Frihandel

Frihandel betyder att medborgarna i olika länder kan handla med varandra utan tullar, kvoter eller interna handelshinder som exempelvis skilda standarder.

Svår balansgång mellan cybersäkerhet och protektionism

Cybersäkerhet måste vara en prioriterad fråga där EU inte får vara naivt kring att det finns utländska intressen som inte vill oss väl. Det påverkar handelspolitiken och nationell säkerhet bör vara ett överordnat värde. Men samtidigt är det viktigt att ...

Svår balansgång mellan cybersäkerhet och protektionism

Cybersäkerhet måste vara en prioriterad fråga där EU inte får vara naivt kring att det finns utländska intressen som inte vill oss väl. Det påverkar handelspolitiken och nationell säkerhet bör vara ett överordnat värde. Men samtidigt är det viktigt att cybersäkerhet och allmän misstänksamhet mot framför allt Kina inte lättvindigt används som argument för protektionism. 

Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M) skriver i DI om säkerhetsproblemet med att kinesiska företag levererar telekomutrustning.

”Cybersäkerhet blir viktigare i en värld som är mer integrerad. När 5g-näten byggs ut stoppar både USA och Australien kinesiska leverantörer. Nyligen blev det känt att kanadensisk polis på USA:s begäran har gripit telekomföretaget Huaweis finanschef för brott mot amerikanska sanktioner. Häromveckan uppmanade USA “vänligt sinnade” länder att bojkotta företaget.

Men när Sverige nu auktionerar ut tillstånden för frekvensutrymmen tar svenska myndigheter inga sådana hänsyn och Huaweis Sverigechef är inte orolig för att möta hinder när 5g-nätet byggs ut i Sverige.

På samma gång som vi rustar upp det militära försvaret måste vi vara vaksamma på hotet från utländskt cyberspionage. Det krävs en genomtänkt strategi på såväl svensk som EU-nivå för att skydda våra stats- och företagshemligheter, våra personliga data samt funktionen för kritisk infrastruktur. Sverige som har långtgående kompetens inom området bör gå i bräschen för det arbetet.

(—)

I EU är det Storbritannien som tar frågan på störst tar allvar och behovet av att EU trappar upp sitt arbete blir således ännu viktigare när landet lämnar EU. Storbritanniens underrättelse- och cybersäkerhetsmyndigheter granskar all Huaweis utrustning innan den används. Resten av EU framstår dock som aningslöst. Det illustreras kanske tydligast av att hela det belgiska mobilnätet är byggt av Huawei och att EU-kommissionen låter företaget tillhandahålla det interna nätverket.

EU har nyligen infört regler för dataskydd och för att kontrollera utländska direktinvesteringar. Det pågår diskussioner om att införa nya regler som förbjuder export av utrustning för cyberövervakning till stater som använder det till sin egen befolkning.

Det är bra och nödvändiga åtgärder, som emellertid måste kompletteras med en strategi som skyddar Europa från cyberspionage. Det bör fungera som en väckarklocka att våra vänner i USA, Australien och Storbritannien vidtar långtgående åtgärder för att skydda sig mot cyberspionage, och till och med uppmanar andra göra samma sak.”

Tankesmedja Frivärld har just publicerat en rapport på samma tema: ”Digitaliseringens baksida – cyberhotets komponenter och konsekvenser”.

Hoten är självklart allvarliga och bör hanteras, liksom en rad andra problem som har att göra med framför allt Kinas ambitioner att komma över teknologi och forskningsresultat genom uppköp av företag i Kina och krav på att de som vill investera i Kina delar med sig av kunnande.

Samtidigt kan vi vara säkra på att dessa hot förr eller senare inom EU kommer att användas som argument för vad som i praktiken är ren protektionism. När EU:s politiker nu lämnar den mer lättsamma attityden till problemet är det viktigt att utforma institutionella mekanismer som med rimlig säkerhet kan skilja det ena från det andra, som kan avgöra om det handlar om riktiga eller bara påstådda hot.

Det kommer att bli en balansgång mellan att vara tillräckligt vaksam mot hoten, och samtidigt inte ge för stort utrymme åt de särintressen som vill skydda företag eller branscher från utländsk konkurrens. Det kommer också bli en balansgång mellan öppenhet i processen och självklara krav på sekretess. När det handlar om industrispionage och säkerhetshot kan det inte råda total öppenhet kring åtgärder och vad man som myndighet egentligen vet.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
-- Blir nog bra det här... Foto: Franska staten

Det är inte frihandel och marknadsekonomi som orsakat kravallerna i Frankrike

Social oro skylls reflexmässigt på frihandel och marknadsekonomi. Men oftast är anledningen andra faktorer. Inte minst felaktiga regleringar. Sydsvenskan skriver den 3 december på ledarplats om de franska protesterna som drivs av "de gula västarna". Utve...

