TTIP

TTIP är ett handels- och investeringsavtal mellan EU och USA. Blir världshistoriens största handelsavtal och påverkar alla länder i EU.

Kampen mot kapitalet och globalisering. Då Attac. Sen anti-TTIP. I morgon något annat.

Gästbloggare Hans Rothenberg (m): Vänsterns skrämselpropaganda bär ansvaret för handelskriget

Vi hoppades på ett frihandelsavtal med USA som skulle kunna sänka tullar, harmonisera standarder, eliminera kvoter och öppna upp för ömsesidiga investeringar. TTIP var tänkt att skapa alla dessa möjligheter. Istället fick vi ett handelskrig - om stål...

Gästbloggare Hans Rothenberg (m): Vänsterns skrämselpropaganda bär ansvaret för handelskriget

Hans Rothenberg (m)

Vi hoppades på ett frihandelsavtal med USA som skulle kunna sänka tullar, harmonisera standarder, eliminera kvoter och öppna upp för ömsesidiga investeringar. TTIP var tänkt att skapa alla dessa möjligheter. Istället fick vi ett handelskrig – om stål. Redan 2002 försökte sig president Bush på ståltullar mot EU. Det gick sisådär kan vi väl säga. Efter cirka ett och ett halvt år försvann tullarna efter att ha kostat tvåhundra tusen amerikanska arbetstillfällen. Jobb som gick förlorade på grund av trångsynt och kortsiktig protektionism. USA är en av Sveriges viktigaste handelspartners och bara under 2016 investerades 27 miljarder dollar i Sverige och den svenska exporten till USA ligger på 75 miljarder kronor årligen. USA är viktigt för Sverige.

Det europeiska projektet EG, som sedermera blev EU, tog sin början i att kontrollera produktionen av kol och stål. Dessa båda komponenterna är grundstommen för all tillverkning av vapen. Efter sekler av förödande krig i Europa behövdes ett rejält brottartag som i en ny och fast form skulle rycka undan förutsättningarna för framtida militära konflikter i Europa. Svaret blev den europeiska kol- och stålgemenskapen – en samarbetsorganisation mellan ursprungligen sex västeuropeiska länder. Det stål som tidigare varit krigets förutsättning skulle nu bli grunden för en bestående fred i Europa. Samma stål som nu spelar huvudrollen i ett handelskrig mellan världens två största ekonomier.

Inför slutfasen av president Obamas sista ämbetstid gjorde såväl EU som USA stora ansträngningar att försöka hinna slutföra förhandlingarna av frihandelsavtalet TTIP. Men det var inte helt problemfritt på någondera sidan. Vid horisonten såg man risken att en protektionistisk president skulle komma att styra USA. En profetia som visade sig bli sann.

På den europeiska kontinenten var hindren av en helt annan karaktär. Den samlade europeiska vänstern, väl påhejade av doktrinära gröna krafter, såg allt annat än möjligheter i att handeln skulle öppna upp sig utmed Nordatlantens båda kuster. Det mesta kring TTIP som gick att svartmåla beströks av vänstern med yvigt breda penseldrag. Skrämseltaktiken plockades fram där företag som stämmer stater, djurskydd som tillintetgörs och antibiotikaspäckat kött var några dramaturgiskt välarrangerade hotbilder som målades upp. Allt det goda som handel och marknadsekonomi byggt västvärldens välfärd med skulle svartmålas och tillintetgöras. Vänstertaktiken lyckades när frihandelsavtalet aldrig kunde skrivas under i tid.

När det nu är dags för Sverige att sanktionera CETA-avtalet mellan Kanada och EU ylar återigen de vänstergröna krafterna om all världens fasor som ska drabba oss ifall avtalet träder ikraft. Återigen målar man upp att det för mindre företag så nödvändiga investeringsskyddet skulle vara ett hot mot demokratin och antibiotikakortet ligger alltid redo att plockas fram. Det enda vänsterkrafterna inte bryr sig om är att ta ansvar för konsekvenserna av sin skrämselpropaganda. För konsekvenserna drabbar i slutändan vanliga medborgare i alla berörda länder.

Skrämselpropagandan mot TTIP lyckades inte fullt ut övertyga Europas folk, men gjorde väl så stor skada. Tempot i förhandlingarna mellan EU och USA drog ut på tiden allt eftersom nya påstådda hotbilder skulle utredas. Till slut rann tiden ut och in i Vita Huset flyttade en protektionist som verkligen inte gillar frihandel. En protektionist som nu är i full kraft att driva ett handelskrig mellan de parter som, om allt hade gått väl, skulle ha slutit det frihandelsavtal som givit 900 miljoner människor ökad handel, lägre priser och fler jobb. Det hade även resten av världen mått bra av men istället fick världen istället ett handelskrig som hade kunnat undvikas. Ansvaret för det vilar tungt på vänsterns och de grönas axlar.

