Frihandel

Frihandel betyder att medborgarna i olika länder kan handla med varandra utan tullar, kvoter eller interna handelshinder som exempelvis skilda standarder.

Ett skolexempel på protektionism fyller i bästa fall inte hundra

Lagstiftning tänkt att skydda järnvägen genom att göra båttransporter dyrare har mer än halverat USA:s handelsflotta. Och en stor andel av skeppen är pråmar på Mississippi. Men det mesta godset går på långtradare. Du har förmodligen inte hört talas i...

Ett skolexempel på protektionism fyller i bästa fall inte hundra

Lagstiftning tänkt att skydda järnvägen genom att göra båttransporter dyrare har mer än halverat USA:s handelsflotta. Och en stor andel av skeppen är pråmar på Mississippi. Men det mesta godset går på långtradare.

Du har förmodligen inte hört talas in The Jones act?

Nå, nu har du det.

Anledningen att skriva om detta stycke amerikansk lagstiftning är inte främst att den fyller 100 nästa år, eller ens att den inte borde existera.

Anledningen är i stället att den är ett så bra exempel på protektionism och hur lagstiftning kommer till utan någon diskussion, samt, inte minst, att lagstiftning alltid får konsekvenser man inte tänker sig.

The Jones act säger att skepp som fraktar varor mellan amerikanska hamnar måste vara amerikanska och att besättningen till tre fjärdedelar måste vara amerikaner.

Tanken med den var inte att skydda amerikansk rederinäring och amerikanska varv, utan att skydda tågtransporter från konkurrens från sjöfart.

På ett sätt lyckades det. Skeppsnäringen har tagit stryk de senaste 99 åren. Men på lång sikt ersattes inte båtarna av järnväg, utan av långtradare.

”Over two-fifths of global shipping in 1950, US-flagged ships carried less than 1.5 percent of American foreign trade by 2009 (far less than 40 percent as in the EU or 15 percent as in Australia). From 1975 to 2007, US-flagged ships in international trade shriveled by more than three-quarters, and their capacity shrank by more than half.

Large oceangoing vessels meeting Jones Act requirements have been roughly halved from 2000 (193) to the present (99). Eligible tanker capacity was similarly more than halved, as 110 tankers became 43. In 2013, only 13 ships could legally move oil between American ports. This, however, has been camouflaged by supporters references to a 40,000-ship Jones Act fleet, overwhelmingly made up of river barges (55 percent of the total “fleet” on the Mississippi River alone) and tug boats, which are incapable of deep-water ocean shipping.

(—)

The Jones Act has also all but destroyed America’s shipbuilding, not built it up. There are only seven active major shipbuilding yards in the US (versus about 60 in Europe), and from 2014 to 2016, the US built 910,000 gross tons of merchant ships of 100 gross tons and above, while Korea built 70,937,000 gross tons, China built 70,037,000, and Japan built 39,535,000 gross tons.

Of course, that is far from a surprise when ships meeting Jones Act restrictions may cost triple or quadruple what Korean or Japanese-made ships cost (with similarly higher crewing, maintenance, and repair costs). Further, it offers little benefit for our navy’s military capabilities, as only one shipyard building the Navy’s primary vessels also builds large commercial ships.”

Att sjötransporter mellan amerikanska hamnar är onödigt dyra har också gjort att en stor mängd gods av den typ som normalt sett är lönsamt att frakta per båt nu går på långtradare.

Eftersom det finns så få amerikanska lastfartyg måste USA:s militär i hög utsträckning flyga personal och utrustning även när tiden inte är en kritisk faktor.

Man behöver inte vara ett betydande geni för att lista ut vad detta beror på. Protektionism går ut på att skydda en industri från konkurrens så att producenterna kan ta mer betalt av kunderna. Då är det inte förvånande att kunderna köper mindre av varor eller tjänster och hittar alternativa sätt att lösa sina problem. Men det händer också annat som inte var planerat. Exempelvis att långtradartransporter slår ut tågtransporterna.

Gary M. Galles, professor i ekonomi, skriver mer om allt elände Jones act ställer till med:

”Despite largely imaginary benefits for defense or emergencies, the Jones Act imposes substantial costs, particularly in Hawaii, Puerto Rico, and Alaska, where it most severely limits supply options. In 2014, shipping a 40-foot container from Los Angeles to Honolulu cost more than ten times than to Singapore.”

