I Nordkorea förlorar ingen jobbet på grund av utländsk konkurrens. Foto: Joseph Ferris III

Kritik mot frihandel för låglönekonkurrens korrekt men irrelevant

Föreställningen om att globaliseringen drabbar människor är inte direkt felaktig.

Men den är politiskt irrelevant. Den förutsätter nämligen att man tittar på någon isolerad faktor dessutom gör två felaktiga antagandet. För det första att tillvaron — eller i vilket fall ekonomin i varje land — skulle vara konstant om det inte existerade någon globalisering, och för det andra att eventuella negativa förändringar blir extra bekymmersamma enbart för att de kanske beror på globaliseringen.

Låt oss reda ut detta.

För det första måste man fråga sig vad man menar med termen. Den betyder förstås att medborgarna i en nationalstat får allt mer kontakter med medborgarna i andra nationalstater, passerar gränserna allt mer, samarbetar och utvecklar ömsesidiga beroenden.

När det gäller stater har dessa haft internationella kontakter under mycket lång tid. Nästan alla länder har beskickningar i andra länder och formella kontakter även med stater på andra sidan jordklotet. Relationerna till andre länders regeringar är en av statens kärnuppgifter. Globaliseringen handlar om medborgarnas — inte staternas — relationer med varandra.

I praktiken beror globaliseringen på vad vi inom EU kallar de fyra friheterna. Rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.

Men dessa fyra faktorer hänger inte nödvändigtvis ihop.

  • Rörligheten för kapital kan vara helt separat.  Det kan vara svårt eller omöjligt att handla eller resa mellan två länder, men gå utmärkt för medborgarna att handla med värdepapper i andra länder än det egna hemlandet.
  • Varuhandel kan vara helt separat, med undantag för att betalningar måste kunna överföras.
  • Resor och migration kan var helt separat, men även där är det rimligt att folk får ta med sig lite pengar.
  • Tjänster är det värre med. Förutsätter både rörlighet för kapital och människor, även om det går att utföra en rad tjänster på distans.

Just frihandel är alltså en separat del som i vilket fall inte förutsätter migration. Däremot brukar frihandel förutom den fria rörligheten av varor över gränserna inkludera en del resor i samband med tjänsteproduktion, fria kapitalströmmar och rätten av investera (och skydd för investeringar mot diskriminering och expropriation). Frihandeln förutsätter därför hyggligt goda relationer och avtal.

På vilket sätt kan globalisering i den meningen vara negativ för medborgarna i de länder som är delaktiga i frihandeln?

Svaret brukar vara att om länderna har stora olikheter i levnadsstandard, socialförsäkringssystem och lönenivåer kommer arbetstagare i det fattigare landet att utnyttjas, samtidigt som arbetstagare i det rikare landet  riskerar att förlora sina jobb. Investeringar i produktionskapacitet sker i det fattigare landet och billigare produkter slår ut produktion i det rikare landet.

I en snäv mening stämmer detta. I Sverige har vår stolta teko-industri slagits ut av produktion från fattigare länder. Det finns inte längre några sömmerskor i Borås. Samma sak med varvsindustrin. Sveriges kostnadsläge blev för högt. Fartyg byggdes som omedelbart ankrades upp på redden och fick börja rosta bort. Arendalsvarvet, ett av världens modernaste när det invigdes på 60-talet med 5000 anställda, stängdes 1989. Isbrytaren Oden var det sista skepp som tillverkades där.

Utan frihandel skulle Sverige haft kvar teko- och varvsindustri och ingen skulle ha varit arbetslös? Solklart, eller hur?

Man kan med största säkerhet svara nej på den frågan. Varven försvann ju inte för att svenskar i Sverige köpte utländska skepp, utan för att olika rederier på världsmarknaden valde att köpa från Japan och Korea. Tullmurar hade knappast läst det problemet. När det gäller tekoindustrin hade protektionism kunnat rädda jobben. Men bara till priset av antingen extremt låga löner för sömmerskor, eller orimligt dyra kläder för konsumenterna i Sverige, eller stora skattesubventioner (eller någon kombination av dessa faktorer).

För att förstå vad som hände när teko och varv slogs måste man tänka en gång extra. Varför blev lönerna för sömmerskor och varvsarbetare på 60- och 70-talen högre i Sverige än i t ex Sydkorea?

Svaret är att den svenska ekonomin utvecklades mot allt högre produktivitet. Genom produktutveckling, allt bättre kunskap om konstruktionsmetoder och arbetsorganisation, mer produktionskapital (fler och bättre maskiner som hjälper människor att göra jobbet) och väl fungerande infrastruktur och samhällsorganisation kom det svenska näringslivet att kunna producera allt värdefullare produkter. Och ju värdefullare produkter desto mer kan de som jobbar få betalt.

