Krim aktualiserar TTIP

Händelser i omvärlden får alltid oväntade konsekvenser. En sådan är att TTIP aktualiseras.

I en artikel i Svenska Dagbladet om Barack Obamas besök i Europa beskrivs hur bandet mellan Europa och USA åter har blivit viktiga. Under en tid har USA och NATO mer och mer kommit att uppfattas som ointressant mot bakgrund av illusionen om att Ryssland inte längre utgör ett hot. Behovet av stabilitet byggd på ekonomiska och militär makt har setts som litet.

Nu har det plötsligt förändrats. Relationerna med USA blir viktigare och det blir tydligt att USA och NATO:s svagare militära förmåga är ett problem. Likaså upptäcker EU:s ledare att ekonomiska sanktioner mot Ryssland är verkningslösa. EU är mer beroende av Ryssland än tvärt om. EU behöver deras energi och Ryssland är fortfarande ett samhälle där människor är beredda att uthärda svårigheter. Framför allt när det handlar om att inte ge efter för externa påtryckningar. Putin har makt över media och tvekar inte att utmåla konflikten i termer av att EU medvetet försöker försvaga Ryssland.

Kort sagt är intresset av USA:s gas och USA:s militära makt inte längre en perifer fråga, mindre viktig än risken med att en eller annan biff inte riktigt uppfyller EU:s detaljkrav.

Båda TTIP och NATO får ökad aktualitet och de viktiga frågorna kommer på dagordningen.

Frihandel i media vecka 26

2019-06-29 Harvardekonomen Bill George skriver i Fortune om varför den globala frihandeln är hotad: "This isn’t the first time the U. S. has engaged in trade wars. Following the stock market crash of 1929, political fervor over the loss of jobs to imp...

Frihandel i media vecka 26

2019-06-29

Harvardekonomen Bill George skriver i Fortune om varför den globala frihandeln är hotad:

This isn’t the first time the U. S. has engaged in trade wars. Following the stock market crash of 1929, political fervor over the loss of jobs to imports led to the passage of the disastrous Smoot-Hawley Tariff Act of 1930. It raised tariffs on 20,000 imported goods and led to retaliatory tariffs from many of America’s trading partners. The bill was intended to reduce the 8% unemployment rate, but just the opposite happened: unemployment jumped to 16% in 1931 and 25% by 1933.

After World War II, the U.S. took an entirely different tack, working with the European nations to open up trade and eliminate tariffs. On October 30, 1947, 30 nations signed the General Agreement on Trade and Tariffs (GATT). The U.S. passed the Marshall Plan that invested $12 billion (nearly $100 billion in 2018) to rebuild the war-torn economies of Western Europe, leading to Germany’s resurgence as a global economic power. A similar American initiative enabled Japan’s great industries to rebound.

In 1950, Frenchman Jean Monnet had the vision of replacing centuries of wars between Germany and France with a trade coalition that benefited and strengthened Europe’s position in the world. In 1958 European government leaders came together to form the European Economic Community, which became the European Community in 1967, and the European Union in 1993. In 1993 the U.S., Mexico and Canada formed NAFTA to compete with Asian and European nations. The following year, 123 nations created the World Trade Organization (WTO) as a comprehensive successor to GATT.

These trade agreements fueled the era of globalization and free trade, propelling a prolonged economic boom throughout the world, the rise of the Asian middle class, and the lifting of one billion people out of poverty.

Then came the 2008 financial crisis and a massive recession which spread globally. In spite of extreme efforts by governments to backstop banks and restore financial markets, the recession created double digit unemployment.

As a consequence, employees who had devoted their working lives to a single company found themselves out of work, with few resources to sustain them. Many U.S. factories closed, unable to compete with Mexican and Asian producers, putting millions more out of work. Even worse, they learned they were not qualified for new jobs as automation and technology made their skills obsolete. Unable to find meaningful jobs, many people simply dropped out of the workforce. Meanwhile, U.S. government leaders and companies failed to create retraining programs to bring these unemployed workers back to productive lives.

In spite of the economic rebound since 2010, a large swath of unemployed, disempowered workers have been left behind. Those who had jobs experienced no real wage growth as the wealthy reaped all the benefits of the recovery. Angry workers blamed immigrants and globalization for their problems, and supported nationalist movements in the U.S. and U.K., as well as France, Germany, Poland, Italy, Austria, Venezuela, and Brazil.

Meanwhile, the great global institutions formed after World War II are becoming ineffective and need to be revamped for today’s world. Without effective global leaders with the political clout to push reform these institutions will likely continue to lose impact and relevance.