 

Hans Rothenberg

Riksdagsledamot (M)

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Tullarna mellan USA och EU är högre än de ser ut

Tullarna mellan EU och USA är högre än de ser ut och missgynnar faktiskt USA. Men det är inte anledningen till USA:s underskott i handelsbalansen, vilket inte hindrar att de bör tas bort helt och hållet. Det hade varit bra att ha TTIP.  DN skriver om ski...

Tullarna mellan USA och EU är högre än de ser ut

Tullarna mellan EU och USA är högre än de ser ut och missgynnar faktiskt USA. Men det är inte anledningen till USA:s underskott i handelsbalansen, vilket inte hindrar att de bör tas bort helt och hållet. Det hade varit bra att ha TTIP. 

DN skriver om skillnaderna i tullar mellan USA och EU. Inte oväntat så är DN:s slutsats att USA behandlas som vilket annat land som helst av EU och att tullarna inte är särskilt höga eller skiljer sig anmärkningsvärt mycket.

EU:s tullar är i snitt 3-4 procent medan USA:s är 2-3 procent. Men det är ett snitt, många varor har inga tullar alls, medan skillnaden i tullar på jordbruksprodukter är 11,9 mot 4,8. EU har alltså mer än dubbelt så höga tullar som USA. På industrivaror är skillnaderna mindre. EU:s tull på amerikansk import är 3,9 procent, den amerikanska tullen är i snitt 3,2 procent.

Trump har ett antal gånger gått till attack mot EU:s tull på 10 procent för import av amerikanska personbilar. Den är klart högre än den amerikanska importtullen på bilar som är 2,5 procent. Men samtidigt är den amerikanska tullen på lastbilar högre, 25 procent jämfört med EU:s 22 procent.

Kuriosa i sammanhanget är att både Mercedes och BMW gör alla sina SUV:ar i USA. Så när tysken köper vad han tror är en tysk bil är den i själva verket sammansatt i USA och belagd med EU-tull.

Men vad DN inte påpekar är att de beskedliga procentsiffrorna döljer en något mer dramatisk ekonomisk verklighet.

Till att börja med skillnaden mellan procentenheter och procent. Skillnaden mellan en tullsats på 3 procent och en på 4 procent är en procentenhet. Men skillnaden i procent är 25. Så ur den synvinkeln är det ganska stora skillnader mellan USA:s och EU:s tullar.

Vidare är även modesta tullsatser höga om man ser till normala vinstnivåer. Gör man en affär på en miljon blir tullen på 3 procent 30 000 kronor. Många tillverkare pressar sina underleverantörer stenhårt (till glädje för konsumenterna) så marginalen på en affär kan ligga på 5-10 procent. Med andra ord är inte 3 procents tull en småsak ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Ett annat problem berör komponenter som importeras och lagras för att snabbt vara tillgängliga vid underhålla av teknisk utrustning. De måste tullas in trots att de ännu inte är sålda. Företag tvingas betala tull för produkter som kanske inte blir sålda på många veckor eller månader. Tullkostnaderna kan således vara betungande för många företag, särskilt om de är små eller nystartade.

Slutsatsen är att USA hade gynnats av TTIP-avtalet som Trump lagt på is. De för USA ogynnsamma tullarna hade tagits bort.

Nu är skillnaderna i tullsatser förstås inte anledningen till USA:s underskott i handelsbalansen mot EU, det som Trump uppfattar som anledningen till att det försvinner industrijobb i USA. Anledningen till handelsunderskottet är att USA har världens högsta BNP och kommer kring plats 10 när det gäller BNP per capita. Tillväxten är hög och arbetslösheten låg. Med andra ord konsumerar amerikanerna för glatta livet, både inhemska produkter och import. Många importerade produkter är dessutom sådana att större delen av värdekedjan ligger i USA. En Iphone är utvecklad USA och kommer under hela sin livslängd att vara uppkopplad mot amerikanska telefonnät och tjänster. Att den sattes ihop i Kina och därefter importerades bidrar till underskottet i handelsbalansen.

Tullarna mellan USA och EU borde tas bort. Men inte på grund av handelsbalansen utan för att det gynnar tillväxten i både USA och EU. Framför allt skulle små och medelstora företag ha glädje av både lägre tullar och minskat pappersarbete.

Det är angeläget att förhandlingarna om TTIP kommer igång så snart som möjligt. Gissningsvis är det omöjligt under Donald Trump, men han är som sagt inte för evigt och EU kan ställa sig i startblocken för att komma igång. Det kanske tar uppåt ett decennium innan det sker, men tio år är inte anmärkningsvärt mycket tid när det gäller handelsförhandlingar. Ett avtal betyder så mycket mer än borttagna tullar och andra handelshinder. Det betyder framför allt fasta förhållanden. Eller i vilket fall fastare. Ser man på NAFTA så fanns det en omförhandlingsklausul som Trump nu utnyttjar. Men utan NAFTA-avtalet skulle Trump kunna ändra reglerna för handel med Mexiko och Kanada betydligt snabbare och efter eget huvud. Det hade blivit det vanliga twitterfyrverkeriet med total oförutsägbarhet. Nu sker omförhandlingen under jämförelsevis ordnade förhållanden.