Eftersom företagen slåss om arbetskraften med hjälp av löner drivs löneläget i ekonomin upp. Hur går det ihop med att det också finns arbetslöshet? Svaret är att arbetslösheten i hög utsträckning består av människor som förlorat sitt jobb och ännu inte hunnit får ett nytt, samt en mindre grupp som företagen inte tycker det är värt att anställa till den lägsta lön som facket kan acceptera.

Eftersom alla delar av ekonomin samverkar med varandra drar produktivitetsökningar inom industrin med sig lönerna inom tjänstebranscher där produktivitetsutvecklingen är sämre. Det är därför tjänster uppfattas som allt dyrare. För samma pris som det kostar att få sitt hem städat ett par gånger kan man få en utmärkt TV. För 50 år sedan kostade en med agens mått mätt usel TV ett par månadslöner.

Det är helt enkelt så att när ett land industrialiseras framgångsrikt slås de produkter som bygger på ”enkla jobb” ut. De enkla jobben i Sverige har för hög lön jämfört med samma typ av enkla jobb i exempelvis Vietnam. Vietnameserna jobbar för låga löner, men har också ett lägre kostnadsläge och, framför allt, blir de allt rikare. Sydkorea var på 60-talet ett av världens fattigaste länder, men genom låglönejobb och utländska investeringar kunde de utvecklas. I dag är Sydkorea en levnadsstandard fullt jämförbar med EU-snittet.

Att enkla jobb slås ut av konkurrens från andra länder är alltså priset man får betala för att ett land blir rikt.

Men kan inte regeringen helt enkelt skydda de enklare jobben från utländsk konkurrens genom tullar och kvoter?

Svaret är att det inte fungerar.

Om vi tar Sverige som exempel bygger vår rikedom på att vi kunnat exportera. Vår hemmamarknad är för liten för att svenska företag skulle kunna utveckla avancerade produkter. Moderna bilar, telefonväxlar, mediciner och mycket annat kräver en världsmarknad som tar kostnaderna för utveckling och produktion. Om vi stängde oss för import skulle vi knappast kunna exportera. Särskilt inte eftersom nästan alla våra exportprodukter innehåller importerade komponenter. Alla mikroprocessorer som sitter i en Volvo skulle aldrig kunna tillverka i Sverige.

Vidare bygger framgången på tillgången på arbetskraft. Människor måste byta jobb, men framför allt kan inte generation efter generation gå till samma arbetsuppgifter som deras förfäder hade. När det behövs datakonsulter i Borås kan folk inte sitta kvar framför sina symaskiner. Arbetslivet ställer högre krav, men å andra sidan har dagens medarbetare många gånger högre löner är deras föräldrar och farföräldrar hade.

Så påståendet att en del människor blir arbetslösa på grund av utländsk konkurrens stämmer.

Men att påståendet stämmer är irrelevant när det gäller politiska åtgärder.

  1. Folk blir arbetslösa även på grund av inhemsk konkurrens, teknikutveckling, demografiska förändringar eller nya moden och livsstilar. Inte heller dessa faktorer är rimliga att försöka reglera bort eller förbjuda — varför skall man angripa just frihandeln jämfört med alla andra faktorer som gör att arbetsmarknaden förändras?
  2. Frihandeln gör att det kommer till nya jobb i minst samma utsträckning som de försvinner på grund av frihandeln.
  3. Det är dessutom bättre jobb som tillkommer. Renare, trevligare och ofta mer välbetalda. Här kan man invända att ”välbetalda industrijobb” ersätts av låglönejobb i tjänstsektor. Bilmontörens son blir barista eller hankar sig fram som PT. Men det förklaras i huvudsak av att industrijobb försvinner på grund av automatisering. Det skulle ske även utan frihandel. Dessutom är testen om ett ”prekariat” av folk med tillfälliga låglönejobb en vänstermyt. Arbetsmarknaden i Sverige bygger i förvånande hög utsträckning på att folk har vanliga fasta heltidsanställningar med kollektivavtalade löner. Frihandel och globalisering har inte påverkat arbetsmarknaden i den mån som många nog trodde för 20-30 år sedan.
  4. Om vi inte importerade skulle vi tvingas vara utan alla de varor som vi idag njuter av. Odlarna av potatis, morötter och betor har fått stryka på foten för att vi skall kunna gå till en grönsaksavdelning som dignar av importerade frukter och grönsaker.
  5. Det är ett problem för en anställd att bli arbetslös eller för en företagare att tvingas till konkurs eller avveckling. Ibland till och med en tragedi. Men det är knappast värre att bli utkonkurrerad av ett företag i Kina jämfört med ett i grannstaden eller i samma industriområde.