Det är inte frihandel och marknadsekonomi som orsakat kravallerna i Frankrike

Social oro skylls reflexmässigt på frihandel och marknadsekonomi. Men oftast är anledningen andra faktorer. Inte minst felaktiga regleringar.

Sydsvenskan skriver den 3 december på ledarplats om de franska protesterna som drivs av ”de gula västarna”.

Utvecklingen sedan den artikeln är att de gula västarna har vunnit. Höjningen av bränsleskatten har dragits tillbaka och istället tvingades Macron höja minimilönerna, något som dessutom tas över statsbudgeten. Ett extremt snöpligt slut på vad som skulle ha blivit en intäkt och klimatåtgärd.

Men Sydsvenskan gör en typisk sammanblandning av ojämlikhet, social oro, frihandel och marknadsekonomi.

”Men nyhetens behag klingade snabbt av. Macrons stjärna dalade. Från popularitetssiffror runt 60 procent hos de flesta franska opinionsinstituten strax efter segern i presidentvalet 2017 ligger han nu under 30 procent.

Marknadsekonomi och frihandel skapar välstånd. Men välståndet måste också komma alla till del. Här verkar Macron ha en blind fläck i sin reformpolitik. Växande klyftor, politiskt, socialt och ekonomiskt drar isär Frankrike. Om inte Macron förmår lägga om politiken riskerar han och hans parti att marschera rakt in i väggen. Och de gula västarna kan triumfera.”

Tidningens formulering ”Marknadsekonomi och frihandel skapar välstånd. Men välståndet måste också komma alla till del” antyder att ojämlikhet och i förlängningen kravaller beror på marknadsekonomi och frihandel.

Men det stämmer helt enkelt inte. Framför allt är Frankrike inget vidare exempel.

Frankrike har lika mycket (eller lite) frihandel som alla andra EU-länder. EU har gemensam handelspolitik.

När det gäller marknadsekonomi är det en annan sak. Frankrike har marknadsekonomi. Men den franska ekonomin — liksom det franska samhället totalt sett — är mer reglerat än de allra flesta andra EU-länder. Staten reglerar nästan allt på detaljnivå och det existerar nästan ingenting av det vi kallar ”kommunalt självstyre”. Lägg märke till att det finns minimilöner (något vi exempelvis inte har i Sverige) och att Macron kunde bestämma att höja dessa på statens (skattebetalarnas) bekostnad. Det säger en del om sammanväxt Frankrikes näringsliv och fack är med staten.

Utan att ta ställning till om detta är bra eller dåligt, eller hävda att det är regleringarna som ligger bakom Frankrikes problem, kan man med säkerhet säga att grogrunden för de gula västarnas protester inte är frihandel eller en unikt fri marknad.

Frihandel har ingen koppling till ett lands interna ekonomiska politik. Ett land kan ha höga skatter och omfattande regleringar internt, men totalt fri handel mot omvärlden. Likaså kan ett land ha extremt fri ekonomi internt, men stora handelshinder mot omvärlden. Det existerar av naturliga skäl inga länder som har så inkonsekvent lagstiftning, men i princip går det utmärkt att kombinera helt olika principer för de två olika politikområdena.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
George H.W. Bush svärs in som USA:s president 20 januari 1989.

Till minne av en frihandelsvänlig president

USA:s tidigare president George H.W. Bush avled den 30 november vid 94 års ålder. En av hans viktigaste insatser var att föra Ronald Reagans (i huvudsak...) frihandelsvänliga arv vidare. Han skapade NAFTA och bidrog till USA:s ledande roll i skapandet av ...

Till minne av en frihandelsvänlig president

USA:s tidigare president George H.W. Bush avled den 30 november vid 94 års ålder. En av hans viktigaste insatser var att föra Ronald Reagans (i huvudsak…) frihandelsvänliga arv vidare. Han skapade NAFTA och bidrog till USA:s ledande roll i skapandet av WTO.

Amanda Erickson skriver i Washington Post:

”In the obituaries, George H.W. Bush is remembered as the president who oversaw the collapse of the Soviet Union.

But the leader, who died this weekend, had another major foreign policy achievement: He was a champion of free trade and a key architect of globalization, a legacy in danger under the Trump administration.

Bush saw trade as a tool for increasing international cooperation and peace, and he advocated for a liberalized economy.