George Will på Washington Post om samma ämne:

”A hog farmer in North Carolina purchases corn feed from Canada rather than Iowa because delivery costs make the Iowa corn uncompetitive. A Hawaiian rancher flies cattle to West Coast feedlots and slaughterhouses to avoid Jones Act shipping costs. Although the United States is the world’s second largest producer of rock salt, Maryland and Virginia buy theirs for winter use from Chile because of Jones Act shipping costs.

As for military considerations: Troops get to today’s wars by aircraft. And the antiquated maritime fleet carried just 6.3 percent of the cargo in the 2002–03 buildup for the Iraq War.

The Jones Act illustrates how protectionism creates dependent industries that then squander resources (ingenuity, money) on manipulating the government. The act also illustrates the asymmetry that explains much of what government does — the law of dispersed costs and concentrated benefits. The act’s likely annual costs to the economy (tens of billions) are too widely distributed to be much noticed; its benefits enrich a relative few, who use their ill-gotten profits to finance the defense of the government’s favoritism.

Spurious “national security” concerns tend to descend into slapstick (“The Audis are coming!”) as with this hypothetical horrible imagined by a U.S shipping executive defending the Jones Act: “I wouldn’t want North Korea moving barges and tugboats up and down the Mississippi River. If you don’t have this law, that could occur.” Huck’s raft crowded off the river by Kim Jong-un’s vessels? Make your blood boil? Or your ribs ache from laughter?”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Kan handelskriget övergå i ett nytt världskrig?

Ett handelskrig på Balkan var en av faktorerna bakom första världskriget.  Kan dagens handelskrig orsaka ett nytt stort krig? Klart är att försämrade villkor för den globala handeln i vilket fall inte minskar risken för konflikter. Etablerade visdom s...

Kan handelskriget övergå i ett nytt världskrig?

Ett handelskrig på Balkan var en av faktorerna bakom första världskriget. 

Kan dagens handelskrig orsaka ett nytt stort krig? Klart är att försämrade villkor för den globala handeln i vilket fall inte minskar risken för konflikter.

Etablerade visdom säger att handel mellan länder minskar risken för krig. Har näringslivet kunder, leverantörer, dotterbolag och ägare i andra länder är det svårt för regeringar att skapa opinion för krig. Globala marknader gör dessutom krig mindre presumtivt lönsamma — man kan inte öppna nya marknader genom erövringar.

Det gäller fortfarande, men det finns risker man inte kan bortse ifrån. Oavsett hur pessimistisk man är, kan denna artikel av Daniel W. Drezner, professor i internationell politik vid The Fletcher School of Law and Diplomacy at Tufts University vara intressant:

”Five years ago, the centennial of the Great War’s start spawned a cottage industry of warnings about the rhyme of history. The possibility of a replay of the First World War was a popular one to make. These predictions of doom did not come to pass. The success of Peter Jackson’s astonishing World War I documentary They Shall Not Grow Old notwithstanding, it would be easy to reject the analogy in 2019.

But most of these efforts missed or mischaracterized the economic dimension of what happened in the run-up to the guns of August. Even though the global economy seemed highly interconnected, in actuality, statesmen had been trying to segment the system for several decades. By 1914, protectionist measures and geopolitical tensions ensured that key actors did not think of themselves as too interdependent to launch an aggressive war.

Analogies are imperfect means of understanding the world. There are several ways in which the early 21st century does not resemble the early 20th century. Other checks on a great power war exist, such as nuclear deterrence. Despite the wave of populism, ”there is broad support for key economic features of globalization,” according to the Pew Research Center. Trump might get so spooked by stock market gyrations that he will back down on the trade wars. Pinker was correct when he observed that the martial valor of war is less prized now. And if nothing else, current leaders have the lessons of 1914 to digest. Another major war is not inevitable.

Nonetheless, the backlash to globalization that preceded the Great War seems to be reprised in the current moment. Indeed, there are ways in which the current moment is scarier than the pre-1914 era. Back then, the world’s hegemon, the United Kingdom, acted as a brake on economic closure. In 2019, the United States is the protectionist with its foot on the accelerator. The constraints of Sino-American interdependence—what economist Larry Summers once called ”the financial balance of terror”—no longer look so binding. And there are far too many hot spots—the Korean peninsula, the South China Sea, Taiwan—where the kindling seems awfully dry.