Med TTIP-avtalet blir det en liknande situation mellan EU och USA. Omförhandling är möjlig, men den sker under ordnade förhållande.

För företag som vill investera utomlands är förutsägbarhet en viktig faktor. Man kan aldrig få exakt som man vill. Entreprenörens viktigaste egenskap är att anpassa sig till rådande förhållanden; att se möjligheter snarare än problem (här är klyschan faktiskt motiverad). Men anpassning förutsätter ett visst mått av stabilitet. I en föränderlig värld kan politikerna göra en sak; skapa stabila lagar och avtal.

Om arbetet med WTO skulle gå framåt och göra TTIP överflödigt under tiden avtalet förhandlas — synnerligen osannolikt — innebär förberedelser och förhandlingar ändå ingen större kostnad.

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
Wilbur Ross. Handelsminister i USA. Bild: Donkey Hotey

TTIP på banan igen

USA:s handeslminister Wilbur Ross har återuppväckt TTIP-avtalet från dödsbädden enligt Foreign Policy: "Soon after President Donald Trump took office, his top trade advisor, Peter Navarro, pledged to kill the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTI...

TTIP på banan igen

USA:s handeslminister Wilbur Ross har återuppväckt TTIP-avtalet från dödsbädden enligt Foreign Policy:

”Soon after President Donald Trump took office, his top trade advisor, Peter Navarro, pledged to kill the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), a potential free trade deal between the United States and Europe. Now, five months into his presidency, Trump’s Commerce Secretary, Wilbur Ross, has brought it back from the dead.

Speaking to CNBC late Tuesday, Ross said that the deal was still viable. After referencing the Trans Pacific Partnership, a massive 12-nation trade deal from which Trump promptly withdrew, Ross pointedly said, “we did not withdraw from TTIP.”

“The EU is one of our largest trading partners, and any negotiations legally must be conducted at the EU level and not with individual nations,” Ross continued. (That clarifying remark, while stating the obvious, may have been directed at Ross’s colleagues in the administration: Gary Cohn, Trump’s chief economic adviser, was under the impression last week in Europe that different EU states have different tariffs with the United States. They don’t.)

“Thus, it makes sense to continue TTIP negotiations and to work towards a solution that increases overall trade while reducing our trade deficit,” Ross said.”

Detta är minst två segrar. Trump har till sist förstått att EU inte kan hanteras som enskilda länder när det gäller handelsfrågor, och två av världens största demokratier bygger fasta förhållanden och stärker sitt samarabete.

Men av allt att döma kommer ändå TTIP-förhandlingarna och det eventuella avtalet få en annan karaktär än vad som ursprungligen varit avsikten. Mindre omfattande och kanske utan de mest kontroversiella bitarna.

Å andra sidan passar det nog EU:s ledare ganska bra just. Att få CETA-avtalet genom medlemsländernas parlament är primärt fokus och det senaste beslutet i EU-domstolen tvingar ändå fram en uppdelning av avtalet i olika delar. De som EU kan bestämma över, och de bitar som måste skickas vidare till medlemsländerna.

Till spagettiskålen av olika regionala handelsavtal kommer vi alltså kunna lägga pytt-i-panna-avtal.

Det är kanske dags för världsledarna att blåsa liv i WTO-förhandlingarna. Det kommer ett liv efter Trump.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Blir de glada eller blir de inte glada?

Hopp för TTIP — EU kan räknas som ett land

Sannolikt har Vita huset insett att skrotningen av TPP-avtalet skadat relationerna med viktiga partners samt givit Kina en möjlighet att ta initiativet på handelsområdet. Det fina med TPP-avtalet var att det innehöll kapitel om miljö-, arbetsrätt, produ...

Hopp för TTIP — EU kan räknas som ett land

Just nu står världen verkligen mellan hopp och hopplöshet när det gäller handeln. Om Merkel kan förmå Trump att anta en något mindre orimlig uppfattning om handelsfrågor kommer det förmodligen vara det viktigaste hon gjort i hela sin karriär.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel skulle träffa USA:s president Donald Trump i dag, men resan blev framskjuten till på fredag på grund av snöstorm.

En av Merkels uppgifter är att försöka övertyga Trump om att ett handelskrig mellan USA och Tyskland är en dålig idé.

Med till Washington följer två av Tysklands viktigaste företagsledare, Siemenschefen Jo Kaeser och biltillverkaren BMW:s styrelseordförande Harald Krüger. Att Krüger kommer med är särskilt viktigt. Trump vill lägga tull på tyska bilar, men samtidigt har BMW sin största fabrik i USA. Alla BMW:s SUV:ar tillverkas i USA och 70 procent av produktionen exporteras. Oron för handelskrig är förstås stor i Tyskland. Hälften av alla jobbtillfällen anses vara beroende av exporten och USA är vid sidan av Frankrike Tysklands viktigaste handelspartner.  I fjol köpte amerikanerna tyska varor för drygt 100 miljarder euro. I Trumps värld är det ett problem.  Det är nämligen ungefär dubbelt så mycket som Tyskland köpte av USA, vilket bidrar till USA:s underskott i handelsbalansen — något som Trump och hans handelsminister (felaktigt) uppfattar som ett problem.

