsstat och frihandel mot omvärlden.

På det området har EU fungerande institutioner och en rätt hygglig historia — samtidigt som det finns enormt mycket kvar att göra.

Och en sak är klar. Det finns starka politiska krafter i både Sverige och EU som betraktar frihandel och ekonomisk frihet som i bästa fall lågt prioriterade, i många fall som något de egentligen vill bekämpa.

Så för den som gillar handel, ekonomisk frihet, tillväxt och utveckling är EU-valet inte på något sätt oviktigt.

Där är det solklart vad alternativet är. Nämligen protektionism, regleringar, kapitalförstöring och stagnation.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Allt du behöver veta om frihandel men inte orkat ta reda på själv

Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson har på Timbro gett ut en mycket bra bok om frihandel. Konkret, rolig, tydligt ideologisk utan att vara förenklad.  Frihandel för nybörjare innehåller i praktiken allt man behöver vetat för att förstå, bejaka oc...

Allt du behöver veta om frihandel men inte orkat ta reda på själv

Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson har på Timbro gett ut en mycket bra bok om frihandel. Konkret, rolig, tydligt ideologisk utan att vara förenklad. 

Frihandel för nybörjare innehåller i praktiken allt man behöver vetat för att förstå, bejaka och försvara global frihandel.

Därtill på ett lättbegripligt och pedagogiskt sätt.

Ingen del av boken kräver några specialkunskaper om handel eller mer än allmänbildning när det gäller ekonomi.

Boken behandlar inte bara teoretiska argument utan ger också omfattade exempel och statistik som visar att frihandel verkligen levererar välstånd samt bidrar till liberaliseringar och fred.

En del av kritiken mot boken är att den är ensidig och förenklar. Det stämmer inte. Tvärt om är ett huvudtema i boken hanteringen av argumenten mot frihandel och hur man lämpligast skall hantera exempelvis strukturförändringar i ekonomin som följer av att länder öppnar sig mot världsmarknaden.  Särskilt bra är exemplen på de många handelshinder som är dolda och hur protektionismen drabbar fattiga människor på både producent- och konsumentsidan. Boken är definitivt kritisk till att den generella frihandelsretoriken från politiker inte följs upp av konkreta åtgärder.

Anklagelserna för förenkling beror antagligen på att författarna uppenbart är mycket positiva till frihandeln. Men det är egentligen en rätt märklig kritik. Frihandel för nybörjare är alldeles uppenbart både en fackbok och en debattbok. Som sådan är den påfallande allsidig, men samtidigt är det knappast någon grund för kritik att författare gillar det de skriver om. Det är en tydlig idéologisk varudeklaration som underlättar för läsaren att bedöma argumentens hållbarhet.

Motståndarna har också påfallande svårt att hantera boken.

Kenneth Hermele i GP kan plötsligt inte skilja på nödvändiga och tillräckliga villkor:

”Det tycker nog de flesta ekonomhistoriker som ägnat tid åt att förstå Sveriges utveckling utan de ideologiska skygglappar som hindrar Segerfeldt och Svensson från att bry sig om några av förutsättningarna för Sveriges ekonomiska mirakel: den tidiga läskunnigheten, det starka bondesamhället, framväxten av folkrörelser (frikyrkan, nykterhetsrörelsen, fackföreningarna), aktiebolagslagen, näringsfriheten, den icke-korrupta staten … Det finns med andra ord många faktorer att ta med för att ge en helhetsbild, men då måste man lägga ner lite tid på att greppa de många samverkande faktorerna och förloppen. Men Segerfeldt och Svensson ger i stället ett svar och det är avreglering, frånvaro av statlig styrning, handelsliberalisering.

Inte ens när författarna ägnat några sidor åt framgångsrika statliga ingrepp – de nämner Japan, Frankrike, USA och Sydkorea – drar de den slutsats som ligger närmast till hands, nämligen att statlig politik kan bidra till utveckling men att den måste justeras vartefter tiden går så att den inte bygger fast länderna i korruption och byråkratisering.”

Det är som Hermele skriver många faktorer som ekonomhistoriker för fram som skäl till att länder blir ekonomiskt framgångsrika. Men för frihandeln gäller att länder med frihandel alltid har ett försteg framför jämförbara länder utan frihandel.

Frihandel är förstås inte ett tillräckligt villkor för ekonomisk framgång, men väl ett nödvändigt.

Av Hermeles uppräknade faktorer är det bara läskunnighet som har samma ställning. Oavsett vilka andra förhållanden som gäller i ett land är läskunnighet alltid en fördel. Det skulle nog inte Segerfeldt/Svensson förneka. Men påståendet är irrelevant av det enkla skälet att ingen försöker hävda att läskunnighet är av ondo eller måste tillämpas med omdöme av upplysta politiker. Ingen säger någonsin ”man får inte ha en naiv tro på att läskunnighet löser alla problem bl a bl a bl a…”.

I Aftonbladet inleder sociologen Johan Alfonsson  sin anmälan av boken med en förenkling som närmast kan karaktäriseras som ofrivillig lyteskomik riktad mot sig själv:

”För många år sedan var jag på en kabaré som anordnades av Kommunistiska partiet. Föreställningen var som man kunde förvänta sig. Det tunga arbetet romantiserades, Sven Wollter sjöng några kampsånger och det hela avslutades med att vi fick berättat för oss att industriarbetaren var historiens motor.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Fredrik Segerfeldts och Mattias Svenssons bok Frihandel för nybörjare. För två av Sveriges mest profilerade nyliberala författare och debattörer är det inte arbetet utan handel som ligger bakom allt välstånd. Historiens aktör är inte arbetaren utan företag och konsumenter.”

En egenhet i svensk debatt i dag är att folk ganska ofta tar chansen att missförstå sin motståndare för att ta hem en poäng även till priset av att de framställer sig själva som dumskallar.

I båda exemplen är det uppenbart att det handlar om klasser som samhällskrafter eller institutionella förhållanden. Kommunistiska partiet såg garanterat inte ”arbetaren som historiens motor” i bokstavlig bemärkelse, utan arbetarklassens framväxt som ett steg i utvecklingen mot den kommunistiska revolutionen och det klasslösa samhället.

När Segerfeldt/Svensson skriver att handeln ligger bakom välståndet diskuterar de en ekonomisk-politisk institution — frihandeln mellan stater. De inser förstås att företag och dess medarbetare måste producera varorna som handlas över gränserna, och att dessa i sin tur är beroende av rättsstat, utbildningsväsende, kapitalmarknader, infrastruktur med mera. Men det är inte detta boken diskuterar.

Förmodligen kan man hitta brister i Frihandel för nybörjare om man läser tillräckligt noga. Men ingen kritik som hittills framkommit är sakligt motiverad eller relevant.

Sammantaget kan boken rekommenderas till alla, även till dem som redan har bra koll på frihandelsområdet. Jag lärde mig mycket nytt.

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera posten