After World War I, Keynes wrote that the conventional wisdom in the summer of 1914 had taken peace for granted: ”The projects and politics of militarism and imperialism, of racial and cultural rivalries, of monopolies, restrictions, and exclusion, which were to play the serpent to this paradise, were little more than the amusements of [the average person’s] daily newspaper, and appeared to exercise almost no influence at all on the ordinary course of social and economic life, the internationalization of which was nearly complete in practice.” Five years later, at least 15 million people had died, another 23 million were wounded, and a quarter-century of hyperinflation, depression, fascism, and war was about to descend upon the world.

Leaders benefit from the lessons of history only if they are aware of what actually transpired. It would be nice if today’s world leaders knew more about the eerie parallels between now and the pre-1914 era. Otherwise, the curdling of interdependence will continue—and the capitalist peace that we have all become so accustomed to may not survive.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Tullunion hittills bästa alternativet för britterna

Förslaget om en tullunion med EU förlorade på måndagen med tre röster i brittiska parlamentet. Ett av de bättre utfallen för något förslag. Men nära skjuter ingen hare och ett avtalslöst utträde kommer allt närmare. En tullunion skulle innebära att britterna...

Tullunion hittills bästa alternativet för britterna

Förslaget om en tullunion med EU förlorade på måndagen med tre röster i brittiska parlamentet. Ett av de bättre utfallen för något förslag. Men nära skjuter ingen hare och ett avtalslöst utträde kommer allt närmare.

En tullunion skulle innebära att britterna hamnade i samma lägen som Turkiet. De skulle få tullfrihet gentemot EU men samtidigt tappa inflytande över sin egen handelspolitik och inte medge att britterna ingick egna frihandelsavtal. Inte direkt en position hårda brexiteers drömmer om. Särskilt det senare strider direkt mot illusionen att Storbritannien skall kunna kompensera — mer än kompensera! — bortfallet av handel med EU genom nya avtal.

Det är förstås en föreställning som helt saknar realism. Britterna förlorar 40 avtal med resten av världen som landet har genom EU. Att ersätta dessa kommer att ta decennier. Brexit kommer alltså att starta på minus 40 avtal, förutom att tappa frihandeln med EU där flera av de viktigaste handelspartnerna finns.

Om det inte blir en tullunion förr eller senare.

Men just nu verkar en förlängning av processen mest sannolik. Och till sist ett avtalslöst utträde.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Mat. Blir billigare. Och allt annat också.

I dag är det svårt att tänka sig någon gå till val på billigare mat

Jämfört med för hundra år sedan är nästan allt billigare och bättre. Inte bara trivialiteter. Ingen som i dag går till tandläkaren i ett modernt land skulle vilja byta med ens den rikaste och mäktigaste för bara ett sekel sedan. Utvecklingen är till st...

I dag är det svårt att tänka sig någon gå till val på billigare mat

Jämfört med för hundra år sedan är nästan allt billigare och bättre. Inte bara trivialiteter. Ingen som i dag går till tandläkaren i ett modernt land skulle vilja byta med ens den rikaste och mäktigaste för bara ett sekel sedan. Utvecklingen är till stor del orsakad av den globala frihandeln. 

”… capitalist engine is first and last an engine of mass production which unavoidably also means production for the masses … It is the cheap cloth, the cheap cotton and rayon fabric, boots, motorcars and so on that are the typical achievements of capitalist production, and not as a rule improvements that would mean much to the rich man. Queen Elizabeth owned silk stockings. The capitalist achievement does not typically consist in providing more silk stockings for queens but in bringing them within reach of factory girls”

Joseph Schumpeter

Marknadsekonomi och frihandel är inte nödvändigtvis samma sak. Man kan ha marknadsekonomi i ett land även om det inte handlar med omvärlden.  Men i praktiken hänger utvecklingen av den moderna industrikapitalismen ihop med utvecklingen av frihandel och tillgången till globala marknader.  Ju större marknader i termer av antal individer desto mer välstånd kan marknadsekonomin utveckla. Det har att göra med specialisering, stordrift och arbetsdelning.