Ibland kan man stöta på det standardmässiga utopiska argumentet som går ut på att det skulle vara ”uppgivet” att acceptera verkligheten. Stridsropet är ”en annan värld är möjlig” och man menar att argumenten ovan är ett uttryck för ”nyliberal hegemoni” eftersom de bygger på den outtalade premissen att ekonomisk tillväxt är viktigt. Och visst torde det vara möjligt att åstadkomma en situation där inga jobb försvinner. Jobben ”jägare” och ”samlare” existerade ju faktiskt i hundratusentals år. Nordkorea är ett modernt exempel på stabil ekonomi där jobben inte är hotade. DDR och Sovjetunionen ett annat. Exemplen brukar avfärdas som billig retorik men sanningen är att om människor skall kunna hindras från att vara kreativa, handla med varandra eller helt enkelt flytta från landet måste det till ett avsevärt mått av förtryck. I praktiken måste demokratin avskaffas.

 

.

 

 

 

Välstånd och individuell frihet är frihandelns viktigaste konsekvenser

“Free trade, one of the greatest blessings which a government can confer on a people, is in almost every country unpopular.”  Lord Macaulay, brittisk poet, historiker och parlamentsledamot, 1824.  Vid den tiden, snart 200 år sedan, levde de flesta på ung...

Välstånd och individuell frihet är frihandelns viktigaste konsekvenser

“Free trade, one of the greatest blessings which a government can confer on a people, is in almost every country unpopular.” 

Lord Macaulay, brittisk poet, historiker och parlamentsledamot, 1824. 

Vid den tiden, snart 200 år sedan, levde de flesta på ungefär tre dollar om dagen. Det betyder att man håller sig vid liv med viss marginal. En person från järnåldern, 800 år tidigare, skulle i allt väsentligt ha känt igen sig i det tidiga 1800-talets England.

Sedan dess har välståndet ökat med ungefär 3000 procent.

Till stor det beror detta på frihandeln som ideologiskt ideal i kombination med ångmaskinen som möjliggjorde järnvägen och sjötransporter i stor skala. De tekniska och vetenskapliga landvinningarna samverkade med allt större marknader som medgav massproduktion. Priserna blev lägre, men volymerna och därmed intäkterna större vilket gav underlag för allt större investeringar i utvecklingen av produkter och produktionsmetoder. Och så vidare. Andra institutionella uppfinningar som aktiebolaget, rättssäkerhet och liknade spelade en viktig roll, men den internationella handelns betydelse är svår att överskatta.

I dagarna har det kommit en mycket intressant rapport från Competitive Enterprise Institute om de etiska och ekonomiska argumenten för frihandel.

Meningen är att ge en motvikt till dagens debatt där handeln just nu ses som en fråga om nationell makt och prestige snarare än en fråga om individuell frihet och välstånd.

”Many politicians around the world—not least the President of the United States—talk of trade as an exercise in national power. It is a game in which there are winners and losers, and it is important for national well-being that their nation comes out the winner. Indeed, this appears to be the thinking behind China’s trade policy, which has helped destabilize the global trade system by its bad actions.

The current malaise in world trade is generally driven by the mistaken belief that exports are preferable to imports, and that the manufacturing of goods for export should hold a protected position in a nation’s economy. In fact, we only export to pay for the imports, which are things we either cannot get domestically or cannot produce domestically at a cost that affords the most efficient use of our scarce resources. The mistaken belief, which is called mercantilism, is harmful as it restricts individual liberty and causes the misallocation of economic resources.

Yet it also the case that trade is used as a policy tool by governments supposedly friendly to free trade. The recent EU-Japan trade deal, for instance, is to be commended for reducing many tariffs, but is being used to cement bad ideas like the precautionary principle in Japanese regulation, and includes commitments to things like the Paris Climate Agreement, which come with their own costs. This approach to trade deals leads to them being extremely long and complicated, weighed down with provisions unrelated to trade, and vulnerable to manipulation by special interests.

It is our contention that trade does not occur between nations, but between individuals, and that barriers to individuals pursuing their own peaceful exchanges should be as low as possible. We should therefore reject both mercantilism and policy-driven trade deals in favor of genuine free trade.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Frihandel i media vecka 34

2018-08-16 I DN skriver Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel om uppgörelsen mellan EU och USA. Gros menar att den är mycket värdefull: I och med den nyligen träffade överenskommelsen mellan USA:s president Donal...

Frihandel i media vecka 34

2018-08-16

I DN skriver Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel om uppgörelsen mellan EU och USA. Gros menar att den är mycket värdefull:

I och med den nyligen träffade överenskommelsen mellan USA:s president Donald Trump och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker råder nu lugn mellan de två makterna. Hotet om ett fullskaligt handelskrig är borta. Uppgörelsen väckte stor förvåning men bör kanske inte ha gjort det.