Meanwhile, leaders of global companies are pushing hard for an end to the trade wars. Last week 661 companies wrote to President Trump asking him to settle the dispute, as corporate leaders are more committed than ever to their globalization strategies. These CEOs are especially anxious about Trump’s threat to levy 25% tariffs on the remaining $300 billion in Chinese imports, which will trigger a corresponding increase in U.S. consumer prices and a significant reduction in demand.

If Presidents Trump and Xi are unable to reconcile their differences, trade threats and tariffs will continue with no end in sight. And without visionary political leaders and effective global institutions to unite nations around free trade, tariff wars are likely to slow economic growth and erase the benefits that such trade brings people around the world, marking the end of the 70-year era of free trade.”

 

2019-06-28

Dagens Industri avhandlar G20-mötet och handelskriget mellan USA och Kina: 

”För en sak ska man ha klart för sig. Det är inte ett frihandelsavtal mellan länderna som ligger på bordet. Trump ser internationell handel som ett nollsummespel, där den ena vinner på bekostnad av den andra. Vid upprepade tillfällen har han gett uttryck för sin syn på handelsrelationen mellan USA och Kina som att den senare stövlar över den förstnämnda genom sin storskaliga export. Det som han vill ha från Kina är en ökad import av amerikanska varor.

Ett handelsavtal där kinesisk import från USA i praktiken är reglerad snarare än baserad på marknadskrafter är inte en vinst för dem som tror på frihandeln. Tvärtom urgröper den principen om rättvis konkurrens och den osynliga handen som marknadens styrmekanism. Det spelar ingen roll vilka konkurrensfördelar som europeiska företag har på den kinesiska marknaden i fall Donald Trumps armvridarstrategi går vägen hos Xi Jinping.

Den ekonomiska skada som detta skulle innebära för dem som verkar på den europeiska marknaden är givetvis skäl nog för oro. Vad som vore ännu värre är emellertid om andra skulle vända blicken mot och lockas av Trumps sätt att förhandla fram handelsavtal.

Handeln har i modern tid ofta varit baserad på reciprocitet, det vill säga en princip om att ”vi sänker våra tullar mot att ni sänker era tullar”. I februari meddelade Trump EU att om unionen inte gav efter i handelsdiskussioner med USA skulle man ”tariff the hell out of you”. Retoriken liknar den som förs mot Kina. Vi har redan börjat se prov på denna retoriks fäste i EU, efter att EU-kommissionen i våras meddelade att man vill kräva tillgång till offentliga upphandlingar i andra länder mot hot om att annars stänga deras tillgång till europeiska upphandlingar.

En upptrappad handelskonflikt eller ett nytt, snedvridande sätt att driva fram handelsavtal. Oavsett utfall i USA-Kina-konflikten lär frihandeln gå en svår tid till mötes.”

 

Till sist ett citat från Nigerias president Muhammadu Buhari:

“Africa needs not only a trade policy, but also a continental manufacturing agenda,” Buhari said. “Our vision for intra-African trade is for the free movement of made-in-Africa goods. That is, goods and services made locally with dominant African content in terms of raw materials and value addition.”

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
USA:s ekonomiska framsteg har byggt på teknisk och vetenskaplig utveckling, inte protektionism.

Kina måste hanteras — men traditionellt handelskrig är helt fel metod

USA kan inte vinna handelskriget mot Kina genom att bekämpa Kina, utan genom att stärka sin egen ställning som världens kraftfullaste och modernaste nation när det gäller både vetenskap, teknologi, infrastruktur och ekonomi.  Tom Donilon, säkerhetspolitisk rådgivar...

Kina måste hanteras — men traditionellt handelskrig är helt fel metod

USA kan inte vinna handelskriget mot Kina genom att bekämpa Kina, utan genom att stärka sin egen ställning som världens kraftfullaste och modernaste nation när det gäller både vetenskap, teknologi, infrastruktur och ekonomi. 

Tom Donilon, säkerhetspolitisk rådgivare (National Security Adviser) 2010-2013 skriver i Foreign Affairs om Donald Trumps handelskrig mot Kina.

Han menar att det inte kommer att påverka Kina särskilt mycket och att de skadliga effekterna på USA:s ekonomi kommer att bli allt större.

Strategin bör istället vara att stärka USA genom mer pengar till forskning och utveckling, utbildning, infrastruktur och omställning till ett samhälle där robotar gör allt mer av arbetet. Att stärka relationen till traditionella allierade och inte minst ansluta USA till TPP-samarbetet är andra rekommendationer. Det senare är viktigt. USA har fortfarande chansen att bli navet i ett samarbete som omfattar nästan alla av världens demokratisk och utvecklade länder, större delen av världsekonomin och världshandeln. Genom det skulle Kinas (och inte som nu USA) hamna vid sidlinjen.

