I Nordkorea förlorar ingen jobbet på grund av utländsk konkurrens. Foto: Joseph Ferris III

Kritik mot frihandel för låglönekonkurrens korrekt men irrelevant

Föreställningen om att globaliseringen drabbar människor är inte direkt felaktig.

Men den är politiskt irrelevant. Den förutsätter nämligen att man tittar på någon isolerad faktor dessutom gör två felaktiga antagandet. För det första att tillvaron — eller i vilket fall ekonomin i varje land — skulle vara konstant om det inte existerade någon globalisering, och för det andra att eventuella negativa förändringar blir extra bekymmersamma enbart för att de kanske beror på globaliseringen.

Låt oss reda ut detta.

För det första måste man fråga sig vad man menar med termen. Den betyder förstås att medborgarna i en nationalstat får allt mer kontakter med medborgarna i andra nationalstater, passerar gränserna allt mer, samarbetar och utvecklar ömsesidiga beroenden.

När det gäller stater har dessa haft internationella kontakter under mycket lång tid. Nästan alla länder har beskickningar i andra länder och formella kontakter även med stater på andra sidan jordklotet. Relationerna till andre länders regeringar är en av statens kärnuppgifter. Globaliseringen handlar om medborgarnas — inte staternas — relationer med varandra.

I praktiken beror globaliseringen på vad vi inom EU kallar de fyra friheterna. Rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.

Men dessa fyra faktorer hänger inte nödvändigtvis ihop.

  • Rörligheten för kapital kan vara helt separat.  Det kan vara svårt eller omöjligt att handla eller resa mellan två länder, men gå utmärkt för medborgarna att handla med värdepapper i andra länder än det egna hemlandet.
  • Varuhandel kan vara helt separat, med undantag för att betalningar måste kunna överföras.
  • Resor och migration kan var helt separat, men även där är det rimligt att folk får ta med sig lite pengar.
  • Tjänster är det värre med. Förutsätter både rörlighet för kapital och människor, även om det går att utföra en rad tjänster på distans.

Just frihandel är alltså en separat del som i vilket fall inte förutsätter migration. Däremot brukar frihandel förutom den fria rörligheten av varor över gränserna inkludera en del resor i samband med tjänsteproduktion, fria kapitalströmmar och rätten av investera (och skydd för investeringar mot diskriminering och expropriation). Frihandeln förutsätter därför hyggligt goda relationer och avtal.

På vilket sätt kan globalisering i den meningen vara negativ för medborgarna i de länder som är delaktiga i frihandeln?

Svaret brukar vara att om länderna har stora olikheter i levnadsstandard, socialförsäkringssystem och lönenivåer kommer arbetstagare i det fattigare landet att utnyttjas, samtidigt som arbetstagare i det rikare landet  riskerar att förlora sina jobb. Investeringar i produktionskapacitet sker i det fattigare landet och billigare produkter slår ut produktion i det rikare landet.

I en snäv mening stämmer detta. I Sverige har vår stolta teko-industri slagits ut av produktion från fattigare länder. Det finns inte längre några sömmerskor i Borås. Samma sak med varvsindustrin. Sveriges kostnadsläge blev för högt. Fartyg byggdes som omedelbart ankrades upp på redden och fick börja rosta bort. Arendalsvarvet, ett av världens modernaste när det invigdes på 60-talet med 5000 anställda, stängdes 1989. Isbrytaren Oden var det sista skepp som tillverkades där.

Utan frihandel skulle Sverige haft kvar teko- och varvsindustri och ingen skulle ha varit arbetslös? Solklart, eller hur?

Man kan med största säkerhet svara nej på den frågan. Varven försvann ju inte för att svenskar i Sverige köpte utländska skepp, utan för att olika rederier på världsmarknaden valde att köpa från Japan och Korea. Tullmurar hade knappast läst det problemet. När det gäller tekoindustrin hade protektionism kunnat rädda jobben. Men bara till priset av antingen extremt låga löner för sömmerskor, eller orimligt dyra kläder för konsumenterna i Sverige, eller stora skattesubventioner (eller någon kombination av dessa faktorer).