“If democracy is to be consolidated, the gulfs that separate the few who are very rich from the many who are very poor, that divide civilian from military institutions, that split citizens of European heritage from indigenous peoples, these gulfs must be bridged,” he said shortly after signing the North American Free Trade Agreement in December 1992. “Economic reform must ensure upward mobility and new opportunities for a better life for all citizens of the Americas.”

Bush advocated for increased trade cooperation with China. His administration laid the groundwork for the World Trade Organization, which regulates global commerce, created in 1995.

(—)

His biggest accomplishment, though, was the negotiation of NAFTA, and he signed the accord just a month before leaving office.

It was the result of years of work.

At the time, unions worried that the deal would hasten the flow of U.S. jobs to Mexico, where labor was cheaper and laws more lenient. Bush, however, saw it differently. He said the accord would open up a new market for American goods, creating more jobs.

(—)

It’s a legacy that Trump seemed hellbent on reversing. As a candidate, he called the deal “an absolute catastrophe for our country.” “NAFTA has to be totally gotten rid of. Something has to happen with NAFTA,” he said in 2016.

But as president, he’s been more cautious. Though Trump pulled the United States out of the Trans-Pacific Partnership, his administration didn’t pull out of NAFTA. Instead, the three countries renegotiated a deal — the U.S.-Mexico-Canada Agreement (signed the day Bush died) — that looks a lot like NAFTA. However, the new plan incorporates some trade-restrictive measures in an effort to keep more production in the United States.

As the New York Times put it: “However much he wants to dismantle it, Mr. Trump is still operating within the framework that Mr. Bush helped establish. While he disparaged NAFTA, Mr. Trump ultimately accepted Mr. Bush’s fundamental concept of knitting together the three great nations of North America in a single, integrated trade bloc. The alliances that Mr. Bush built and bolstered remain in place, however frayed. And a host of civil rights, environmental and other Bush-era laws still govern America.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA -- som är mest skyldig till konflikten -- käppar i hjulet för att hantera andra och myc...

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA — som är mest skyldig till konflikten — käppar i hjulet för att hantera andra och mycket viktigare problem i handelsrelationerna med Kina. 

Vid G20-mötet kom USA:s president Donald Trump och Kinas Xi Jinping överens om att skjuta på sina stridsåtgärder och inleda förhandlingar. Framför allt är det Trump som lovat att inte införa tullar på 20 procent på varor för 200 miljarder dollar från Kina, vilka var planerade från årsskiftet. Kina har lovat att köpa lite mer jordbruksprodukter, bilar och energi. För övrigt kan man säga att man har kommit överens om att komma överens innan början på mars. Det är en tidsram som är extremt snålt tilltagen med tanke på uppgiften; att åstadkomma “structural changes with respect to forced technology transfer, intellectual property protection, non-tariff barriers, cyber intrusions and cyber theft, services and agriculture.”

Kina och USA har olika förutsättningar att hantera handelskriget. Kina exporterar betydligt mer till USA än landet importerar och är alltså känsligare för tullar som minskar exporten, medan USA:s ekonomi drabbas mer genom att vara beroende av importen från Kina. Samtidigt är vissa delar av USA:s ekonomi känsliga. Kina har till exempel infört tullar på jordbruksprodukter vilket skadar exempelvis producenter av sojabönor som ser sin försäljning minska, priserna falla och kunderna etablera relationer med nya leverantörer.

Just nu drabbar tullarna mellan länderna varor för 50 miljarder dollar för varje land, efter årsskiftet hotade en ökning till 200 miljarder på import från Kina till USA, men bara 60 miljarder från USA till Kina. Återstår en import till USA av varor för 255 miljarder dollar, medan Kinas återstående import bara uppgår till ytterligare 20 miljarder.

Skillnaderna återspeglar det faktum att USA importerar enorma mängder från Kina, medan exporten från USA till Kina är relativt blygsam. Det är också detta som — förstås — orsakar USA:s stora underskott i handelsbalansen. Sett till proportionerna framstår det som självklart att Trumps ambitioner att substantiellt minska underskottet saknar realism. USA:s importerar inte varor från Kina på grund av någon allmän välvilja mot kinesiska företagare och anställda, utan därför att kinesiska produkter är billigare och/eller bättre jämfört med de inhemska. Ett försök att verkligen utplåna skillnaderna i handelsbalans skulle vara katastrofalt för båda ländernas ekonomi.

Ett pikant faktum är att handelskriget just nu slår mot de delar av USA där Donald Trump haft sitt starkaste politiska stöd, medan de delar av landet där Trump har svagt stöd i viss mån gynnas. Lantbruk och biltillverkning tappar försäljning, medan datorindustrin på västkusten och i New England slipper konkurrens från Kina.