”The rivalry between the United States and China is here to stay. But the Trump administration is bringing the wrong tools to the contest, applying blunt trade-war tactics reminiscent of the nineteenth century instead of crafting a strategy to keep the United States the world’s economic and technological leader in the twenty-first. Defensive protectionism will not meet the China challenge; only domestic revival can do that. Restoring the United States’ global standing and revitalizing its economy will require an ambitious strategy that doesn’t rely solely on changing Chinese behavior so much as on preparing the United States to compete.

(—)

The Trump administration is right that China’s high-tech mercantilism threatens U.S. economic competitiveness and national security. China aims to replace the United States as the global leader in several high-tech sectors. The Trump administration is also right that the United States should push back. But so far the United States has not responded with nearly enough ambition.

Tariffs were always a poor choice to change Beijing’s behavior. At best, the administration’s punitive measures will shape China’s policies at the margin, earning U.S. companies a little more access to the Chinese market and slightly reducing the trade deficit. In the meantime, however, the tariffs are hurting U.S. businesses, consumers, and farmers. They are alienating U.S. allies. And, analysts warn, they are increasing the risk of a global recession.

There’s a better solution. History offers a blueprint: the United States’ strongest response to external economic and technological challengers has always been to invest in itself. When, in 1957, the Soviet Union launched the world’s first artificial satellite, Sputnik, the United States responded by passing the National Defense Education Act, which transformed all levels of science and math education, dramatically boosted federal funding for basic research and development, and created NASA and DARPA, which supported the development of many of the technologies that power modern society. Today, China’s technological advancements—a more serious threat to U.S. primacy than the Soviet Union ever posed—should produce a similar response.

(—)

The United States needs to set its house in order, but even then, it cannot go it alone in a global economic, technological, and military competition with China. Trump’s trade wars have alienated the United States’ closest partners. A recent poll in Germany found that the German public now views the United States as a less trustworthy trading partner than China. Regaining the United States’ stature in the world is essential, as only a collective front can pressure Beijing to stop stealing intellectual property and start granting foreign companies greater access to the Chinese market.

A good place for the next president to start would be by reviving U.S. participation in the Trans-Pacific Partnership. A stronger TPP with U.S. involvement would be the ultimate tool for checking China’s unfair trade practices. It would signal to Beijing that it can only shape Asia’s economic future by respecting intellectual property, dismantling bloated state-owned enterprises, and playing fairly with other countries. Trump’s decision to scrap the TPP, in 2017, conveyed exactly the opposite message, assuring China’s leaders that they could double down on the old ways of doing business without consequences.

The administration’s China policy reflects Trump’s belief that China has long taken advantage of the United States, especially on trade. Whatever the merits of that position, a response focused on changing China’s behavior is woefully inadequate. U.S. primacy was born not by defensive protectionism but by building the greatest economic engine in human history. Keeping ahead of China is much more about us than about them.”

 

Stäng posten Läs nästa post
Spelar ingen roll för tillväxten?

Frihandel en förutsättning för ekonomisk utveckling

Stora marknader, specialisering och arbetsdelning står för en mindre del av produktivitetsökningar jämfört med tekniska utveckling och investeringar i produktionskapital. Men samtidigt är stora marknader, specialisering och arbetsdelning en nödvändig förutsä...

Frihandel en förutsättning för ekonomisk utveckling

Stora marknader, specialisering och arbetsdelning står för en mindre del av produktivitetsökningar jämfört med tekniska utveckling och investeringar i produktionskapital. Men samtidigt är stora marknader, specialisering och arbetsdelning en nödvändig förutsättning för den tekniska utvecklingen och investeringarna i produktionskapital.  

Ibland stöter man på argument som är relativt övertygande trots att de är helt felaktiga.

På en konservativ amerikansk webbsajt som heter American Greatness försöker en person som heter Spencer P Morrison argumentera för att frihandel inte ökar välståndet. Anledningen att kommentera en så obskyr och konspiratorisk produkt som American Greatness är att många vanföreställningar i debatten ursprungligen kommer från mer eller minder skumma källor.

Morrison har två argument.

Han menar till att börja med att Adam Smiths ide om att specialisering inte ökar produktiviteten inte stämmer. Man kan nämligen bara dela upp en arbetsprocess i ett begränsat antal steg.

”In The Wealth of Nations, Adam Smith explained that prosperity is a function of productivity, and productivity is itself a function of labor specialization: more specialization means more productivity, and more wealth.