För att förstå vad som hände när teko och varv slogs måste man tänka en gång extra. Varför blev lönerna för sömmerskor och varvsarbetare på 60- och 70-talen högre i Sverige än i t ex Sydkorea?

Svaret är att den svenska ekonomin utvecklades mot allt högre produktivitet. Genom produktutveckling, allt bättre kunskap om konstruktionsmetoder och arbetsorganisation, mer produktionskapital (fler och bättre maskiner som hjälper människor att göra jobbet) och väl fungerande infrastruktur och samhällsorganisation kom det svenska näringslivet att kunna producera allt värdefullare produkter. Och ju värdefullare produkter desto mer kan de som jobbar få betalt.

Eftersom företagen slåss om arbetskraften med hjälp av löner drivs löneläget i ekonomin upp. Hur går det ihop med att det också finns arbetslöshet? Svaret är att arbetslösheten i hög utsträckning består av människor som förlorat sitt jobb och ännu inte hunnit får ett nytt, samt en mindre grupp som företagen inte tycker det är värt att anställa till den lägsta lön som facket kan acceptera.

Eftersom alla delar av ekonomin samverkar med varandra drar produktivitetsökningar inom industrin med sig lönerna inom tjänstebranscher där produktivitetsutvecklingen är sämre. Det är därför tjänster uppfattas som allt dyrare. För samma pris som det kostar att få sitt hem städat ett par gånger kan man få en utmärkt TV. För 50 år sedan kostade en med agens mått mätt usel TV ett par månadslöner.

Det är helt enkelt så att när ett land industrialiseras framgångsrikt slås de produkter som bygger på ”enkla jobb” ut. De enkla jobben i Sverige har för hög lön jämfört med samma typ av enkla jobb i exempelvis Vietnam. Vietnameserna jobbar för låga löner, men har också ett lägre kostnadsläge och, framför allt, blir de allt rikare. Sydkorea var på 60-talet ett av världens fattigaste länder, men genom låglönejobb och utländska investeringar kunde de utvecklas. I dag är Sydkorea en levnadsstandard fullt jämförbar med EU-snittet.

Att enkla jobb slås ut av konkurrens från andra länder är alltså priset man får betala för att ett land blir rikt.

Men kan inte regeringen helt enkelt skydda de enklare jobben från utländsk konkurrens genom tullar och kvoter?

Svaret är att det inte fungerar.

Om vi tar Sverige som exempel bygger vår rikedom på att vi kunnat exportera. Vår hemmamarknad är för liten för att svenska företag skulle kunna utveckla avancerade produkter. Moderna bilar, telefonväxlar, mediciner och mycket annat kräver en världsmarknad som tar kostnaderna för utveckling och produktion. Om vi stängde oss för import skulle vi knappast kunna exportera. Särskilt inte eftersom nästan alla våra exportprodukter innehåller importerade komponenter. Alla mikroprocessorer som sitter i en Volvo skulle aldrig kunna tillverka i Sverige.

Vidare bygger framgången på tillgången på arbetskraft. Människor måste byta jobb, men framför allt kan inte generation efter generation gå till samma arbetsuppgifter som deras förfäder hade. När det behövs datakonsulter i Borås kan folk inte sitta kvar framför sina symaskiner. Arbetslivet ställer högre krav, men å andra sidan har dagens medarbetare många gånger högre löner är deras föräldrar och farföräldrar hade.

Så påståendet att en del människor blir arbetslösa på grund av utländsk konkurrens stämmer.

Men att påståendet stämmer är irrelevant när det gäller politiska åtgärder.