Men problemen på lång sikt i relationerna mellan USA och Kina är knappast över. Vid sidan av Trumps förenklade bild av vad konflikten handlar om finns det riktiga motsättningar med en betydligt längre historia. Den sträcker sig ända tillbaka till Kinas inträde i WTO. Då kom Kina att successivt omfattas av samma regler för handel som alla andra WTO-länder. Men Kina har inte agerat som vanliga marknadsekonomier. Det finns ett intimt samarbete mellan staten och företagssektorn i Kina där exportföretag kan få billiga lån, billigare transporter och andra dolda subventioner. Utländska företag som vill sälja till Kina måste ofta ingå samarbeten med Kina och dela med sig av sitt kunnande. Kina köper vidare upp företag i andra länder för att komma över forskningsresultat och marknadsandelar. Det finns också misstankar om att Kina med flit håller sin egen valuta lågt värderad för att stimulera sin export.

Mycket av detta är svårt att bevisa. I praktiken kan man inte lita på kinesisk offentlig statistik. Kina är en diktatur med hårt kontrollerade medier och något sådant som oberoende forskning finns inte. Det betyder att det inte är alldeles lätt att förhandla. Kineserna berättar inte allt och det svårt för USA:s förhandlare att veta om det de påstår är sant eller inte.

En ytterligare komplikation är dessutom att även om kinesiska staten kan lova att köpa lite mer amerikanska produkter, kan den knappast påverka beteendet hos amerikanska konsumenter. Underskottet i handelsbalansen beror ju lika mycket på att amerikanerna köper importvaror som att kineserna inte gör det. Och det i sin tur beror på att amerikanerna är betydligt rikare än kineserna.

Den mest förnuftiga strategin vore att snarast avveckla alla tullar.  De mellan Kina och USA och mellan Kina, USA och EU. Därefter skulle det bli möjligt att att ta itu med de verkliga problemen när det gäller dolda subventioner, tekniköverföring, intellektuell egendom, strategiska resurser och annat. De kan bara lösas i samförstånd. Kina är ingen demokrati och det finns inget sätt att tvinga landet på knä, däremot att argumentera för att Kina har långsiktig nytta av att delta i världshandeln på samma villkor som alla andra.

Det skulle dessutom lösa upp många knutar när det gäller att reformera WTO och påbörja arbetet med att skapa en gemensam, global, handelsordning istället för den mångfald av frihandelsavtal som är dagens lösning på WTO:s oförmåga. Det är bra att de avtalen kommer till.  De bidrar till fasta förbindelser och bättre villkor mellan länder. Men de bidrar inte till att förenkla världshandeln på det sätt ett globalt avtal skulle göra.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Att USA skulle ha intern frihandel var inte självklart

USA:s handelspolitik har varierat och inte alltid varit rationell. Att USA fick intern frihandel var kanske lika mycket tur som skicklighet. Det finns sådant som är så självklart att man inte tänker på att det är ett undantag. Ett exempel är att det his...

Att USA skulle ha intern frihandel var inte självklart

USA:s handelspolitik har varierat och inte alltid varit rationell. Att USA fick intern frihandel var kanske lika mycket tur som skicklighet.

Det finns sådant som är så självklart att man inte tänker på att det är ett undantag. Ett exempel är att det historiskt sett råder frihandel mellan USA:s delstater. Det är inte självklart. Även länder som är mycket likartade som de skandinaviska har haft handelshinder. Provinserna i Kanada har haft olika handelspolitik och handelshinder mellan sig, något som nu försvinner tack vara CETA-avtalet.

Men i USA råder frihandel. Anledningen är ett beslut av USA:s högsta domstol från 1824.

Staten New York hade gett Robert Livingston och Robert Fulton monopol på transporter med den nya uppfinningen ångbåt inom staten, och hade dessutom definierat New Yorks vattenintressen så att de delvis omfattade angränsande stater.

Men Thomas Gibbons, som drev en ångbåtslinje mellan New York och New Jersey, stämde staten New York. Han menade att staten inte hade rätt att inskränka näringsfriheten och dela ut monopol.

Gibbons vann. Högsta domstolen konstaterade enhälligt att bara den federala regeringen, inte de enskilda staterna, hade rätt att reglera handeln.

Resultatet visade sig omedelbart. På ett år ökade antalet ångbåtar som trafikerade vattnen kring New York från sex till fyrtiotre, medan priserna för att resa föll med 40 procent.

Domstolen hade dessutom gjort en mycket vid tolkning av grundlagen så att friheten omfattade inte bara sjöfart utan handel och företagande i största allmänhet.