En känslig fråga är TTIP-avtalet mellan EU och USA som nu ligger på is. Efter att Trump omedelbart kastade TPP-avtalet i papperskorgen efter sitt tillträde som president var det många som oroade sig för att samma sak skulle hända med TTIP-avtalet. Nu visar det sig finnas åtminstone en viss osäkerhet kring vad som kommer att hända med TTIP.

Sannolikt har Vita huset insett att skrotningen av TPP-avtalet skadat relationerna med viktiga partners samt givit Kina en möjlighet att ta initiativet på handelsområdet. Det fina med TPP-avtalet var att det innehöll kapitel om miljö-, arbetsrätt, produktsäkerhet, tvistelösning; det vill säga allt sådant som Kina inte vill skall ingå i handelsavtal. Med TPP hade det skapats standarder som Kina efterhand hade tvingats anpassa sig till helt eller delvis. Nu är den möjligheten försvunnen.

Öppningen för Trump när det gäller TTIP är att TTIP-avtalet formellt sett kan sägas vara bilateralt, det vill säga uppfylla Trumps krav på att teckna avtal med enskilda länder var för sig. Ur handelspolitisk synvinkel är EU ett land — inget EU-land har egen handelspolitik eftersom det vore oförenligt med den inre marknaden.

Det är förstås långt kvar till ett besked. Ännu har USA inte utsett någon ny chefsförhandlare. Trump har också målat in sig ordentligt i protektionisthörnet och kan bara med viss möda ta sig därifrån.

Med andra ord ligger allt i stöpsleven. Om TTIP-avtalet blir verklighet skulle det tillsammans med CETA-avtalet resultera i att frihandeln i världen tog ett stort steg framåt. Då skulle EU, USA och Kanada vara en del av samma handelssystem och mönstret att frihandeln tar två steg framåt och ett bakåt fortsätta att gälla.

Men allt kan fortfarande gå helt fel. Inget TTIP-avtal. NAFTA-förhandlingarna klappar ihop. USA struntar i WTO och startar handelskrig med EU. Då är man tillbaka på ruta noll och förlusterna i välfärd blir enorma.

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Ryssland är en stormakt militärt, men en dvärg ekonomiskt. Ledningen upplever TTIP och CETA som allvarliga hot. Foto: Ilya Plekhanov

Uppenbart att Ryssland motarbetar TTIP och CETA

Att Ryssland lagt sig i debatten om TTIP är inte en fråga om spekulation. Så är det. Sputnik News, en statlig rysk nyhetstjänst, publicerar återkommande nyheter om CETA och TTIP med tydlig negativ vinkel. Bland annat citeras återkommande Michel Chossu...

Uppenbart att Ryssland motarbetar TTIP och CETA

Att Ryssland lagt sig i debatten om TTIP är inte en fråga om spekulation. Så är det.

Sputnik News, en statlig rysk nyhetstjänst, publicerar återkommande nyheter om CETA och TTIP med tydlig negativ vinkel. Bland annat citeras återkommande Michel Chossudovsky som är chef för Centre for Research on Globalization, en organisation som driver en bisarr mix av antiamerikanism och konspirationsteorier om EU.

Frågan är förstås om Ryssland också agerat genom bulvaner.

Det är i så fall ingen ny företeelse. Den under 70- och 80-tal mycket synliga ”fredsrörelsen” i Europa försvann ungefär när Sovjet kollapsade. Fredsrörelsens budskap hade udden mot USA och NATO och framför allt etablering av kärnvapenbestyckade medeldistans- och kryssningsmissiler i Europa. Sovjets kärnvapen fick inte samma uppmärksamhet. En frånvaro av kärnvapen på NATO-sidan skulle ha givit Sovjet ett avgörande övertag genom sin överlägsna konventionella styrka i Europa.

När Sovjet upplöstes blev fredsrörelsen betydligt mindre synlig, trots att den ursprungliga anledningen till dess uppsving under 70- och 80-tal inte försvunnit. Det som försvann var stödet från Sovjet.

Kunskaperna om hur man arbetar med påverkan i de demokratiska Europa har däremot inte försvunnit i den ryska administrationen. Ryssarna är otvivelaktigt mästare i propaganda och har snabbt blivit skickliga på att utnyttja moderna sociala medier.

Står de också bakom eller finansierar frihandelsmotståndet? Det är förstås fullt tänkbart, men en berättigad fråga är om man i dagens mediesamhälle ens behöver ta till sådana åtgärder för att sprida ett budskap?

En del av frihandelsmotståndet är dessutom redan finansierat av EU-kommissionen eller offentliga bidrag från de olika EU-länderna.