Kritiken mot marknadsekonomin handlar ofta om att arbetarklassen blir utsugen genom att monopolkapitalisterna kan tvinga dem att arbeta för svältlöner samtidigt som produkterna blir allt dyrare. Välståndet samlas hos en allt mindre del av befolkningen och till sist blir det revolution. Redan på 1920-talet var det ett mysterium för många marxister att revolutionen kom i Ryssland, ett av de mer efterblivna länderna, och inte i England där industrialiseringen och kapitalismen hade kommit allra längst.

Och idag tvingas marxistiska teoretiker försöka förklara hur samhällen blir allt stabilare ju mer marknadsekonomin breder ut sig.

Men det är inte så svårt att förstå hur det kommer sig. Det uppstår inga monopol, tvärt om blir det allt fler företag som allt mer konkurrerar om medarbetarna. Och de moderna produktionsmetoderna gör att välståndet ökar. Man får allt mer för sin arbetstid. Även de som i stort sett saknar kvalifikationer får del av välståndet.

I den här artikeln från Foundation for Economic Education skriver Marian L Tupy om en jämförelse mellan matpriser 1919 och 2019. Hur har de förändrats? Dels i termer av inflationsjusterade priser, men framför allt i termer av arbetstid. Hur många timmar måste okvalificerad arbetare (unskilled labourers) jobba för att kunna köpa produkterna idag jämfört med för 100 år sedan, eller hur mycket mer av en produkt kan man köpa för ex en timmas arbete i dag jämfört med för 100 år sedan?

Det visar sig att skillnaderna är dramatiska.

Den största skillnaden är på ägg. Om man för 100 år sedan kunde köpa ett kilo ägg för en timmas arbete, kan man i dag köpa 25 kilo ägg för samma mängd arbete. Av någon anledning har te inte blivit särskilt mycket billigare. En arbetsinsats som för  100 år sedan kunde köpa ett kilo te, ger nu bara 1,45 kilo. I undersökningen kommer priserna från Walmart i USA, och en gissning är att te är en mycket smal produkt av lyxkaraktär hos dem. Men även i Sverige är te mer än dubbelt så dyrt som kaffe.  Dock är det knappast någon som direkt lider av att teblad inte har fallit i pris särskilt mycket. Inte ens om man handlar på de dyraste butikerna på Östermalm i Stockholm är te en kritisk utgift i hushållsbudgeten.

I genomsnitt kan man idag köpa åtta gånger så mycket av de 42 matvarorna i undersökningen för en timmas arbete jämfört med för hundra år sedan. Så om någon för hundra år sedan var tvungen att arbeta varenda dag i månaden bara för att föda sin familj, räcker det i nu med att han arbetar 3,6 dagar.  Skillnaden är svindlande. Dessutom är ett okvalificerat arbete idag oerhört mycket mer rent, bekvämt och säkert än för 100 år sedan.

Att matpriserna har gått ner märks exempelvis i den politiska debatten i Sverige. På 70-talet uppstod proteströrelsen Skärholmsfruarna som krävde prisstopp på mat och borttagen matmoms. ”Priserna stiger och Palme tiger” var ett av slagorden och det faktum att statsminister Olof Palme inte visste vad en liter mjölk kostade väckte skandal. ”Det har jag ingen aning om” är ett bevingat ord som symboliserar att en politiker helt saknar kontakt med vanligt folks villkor (till Palmes försvar skall sägas att majoriteten av dåtidens män förmodligen hade extremt dålig koll på matpriserna…).

Numera är matpriserna knappast en framträdande del av en valrörelse. Mat är helt enkelt inte längre dyrt för medelklassen. Det säger en del om marknadsekonomins kraft att öka välståndet att de av oss som med viss marginal passerat puberteten minns att livsnödvändigheter en gång var dyra nog att dominera den politiska debatten, något som idag är närmast otänkbart. Vem skulle gå till val på ”billigare mjölk”?

Man kan lägga märke till att en stor del av matvarorna i undersökningen kunde produceras i USA eller i mellanamerika, medan många aldrig har kunnat produceras i Sverige. En motsvarande jämförelse under svenska förhållanden skulle sannolikt ha blivit än mer dramatisk, men också tydligare visat värdet av global handel.