Det centrala i den är att Trump och Juncker enades om att Europeiska unionen och USA kommer ”att arbeta tillsammans för att sänka tullarna till noll och riva alla andra handelshinder och verka för att allt statsunderstöd till industriproduktion utanför bilbranschen ska avvecklas”. Men att det har öppnats möjligheter till ett frihandelsavtal är inte det viktigaste utan snarare att det är slut på eskaleringen av fientliga åtgärder som inleddes med Trumps beslut att lägga tullar på USA:s import av europeiskt stål.

(—)

Att försäkra sig om att EU inte drabbas av samma tullar som Kina är synnerligen viktigt eftersom europeiska leverantörer är Kinas viktigaste konkurrenter inom många branscher. Och eftersom EU-länderna konkurrerar med USA på den kinesiska marknaden skulle europeisk industri kunna tjäna på ett handelskrig mellan Kina och USA, om än marginellt. Så länge det bara utkämpas inom handeln är vapenvilan med USA en triumf för Europa.

Tövädret är dock inte tillnärmelsevis lika bra för Kina. Samtidigt som landets ledare i ord hyllar frihandel har de hittills inte brytt sig om missnöjet som kommer från såväl USA som europeiska länder. Om kineserna söker allierade i handelskriget med USA måste de se över många regleringar som de facto innebär en diskriminering av utländska konkurrenter.

Överenskommelsen mellan EU och USA har satt ljuset på den avgörande frågan som de kinesiska ledarna står inför: Ska man fortsätta att subventionera inhemska företag?

Protektionistiska ingripanden var kanske lätta att försvara för 20 år sedan, men nu är landets konkurrenskraft enormt mycket större. Vilka fördelar än Kina kan skaffa sig av sådana omintetgörs de av ett upptrappat handelskrig – i synnerhet nu när EU känner sig tryggt och Kina ensamt måste mäta sina krafter med USA.”

2018-08-14

Nigerianska The Punch publicerar en lång debatt med olika skribenter om African Continental Free Trade Agreement (AfCFTA) som är ett mycket ambitiöst försök att på lång sikt skapa ett afrikanskt EU:

”Mr. Olalekan Ayodimeji (Vice President, Kwara Chamber of Commerce, Industry, Mines and Agriculture)

Yes, President Muhammadu Buhari should sign the African Continental Free Trade Agreement. There is no doubt that the AfCFTA, otherwise called ‘The Kigali Declaration,’ is good for Africa and indeed Nigeria as it will give rise to one of, if not, the world’s largest free trade area given the population of the continent and her business activities. AfCFTA is a trade agreement aimed at creating a single market to ensure a free movement of goods and services among African Union member states. However, for Nigeria the issues have always been the various previous bi-lateral trade agreements of the other African countries, the state of our industrial and infrastructural development and import tariff, among others. The above issues are germane as they have the potential of making Nigeria a dumping ground due to our non-competitive manufacturing activities, our market size and our population. There is therefore the need to develop our export market which is presently comatose. We do not have specialty in any exportable product. Importantly, there is also the need to carry along all stakeholders – the Nigerian Association of Chambers of Commerce, Industry, Mines and Agriculture; Manufacturers Association of Nigeria and the Nigerian Association of Small and Medium Enterprises, among others. Having recognised these challenges, Nigeria should set up a committee that will fashion out ways to tap into the advantages inherent in what is going to be the world’s largest free trade area. I will therefore advise President Buhari to sign the AfCFTA and let Nigeria take the lead in the various discussions and processes leading to the formulation of modalities for the implementation of the agreement. The Nigerian negotiation team should be guided by our own peculiar situation. Already, 44 out of 55 member states of the African Union have signed the agreement and only 22 countries are required to make it effectual. Thus, delaying the signing may in future make us operate from ‘outside the box. If Nigeria signs, it gives us the opportunity of being part of the decision-making process. It is better that we operate from ‘within the box’ as there is enormous potential in the AfCFTA that can be of immense benefit to us. This is also the time for all stakeholders to come together with a common front to assist the negotiation team in piloting the country’s position to convince other AU member states.”

(—)

”Dr Sam Nzekwe, (A former president, Association of National Accountants of Nigeria)

My worry about this is that we know that many Nigerian goods are not traded outside this country and that the manufacturing industry in Nigeria is not conducive to growth. So what this means is that if he (Buhari) signs the deal, what is going to happen is that our borders will be so open and goods within the African region will be coming in unhindered. And because of the harsh operating environment for manufacturers in Nigeria, you are going to discover that goods produced in smaller African countries will be cheaper than our own and as such these products will beat the locally-manufactured ones when it comes to competing in the market. Hence, what will happen is that you will see a situation where we are going to stop buying our own goods and start buying the imported alternatives. Mind you, the business environment in some of these African countries is better than ours and so their goods stand the chance of being cheap. Now if these goods flood our markets, then you have succeeded in killing the manufacturing industry in Nigeria. So if you study the environment, you will realise that it is not yet okay and the next thing is to start getting people to come and invest here to help improve the economy. Therefore I will say that until we get things right, we should be cautious with some of these deals.”