Däremot står det helt klart att Ryssland har stort intresse av att sätta käppar i hjulen när det gäller CETA och TTIP. Båda avtalen innebär en stärkning av den demokratiska världen, av länder vars system bygger på marknadsekonomi, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Stora handelsavtal innebär samarbete vilket innebär styrka och stabilitet. Dessutom är samarbete kring ökad handel alltid lockande. Till skillnad från de flesta andra internationella samarbeten orsakar frihandelsavtal ingen fet nota som skall fördelas och betalas. Andra länder vill gärna ansluta sig. Turkiet ingår redan i en tullunion med EU, vilket innebär att de indirekt drar nytta av CETA som nu träder i kraft.

Den utvecklingen är otvivelaktigt ett hot mot Ryssland.  Landet är stort med enorma naturtillgångar och stor befolkning. Det är också en militär stormakt. Men Ryssland är samtidigt en ekonomisk dvärg. Dess BNP motsvarar de skandinaviska länderna plus Finland. Den som reser i Ryssland ser småstäder och landsbygd där det råder ren nöd. Ryssland är på gränsen till att vara ett u-land. BNP per capita ligger på cirka 9 000 dollar, mellan Turkiet och Mexiko. Exporten består huvudsakligen av råvaror, främst gas och olja, en export som dessutom använts som utpressningsmedel mot grannländerna. En del av CETA och TTIP handlar om just möjligheten för EU att köpa olja och gas från Kanada och USA, något som skulle hota både Rysslands ekonomi och dess möjligheter att utöva utpressning.

Det är ingen tvekan om att Ryssland skulle vara välkommet i ett handelssamarbete. Ingen vill stänga Ryssland ute — tvärt om finns det starka intressen av göra Ryssland så delaktigt som möjligt i ett internationellt samarbete. Men ett samarbete med handel- och ekonomi som grund och byggt på fasta förhållanden är inte lockande för Ryssland. USA, Kanada, EU är världens starkaste ekonomier. I det sammanhanget kan Ryssland inte dominera.

Men det finns två egenheter i TTIP-motståndet inom EU som känns inspirerat från Putins Ryssland med dess rötter i KGB och Sovjets propagandaapparat.

Det första är att argumentationen mot TTIP och CETA i så hög utsträckning bygger på att skapa, förstärka och utnyttja misstro mot de demokratiska institutionerna i EU. Förhandlingarna sägs vara hemliga, ”industrin” påstås ha någon form av gräddfil för inflytande eller veto mot lagstiftningen, tvistlösningsmekanismen i avtalen (ISDS) påstås vara någon form av ”privata direktörsdomstolar”, TTIP-avtalen påstås också kunna driva fram eller cementera privatiseringar av offentliga tjänster i strid med folkviljan. Allt detta är uppenbara lögner. Att samtliga demokratiska nivåer inom EU och medlemsstaternas regeringar står bakom besluten att förhandla fram avtalen, har full insyn i förhandlingarna och skall fatta beslut om det färdiga TTIP-avtalet (exakt som CETA-avtalet) förtigs helt och hållet. Det är förvånande att svenska miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokraternas hårda vänsterflygel tillsammans med Europas extrema nationalister helt okritiskt ställer sig bakom den verklighetsbilden.

Det andra karaktärsdraget i anti-TTIP-argumentationen är att de uppenbara felaktigheterna upprepas bokstavligt talat år efter år. Det är som att motståndarna till TTIP helt och hållet har lämnat bakom sig idén om ett demokratiskt samtal. I det finns en outtalad överenskommelse att när man blivit beslagen med att ljuga eller ha helt och hållet fel så slutar man använda just de argumenten. Men när det gäller TTIP-motståndet fortsätter bara propagandamaskinen att mala ut lögnerna.

Inget av dessa två fenomen är nya eller okända i andra sammanhang. Men det som är unikt för att vara en demokratisk debatt är bredden, konsekvensen och uthålligheten. Alla från Greenpeace och Jordens vänner över miljöpartiet, socialdemokraternas vänsterflygel och vänsterpartiet till Putins Sputnik News säger exakt samma sak — år efter år.

Där kan man också lägga märke till att Trumps frihandelsmotstånd — om än lika vansinnigt — bygger på en helt annan föreställning. Trump är inte direkt mot frihandel. Men han förefaller däremot övertygad om att alla frihandelsavtal som USA någonsin ingått är till USA:s nackdel. Alla länder har på något magiskt sett haft politiker och förhandlare som varit smartare i handelsfrågor än de stackars amerikanerna. Utom när det gäller NAFTA. Där blev USA:s förhandlare förvisso inte lurade av kanadensarna, men väl av de listiga mexikanerna.

Sammanfattningsvis är det solklart att Ryssland motarbetar CETA och TTIP, frågan är bara hur.

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
Just nu verkar inte det här pusslet gå ihop, men det finns många andra på gång.