Konsekvensen blev att USA plötsligt var världen största marknad och den amerikanska ekonomin växte till världens största på bara fem decennier. Kraften i uppfinningsrikedom, entreprenörskap och fri konkurrens är svår att överskatta. USA har förstås fördelen jämfört med exempelvis EU att ha ett språk och en rätt likartad kultur. Konsekvensen är att amerikanerna har blivit bäst i världen på massmarknadsföring och att formulera affärskoncept som kan rullas ut över stora marknader med rekordfart. De stora marknaderna medger dessutom enorma FoU-budgetar med åtföljande blixtsnabb produktutveckling.

Men det var kanske inte självklart att Gibbons skulle ha ork och pengar i gå till domstol, och inte heller att högsta domstolen skulle döma till förmån för näringsfrihet. I så fall kanske USA skulle ha bestått av en rad stater med tullar, kvoter, olika standarder. Då skulle USA knappast ha kunnat samla sig till att slå tillbaka mot Tyskarna i Europa samtidigt som landet förde krig mot japanerna i stilla havet. USA:s insatser i andra världskriget handlar till stor del om den fullständigt överlägsna produktionsapparat som tyskar och japaner tvingades möta.

Tyvärr har amerikanska politiker inte alltid dragit rätt slutsats av det faktum att de lever i världens största och friaste marknad.

USA har ofta skyddat sin industri mot utländsk konkurrens trots att det knappast varit nödvändigt (och att det oavsett detta är destruktivt).  Efter börskraschen infördes 1930 Smoot-Hawley-lagarna som gav de högsta tullarna någonsin. Omvärlden hämnades förstås och USA:s export föll från ungefär 5,2 till 1,2 miljarder dollar (-78%) på knappt ett par år. Världshandeln föll från 36 till 12 miljarder dollar, till en nivå världen inte sett sen 1890-talet.

Å andra sidan gick USA i spetsen för GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) som 1947 började sänka tullarna mellan världens ledande ekonomier från ett snitt på 22 procent till ett snitt på 5 procent.

Det medförde en snabb ökning av handeln, och i dag är handelsvolymerna i världen cirka 30 gånger större än 1947 och världen är, trots återkommande kriser, rikare än någonsin.

Nu går USA åter åt fel håll, men Trumps politik är trots allt en västanfläkt jämfört med 30-talet.

Framför allt reagerar inte omvärlden på samma sätt. Tvärt om är USA i dag relativt isolerat som handelskrigare — motåtgärderna mot USA är måttliga och för övrigt försöker man öka, inte minska frihandeln.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
I´ll be back...

Underskott i pengar är överskott i nytta och nöje

När Donald Trump talar om underskott i handelsbalansen som att USA blir rånat glömmer han att för varje dollar som försvinner i importkostnader får amerikanska konsumenter nyttigheter. Dessutom kommer pengarna tillbaka som investeringar och lån till b...

Underskott i pengar är överskott i nytta och nöje

När Donald Trump talar om underskott i handelsbalansen som att USA blir rånat glömmer han att för varje dollar som försvinner i importkostnader får amerikanska konsumenter nyttigheter. Dessutom kommer pengarna tillbaka som investeringar och lån till budgetunderskottet.

Milton Friedman var en utmärkt pedagog och förmådde se ekonomiska och politiska problem från nya synvinklar.

Bland annat påpekade han att det vi talar om som underskott i handelsbalansen — och som ett problem — också kan ses som överskott av nyttigheter.

Exempelvis har USA underskott i handelsbalansen mot många andra länder. Men det är ett underskott i pengar. Det motsvarar förstås ett överskott när det gäller produkter. Amerikanerna får ju tillgång till enorma mängder mobiltelefoner, datorer, snabba bilar, ost, vin, kläder och mycket annat som de inte själva har producerat. De länder som har överskottet i pengar mot USA lämnar i gengäld ifrån sig alla dessa produkter som de arbetat hårt för att skapa.

”In the international trade area, the language is almost always about how we must export, and what’s really good is an industry that produces exports, and if we buy from abroad and import, that’s bad. But surely that’s upside-down. What we send abroad, we can’t eat, we can’t wear, we can’t use for our houses. The goods and services we send abroad, are goods and services not available to us. On the other hand, the goods and services we import, they provide us with TV sets we can watch, with automobiles we can drive, with all sorts of nice things for us to use.

The gain from foreign trade is what we import. What we export is a cost of getting those imports. And the proper objective for a nation as Adam Smith put it, is to arrange things so that we get as large a volume of imports as possible, for as small a volume of exports as possible.