2018-08-12

Johanna Nylander på Ystads Allehanda skriver om krånglet och kostnaderna det innebär att köpa varor från länder utanför EU:

”Det är befängt att i en tid där man kan beställa varor från andra sidan jorden med bara ett par knapptryck på internet skall krävas en administrativ avgift för att betala moms. Det borde givetvis kunna ske i förväg, automatiseras och lösas av beställaren själv så att ledtider och pakethantering minimeras i så stor utsträckning som möjligt. Kanske är det inte ens rimligt att kräva in moms på småskalig privatimport, varorna är ju redan beskattade en gång i avsändarlandet.

I dagens system tjänar de stora etablerade aktörerna mest. Postnord har slutit avtal med en av de stora prylsajterna, Wish, som sköter momsinbetalningarna direkt och vars kunder därmed slipper administrationsavgiften och den särskilda hanteringstiden den innebär. Men vill man handla från mindre företag har man inte det som alternativ. Det är ett problem. Inte bara för att det fördyrar varor från svenska konsumenter, utan för att det gör att fler tvekar inför att handla från andra länder. Osäkerheten, krånglet och priset gör det helt enkelt mindre värt, och mindre handel ger en fattigare värld.

Det går inte att skylla alla paketproblem på Postnord eller Tullverket. De följer reglerna som riksdag och regering har beslutat om, och det kanske inte var ett så stort problem när de skrevs, men det är hopplöst förlegat att det är politiska regler som försvårar näthandeln, när den borde gynnas och uppmuntras. Låt posten leverera post, och gör det enklare och billigare för privatpersoner att handla från småföretag runt om i hela världen.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Alla krig kostar skattepengar — även handelskrig

Hjälpen till USA:s bönder som drabbas av Trumps handelskrig gör USA:s jordbrukspolitik ännu mer absurd. Foundation for Economic Education är generellt intressant och skriver ganska mycket om handel. Här en artikel om handel, USA:s jordbrukssubventioner och d...

Alla krig kostar skattepengar — även handelskrig

Hjälpen till USA:s bönder som drabbas av Trumps handelskrig gör USA:s jordbrukspolitik ännu mer absurd.

Foundation for Economic Education är generellt intressant och skriver ganska mycket om handel.

Här en artikel om handel, USA:s jordbrukssubventioner och det stödprogram som Trumpadministrationen just nu sjösätter för att hjälpa de jordbrukare som drabbas av Trumps handelskrig.

”On July 25th, President Trump’s trade war took another toxic turn as he announced a $12 billion bailout for farmers affected by retaliatory tariffs from our trading partners on things like soybeans, beef, and pork. Ironically, the countries like Mexico and China who imposed these tariffs were merely responding to the trade penalties inflicted upon them by the United States.

Let’s review the Trump administration’s record on trade: They enacted tariffs, tariffs were levied against us in response, and then Trump bailed out the industries affected by his own misguided policies. How could that possibly be a good use of taxpayer money?

(—)

It isn’t just farmers who are affected by the tariffs. National Public Radio (NPR) highlighted a cold storage meat warehousing business that has seen declines in their toplines from the retaliatory tariffs, and countless other business will be impacted. Tariffs could have negative effects on everything from businesses that sell farming equipment and tools to those that ship and distribute produce all over the world, and everything in between. Though the impacts have only affected certain industries like pork, which has seen almost no exports to China since the tariffs were implemented, the problem could spread if more countries retaliate or the ones that have further those policies.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Frihandel är inte bara bäst — det är enklast också

Att jämföra tullnivåer mellan olika länder är svårt. Hur man än gör kan det ifrågasättas. Det enklaste är att helt ta bort tullarna. Frihandel är inte bara bra, det är enkelt också.  Frågan om vilket land som har lägst tullar borde ju vara rätt okompl...

Frihandel är inte bara bäst — det är enklast också

Att jämföra tullnivåer mellan olika länder är svårt. Hur man än gör kan det ifrågasättas. Det enklaste är att helt ta bort tullarna. Frihandel är inte bara bra, det är enkelt också. 

Frågan om vilket land som har lägst tullar borde ju vara rätt okomplicerad.

Men det finns minst tre sätt att mäta det.

För det första kan man ta ett genomsnitt av ett lands tullsatser. Jordnötter 20 procent, bilar 4 procent, ylletyg 15 procent, tacoskal 1 procent. Totalt 40 procent fördelat på tre varuslag. Det blir en genomsnittlig tull på 10 procent. Men snittet dras ner av tacoskalen, som knappt importeras alls. Man får en helt felaktig bild av tullnivån.