Viktigt och konkret men knappast hotfullt

I debatten om TTIP och CETA bygger många av motståndarnas argument på (medvetna?) missförstånd när det gäller standardisering, gränsvärden, harmonisering och organ för att ensa framtida regleringar. Moderna frihandelsavtal kan inte bygga på att man ba...

Viktigt och konkret men knappast hotfullt

I debatten om TTIP och CETA bygger många av motståndarnas argument på (medvetna?) missförstånd när det gäller standardisering, gränsvärden, harmonisering och organ för att ensa framtida regleringar.

Moderna frihandelsavtal kan inte bygga på att man bara tar bort tullar och kvoter. De måste också ta hänsyn till att det finns skillnader i standarder och produktlagstiftning som dels gör det dyrt att exportera och importera och framför alla kan användas i protektionistiskt syfte. Inhemska producenter lobbar igenom nationella regler som det är svårt och dyrt för importörer att anpassa sig till. Konkreta exempel är att tyger måste brandtestas både för EU-marknaden och USA-marknaden, bilar krocktestas två gånger, laboratorier certifieras både enligt USA:s och EU:s lagstiftning. Det är dyrt och krångligt och försvårar handeln. Allt sådant måste hanteras i ett modernt frihandelsavtal genom att om möjligt minska eller ta bort olika skillnader.

Det har tyvärr orsakat missförståndet när det gäller TTIP- och CETA-avtalen att EU helt och hållet måste anpassa sig till amerikansk lagstiftning exempelvis på miljö- och kemikalieområdet eller när det gäller hormon- och antibiotikabehandlat kött. Annars blir EU:s stater stämda av de amerikanska företagen.

Detta är självfallet helt felaktigt.

I EU gäller EU:s (eller rättare sagt de olika EU-ländernas) lagstiftning. I USA råder USA:s (eller delstaternas) lagstiftning. Amerikanska företag kommer aldrig kunna kräva att EU skall tillämpa amerikansk lagstiftning i EU, lika lite som EU kan kräva av amerikanerna att de tillämpar EU:s lagstiftning.

Vill man gå lite djupare i materien så handlar diskussionen om i huvudsak två områden.

För det första standarder. Det handlar om frivilliga överenskommelser mellan marknadsaktörer om produktegenskaper. Alla skruvar och muttrar har samma dimensioner, gängstigning, mått på skallarna. I Sverige bygger vi normalt sett efter vissa mått så att vitvaror, skåp och dörrar med mera passar oavsett vem som tillverkat dom. Eller tänk på dagens datorer och internet. Nästan allt fungerar hyggligt tillsammans numera. Nästan ingenting av detta bygger på lagstiftning. Det är inte förbjudet att göra skåp, dörrar, skruvar eller programvara som helt och hållet avviker från standarden. Det sker hela tiden av olika skäl. Den som har ett gammalt hus med konstiga mått och gott om pengar köper inte bokhyllan Billy som lämnar en 17 cm glipa mot väggen, utan låter en snickare ta mått och bygga en bokhylla som passar perfekt.  Men för den som vill sälja på en massmarknad är det smart att använda sig av de standarder som finns.

Ofta hänger standardisering ihop med certifieringar som visar att produkter och företag uppfyller vissa krav.

Standarder tas fram av privata standardiseringsorgan som ägs och drivs av företag, branschorganisationer och ibland även myndigheter. Processen ser lite olika ut i olika länder och skillnaderna mellan EU och USA är ganska stora. Här är uppgiften i handelsförhandlingar att försöka komma överens om hur en gemensam standardiseringsprocess skall kunna ske. Men det är aldrig frågan om att den ena eller andra parten skall bestämma. Och USA har inte kommit längre än EU när det gäller standardisering. Tvärt om. Om man började ta fram gemensamma standarder för de båda marknaderna skulle EU ha goda möjligheter att ta ledningen på många områden.

Produktregler i form av krav för säkerhet, miljö, folkhälsa är en helt annan sak än standarder. Det handlar om lagstiftade krav som exempelvis förbud eller gränsvärden för vissa kemikalier eller krav på miljö och säkerhet. Ofta i form av krav på tekniska system som bilbälten, krockkuddar, katalysatorer.

Dessa produkt- och miljöregler är lagstadgade. De kan inte påverkas av vad som står i ett handelsavtal. Avtalen står inte över lagen. I stället kommer både USA, EU och enskilda länder att arbeta för att regleringarna skall bli mer lika. Men i de fallen kommer alltid de nationella parlamenten och/eller EU att fatta besluten. Handelsförhandlarna fattar alltså inte beslut åt EU eller EU:s medlemsländer. TTIP-avtalet kör inte över demokratin.

I många fall har EU och USA ungefär lika höga krav och då är det relativt lätt. I andra fall är kraven så olika att det inte kommer gå att komma överens, men då blir ambitionen att kanske försöka göra framtida regleringar mer likartade.  I vissa fall är sätten att hantera ett område så olika att man helt enkelt accepterar att man inte kommer kunna komma överens. Kemikalieområdet är ett sådant.  Lite förenklat kan man säga att vi i EU förbjuder substanser om de inte kan bevisas vara ofarliga, medan man i USA bara förbjuder substanser om det finns vetenskapligt stöd för att de är farliga. Inom vissa områden har EU därför förbjudit tio gånger fler ämnen än USA.