This carries over to the terminology we use. When people talk about a favorable balance of trade, what is that term taken to mean? It’s taken to mean that we export more than we import. But from the point of our well-being, that’s an unfavorable balance. That means we’re sending out more goods and getting fewer in. Each of you in your private household would know better than that. You don’t regard it as a favorable balance when you have to send out more goods to get fewer coming in. It’s favorable when you can get more by sending out less.”

Man kan säga att vitsen med att exportera är att få råd med importen. Det vi exporterar kan vi ju bevisligen tillverka. Vitsen med import är att det är sådana varor vi inte kan tillverka själva, eller som blir mycket dyrare att tillverka jämfört med att importera.

Om vi inte kan exportera får vi till sist slut på pengar. Man kan trycka pengar, men efterhand har alla länder vi importerar ifrån massor av våra pengar som de inte kan använda till något och då blir vår valuta allt mindre värd.

På det sättet är ett underskott i handelsbalansen ett problem.

Men det drabbas inte USA av. Dollar är valuta som används i affärer internationellt. Det finns alltid något att köpa om man har dollar. Dessutom går det att investera dollar i USA, inte minst i den amerikanska statsskulden. Amerikanska staten behöver hela tiden låna pengar. Det är inte en superlönsam investering, men den är supersäker. USA har en magnifikt välfungerande ekonomi så ingen tror att landet kommer att bli bankrutt eller att amerikanska staten inte kommer kunna betala sina räntor. Underskottet i handelsbalansen motsvarar i stort sett av överskottet i utländska investeringar i USA. Pengarna kommer tillbaka.

Så av allt att döma kommer amerikanerna kunna shoppa av hjärtats lust för överskådlig framtid trots underskottet i handelsbalansen. Det är  bra för dom, för oss i Sverige och för alla andra länder som handlar med USA.

 

 

 

 

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggennovember 29, 2018
Kanske var otydlig. Det är varken bra eller dåligt för något land med underskott eller överskott i handelsbalansen. Det beror på vad som orsakar dessa. Amerikanerna är rika och väljer att shoppa mycket medan kineserna är betydligt fattigare och väljer att spara och investera. Båda ländernas befolkningar beter sig av allt att döma rationellt just nu.
Björn Abelssonnovember 23, 2018
Underskott för ett land betyder överskott för ett annat. Om det är bra med underskott fört USA. varför är det då bra med överskott för dess handelspartners?

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
-- Tycker politikerna kan slakta sina heliga kor när det gäller handel. Vi vanliga kossor klarar oss alltid.

Gärna välstånd — men först en rejäl reglering

Den citerade artikeln visar med tragisk tydlighet varför Indien fortfarande är fattigt. De håller i det längste emot sin integration med världsmarknaden.  Indien är ett konservativt land, starkt influerat av protektionistiskt tänkande ända sedan Mahatma ...

Gärna välstånd — men först en rejäl reglering

Den citerade artikeln visar med tragisk tydlighet varför Indien fortfarande är fattigt. De håller i det längste emot sin integration med världsmarknaden. 

Indien är ett konservativt land, starkt influerat av protektionistiskt tänkande ända sedan Mahatma Gandhis dagar.  För honom var spinnrocken en viktig symbol för att indierna borde öka sin självförsörjningsgrad. Det var fel att exportera råvaror och importera förädlade produkter. Ur en synpunkt hade han rätt. Det är klart att det är bättre för ett land att ha en industri med höga förädlingsvärden.

Sättet att få det är dock inte att hindra importen av produkter med höga förädlingsvärden och hoppas att detta automatiskt gör att den egna industrin tar fram dessa produkter. Om avsaknaden av importerade industriprodukter gjorde att den egna industrin fick luft under vingarna skulle Nordkorea, Bangladesh och Mongoliet ha framstående verkstads- och elektronikindustri. Sättet att komma upp i höga förädlingsvärden är investeringar i utbildning och produktionskapital — något som kräver öppenhet mot världsmarknaden snarare än tvärt om.

Nedan kan vi se hur typiska protektionister resonerar. Artikeln från The Japan Times, men handlar alltså om Indiens inställning till det asiatiska frihandelsavtalet Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP) som snart är färdigförhandlat:

”NEW DELHI – India is planning to adopt a new strategy toward negotiating free trade agreements even as the country is engaged in talks with members of the Regional Comprehensive Economic Partnership, the proposed ASEAN-focused regional free trade area.

As part of the strategy, the South Asian country is looking to appoint two independent agencies to prepare a template for negotiating FTAs as a way to safeguard its interests, according to Indian Commerce and Industry Minister Suresh Prabhu.