  1. Folk blir arbetslösa även på grund av inhemsk konkurrens, teknikutveckling, demografiska förändringar eller nya moden och livsstilar. Inte heller dessa faktorer är rimliga att försöka reglera bort eller förbjuda — varför skall man angripa just frihandeln jämfört med alla andra faktorer som gör att arbetsmarknaden förändras?
  2. Frihandeln gör att det kommer till nya jobb i minst samma utsträckning som de försvinner på grund av frihandeln.
  3. Det är dessutom bättre jobb som tillkommer. Renare, trevligare och ofta mer välbetalda. Här kan man invända att ”välbetalda industrijobb” ersätts av låglönejobb i tjänstsektor. Bilmontörens son blir barista eller hankar sig fram som PT. Men det förklaras i huvudsak av att industrijobb försvinner på grund av automatisering. Det skulle ske även utan frihandel. Dessutom är testen om ett ”prekariat” av folk med tillfälliga låglönejobb en vänstermyt. Arbetsmarknaden i Sverige bygger i förvånande hög utsträckning på att folk har vanliga fasta heltidsanställningar med kollektivavtalade löner. Frihandel och globalisering har inte påverkat arbetsmarknaden i den mån som många nog trodde för 20-30 år sedan.
  4. Om vi inte importerade skulle vi tvingas vara utan alla de varor som vi idag njuter av. Odlarna av potatis, morötter och betor har fått stryka på foten för att vi skall kunna gå till en grönsaksavdelning som dignar av importerade frukter och grönsaker.
  5. Det är ett problem för en anställd att bli arbetslös eller för en företagare att tvingas till konkurs eller avveckling. Ibland till och med en tragedi. Men det är knappast värre att bli utkonkurrerad av ett företag i Kina jämfört med ett i grannstaden eller i samma industriområde.

Ibland kan man stöta på det standardmässiga utopiska argumentet som går ut på att det skulle vara ”uppgivet” att acceptera verkligheten. Stridsropet är ”en annan värld är möjlig” och man menar att argumenten ovan är ett uttryck för ”nyliberal hegemoni” eftersom de bygger på den outtalade premissen att ekonomisk tillväxt är viktigt. Och visst torde det vara möjligt att åstadkomma en situation där inga jobb försvinner. Jobben ”jägare” och ”samlare” existerade ju faktiskt i hundratusentals år. Nordkorea är ett modernt exempel på stabil ekonomi där jobben inte är hotade. DDR och Sovjetunionen ett annat. Exemplen brukar avfärdas som billig retorik men sanningen är att om människor skall kunna hindras från att vara kreativa, handla med varandra eller helt enkelt flytta från landet måste det till ett avsevärt mått av förtryck. I praktiken måste demokratin avskaffas.

 

.

 

 

 

Sveriges äldsta tobaksaffär. Har haft positiv handelsbalans mot sina kunder i decennier. Foto: Helen Simonsson

Amerikanerna har ett farligt underskott i sin handelsförståelse

"If I'm right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that "nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade." "Yes, yes," a Trumpster will say. "That's all well...

Amerikanerna har ett farligt underskott i sin handelsförståelse

”If I’m right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that ”nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade.”

”Yes, yes,” a Trumpster will say. ”That’s all well and good. But what if the person on the money side of my transaction is—gasp!—not an American?”

There’s a definitive two-word answer to that question: so what?””

Den här texten från av Sheldon Richman tidskriften Reason är både kul och pedagogisk.

Är jämförelserna mellan en stat och ett hushåll relevanta? Ja, tillräckligt för att ge ett perspektiv på de felaktiga idéerna bakom Trumps handelskrig. Underskottet handelsbalansen kan förstås vara ett symptom på andra problem som att amerikanska staten har enorma budgetunderskott som driver på konsumtionen. Alla pengar amerikanska staten (och delstaterna) lånar blir förr eller senare löner till offentliganställda eller till personal hos statens leverantörer. Tillsammans med generellt sett låga räntor (även om de nu kryper upp i USA) ger detta lågt sparande och hög konsumtion. Amerikanerna är rika, känner sig ännu rikare, shoppar mycket och sparar lite. Är det bra eller dåligt? Det kommer att visa sig. Men underskottet i handelsbalansen är inte ett problem i sig.

”I was chatting with my tobacconist the other day—I have no rabbi, no priest, no minister, no imam, no chiropractor, and no lawyer, but I do have a tobacconist—when it struck me that my trade deficit with him is astronomical.