Att saker blir billigare är förstås ännu tydligare på andra områden än livsmedel. En gång i tiden samlades grannarna hos den som köpt en TV, sen hos den som hade köpt en färg-TV, och sen samlades i vilket fall ungdomarna hemma hos familjer som hade video eller en riktig stereo.  Numera är det svårt att tänka sig någon motsvarande produkt som är så dyr att inte de flesta familjer i ett grannskap har skaffat den vid ungefär samma tidpunkt. En gång var mobiltelefonen en statussymbol. Nu har alla en, även små barn och tiggare.

Men kan också tänka på mindre triviala saker som modern sjukvård, mediciner, tandvård. Där ökar kostnaderna förvisso, men inte för att en given behandling blir dyrare, utan på grund av att antalet behandlingsbara diagnoser ökar och behandlingarna blir allt bättre. Den dag man måste laga tänderna, ta blindtarmen eller får en svår infektion vill man inte byta plats ens med den rikaste och mäktigaste personen i världen för 100 eller 500 år sedan.

Schumpeters poäng håller. Vitsen med den moderna industrikapitalismen — som global frihandel är en viktig del av — är inte att de grupper som redan haft överflöd får ännu mer överflöd. Det är att stora delar av jordens befolkning som för bara 100 eller 50 år sedan svalt, saknade tillgång till utbildning, sjukvård, transporter, telefoni, information, finansiella tjänster och mycket annat i dag har detta. Det håller på att uppstå en global medelklass som har en levnadsstandard motsvarande svenskt 50-tal. Kanske lite färre bilar och sämre bostäder, men annat som i gengäld är mycket bättre.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Mandatet för USA-EU-avtalet på gång — mindre är bättre just nu

Riskminimering ligger i korten när riktlinjerna för det nya avtalet mellan USA och EU dras upp. Idag kommer förhoppningsvis förslaget till mandat för frihandelsförhandlingarna mellan USA och EU bli klart för godkännande den 3 april. USA och EU har bes...

Mandatet för USA-EU-avtalet på gång — mindre är bättre just nu

Riskminimering ligger i korten när riktlinjerna för det nya avtalet mellan USA och EU dras upp.

Idag kommer förhoppningsvis förslaget till mandat för frihandelsförhandlingarna mellan USA och EU bli klart för godkännande den 3 april.

USA och EU har beslutat att ersätta den havererade TTIP-processen med ett mer begränsat försök att ta bort tullar på industriprodukter och att starta en process för att erkänna varandras metoder när det gäller tester, kontroll och certifieringar av produkter i framtiden.

Men möjligen tar det ytterligare tid.

Stötestenen är miljöfrågorna och framför allt Parisavtalet. USA:s president Donald Trump har sagt sig vilja lämna avtalet. Fransmännen vill emellertid ha ambitioner kring Parisavtalet inskrivet i mandatet. En rimlig gissning är att detta är en del i fransmännens förhandlingsstrategi gentemot andra EU-länder. Trump kommer knappast backa på sin uppfattning för att få igång förhandlingarna, särskilt inte som EU kräver att USA inte eskalerar handelskriget ytterligare under förhandlingsprocessen.

Förhandlingsmandatet skall dessutom godkännas av ministerrådet innan förhandlingarna börjar.

Den som inte har tidigare har intresserat sig för handelsfrågor kan kanske önska en förklaringar. Processen ser ut på ungefär följande sätt. Först kommer EU överens med ett annat land om att det förmodligen vore en god idé att förenkla handeln. Därefter förs en sorts inledande samtal för att säkra att man har ungefär samma intentioner.

Därefter formulerar EU ett mandat till sina förhandlare. Det är helt enkelt instruktioner om vad man vill uppnå med förhandlingarna. Det mandatet godkänns av EU:s medlemsstater och eventuellt också av parlamentet. Därefter förhandlas det ett antal år, en tid under vilken förhandlarna rapporterar till kommissionen, medlemsländerna, parlamentet. När avtalet är klart skall det godkännas innan det börjar gälla. En viktig faktor är förstås att det färdiga avtalet motsvarar det ursprungliga mandatet.