“We will do a completely new approach toward FTAs. … We are appointing two independent agencies who will talk to all the stakeholders, and prepare inputs which can be used during negotiations,” Prabhu said Friday during an event organized by India’s Consumer Electronics and Appliances Manufacturers Association.

“It’s a first major change. … This will be the new template for all the (FTA) negotiations,” he told a gathering of CEAMA members, who are demanding the exclusion of appliances and consumer electronics from future FTAs, especially the 16-member RCEP, which includes Japan as well as the 10 members of the Association of Southeast Asian Nations.

“So, while we need FTAs, we will make FTAs in a way that will also benefit India to begin with, and other countries also,” Prabhu told the gathering, adding that the growing imports of electronics is becoming a matter of great concern.

About 65 percent of current demand for electronic products in India is met by imports, according to government data.

Appreciating the government’s move to adopt a new strategy aimed at protecting domestic interests, Vinod Sharma, managing director of Deki Electronics Ltd., said the industry is not in favor of including consumer electronics in the RCEP.

“RCEP is nothing but an FTA with China,” Sharma said during the event, adding that the proposed deal would badly hit local electronics and appliance manufacturers with cheap imports likely to flood the market after the deal is concluded.

According to a joint report by CEAMA and consulting firm PwC India released during the same event, “the FTAs signed by India are with production-driven economies, resulting in finished products from these countries being imported into India at a cost lower than what it would have cost to manufacture the same products in India.”

Indierna kommer att få tillgång till billigare och bättre elektronik, importerad från Kina. Men redan idag är uppenbarligen 65 procent av elektroniken importerad.

VD:n Vinod Sharma kanske borde fundera på varför hans presumtiva kunder föredrar kinesiska produkter framför inhemska. Ett EU-land skulle kanske kunna skylla på att kineserna har lägre löner, men det argumentet kan rimligen inte en indier använda.

Det kanske helt enkelt är dags att kamma till sig, jobba lite hårdare och be politikerna om att utländska investerare skall få bra villkor för att kunna etablera sig i Indien. Kineserna må vara flitiga, men det är inte i Kina huvuddelen av tekniken i de telefoner och datorer  som tillverkas har utvecklats.

Indien håller helt enkelt på att få en superchans att utvecklas ekonomiskt. Men istället för att bejaka utvecklingen tillsätter de kommittéer som skall samla in särintressenas synpunkter.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 46

RCEP, WTO och pommes frites i veckans pressklipp om handel. 2018-11-14 Singapores Straits Times skiver om RCEP, som förväntas bli det största handelsavtalet i världen under nästa år:  Leaders of Asean's 10 members and six key trading partners vowed to sea...

Frihandel i media vecka 46

RCEP, WTO och pommes frites i veckans pressklipp om handel.

2018-11-14

Singapores Straits Times skiver om RCEP, som förväntas bli det största handelsavtalet i världen under nästa år: 

Leaders of Asean’s 10 members and six key trading partners vowed to seal a pact to create the world’s largest free trade area next year – the Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP).

”The task to conclude the RCEP negotiations is becoming more urgent and significant given the current headwinds faced by the global economy,” they said in a statement after meeting at the RCEP Summit.

”We undertook the collective commitment to deliver on the expeditious conclusion of the RCEP… to foster an open, inclusive and rules-based trading system, and demonstrate to the world that it is possible to make trade work for all.”

(—)

The RCEP accounts for 45 per cent of the world population, 40 per cent of global trade and a third of the world’s economy. Negotiations began in 2013, with an initial target of wrapping them up by 2015, but this has been postponed several times, including this year.

PM Lee noted that talks were into their sixth year now, and urged fellow leaders to press on, saying: ”Further prolonging negotiations puts the RCEP at risk of losing credibility and support from our stakeholders, and will mean missing a major opportunity to bring tangible benefits to our businesses and citizens.””

 

 

2018-11-14

Per Nyrén, projektledare för Näringslivs- och globaliseringsfrågor på tankesmedjan Frivärld skriver om WTO på ledarplats i Svenska Dagbladet:

Under det gångna året har världssamfundet med förfäran bevittnat hur rivaliteten mellan USA och Kina blossat upp till nya proportioner.

Omvärldens missnöje med tullstridens påfrestningar på de globala handelsförbindelserna har länge uttryckts med en allmän vädjan om vapenvila. På senare tid har missnöjet i allt högre grad omvandlats till ett tydligare motstånd mot frihandelns nedmontering, genom att proaktivt främja en omstöpning av Världshandelsorganisationens (WTO) funktionssätt och regelverk.