Smith fleshed out his idea in his now-classic example. Imagine two pin workshops. In one workshop each artisanal worker makes his pin from start to finish, meticulously stretching the wire and hammering-down the pinhead. At that rate each man “could scarce, perhaps, with his utmost industry, make one pin a day.” In the other workshop the men divide their labor so that each handles one simple task:

”One man draws out the wire, another straights it, a third cuts it, a fourth points it, a fifth grinds it at the top for receiving the head . . . the important business of making a pin is, in this manner, divided into about eighteen distinct operations . . . I have seen a small manufactory of this kind where ten men only were employed . . . [and by dividing their labor] those ten persons, therefore, could make among them upwards of forty-eight thousand pins a day.”

For Smith, the key to prosperity is an efficient division of labor. Likewise, the key to economic growth is to divide labor—to break production steps into smaller and smaller chunks. This works, but only in the short term. In reality, Smith’s pin-makers can only subdivide their task so many times before the process is maximally efficient. Once this point is reached, additional economic growth is impossible according to Smith’s theory.

And yet economic growth continues unabated. Why? Because technology drives long-run economic growth, not labor specialization. This fact is painfully obvious.”

Det Morrison inte begriper är att 1) rätt många produkter är extremt mycket mer komplexa än en spik. Detta även om man inte tar med i kalkylen att Smiths exempel börjar med att metallen redan existerar — det vill säga hela den extremt mödosamma och komplicerade processen att få fram insatsvaran till spiken är borta ur exemplet. Redan på Adam Smiths tid fanns förstås en rad mer komplexa produkter som vagnar, skjutvapen, ur, kikare och mycket annat. I dag kräver en så vardaglig produkt som en bil eller mobiltelefon tiotusentals högt specialiserade arbetsmoment.

Vidare är 2) den teknologiska utveckling beroende av stora marknader. Produktionskapitalet i en modern industri är gigantiskt. De investeringarna kan inte göras utan tillgång till globala marknader. Det krävs att miljoner konsumenter delar på kapitalkostnaderna för att moderna konsumentprodukter som telefoner, datorer, internet och liknande skall bli rimligt billiga. Frihandel är förutsättningen för tillräckligt stora marknader, tillräckligt stor specialisering och den effektiva användningen av produktionskapital.

Morrisons andra argument är minst lika märkligt.

Nämligen att lagen om komparativa fördelar enligt Ricardo kräver att all produktion läggs där den är billigast.

 ”Ironically, the best critique of comparative advantage comes from David Ricardo himself, who acknowledges that his theory is domain-specific—it only applies when certain antecedent conditions are met. Ricardo writes:

”. . . it would undoubtedly be advantageous to the capitalists [and consumers] of England… [that] the wine and cloth should both be made in Portugal [and that] the capital and labour of England employed in making cloth should be removed to Portugal for that purpose.”

Ricardo says explicitly that comparative advantage suggests that it makes sense for England to import both cloth and wine from Portugal, and that England’s cloth-making industry should be—to use modern parlance—offshored to Portugal.

Of course, Ricardo knows this would be a losing strategy for England. If England imported everything and made nothing, it would have no economy. Further, England would be vulnerable to foreign suppliers. Ricardo adds an intellectual buttress to ensure that the temple of trade will not collapse. He writes: “most men of property [will be] satisfied with a low rate of profits in their own country, rather than seek[ing] a more advantageous employment for their wealth in foreign nations.””

Om citatet av Ricardo stämmer gör även han ett misstag. Hans ursprungliga exempel med vin och kläde förutsätter att de naturliga förutsättningarna i de båda länderna är olika. Inte bara att löneläget i de båda länderna är olika. Den senare skillnaden utjämnas efterhand på grund av frihandeln.

Och vidare spelar det ingen roll var produktionen ligger i världen. De som äger företagen får vinsten. Det ligger ju inte särskilt mycket produktion i New York eller Stockholms innerstad. Men människorna där lever i stort välstånd för att de äger och administrerar produktionskapital.

Så det skulle inte vara något bekymmer för England om både kläde och vin tillverkades i Portugal, så länge produktionskapitalet (fabrikerna) ägdes av britter.

Men på 1800-talet var det förstås inte alldeles enkelt för en britt att göra direktinvesteringar i Portugal. Det förekom förstås, men fortfarande i dag finns det trögheter. Världens produktion är sannolikt långt ifrån ett teoretiskt ideal. Det faktum att det finns en global tillväxt år ut och år in visar att produktionen förbättras. I Afrika arbetar 70 procent av befolkningen inom en extremt lågproduktiv jordbrukssektor. Ingen skulle påstå att enbart frihandel räcker för att förbättra produktiviteten där.

Ricardos exempel syftar för övrigt inte till att argumentera för att frihandel ger ökat välstånd, utan till att visa att inte bara de mest effektiva länderna tjänar på frihandel. Även ett land som är dåligt på allt jämfört med sina handelspartners tjänar på att delta i den globala handeln.