Under tillkomsten av mandatet och förhandlingsprocessen sker dessutom en dialog med olika intressegrupper, det vill säga fack, näringslivsorganisationer, miljöorganisationer med flera kan under ordnade former för fram sina synpunkter och få återkoppling kring hur det går med deras frågor. Det förekommer också en maktkamp mellan EU-staternas regeringar, kommissionen, parlamentet och de nationella parlamenten om inflytandet över fördragen. I princip vill de som försöker stoppa frihandeln att så många olika instanser som möjligt skall få vara med och besluta eftersom chansen att utnyttja lokalt missnöje med EU för att sätta käppar i hjulet då ökar.

Tvistelösningsmekanismen och (ISDS) utesluts numera i handelsavtalen — det senaste mellan EU och  Japan är ett exempel — då denna gör att avtalen berör nationella angelägenheter och således måste beslutas av nationella parlament.

Konsekvensen är att det nu planerade avtalet med USA blir mycket enkelt. I praktiken bara avskaffande av tullar på industrivaror. Men det är bättre än inget och kommer sannolikt följas upp av ytterligare avtal på andra områden.

I stället för att försöka göra ett stort avtal som tar mycket tid och är svårt att få igenom, blir det flera som går något snabbare att förhandla och är lättare att förankra. Framför allt minskar risken för att allt faller på att protektionisterna kan skapa missförstånd och piska upp motstånd mot någon detalj.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Marco Polo på sidenvägen.

Konstruktiva men inte naiva är ett måste för EU-länderna

Kinas frihandelsambitioner vägs mot andra mål av den kinesiska regimen. Relationen med Kina måste vara konstruktiv men inte naiv. Protektionism är i alla händelser inte en lösning.  Kina och Italien har ingått ett samarbete inom ramen för Kinas projekt ...

Konstruktiva men inte naiva är ett måste för EU-länderna

Kinas frihandelsambitioner vägs mot andra mål av den kinesiska regimen. Relationen med Kina måste vara konstruktiv men inte naiv. Protektionism är i alla händelser inte en lösning. 

Kina och Italien har ingått ett samarbete inom ramen för Kinas projekt The New Silk Road eller The belt and road Initiative — som alltså är två olika namn för samma sak.

Detta har inte undgått kritik. Kineserna kommer att göra enorma investeringar i hamnar och annan infrastruktur. De har redan köpt 51 procent av Pireus hamn nära Aten. Kritikerna menar att samarbetet med Italien är ett sätt för kineserna att öka inflytandet på andra områden än handel. Det finns nog få som tvivlar på detta. Kina har stormaktsambitioner och ett globalt system av hamnar är ett viktigt verktyg för att underhålla en global flotta av krigsfartyg. Att USA kan vara ”världspolis” beror inte minst på att landet har ett globalt bassystem. Att äga en hamn gör förstås inte att man omedelbart har tillgång till den som flottbas. Men vem vet vad som händer om tio, tjugo eller femtio år? Ägandet är i vilket fall ingen nackdel, och under tiden ger det i vilket fall avkastning.

Hur skall man då se på Kinas agerande utifrån en handelsperspektiv? Är Kinas frihandelsambitioner bara ett svepskäl för andra, mindre sympatiska, syften?

Svaret på den frågan är att politiskt agerande sällan motiveras av ett enda skäl. Kina har ärliga frihandelsambitioner, trots allt är grunden för landets framsteg att genom industrialisering och internationell handel skapa resurser till annan verksamhet. Och man kan tumma på frihandeln om det ger andra fördelar som exempelvis kunna tvinga fram tillgång till andra länder eller företags teknologi.

För EU-ländernas del gäller det med andra ord att inte vara naiva. Kina har avsikter som kanske inte är onda, men garanterat helt inriktade på egennytta och att öka landets makt och inflytande. Det gäller att hantera detta inom ramarna för det faktum att Kina är en ekonomisk stormakt. Landet bidrar till världens ökande välstånd genom att målmedvetet och kunnigt förbättra sin förmåga att producera värdefulla produkter. Här skiljer sig inte Kina från något annat land. USA kan anklagas för exakt samma sak.