För att inte nya regleringar i onödan skall ställa till problem för handeln kommer man om TTIP går igenom inrätta ett organ där nya regleringar diskuteras mellan EU och USA. De kommer inte kunna stoppa regleringar utan bara fungera som remissinstans.

Vad skulle då hända om parterna inte kom överens om ett ämne, och EU ensidigt förbjöd detta, och det dessutom fanns i ett antal amerikanska produkter? Skulle amerikanska företag kunna stämma EU eller enskilda stater i EU med stöd av TTIP?

Nej, så kommer inte TTIP-avtalet vara utformat. Både EU och USA kommer att behålla sin rätt att reglera.

Ibland nämns i TTIP eller CETA-sammanhang termen harmonisering när det gäller lagstiftning. Men det är egentligen fel — åtminstone om man tänker på harmonisering ur ett EU-perspektiv. Inom EU sker harmonisering genom att EU arbetar fram ett direktiv inom något av de områden där EU har befogenhet, exempelvis miljöområdet. Direktivet säger vad som skall uppnås med lagstiftningen, men de olika EU-länderna får utforma sin lagstiftning och sina institutioner som de vill så länge målet uppnås. EU-länderna är dock förpliktade att följa direktivet.

Något sådant innebär inte TTIP-avtalet.

Till sist frågan om TTIP-avtalet inte kommer innebära att amerikanska företag och deras lobbyister får större möjligheter att försöka påverka EU för att till ända lagstiftning kring GMO och hormon eller antibiotikabehandlat kött?

Svaret är nej. Möjligheterna kommer inte bli större eftersom de är så stora de kan bli redan i dag. Amerikanska företag har full rätt att tala med politiker, hyra lobbyister, bilda opinion och etablera dotterbolag eller öppna lokala huvudkontor i EU. Det företag som vänstern och miljörörelsen brukar skrämmas med, Monsanto, har kontor överallt i Europa, i Sverige ligger företagets kontor i Bromma. De har rätt förstås rätt att prata med riksdagsledamöter, hyra PR-konsulter och ägna dagarna åt att twittra hur bra deras produkter är. TTIP-avtalet kommer inte göra någon som helst skillnad.

Kort sagt finns det ett stort behov av TTIP-avtalet för att underlätta handeln. Men att behovet är stort betyder inte att åtgärderna och konsekvenserna är särskilt dramatiska eller hotfulla. Det är som när britterna på grund av EU införde metersystemet. Det var viktigt, och en del personer blev extremt arga; kampen mellan yard, fot, meter och centimeter hade ett stort symbolvärde. Men man kan knappast säga att åtgärden var direkt dramatisk eller hotfull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

DN har fel om Merkel och TTIP

Svenskt Näringslivs Jonas Frycklund har uppmärksammat att Dagens Nyheter sannolikt rapporterar fel om Merkels bedömning av chanserna för TTIP. DN skriver att Merkel sagt att TTIP är dött, medan den tyska källan säger att Merkel bara menar att TTIP-fö...

DN har fel om Merkel och TTIP

Svenskt Näringslivs Jonas Frycklund har uppmärksammat att Dagens Nyheter sannolikt rapporterar fel om Merkels bedömning av chanserna för TTIP.

DN skriver att Merkel sagt att TTIP är dött, medan den tyska källan säger att Merkel bara menar att TTIP-förhandlingarna läggs på is tills Trump är ordentligt installerad.

Här är DN-artikeln, som dessutom är oklar eftersom rubriken och texten säger olika saker.

Men så här rapporterar tyska media (Deutche Welle):

”Die beiden Politiker warben auf der gemeinsamen Pressekonferenz für das geplante transatlantische Handelsabkommen TTIP. Man sei bei TTIP ein gutes Stück vorangekommen, sagte Merkel. Zwar könne das Abkommen nun zwar nicht unter Dach und Fach gebracht werden. Aber man werde am Erreichten festhalten und eines Tages darauf zurückkommen. Sie werde zudem alles daran setzen, auch mit dem neugewählten Präsidenten Donald Trump gut zusammenzuarbeiten. Trump gilt als Gegner des Freihandels. Obama sagte, es sei wichtig, dass die TTIP-Verhandlungen aufrechterhalten würden.”

Och så här skriver Merkel/Obama i en gemensam debattartikel i tyska Wirtschaftswoche:

”Our shared conviction about the power of trade and investment to lift living standards prompted us to pursue the important project of establishing a Transatlantic Trade and Investment Partnership (T-TIP). There is no question that both German and American employers, workers, consumers, and farmers would profit from T-TIP. Negotiations started three years ago and, considering the complexity of these issues, have made solid progress. An agreement that knits our economies closer together, based on rules that reflect our shared values, would help us grow and remain globally competitive for decades to come. Today, many U.S. and European companies and employees already benefit from transatlantic trade and investments. Global markets and production chains are increasingly intertwined. We realize that decisions in one country have tangible effects in others. To meet all these challenges, we need rules that are currently being negotiated in the framework of T-TIP.”