How could I have let this happen? For the nearly 20 years I have been patronizing his venerable establishment—nay, institution— it is I who has pushed money (make that plastic) across the counter. But not once has he pushed even a red cent to me. Come to think of it, this is also the case with Kroger, Walmart, McDonald’s, and a variety of gas stations.

See the pattern? The money moves in one direction only. What the hell is going on?!

I realize that each time I gave those merchants my hard-earned dollars, I received things—but they were mere goods. Money is where the action is, right? Everybody knows that in any trade, it’s the money side that wins. I think Donald Trump said something along those lines, and he wouldn’t lie. He has a very fine brain—just ask him—so he couldn’t be mistaken.

Yet I have this nagging feeling my torment is misplaced. After all, no one forced me into those stores. Each time, I had an internal reason; in the case of the tobacco shop, it was my habit hobby. I wanted the pipe tobacco, groceries, double-cheeseburgers (keto style: no bun, no fries), and gasoline.

Still, while I buy from those merchants week after week, none of them has ever bought a damn thing from me. Not once have they paid me to write or an edit an article for them. Not one time! But this thought keeps nagging at me: does it matter?

Let’s approach this from another direction. Whenever I buy from them, I transfer money to which I hold proper title. It wasn’t a gift, so that means I’d previously provided services to somebody. The tobacconist doesn’t buy my services, but someone else does. Meanwhile, the tobacconist spends the money I give him to buy other people’s products and services.

This suggests that when we abandon barter, what looks like two-sided exchange is really triangular, even though one of the parties is absent. In fact, the emergence of triangular exchange marks the move from barter to money. (”Hey, I know what I’ll do. Even though I don’t want this rice being offered for my products, I’ll accept it in exchange because I know I can trade it to someone else for what I do want.”)

Maybe it doesn’t matter, then, that those to whom I sell are not the same as those from whom I buy. I shouldn’t care about any bilateral ”deficit.” What matters is just that I don’t chronically spend more money than I bring in by borrowing excessively. But as is now evident, my ”trade deficit” has essentially nothing to do with any budget deficit I might run up.

I also don’t see the point in ”adding up” different people’s trade situations in an attempt to a get ”better” view of things. Let’s say my next-door neighbor, Jones, happens to be a wholesaler who deals in pipes and tobacco, and during the year he happens to sell as much in dollar terms to my tobacconist as I buy from him. Do we learn anything important when we see that Richman-Jones has a perfect balance of trade with the shop? I think not. What if that’s the case with my whole block, neighborhood, town, county, or state? Same answer. Who cares?

Okay, then maybe this would be a problem: rather than buying things from anybody, the tobacconist invests the money he receives from me. If he invests well, that money will make him money because those who borrow it will be able to produce more, better, or cheaper goods for the (world) community.

Nope, I see no problem there.

If I’m right about all this, then Adam Smith was being anything but hyperbolic when he wrote in The Wealth of Nations that ”nothing can be more absurd than the whole doctrine of the balance of trade.”

”Yes, yes,” a Trumpster will say. ”That’s all well and good. But what if the person on the money side of my transaction is—gasp!—not an American?”

There’s a definitive two-word answer to that question: so what?”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten.  I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), V...

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten. 

I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), Valle Karlsson, ordförande Seko och Daniel Suhonen,
chef fackliga idéinstitutet Katalys, det nya frihandelsavtalet mellan Japan och EU.

I praktiken har Daniel Suhonen skrivit om den artikel han i lite olika versioner spritt de senaste fem åren, först i debatten om  TTIP-avtalet mellan EU och USA och sen om CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Artiklarna driver alltid tre återkommande (sannolikt medvetna) missförstånd:

  1. Att avtalen inte har starka skrivningar och sanktioner när det gäller arbetsrätt och miljö.
  2. Att avtalen skulle innebära någon form av tvång att privatisera offentlig verksamhet eller att en gång privatiserad verksamhet skulle permanentas för evig tid.
  3. Att näringslivet skulle få någon form av veto kring lagstiftning för att inte försvåra handeln.

Dessa påståenden är fel eller helt irrelevanta.