Den andra metoden är att väga in värdet av importen. Om importen av bilar med en låg tullsats är stor, medan importen av bussar med hög tullsats är liten räknas biltullarna högre än busstullarna i jämförelsen.

Problemet med det är förstås att ju högre tullar det är på en vara desto mindre importeras. Höjer land A busstullarna till 200 procent importeras inte en enda buss, och vips syns det inte i jämförelsen att man i praktiken har stoppat all import av bussar.

Den tredje metoden är att räkna fram vad som generellt importeras globalt. Exempelvis kan man då konstatera att länder i genomsnitt importerar bussar till ett visst värde, och kan då konstatera att land A har höga tullar på sin bussimport trots att det inte importerar en enda buss.

Problemet med den metoden är att vissa varugrupper, till exempel jordbruksprodukter, har höga tullar i alla länder varför den globala importvolymen pressas ner. Därmed underskattas protektionismen på jordbruksområdet.

För att krångla till det ytterligare tillämpas inte bara procentuella tullsatser. I vissa fall har länder tullar beräknade på vikt eller volym. Ett ton tomater belastas med en viss kostnad oavsett vad just det tonnet tomaterna kostade. Självklart går det att räkna ut en procentsiffra i varje enskilt fall, men det är inte alldeles enkelt.

En intressant sak är dock att Världsbanken har räknat på alla tre sätt.

Det visar sig att Singapore ligger absolut lägst, därefter USA, sen Japan, sen EU. Högst ligger Egypten, Indien, Kina och Turkiet.

Siffrorna är för 2016 så det kan vara lite andra just nu, men det spelar mindre roll för slutsatsen att USA har legat lågt när det gäller tullar och att de fattigaste länderna också är de mest protektionistiska. Man blir fattig, inte rik, av protektionism — även om det förstås också finns andra skäl till dessa länders fattigdom. Man kan nog säga att protektionism är ett symptom på en föreställningsvärld när det gäller ekonomi som generellt orsakar fattigdom.

Svårigheten att mäta och jämföra tullsatser leder förstås till att frihandelsförhandlingar blir komplicerade och långdragna. Lägg till att det finns andra sätt att försvåra för import genom produktregler, licenskrav och liknande.

Så även här är lösningen att ta bort tullarna helt och hållet istället för att kompromissa. Då slipper man problemet med att jämföra och ett evigt gafflande från olika nationella särintressen om vem som får mest ”skydd”.

Just nu går världen åt helt fel håll. Men så behöver det inte vara.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Det finns facit: Trumps förslag om frihandel för EU ren bluff

NAFTA-förhandlingarna innehåller inget av det frihandelsvurmande Trump visade inför EU-mötet för två veckor sedan. För två veckor sedan gjorde Donald Trump ett utspel och erbjöd avskaffande av alla handelshinder mellan USA och EU. För det hyllades han och m...

Det finns facit: Trumps förslag om frihandel för EU ren bluff

NAFTA-förhandlingarna innehåller inget av det frihandelsvurmande Trump visade inför EU-mötet för två veckor sedan.

För två veckor sedan gjorde Donald Trump ett utspel och erbjöd avskaffande av alla handelshinder mellan USA och EU.

För det hyllades han och många påpekade att EU historiskt har haft högre tullar mot USA än tvärt om. Det senare stämmer. EU är inte ett föredöme när det gäller frihandel, åtminstone inte mot omvärlden. Att EU internt gjort extremt mycket för att underlätta handeln mellan medlemsländerna är dock helt sant. Antagandet att vi skulle haft mer frihandel i världen eller i Europa utan EU kräver fantasi i klass med den man finner hos framstående fantasyförfattare.

Andra, till exempel Frihandelsbloggen, var skeptiska av flera skäl. För det första att Trump inte har makt att lägga om handelspolitiken i den omfattning han talade om, för det andra att han skrotat ett par avtal med långtgående handelsliberaliseringar och för det tredje att det strider mot WTO:s regler att bara hux flux ge vissa länder förmånligare villkor än andra.

Det blev förstås inte så mycket av det hela, men handelskriget mellan EU och USA fick i alla fall en vapenvila.

Men vad hade hänt om EU gått med på Trumps idé om avvecklade handelshinder?

Kan vi veta det?

Svaret är ja. Vi har ett sorts facit.

Nämligen hur NAFTA-förhandlingarna utvecklas.

Där har Trump stora möjligheter att påverka USA:s hållning genom direkt styrning, det är trots hans administration som sköter förhandlingarna.

Chanserna är också goda att han skulle få ett mycket liberalt avtal genom kongressen.

Så, vad händer då? Hur agerar USA?

CATO Institute har publicerat en sammanfattning av läget.