Det hittills största steget mot WTO-reform togs den 24 och 25 oktober, när en grupp av “likasinnade” WTO-medlemmar träffades i Ottawa för att skissera en omdaning av världshandelns regelverk. Utöver Europeiska unionen och värdlandet Kanada deltog företrädare för Australien, Brasilien, Chile, Japan, Kenya, Mexiko, Nya Zeeland, Norge, Sydkorea, Schweiz och Singapore.

Mötet resulterade i en gemensam kommuniké, som riktade kritik mot de två stormakterna (som inte inbjudits till mötet), dock utan att de nämndes vid namn.

Ottawamötets parter yttrade implicit stark kritik mot att USA hindrar utnämningar till WTO:s skiljedomstol, det ytterst beslutsfattande organet i organisationens tvistlösningssystem. Domstolen har i normala fall sju domare, men sedan september är de bara tre, vilket är minimiantalet för att systemet ska fungera. Även Obamaadministrationen blockerade utnämningar till skiljedomstolen, vilket underminerar domstolens självständighet. Om denna praxis fortsätter kan stora delar av WTO:s arbete paralyseras.

Samtidigt konstaterade mötesdeltagarna att WTO behöver vidta nya åtgärder för att motverka otillåtet bruk av subventioner och att WTO:s medlemmar har inte nått upp till de krav på transparens som en fungerade handelsregim kräver.

(—)

Men på flera viktiga punkter kom de “likasinnade” länderna inte överens. Både EUoch Kanada har tidigare presenterat mer omfattande reformförslag.

Bland det som inte nämndes i Ottawa hör att utvecklingsländer och utvecklade länder har olika åtaganden i WTO, och hittills har organisationens medlemmar på egen hand valt vilken kategori de vill tillhöra.

Att världens största ekonomi i köpkraftsjusterat BNP (Kina) i detta avseende fortfarande betraktar sig som ett “utvecklingsland”, och därmed åtnjuter slappare förpliktelser än många av WTO:s andra medlemsländer, är särskilt kontroversiellt i sammanhanget. WTO saknar också ett fungerande system för att reglera påtvingad överlåtelse av teknologi och rollen för statligt ägda företag, problem som i takt med Kinas ekonomiska tillväxt blir allt mer påtagliga för omvärlden.

Dessa tillkortakommanden bör åtgärdas, både för den internationella handelns allmänna välmående och för att stävja USA:s tullpolitiska stridsvilja.

Att USA:s och Kinas relation blivit allt mer antagonistisk grundas i en omfattande kamp om inflytande i världspolitiken – där båda eftersträvar militärt, teknologiskt och normsättande övertag. Handelspolitiska reformförslag är därför otillräckliga för att enskilt mildra denna stormaktskonflikt, men skulle utgöra en oumbärlig beståndsdel av en större strategisk uppgörelse.”

 

2018-11-09

Svt rapporterar från EU:s handelsministermöte som bland annat berör Colombias pommes frites-tullar:

”En internationell handelskonflikt är på väg att blossa upp sedan Colombia beslutat att införa tullar på djupfrysta pommes frites från Europa.

Nu kräver Belgien att EU agerar.

Colombia har trots frihandelsavtal med EU beslutat att införa tullar på europeiska djupfrysta pommes frites.

Det har fått Belgien, som skapade produkten, att reagera.

När EU:s handelsministrar träffades i Bryssel på fredagen krävde den belgiska ministern Didier Reynders att EU agerar.

– Vi exporterar mycket jordbruksprodukter, och pommes frites är viktiga för oss, säger Reynders.

Enligt ministern finns många mindre bolag i Belgien som exporterar djupfrysta pommes frites, däribland till Colombia. Han hoppas därför på stöd från andra EU-länder – och att EU-kommissionen, som ansvarar för handelspolitiken inom EU, ska ta frågan till Världshandelsorganisationen WTO.

Handelskommissionär Cecilia Malmström säger att Colombias agerande är djupt bekymmersamt.

– Jag har tagit upp detta själv med den colombianska ministern. Vi har intensiva samtal med dem för att försöka förstå varför och försöka övertala dem att inte göra på det här sättet.

Vad händer om de gör det?

– De kommer göra det, och då måste vi titta på det och möjligen ta frågan till WTO, säger Cecilia Malmström.

Frågan om pommes frites är också principiellt viktig.

– I dag handlar om tullar på pommes frites, men låter man det passera kan det handla om andra produkter längre fram, säger Margarete Schramböck, Österrikes handelsminister som också leder arbetet inom EU.

Annars är det konflikten med USA som står högst på agendan på handelsministrarnas möte.

Samtal pågår med hopp om att få till ett mindre handelsavtal och därmed undvika nya amerikanska tullar, förutom de på stål och aluminium, som USA redan infört.”

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera poster