Det stämmer att EU:s avtal med Japan inte har långtgående skrivningar om arbetsrätt eller miljö. Men Japan är redan med i ILO, FN:s samarbete om arbetsrätt. Japan har också skrivit under Parisavtalet och andra internationella konventioner när det gäller miljön. Det ger onekligen en intressant insikt i Suhonen/Andersson/Karlssons världsbild att de uppfattar att de vita européerna borde civilisera de primitiva Japanerna. Men Japan är en fullt demokratisk rättsstat som deltar i de flesta internationella samarbeten. Och är vi säkra på att vi vill att Japan skall ha inflytande över EU:s lagstiftning när det gäller miljö och arbetsrätt? En avtal är en kompromiss mellan olika intressen.  Japan är ett land där man inte strejkar, har extremt kort semester och jagar val. Det är kanske bra att vi slipper inflytande från japanerna?

Avtalet tvingar inte heller något land att privatisera någonting. Här förefaller författarna inte förstå hur ”privatiseringar” går till. Antingen säljer staten, kommuner och landsting aktier i offentligt ägda bolag som till exempel Telia, avyttrar fast egendom eller lägger ut verksamhet på entreprenad.

Entreprenadavtal är alltid tidsbegränsade, det kräver EU, och om en kommun väljer att inte göra en ny entreprenadupphandling utan köra egen regi finns det ingen som kan hindra det. Om stat eller kommun säljer aktier eller fast egendom kan man självklart inte bara ta tillbaka egendomen. Det spelar ingen roll vad som står i ett handelsavtal. I en rättsstat gäller äganderätten och undantag görs bara i synnerligen speciella fall.

Följande citat från artikeln visar tydligt på den närmast bisarra okunskapen hos författarna:

”Skulle en högerregering exempelvis privatisera Systembolaget låses denna avreglering in och blir omöjlig att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet, även för en framtida regering. Enligt avtalets logik kan graden av privatisering således som regel bara öka, inte minska, varvid Sveriges politiska manöverutrymme riskerar att väsentligen begränsas.”

Ja, om staten säljer vad som i praktiken är en detaljhandelskedja lär det inte gå att ”dra tillbaka” den försäljningen. Staten kan inte sälja något och sen ta tillbaka det. Men återigen har det knappast med något handelsavtal att göra. Vidare är avregleringen en helt annan sak. Systembolagets monopol är en sak, vem som äger Systembolaget är något helt annat. Om detaljhandelsmonopolet togs bort vore det förstås ytterst svårt att återinföra. Men knappast för att nån sakétillverkare skulle stämma svenska staten.

När det gäller näringslivets inflytande över lagstiftningen är det också en skröna. Moderna stater har regler för produktsäkerhet, miljö- och folkhälsa. När dessa förändras är det bra om de inte i onödan skapar handelshinder. För att undvika detta diskuteras regleringar med näringslivet. Men det är inte konstigare än att miljöorganisationer, konsumentorganisationer, fackföreningar, handikapporganisationer och många andra har forum där de kan framföra sina synpunkter. Men sen är det de demokratiskt valda politikerna inom EU som fattar besluten. Till saken hör att näringslivets representanter är lika goda demokrater och har exakt samma rätt till inflytande som fackliga företrädare, miljöaktivister eller vilken annan grupp i samhället som helst. Det är tack vare näringslivet som det alls finns resurser för fackföreningar, tankesmedjor och EU-parlamentariker (eller frihandelsbloggare för den delen).

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Missförstånd om handel i SvD:s ”Faktakoll”

Internationell handel är inte ett nollsummespel. Om inte alla vinner på att handla sker ingen handel.  SvD visar sig under vinjetten "Faktakoll" totalt missförstå en central detalj kring internationell handel: "Av presidentens (Donald Trump) kommentarer att ...

Missförstånd om handel i SvD:s ”Faktakoll”

Internationell handel är inte ett nollsummespel. Om inte alla vinner på att handla sker ingen handel. 