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 25

2019-06-19 Ekonomen Amaku Anku diskuterar i The Africa Report förutsättningarna förutsättningarna för att kontinentens nya frihandelsavtal skall leverera det förväntade välståndet: "Until we engage with the political ramifications of dropping protection...

Frihandel i media vecka 25

2019-06-19

Ekonomen Amaku Anku diskuterar i The Africa Report förutsättningarna förutsättningarna för att kontinentens nya frihandelsavtal skall leverera det förväntade välståndet:

”Until we engage with the political ramifications of dropping protection, and remove the other barriers to trade, the benefits of Africa’s Free Trade Zone will be limited.

If, like me, you’ve been wondering what the empirical evidence says about the likely impact of the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) on regional African trade, you should read this IMF paper [launches download].

Generally, non-tariff barriers (NTBs) play a much stronger role than tariffs in hindering intra-regional trade in Africa.

These include:

  • quality of infrastructure,
  • poor trade/customs logistics,
  • access to credit/finance,
  • poor education/human capital,
  • the business climate.

So, for example, if you remove all tariffs, you can grow intra-regional trade by 15-25% (with the risk of tariff revenue losses offsetting these gains for certain countries).

But if you reduce NTBs by just 50%, you can grow intra-trade by 35-55%, with a much reduced risk of fiscal impact.

(—)

More diversified and manufacturing-oriented economies are more likely to benefit from trade integration than agricultural and resource-based economies. That means you need significant structural reforms in the latter group to boost efficiency in areas where there is a competitive advantage.

For example, you need to invest in supporting productivity gains, and in helping local firms position to export. This needs to be done before or in conjunction with implementation, otherwise the entire thing will quickly become politically unfeasible
Another area where political caution is needed: the evidence consistently shows that greater trade liberalization comes with an increase in inequality in the short term (arguably also in long term, see current ‘Trumpian backlash’ in the US) as well as a possible decline in income accruing to the poor.

That could exacerbate instability in many countries and eliminate other gains of trade. So again, structural and policy adjustments are really critical to support losers and encourage winners.
Bottom line: How will Africa fund the infrastructure it needs for the AfCFTA to be successful? Or even the tremendous policy coordination required to reduce NTBs? Until and unless we engage with these questions, any real benefits of this agreement will be elusive.”

2019-06-18

Donald Trump och Kinas ledare Xi Jinping kommer att mötas på G20-mötet nästa vecka enligt Washington Post.  Beskedet, som kom tisdag morgon, betyder att hotet om ytterligare tullar på kinesiska varor för 300 miljader, kanske kan undvikas. Det fick börserna i USA att stiga. 

”President Trump said Tuesday morning that Chinese leader Xi Jinping had agreed to meet with him at the G-20 summit next week, a major development amid the ongoing trade war between two of the world’s largest economies.

Trump, in a Twitter post, wrote that he had spoken with Xi by telephone to confirm the meeting. Trump has said for days that he hoped to meet with Xi at the summit in Osaka, Japan, but Chinese officials had not yet confirmed the meeting would occur.

“Had a very good telephone conversation with President Xi of China,” Trump wrote on Twitter. “We will be having an extended meeting next week at the G-20 in Japan. Our respective teams will begin talks prior to our meeting.”

The Twitter post sent the U.S. stocks sharply higher, as investors had long worried that a protracted trade battle between the two nations could damage the U.S. economy and hurt numerous companies.

(—)

The two leaders last met in late 2018, at a G-20 summit in Argentina. At a dinner with top advisers, Trump and Xi agreed to negotiate to resolve the trade battle. But those talks broke down several weeks ago, when U.S. officials accused their Chinese counterparts of backtracking on several commitments.

Among other things, Trump has demanded that China purchase more U.S. goods and create restrictions on the theft of intellectual property. A number of Democrats have supported Trump’s tough tactics, but U.S. businesses have been alarmed that Trump has so far refused to cut a deal with Xi. This uncertainty has led a number of businesses to freeze investment as they wait to see whether the trade war will be resolved soon.

Trump made standing up to China a centerpiece of his 2016 presidential campaign, and he is set to announce his reelection campaign Tuesday night in Orlando.”

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Johan August Gripenstedt

Näringsfriheten 155 år i dag

Marknadsekonomins och frihandelns historia är också historien om politiken, de mänskliga rättigheterna och demokratins utveckling.  Idag är det 155 år sedan näringsfriheten infördes i Sverige, i praktiken av den legendariske finansministern Johan August Gr...

Näringsfriheten 155 år i dag

Marknadsekonomins och frihandelns historia är också historien om politiken, de mänskliga rättigheterna och demokratins utveckling.  Idag är det 155 år sedan näringsfriheten infördes i Sverige, i praktiken av den legendariske finansministern Johan August Gripenstedt.