Skillnaden är förstås att medan USA och EU är demokratiska rättsstater är Kina en diktatur. Det ger skäl för extra vaksamhet. Och även EU bör tänka långsiktigt. Vad händer på några decenniers sikt? Kina förefaller vara ett stabilt samhälle, men ingen vet vad som händer på lång sikt och den kinesiska regimen är inte på något sätt övermänsklig. Hur länge kommer en kompetent och allt mer självmedveten medelklass acceptera att kontrolleras och hållas utanför demokratiskt inflytande? Kina är inte ett slutet samhälle. Kineser reser. Varje kinesisk student som varit i ett västland och blivit ingenjör har med sig kunskaper hem. Inte bara om ingenjörskonst, utan även om att det finns alternativa sätt att organisera fungerande samhällen. Sätt där man exempelvis inte behöver vara rättslös i relationerna till myndigheter och rädd att liv och karriär skall krossas av någon ogenomtänkt kommentar eller trivialt socialt misstag.

Att generellt motarbeta handel och kontakter med Kina är inte en framgångsväg. Istället måste relationerna med Kina vara pragmatiska och konstruktiva utan att för en sekund förfalla till naivitet.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Frihandel överraskande bra trots protektionistiska vindar

Frihandeln bra, men inre marknaden mindre bra, är slutsatserna av en genomgång av EU:s beslut den senaste mandatperioden. Organisationen Svenskt Näringsliv har utvärderat de större beslut som tagits inom EU mellan 2014 och 2018. Fokus är förstås de besl...

Frihandel överraskande bra trots protektionistiska vindar

Frihandeln bra, men inre marknaden mindre bra, är slutsatserna av en genomgång av EU:s beslut den senaste mandatperioden.

Organisationen Svenskt Näringsliv har utvärderat de större beslut som tagits inom EU mellan 2014 och 2018. Fokus är förstås de beslut som som berör företagen under den senaste mandatperioden.

Bedömningen är att 24 av de 57 rättsakter som studerats varit positiva för svenska företag.

Frihandelsområdet får till och med betyget väl godkänt med sina nya handelsavtal och får sägas vara bäst i klassen:

”EU har under denna mandatperiod lyckats hålla frihandelsfanan högt, trots att många andra länder blickar inåt
och ser protektionism som skydd mot en värld i förändring. I en sådan turbulent omvärld är det viktigare än
någonsin att EU kan leverera på sin handelsagenda och att företagen känner sig trygga med att Europa står upp
för ett globalt handelssystem baserat på tydliga regler.

Med beröm godkänt, för EU har slutit avtal med Japan, Kanada, Mexiko och inom kort blir avtalen med Vietnam
och Singapore klara. Mycket betydelsefulla avtal för både Sverige och svenska företag.”

Men tyvärr har en del beslut varit negativa.

Unionen kan inte sägas ha levt upp till sina målsättningar på den digitala inre marknadens område. Regelverken hämmar fortfarande företagande och innovation. Även insatserna på den inre marknaden, bland det allra viktigaste för att svenska företag ska dra nytta av EU, får underkänt. Där är det klart att EU skulle kunna prestera mycket bättre.

”Vid årets sista toppmöte uttryckte alla de europeiska ledarna sitt stöd för EUs inre marknad, och vikten av att den
fortsätter utvecklas och hinder nedmonteras. Trots detta har vi under mandatperioden sett mycket lite framsteg i
de lagförslag som presenterats för att göra just detta. Den europeiska inre marknaden är världens största integrerade
marknad och ett av EUs viktigaste fundament; den ger mycket viktigt marknadstillträde för svenska företag och
den är avgörande för att Europa ska kunna vara en attraktiv handelspartner för övriga världen. Att värna och förbättra den inre marknaden måste vara prioritet för kommande EU-kommission.

  • Inte godkänt, för vi vet att EU kan bättre. Samtidigt vet vi att den inre marknaden idag utgör den viktigaste
    beståndsdelen för jobb och tillväxt i Sverige.”