SvD visar sig under vinjetten ”Faktakoll” totalt missförstå en central detalj kring internationell handel:

”Av presidentens (Donald Trump) kommentarer att döma har han en starkt förenklad syn på handel, som går ut på att ett land vinner och ett förlorar. Så är det inte. Om USA importerar mer varor, exempelvis för att ekonomin går starkt, så ökar USA:s handelsunderskott. Samtidigt får förstås amerikanska konsumenter varor som har ett visst värde. Så i den meningen är handel ett nollsummespel.”

Skribenten förefaller här tro att konsumenterna nytta av importerade produkter exakt motsvarar deras nytta av pengarna importen kostar. Men så är det förstås inte. Amerikanska konsumenter uppfattar att värdet av det de köper är större än värdet av att spara pengarna eller något annat de skulle kunna använda pengarna till. Bytet i sig ökar värdet. Det enklaste exemplet är om en fotbollsspelare har en handboll, och en handbollsspelare har en fotboll, så kommer de båda ha glädje av att byta bollar med varandra trots att bytet inte orsakar att det uppstår fler nyttigheter. Det är det mest ursprungliga skälet till handel sedan stenåldern.

Men vad skribenten förmodligen menar är följande. USA har underskott i handelsbalansen. Amerikanerna köper mer från utlandet än de säljer till utlandet (främst Kina) vilket gör att pengar strömmar ut från USA. Trump anser att detta är skadligt. Men det är ett missförstånd. Först det första får amerikanerna nyttigheter för sina pengar. Och för det andra kommer pengarna — dollar — tillbaka till USA genom investeringar. Utlänningarna köper fastigheter i USA, aktier i amerikanska företag eller direktinvesterar genom att starta företag i USA. Inte minst investerar de i den amerikanska statsskulden genom att köpa amerikanska statspapper.

I längden kommer helt enkelt utflödet och inflödet (handels- och investeringsbalansen) att jämna ut varandra. Bli noll. Det är antagligen detta som SvD uppfattar som ett ”nollsummespel”. Men i själva verket är detta en av många processer i en marknadsekonomi som sammantaget leder till ökat välstånd.

En positiv tolkning är att amerikanerna är rikare än andra folk och därför kan shoppa av hjärtans lust i stället för att spara och arbeta hårt. Så är det säkert, åtminstone till en viss del. Men det är också fullt möjligt att en del av USA:s underskott i handelsbalansen är ett symptom på att amerikanerna lever över sina tillgångar därför att räntorna är låga och USA:s federala budgetunderskott allt större. Det kommer förr eller senare att straffa sig.

Men det är närmast omöjligt att med handelspolitiska åtgärder göra så mycket åt underskottet i handelsbalansen. Istället ökar det på grund av Trumps i vilket fall för tillfälle framgångsrika ekonomiska politik.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Klimatet som svepskäl för protektionism

I DN skriver Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och Andreas Duit, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet om att handelspolitiken bör användas för utpressning mot länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet. Frågan ä...

Klimatet som svepskäl för protektionism

I DN skriver Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och Andreas Duit, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet om att handelspolitiken bör användas för utpressning mot länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet. Frågan är om det inte bara handlar om ett svepskäl för att kasta grus i den internationella handeln. 

Rubriken är ”Här är de realistiska alternativen till ”global despoti” mot klimatkrisen”.

Artikeln är inte främst ett svar på professor Torbjörn Tännsjös önskan om global diktatur för att komma till rätta med klimatproblemen, utan snarare en uppradning av mer realistiska och demokratiskt acceptabla åtgärder.

En av åtgärderna som författarna förespråkar är att göra handelspolitiken till ett verktyg för klimatpolitiken.

”Men Parisavtalet är bara en del i det internationella klimatarbetet. Vi vill se en modernisering av Världshandels­organisationen (WTO), som kopplar det internationella handelssystemet till klimat- och miljösamarbetet. Det nuvarande världshandelssystemet ger medlemsstaterna samma rätt att exportera sina produkter till andra medlemsstater oavsett hur produkterna har tillverkas. Det ställs inga krav på att medlemsstaterna ansluter sig till eller ­uppfyller befintliga globala regelverk om miljöskydd, inte att de genomför klimatinitiativ, inte att de efterlever regelverk för mänskliga rättigheter. Detta kan jämföras med EU, där liknande frihandelsregler tillämpas, men där de också knyts till efterlevnaden av till exempel miljö-, klimat och arbetslagstiftning. Med tydligare miljö- och klimatstyrning skulle WTO:s medlemsstater bara få åtnjuta frihandel och icke-diskriminering om de också levererade tydliga miljö- och klimatåtgärder i enlighet med Parisavtalet. Kanske kan på sikt även sambandet mellan klimatförändringar, frihandel och skydd för grundläggande mänskliga rättigheter, som nu bara antyds i Parisavtalet, stärkas.”