Det är något att fira, eller åtminstone att sända en tacksamhetens tanke.

1864 avskaffades skråväsendet helt, även i städerna.

Samtidigt försvann burskapstvånget, mästarskapstvånget och tvånget att tillhöra en förening. Dessutom infördes fri etableringsrätt för handelsrörelser och fabriksanläggningar på landsbygden.

De första raderna i förordningen (SFS 1864:41. Näringsfrihetsförordningen 18 juni 1864) lyder:

”Svensk man och kvinna är /…/ berättigad att i stad eller å landet idka handels-, eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt utrikes orter emellan fortskaffa varor.”

Detta var inledningen på Sveriges utveckling mot industrination. Det tog ytterligare ett par generationer innan Sverige blev ett av de rikare länderna i Europa, men näringsfriheten var ett nödvändigt villkor.

Orden ”utrikes ort” var viktiga, då de öppnade för internationell handel. Dock inte frihandel. De första stegen mot frihandel kom under åren efter då Gripensted skickligt manövrerade Sveriges anslutning till Cobdensystemet genom Riksdagen.

Cobdentraktaten introducerade en princip som än i dag är en grundbult i det internationella handelssamarbetet, nämligen ”mest gynnad nations”-principen (som innebär att en handelsfördel som ett avtalsslutande land ger till ett land också ska ges till alla andra avtalsslutande länder). Flera europeiska länder anslöt sig till detta frihandelssystem.

Redan 20 år senare kom internationella skydd för patent, varumärken och mönster.

Under slutet på 1800-talet grundlades de principer och system som än i dag utgör ramar för näringsfrihet och frihandel.

 

Kommentarer

Janne Hyllengrenjuni 21, 2019
Gamla segrar får inte dölja att Kina spionerar, stjäl och dumpar medan vår industriella framgångssaga avvecklas under rop på ännu mer sk frihandel.
Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 24

Veckan bjöd inte på något svenskt material om frihandel. Men desto mer på den internationella arenan.  Vi börja i Afrika. 2019-06-14 Alexander C.R. Hammond skriver i The National Interest om USA:s öppning mot handel med Afrika:  "The poorest continent in the ...

Frihandel i media vecka 24

Veckan bjöd inte på något svenskt material om frihandel. Men desto mer på den internationella arenan. 

Vi börja i Afrika.

2019-06-14

Alexander C.R. Hammond skriver i The National Interest om USA:s öppning mot handel med Afrika: 

”The poorest continent in the world is about to lend a hand to the United States. Last week, Africa implemented the world’s largest free-trade area, and that’s great news for American foreign policy. Back in December, U.S. National Security Advisor John Bolton unveiled a plan for the Trump administration’s titled the “Africa Strategy.” The plan is simple—the United States will give less aid to Africa, instead prioritizing enhancing America’s “economic ties with the region.” Now that many African nations have unified under a single market, trading with the continent will become far easier—and a trade deal between the United States and Africa would help out everyone involved.

The African Continental Free Trade Area (AfCFTA) trade deal officially came into force on May 30, a month after it reached the twenty-two-nation threshold needed to do so. Now, tariffs on 90 percent of the goods traded among AfCFTA member states will be removed—a move that, according to the UN, will boost intra-African trade by 52 percent in only a few years.

(—)

If the United States really wants to follow through on its plan to help Africa’s economy thrive, then it is vital that a U.S.-AfCFTA trade deal replaces existing American preferential trade schemes like the African Growth and Opportunity Act (AGOA). Right now, AGOA gives developing African countries duty-free access to the U.S. market for some goods, but the agreement is bogged down with far too many exceptions that can change on a whim—causing havoc for domestic African industries dependent on the American trade scheme. Last year, for example, the United States unexpectedly changed AGOA’s terms and suspended Rwanda’s ability to export clothing duty-free, damaging the Rwandan textile industry and putting hundreds of jobs at risk (mostly women’s jobs). Moving away from these malevolent trade schemes and toward a more reciprocal agreement with mutual, unchangeable rules would go a long way in providing economic stability to the poor in Africa.

So far, twenty-four of the fifty-five African member states have ratified the AfCFTA and now that the trade area is operational, many more African nations are expected to join in the coming months. As more countries join the African single market, the potential benefits for both parties to create a U.S.-AfCFTA trade deal will continue to grow.”oods from Africa, rather than producing them domestically, then the U.S. economy can focus on what it best produces: high-value specialized goods and services.