När EU-kommissionen lanserade sin strategi för den digitala inre marknaden var Svenskt Näringsliv positiv och
hoppades att detta skulle innebära att svenska företag skulle få tillgång till en större marknad och konsumenter
därmed ett större utbud av produkter och tjänster. Tre och ett halvt år senare kan det konstateras att fokus ofta
legat på nya regleringar och att näringslivets konkurrenskraft och önskemål inte prioriterats. Dataskyddsförordningen är ett exempel på detta och den föregick strategin och skulle fungera som en grund för övriga digitala
regelverk som skulle stärka innovations- och konkurrenskraft. Även om Sverige kommit väl ut i digitaliseringssammanhang har inte Europa stärkt sin position globalt, vilket är oroande. Förutom Dataskyddsförordningen
(GDPR) och DSM-strategin har EU-kommissionen under denna period bland annat initierat en plan för artificiell intelligens (AI) och en översyn av hur datadelningen inom EU kan främjas. Vår förhoppning är att EU och
dess medlemsländer förmår att ta vara på möjligheterna som tekniken ger, och låter oss utnyttja de storskalsfördelar den inre marknaden ger både vad gäller affärsmöjligheter, datatillgång, forskning och innovation.

  • Inte godkänd ur ett näringsperspektiv. Kommissionen har inte stärkt företagens möjligheter på den inre marknaden. Vi hade förhoppningar om att EU skulle kunna enas om regelverk som minskade fragmenteringen på den
    digitala inre marknaden utan att hämma innovationsförmågan, tyvärr lyckades det inte fullt ut. Förordningen
    om Fria dataflöden är den mest positiva förordningen som antagits samtidigt som GDPR blev svårtillämpad och
    kostnadskrävande. Geoblockeringförordningen är ett exempel på en tillkrånglad förordning som ökat regelbördan
    för företag.”

Resultatet kan överraska med tanke på USA:s hållning.

Men för den som följt handelsfrågorna de senaste åren känns det mindre konstigt.

USA:s president Donald Trump har gjort sig själv till protektionismens groteska poster boy. Få har velat förknippas med hans budskap och media har varit kritiska snarare än förstående inför det protektionistiska budskapet. Många länder har också närmat sig EU som handelspartner när de uppfattat att USA stängt dörren.

Det kan också förklara att den inre marknaden utvecklats sämre. Där har inte motsvarande dynamik funnits, vare sig ideologiskt eller praktiskt.

Hela rapporten kan laddas ner här:

EU-beslut år 2014–2018

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Hamnen i Mombasa.

Framsteg för frihandeln i Afrika

Pedro Guerreiro på dataföretaget SAP Africa skriver i The New Times om effekterna av The Africa Continental Free Trade Area, det stora frihandelsavtalet som ibland kallas Afrikas EU. Även om det kanske är en överdrift, kan man knappast överskatta effek...

Framsteg för frihandeln i Afrika

Pedro Guerreiro på dataföretaget SAP Africa skriver i The New Times om effekterna av The Africa Continental Free Trade Area, det stora frihandelsavtalet som ibland kallas Afrikas EU. Även om det kanske är en överdrift, kan man knappast överskatta effekten av att de afrikanska länderna närmar sig varandra och satsar på handel, efter decennier av krig, protektionism och biståndsberoende.

”When the Africa Continental Free Trade Area is implemented this year, it will create a single market for goods and services for the first time in the continent’s history. The agreement will cover a geographic area with a combined GDP of $3.2 trillion and a population of 1.2 billion people. It has the potential to drastically accelerate economic growth and exceed the African Development Bank’s current estimates for GDP growth from $1.7 trillion in 2010 to more than $15 trillion by 2060.

This has the potential to shift Africa from being an aid-dependent continent to becoming an investment-dependent continent. According to the Brookings Institute, African foreign direct investment (FDI) inflows accounted for only 2.9 percent of total global FDI inflows in 2017, compared to the 49.8 percent share for developed economies, and 10.6 percent for Latin America and the Caribbean. A continental super bloc has the potential of creating an attractive value proposition for investors who are dealing with the fallout from Brexit, a U.S.-China tariff war and a global economy that is falling short of projected growth targets.

For African governments, businesses and citizens, the prospect of the Africa Continental Free Trade Area has prompted widespread excitement and optimism, especially among some of Africa’s leading business and political figures. Rwanda’s President Paul Kagame said: “Speaking with one voice as a continent will emerge as perhaps the most important provision of all for the success of the African Continental Free Trade Agreement.”

South Africa’s President Cyril Ramaphosa publicly stated: “This is a free trade area that has never been seen in the world. It’s going to be the largest integrated market on the African continent, which is a clear demonstration that indeed Africa is not only on the rise, but Africa is on the move.””

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
Visa flera poster