Till att börja med har författarna fel om EU. EU har helt eller delvis gemensamma regelverk när det gäller miljö, produktsäkerhet, fackliga rättigheter, men dessa genomdrivs inte genom handelspolitiken. Metoden är olika direktiv som beslutas gemensamt och sen införlivas med den nationella lagstiftningen.

Idén är inte heller ny. Macron har många gånger vädrat tankarna på någon form av koldioxidtullar på produkter som importeras till EU.

Men bortsett från det är idén dålig.

För det första behöver inte länder vara med i WTO. För det andra kan länder som är med i WTO ingå frihandelsavtal utöver WTO-reglerna. För det tredje ligger en stor del av världens handel utanför WTO. Det finns inget heltäckande, globalt handelsavtal. Försöken att skapa ett sådant ligger mer eller mindre på is. Ett skäl är att varje land har veto. WTO kan inte tvinga på länder en viss handelspolitik genom majoritetsbeslut.

Idén att världens länder skulle kunna förmås att enas om ett enda globalt avtal har hittills visat sig omöjlig att genomföra. Tanken att det skall bli möjligt att komma vidare under förutsättning att WTO med majoritetsbeslut skall kunna använda handelspolitiken för att utöva utpressning mot medlemsstaterna är milt talat optimistisk. En mer rättvisande beskrivning är att den helt saknar varje spår av realism.

Lägg särskilt märke till skrivningen ”Med tydligare miljö- och klimatstyrning skulle WTO:s medlemsstater bara få åtnjuta frihandel och icke-diskriminering om de också levererade tydliga miljö- och klimatåtgärder i enlighet med Parisavtalet.” Det handlar alltså inte om en idé att varor som är särskilt miljöskadliga skulle drabbas av handelshinder, utan om ett generellt system för att bestraffa länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet.

Skall alltså WTO, en organisation som är specialiserad på handelsfrågor, bli någon form av domstol som skall avgöra om länder uppfyller sina åtaganden enligt ett avtal på ett helt annat område? Eller skall detta avgöras av något annat organ och WTO helt enkelt bara verkställa straffet?

Och till sist, om världens stater inte gått med på att Parisavtalet skall bara bindande, och ett system med påföljder för brott mot avtalet, varför skulle de gå med på att ge WTO en sådan roll?

Det är svårt att frigöra sig från tanken att de båda professorernas idé syftar till att kasta grus i världshandelssystemet, klimatet är bara ett svepskäl.

Kommentarer

Magnus Nilsson, Frihandelsbloggenjanuari 15, 2019
Problemet är att det inte finns en gemensam koldioxidskatt inom EU. Sverige kan inte lägga tullar på varor från andra EU-länder. Dessutom skulle det bli enormt krångligt. Det finns ju redan ett avtal för att begränsa koldioxidutsläppen i världen, nämligen Parisavtalet. Generellt är det en bra idé att ha separata avtal och styrmedel för olika områden, då blir utvärderingarna enklare.
Björn Abelssonjanuari 13, 2019
En koldioxidskatt/tull på importerade varor som producerats i länder med lägre koldioxidskatt än i Sverige/EU skulle däremot kunna vara en bra idé. Att slå ut svensk produktion genom hög skatt på koldioxid och sedan i stället importera dessa varor från andra länder med lägre koldioxidskatt är inget bra system.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 2

2019-01-11 I The Washington Examiner diskuterar Philip Wegmann om Joe Biden skulle kunna bli Demokraternas presidentkandidat och vad det skulle innebär för USA:s handelspolitik: "If Joe Biden jumps in the race, and if 2020 is anything like the 1988 pr...