Självklart betyder inte detta något för gissningarna om hur Donald Trump kommer att agera när han väl blivit insvuren som president, men DN:s påstående om att Angela Merkel givit upp hoppet är uppenbarligen felaktigt.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Just nu verkar inte det här pusslet gå ihop, men det finns många andra på gång.

Jens Holm ställer krav på öppenhet kring TTIP — men annars är han nöjd med sekretess

Vänsterpartisten Jens Holm är upprörd över att han inte får tillgång till dokument från TTIP-förhandlingarna från svenska UD. Utan att vara expert på offentlighetsprincipen kan man nog uppfatta att det är rimligt att andra staters dokument inte omfat...

Jens Holm ställer krav på öppenhet kring TTIP — men annars är han nöjd med sekretess

Vänsterpartisten Jens Holm är upprörd över att han inte får tillgång till dokument från TTIP-förhandlingarna från svenska UD. Utan att vara expert på offentlighetsprincipen kan man nog uppfatta att det är rimligt att andra staters dokument inte omfattas av den. Förhandlingarna förs inte av svenska staten utan av kommissionen (om EU är en stat spelar mindre roll, EU är i vilket fall inte svenska staten).

Holm har interpellerat statsrådet Ann Linde i frågan:

”UD hänvisar mig i stället till det så kallade läsrummet i Bryssel. Jag noterar att EU- och handelsministern är inne på samma linje. Ann Linde sade följande till Europaportalen den 4 oktober 2016: Jag vill understryka att både svenska europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel. Att svenska riksdagsledamöter hänvisas till ett annat land för att ta del av dokument som är relevanta för ens uppdrag tycker jag är anmärkningsvärt och under all kritik.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglade av hemlighetsmakeri som andra avtal. Men det som är nytt i denna förhandlingsomgång är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Från ett demokratiskt perspektiv lämnar det mycket övrigt att önska. Jag hoppas att den svenska regeringen avser att ändra sin hållning i denna fråga.”

För det första är detta ingen nyhet. Man har aldrig kunna begära ut sekretessbelagda förhandlingsdokument från EU:s handelsförhandlingar från svenska departement med stöd av den svenska offentlighetsprincipen. Svenska staten kan bara lämna ut sina egna handlingar. Inte andras.

För det andra vet Holm egentligen redan skälet: ”… är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglade av hemlighetsmakeri som andra avtal.”

Ja, alla förhandlingar sker under någon form av sekretess. Det gäller avtalsförhandlingar på arbetsmarknaden, regeringsförhandlingar, budgetförhandlingar i minsta kommun och alla andra förhandlingar utom möjligen de allra mest formaliserade.  Svenska riksdagsledamöter har inte ens tillgång till allt material på departementen eller insyn i alla beredningsprocesser.

Och detta beror på att förhandlingar inte kan vara helt öppna. I alla samhällen i alla tider har man gjort överenskommelser mellan grupper med olika intressen genom att utse ett litet antal omdömesgilla personer, låta dessa dra sig tillbaka och komma fram till en kompromiss som sedan accepteras — givet att den inte förefaller helt orimlig. Det finns en tyst överenskommelse att förhandlarna får ett mandat, men att de måste vårda mandatet. Förhandlarna gör inte överenskommelsen, de bara föreslår den.

Holms krav att just TTIP-förhandlingarna borde vara totalt öppna för alla hela tiden är orimligt. Han kan inte ställa krav på att alltid få veta allt om allt ens från den regering han stödjer i Riksdagen.

Demokratin i processen sitter i att det dels är demokratiskt beslutat att man skall förhandla fram ett avtal, att det finns ett demokratiskt beslutat mål för förhandlingarna och att det färdiga avtalet offentliggörs, debatteras öppet och beslutas eller avslås demokratiskt. Exakt som vilka budgetar, lagförslag eller andra överenskommelser som helst.

Man kan nog anta att Jens Holm förstår detta. Alla med politisk erfarenhet vet att beslutsprocesser ofta har en inslag av sekretess antingen genom mer vardagligt ”korridorsnack”, formellt utsedda förhandlingsdelegationer eller till och med en informell mix av båda. Det öppna demokratiska beslutet har karaktären av att en kompromiss ingen riktigt gillar röstas igenom eftersom ingen tycker tillräckligt illa om den för att sätta sig på tvären.

Vad han är ute efter är att åstadkomma mer av det som är stapelvaran i TTIP-motståndarnas arsenal vare sig de kommer från vänstern eller den nationalistiska högern. De kan inte argumentera i sak. Istället försöker de misstänkliggöra EU:s institutioner och den demokratiska processen.

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Visa flera poster