The poorest continent in the world is about to lend a hand to the United States. Last week, Africa implemented the world’s largest free-trade area, and that’s great news for American foreign policy. Back in December, U.S. National Security Advisor John Bolton unveiled a plan for the Trump administration’s titled the “Africa Strategy.” The plan is simple—the United States will give less aid to Africa, instead prioritizing enhancing America’s “economic ties with the region.” Now that many African nations have unified under a single market, trading with the continent will become far easier—and a trade deal between the United States and Africa would help out everyone involved.

2019-06-10

Och fortsätter med Storbritannien och och Sydkorea som har enats om ett preliminärt frihandelsavtal som snabbt kan förverkligas när britterna lämnar EU:

BBC skriver: 

”The UK and South Korea have signed an outline free trade agreement (FTA) that seeks to maintain existing trade arrangements post-Brexit.

International Trade Secretary Liam Fox signed the deal with his South Korean counterpart Yoo Myung-hee in Seoul.

The preliminary agreement marks the first post-Brexit trade deal the UK has secured in Asia.

The agreement is roughly in line with the terms of the existing Korea-EU FTA.

”In so far as a (UK-S Korea) deal has been struck that’s a landmark moment,” Mouhammed Choukeir, chief investment officer at private bank Kleinwort Hambros told BBC 5 live’s Wake Up to Money.

”Where it’s not a big deal is that actually the biggest trading bloc still needs to be negotiated – the EU and US.”

The deal would cover South Korean exports including cars and auto parts. South Korea exports mostly cars and ships to Britain, while it imports crude oil, cars and whisky.

The agreement is designed to provide stability under a no-deal Brexit, with the UK due to leave the EU on 31 October, with or without a deal.”

Mer av samma sak. Australien förbereder sig också för ett liv efter Brexit när det gäller handeln med Storbritannien:

2019-06-13

Clayton Utz skriver i Lexology:

”Despite this successful trading relationship, an Australian-post-Brexit UK FTA is needed because their economies are inextricably linked by their longstanding complementary markets, and the current trade relationship between Australia and the UK is predicated on the UK being a member of the European Union (EU). The FTA will also provide both Governments with a good foundation for more complex and lucrative trade negotiations including between Australia and the EU, and between a post-Brexit UK and the US.

Australia’s and the UK’s commitment to an FTA post-Brexit

Although the EU rules provide that the UK may not commence FTA negotiations with third-country parties until after Brexit, both Governments are settling the parameters of negotiations in advance of Brexit so as to streamline the formal negotiations once they can be officially commenced.

In September 2016, Australia and the UK established a Joint Trade Working Group (TWG) to define the parameters of future FTA negotiations and exchange views on global trade policy issues and developments. Four formal meetings of the TWG have been held, demonstrating both Governments’ ongoing commitment to ensure an expeditious transition to FTA negotiations once the UK has left the EU.

Opportunities that an FTA with post-Brexit UK presents Australia

While specific details of the TWG meetings have not been made public, a comprehensive FTA with post-Brexit UK would likely assist in ensuring that our trade and investment relationship continues to flourish by:

  • removing barriers to trade in goods
  • expanding services linkages and investment ties;
  • modernising the rules governing trade in goods, services and investment between Australia and the UK; and
  • better facilitating trade and investment in the digital economy.

The Australian Government has invited stakeholders to make submissions on the potential opportunities and impacts of a future FTA with the UK. Although the consultation process has just begun and the commencement of negotiations could take some time, it is worthwhile considering how these changes might impact your business and the opportunities that will likely arise.

In particular, you should consider the commercial, economic, regional and other impacts on your business and investments that could be expected to arise from a future Australia-UK FTA to assist the Government in determining Australia’s key priorities for future TWG meetings and for the formal negotiations of the FTA with the UK.”

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Tullar. Svårt dilemma just nu.

Trumps handelspolitik dilemma för USA:s näringsliv

USA:s nuvarande president kommer inte lämna efter sig ett idéologiskt arv. Det finns ingen "trumpism". Därför har USA:s näringsliv inga starka skäl att motarbeta hans handelspolitik. Effektiv lobbying handlar om decennier av relationsbyggande. Trump har s...

Trumps handelspolitik dilemma för USA:s näringsliv

USA:s nuvarande president kommer inte lämna efter sig ett idéologiskt arv. Det finns ingen ”trumpism”. Därför har USA:s näringsliv inga starka skäl att motarbeta hans handelspolitik. Effektiv lobbying handlar om decennier av relationsbyggande. Trump har som mest drygt sex år kvar och när han avgår försvinner hans politik nästan omedelbart. 

USA:s näringsliv har traditionellt varit positiva till Republikanerna. Men Donald Trumps handelspolitik har under lång tid alienerat partiets anhängare inom framför allt tillverkningsindustrin.