Det finns ingen anledning att beskylla USA för att i princip vara mer protektionistisk eller ta mer hänsyn till sina särintressen än Mexiko eller Kanada. Särskilt Trudeau har bisarra idéer om att blanda in frågor om ursprungsbefolkningar och genus i handelsavtalet.

Men det finns inte heller något stöd för påståendet att USA särskilt drivande när det gäller förenklingar och avskaffande av handelshinder.

Ta bara reglerna för bilimport (nedanstående är bara en del av en sammanfattning…):

”This is the focus of the current talks taking place between the U.S. and Mexico (Canada does not appear to be actively involved, perhaps because it does not have strong feelings about some of the outcomes here). In essence, the Trump administration wants to tighten the requirements for having trade in autos benefit from zero tariffs. In this regard, the U.S. wants to increase the percentage of content that must be from North American sources (currently the figure is 62.5%; the U.S. proposed raising it to 85%, and press reports suggest that 75% is the figure being discussed now). It also wants a percentage of the autos to be made by workers who make above a certain hourly wage (reports suggest that the current U.S. proposal is that 40% of light-duty vehicles and 45% of pick-up trucks are to be made by workers that make as least $16 an hour).”

Ja, som man säger, ni ser själva.

Antagandet att USA skulle ge EU total frihandel, medan man ägnar sig åt denna typ av krångel med sina närmaste grannar och viktigaste handelspartners, är minst sagt vågat.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 33

2018-08-08 Delta Farm Press skriver att Texas Farm Bureau med 500 000 medlemmar i Texas, ansluter sig till Farmers for Free Trade: "Texas Farm Bureau joins the American Farm Bureau Federation, National Pork Producers Council, American Soybean Association...

Frihandel i media vecka 33

2018-08-08

Delta Farm Press skriver att Texas Farm Bureau med 500 000 medlemmar i Texas, ansluter sig till Farmers for Free Trade:

”Texas Farm Bureau joins the American Farm Bureau Federation, National Pork Producers Council, American Soybean Association and multiple other agricultural, trade and commodity groups partnering with Farmers for Free Trade to strengthen support for trade in rural communities.

“International trade is a major driver of our Texas economy,” Texas Farm Bureau President Russell Boening said. “There is no doubt the North American Free Trade Agreement (NAFTA) has increased demand for U.S. agricultural goods, lowered input and production costs and spurred our economy. We welcome any modernizations to NAFTA, as well as developing new trade agreements, that will further expand market opportunities for farmers and ranchers. Working together with Farmers for Free Trade will allow us to have a united voice on trade.”

Trade disruption, Boening noted, is risky for farmers and ranchers. Last year, U.S. agriculture exported more than $140 billion in products worldwide, highlighting the need for strong trade agreements.

“Texas Farm Bureau has been a leader in advocating on behalf of Texas agriculture at both the state and federal level,” Baucus said. “Trade with other nations is critical to stabilizing farming communities across the country, and nobody knows that better than Texas farmers and ranchers. Adding their voices to our mission builds momentum in our efforts to strengthen trade in rural America.”

(—)

Farmers for Free Trade is currently working at the grassroots level to organize and educate farmers about the importance of trade. The campaign works to engage farmers through work at state commodity conventions, state proclamations, social media outreach and by identifying local spokespeople, among other efforts.

Baucus and Lugar outline some of the key policy priorities that will help rebuild bipartisan support for trade, which can be found here.

This announcement follows additional announcements in recent weeks that Illinois Farm Bureau and American Soybean Association have also joined Farmers for Free Trade.”

2018-08-07

Även sprittillverkarna i USA oroas för hur handelskriget kommer att påverka dom. Matt Dogali, ordförande för The Presidents’ Forum of the Distilled Spirits Industry som representerar hälften av USA:s spritillverkare skriver i The Hill:

”Domestic demand for bourbon has been growing for years. Recently, we have seen an increase in international demand, and not just in European nations. Emerging markets such as Brazil, China and India are developing a taste for American spirits, opening new opportunities for our members. We want to capitalize on this growing demand, but recent trade issues have created an uncertainty for us and our plans for future production.

Currently, distilled spirits producers rely upon zero-for-zero tariff access, a trade model that allows them to buy and sell spirits across borders without penalty, spurring international growth for American distillers. Such open-market access for these American companies has boosted domestic job growth, compounded local community investment, heightened American agricultural production, and given the American consumer more choice of quality products. Small business owners have grown their businesses, hired workers and increased production, all because of domestic and international sales.

We support American workers and we are proud of the rich distilling tradition American companies have maintained for centuries. But we fear that current efforts to protect American industry by artificially restricting global commerce will hurt American workers in the end. History has shown that there are no winners in a global trade war. “Made in America” should not mean the products must stay in America. If fair and free trade thrives, so, too, will our nation.

Those who know a little about a good whiskey know one of the most important ingredients is time. In fact, this drink ages in American oak barrels for several years, before the drinker has a chance to taste a uniquely American product — bourbon.

We are hopeful world leaders will quickly address current trade issues, so that American distillers can continue to satisfy people at home and around the globe with our fine spirits. And while discussion about the future of international trade policies evolves, our whiskey will be waiting.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Kines. Betalar inte amerikanska tullar.

Det är du som betalar tullarna

Det är alltid individerna som betalar tullar genom högre priser, lägre löner eller lägre vinster. Donald Trumps alla bisarra föreställningar, uttalanden och åtgärder när det gäller handel kanske förefaller vara en outtömlig källa till inspiration och ämnen för...

Det är du som betalar tullarna

Det är alltid individerna som betalar tullar genom högre priser, lägre löner eller lägre vinster.

Donald Trumps alla bisarra föreställningar, uttalanden och åtgärder när det gäller handel kanske förefaller vara en outtömlig källa till inspiration och ämnen för den som bloggar om frihandel. Men sanningen är att mängden dumheter är närmast överväldigande. Det är svårt att tänka sig någon vilja läsa om detta varje dag, eller något längre utläggning om vad som är fel med just det senaste uttalandet om handel från Donald Trump.

Men nu har USA:s president kommit med ett par uttalanden som är alldeles extra bisarra och dessutom har ett visst pedagogiskt värde.

Trump påstår enligt Washington Post för det första att intäkterna från tullarna kommer hjälpa amerikanska staten att minska sitt stora budgetunderskott, och för det andra att det är utländska företag som betalar tullarna.

Båda påståendena är häpnadsväckande även för att komma från Donald Trump.

För det första är USA:s statsskuld 21 triljoner dollar. Tullarna hittills förväntas ge 21 miljarder dollar i intäkter. Det är 0,1 procent av statsskulden. Med den takten tar det tusen år att bli av med statsskulden. I teorin. I praktiken ökar USA:s statsskuld betydligt snabbare än så, under Trump har den redan ökat med 1,6 triljoner. Dessutom försvinner mer än hälften (12 miljarder dollar) av de planerade intäkterna från tullarna i form av bidrag till bönder vars export minskar på grund av Kinas motåtgärder.

För det andra är det inte utländska företag som betalar tullarna. Det är amerikanska företag som importerar utländska produkter som betalar tullarna. Amerikanska staten kan inte kräva pengar av kinesiska företag i Kina.

Vad som förstås kan hända är att kinesiska företag tvingas ta lite mindre betalt för sina produkter och därmed får lägre vinster.

Men den huvudsakliga effekten är att amerikanska företag får antingen höja priserna, ge sina anställda sämre löneutveckling eller minska vinsten till sina ägare (eller en kombination av detta).

Här är det på sin plats att göra en liten utvikning om vem som egentligen betalar tullarna.

Svaret är förstås att det alltid är individerna, eller ”hushållen”, som betalar tullarna.

En höjning av tullarna betalas genom att företagen får mindre vinst så att kapitalägarna, privatpersoner direkt eller genom fonder och pensionssystem, får lägre avkastning. Alternativt genom att vinsterna förblir på samma nivå men lönerna blir lägre. Eller att vinster och löner ligger kvar på sina tidigare nivåer men konsumentpriserna blir högre.

Men varför måste det vara så? Kan inte företagen betala?

Nej, ett företag är i sin abstraktaste form en samling kontrakt mellan olika fysiska och juridiska personer — ytterst är det förstå alltid fysiska personer,människor av kött och blod. Den samlingen kontrakt kan inte betala något. Det är en bunt papper.

Ett företaget kan förstås äga produktionskapital. Men löpande band, industrilokaler, datorer, mobiltelefoner, industrirobotar kan förstås inte betala någonting. Har någon träffat en industrirobot som får lön, gör sin självdeklaration och betalar skatt? Eller som måste köpa mat eller betalar sin egen elräkning och service? Självklart inte. Och lika lite som skatten kan tas ut från en av svarvarna på verkstadsgolvet kan tullavgifterna komma den vägen.

(Att en idé är vansinnig betyder förstås inte att det saknas politiker som vill genomföra den. Här är en artikel i Computer Sweden från 2017 som handlar om att politiker i EU vill beskatta industrirobotar. Det är tyvärr inte bara Donald Trump som har udda idéer om ekonomi.)

Det är helt enkelt så att Trumps tullar är ett extremt skadligt och ineffektivt sätt att ta ut skatt från amerikanska privatpersoner.

Kinesiska arbetare och kapitalägare drabbas förstås också, men Trump har i vilket fall inte lovat att göra kinesernas liv bättre.

Men han har lovat att göra amerikanska medborgares liv bättre. Nu blir de i stället fattigare och några går i konkurs eller förlorar sina jobb.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera posten