Inte minst är det presidentens ryckiga och oförutsägbara beteende på handelsområdet som bekymrar. Det är mycket svårt att teckna avtal med underleverantörer i andra länder när man bokstavligen inte vet från en minut till en annan vad som gäller.

Trump hotar med tullar, tar bort hotet, hotar igen, gör överenskommelser bara för att bryta dem i nästa ögonblick. Dessutom använder han inte bara tullarna i handelskonflikter.  Som i den senaste konflikten med Mexiko om illegal migration.

Time magazine rapporterar:

”President Donald Trump’s aggressive and wildly unpredictable use of tariffs is spooking American business groups, which have long formed a potent force in his Republican Party.

Corporate America was blindsided last week when Trump threatened to impose crippling taxes on Mexican imports in a push to stop the flow of Central American migrants into the United States.

The two sides reached a truce Friday after Mexico agreed to do more to stop the migrants. But by Monday, Trump was again threatening the tariffs if Mexico didn’t abide by an unspecified commitment, to “be revealed in the not too distant future.”

(—)

“Business is losing,” said Rick Tyler, a Republican strategist and frequent Trump critic. “He calls himself ‘Mr. Tariff man.’ He’s proud of it… It’s bad news for the party. It’s bad news for the free market.”

“It was a good wakeup call for business,” James Jones, chairman of Monarch Global Strategies and a former U.S. ambassador to Mexico, said of Trump’s abrupt move to threaten to tax Mexican goods.

Just last week, the sprawling network led by the billionaire industrialist Charles Koch announced the creation of several political action committees focused on policy — including one devoted to free trade — to back Republicans or Democrats who break with Trump’s trade policies. A powerful force in Republican politics, the network is already a year into a “multi-year multi-million dollar” campaign to promote the dangers of tariff and protectionist trade policies.

The Chamber of Commerce, too, is in the early phases of disentangling itself from the Republican Party after decades of loyalty. The Chamber, which spent at least $29 million largely to help Republicans in the 2016 election, announced earlier this year that it would devote more time and attention to Democrats on Capitol Hill while raising the possibility of supporting Democrats in 2020.

Few expect the Chamber or business-backed groups like the Koch network to suddenly embrace Democrats in a significant way. But even a subtle shift to withhold support from vulnerable Republican candidates could make a difference in 2020.

(—)

Congressional reluctance to challenge Trump could be tested in coming months. Lawmakers may balk if he proceeds with plans to tax $300 billion worth of Chinese goods that he hasn’t already targeted with tariffs — a move that would jack up what consumers pay for everything from bicycles to burglar.

Likewise, taxing auto imports — an idea that has virtually no support outside the White House — would likely meet furious resistance. So would any move to abandon a trade pact with Mexico and Canada. Trump has threatened to withdraw from the 25-year-old North American Free Trade Agreement if Congress won’t ratify a revamped version he negotiated last year.

For all their disenchantment with Trump, the Chamber of Commerce may yet find it hard to break its ties to the party. Though the chamber says it’s weighing a more bipartisan approach, it recently featured a sign on its front steps: It likened Trump to Republican icons Ronald Reagan and Dwight Eisenhower.”

Det är förstås svårt för enskilda republikaner att utmana presidenten. Han har stor makt, är aggressiv och långsint.

Det i sin tur skapar ett klassiskt dilemma för de intressegrupper som normalt stöder Republikanerna. Goda kontakter i senaten och kongressen är värdefulla och man vill inte i allt för hög utsträckning förstöra relationer som kan ta lång tid att återskapa. Trump är president i som mest ungefär sex år till. Effektiv lobbying handlar om decennier. Och har näringslivet någon glädje av att republikaner ersätts av demokrater? De är inte mer frihandelsvänliga än republikanerna och har inte större möjligheter att göra något åt presidenten.

Till detta kommer förstås att det finns delar av USA:s näringsliv — exempelvis stålindustrin —  som åtminstone på kort sikt har glädje av tullarna.

Kanske bättre att hålla god min i elakt spel och se tiden an. Trump har ju egenheten att man kan vara 99 procent säker på att hans efterträdare kommer att vara bättre när det gäller handelsfrågor.

Donald Trump kommer inte lämna efter sig ett ideologiskt arv. Inga odödliga tal eller one-liners, ingen inspirerande principer, ingen konsekvent syn på statens eller presidentens roll. Han har inte heller varit framgångsrik i att tryffera administrationen med sina ideologiska lärjungar eller skapat nätverk av unga eller universitetsstuderande. När Trump avgår, vare sig det blir efter valet 2020 eller, mer troligt, efter ytterligare en mandatperiod, försvinner hans politik nästan på ögonblicket.

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Visa flera posten