Frihandel i media vecka 2

2019-01-11

I The Washington Examiner diskuterar Philip Wegmann om Joe Biden skulle kunna bli Demokraternas presidentkandidat och vad det skulle innebär för USA:s handelspolitik:

”If Joe Biden jumps in the race, and if 2020 is anything like the 1988 presidential primary, it will be ”Make America Great Again,” minus the protectionism.

It was an unusually hot summer when Biden, then-chairman of the Senate Judiciary Committee, announced he was running for president. He burned bright. Past plagiarism brought him low. He dropped out of the race after just three months.

That first failed presidential bid is worth revisiting not just because Biden believes he is the last best hope for Democrats to defeat President Trump. It is also worth examining because of how Biden defined his candidacy between the two economic poles of unfettered free market capitalism and a command economy.

Even before he was Uncle Joe, Biden didn’t have time for fanatical economic piety or cultist protectionism. Take a look at his June 1987 announcement speech, an address he made from the financially strong Wilmington, Del.: “We cannot accept the naivete of free traders who ignore the flagrant abuses of our trading partners,” Biden said, “nor can we accept the morally bankrupt, easy answer on protectionism — an answer that smacks of defeatism. Protecting one job today at the cost of ten of our children’s jobs tomorrow is unacceptable.”

Biden said that in 1987, when unemployment was just 5.7 percent, growth was 3.5 percent, and malaise was an ugly word the country had nearly forgotten. Things are different this side of the last economic panic. The numbers are even better, but jitters remain thanks to the great recession. But if an older and wiser Biden believes what a younger and more idealistic Biden believed, we are in for a wild 2020.”

2019-01-10

I Göteborgsposten skriver Joakim Broman om att frihandeln gjorde Sverige rikt:

”Sverige var i mitten av 1800-talet inte bara fattigt, utan också genomreglerat. Ingen kunde fritt välja yrke eller starta företag, eftersom skråväsendet skyddade de etablerade från konkurrens. Räntan var reglerad, vilket ledde till brist på kapital, och många varor var belagda med antingen import- eller exportförbud.

Utländska varor var tullbelagda, vilket förstås gjorde dem betydligt dyrare. I många fall krävdes pass för att resa inom landet, och när utvandringen började ta fart diskuterades till och med möjligheterna att förbjuda den.

Dessa regleringar tog 1850- och 60-talens liberaler strid emot. Filosofin var laissez-faire, idag mest ett skällsord med koppling till nyliberalism, men då en viktig insikt om att ekonomin mår bäst av så få statliga ingrepp som möjligt. Fri konkurrens skulle råda: således avskaffade man skråväsendet och införde näringsfrihet. Man avskaffade ränteregleringen, och tog bort eller minskade tullar och import-/exportförbud. Frihandel skulle gynna såväl företag som konsumenter.

Tullstriden vid 1865 års riksdag beskrivs i Den svenska liberalismens historia av författaren Johan Norberg som en total seger. Samma år avskaffas ståndsriksdagen, finalen för decenniets liberala projekt och det första steget mot allmän och lika rösträtt.

Det är dessa reformer som lägger grunden för Sveriges industrialisering, som på allvar tar fart på 1870-talet. Från 1890 framåt är tillväxttakten dubbelt så hög som i början av århundradet, runt 3 procent. Det låter inte som så mycket, men innebär en takt som gör att inkomsterna åttafaldigas på 70 år. Vilket också beskriver vår resa under 1900-talet ganska bra. Mellan 1870 och 1970 var Japan det enda landet i världen som hade bättre tillväxt än Sverige.

Till detta bidrar också frihandeln. Tullarna har visserligen gjort vissa återkomster sedan striden 1865, inte minst i slutet av 1800-talet. Men som Johan Norberg beskriver hjälpte detta främst till att stärka arbetarrörelsen, som tjänat på att importerade varor blivit billigare. Det är en intressant delförklaring till att Sverige fått en socialdemokrati som genom sin historia i stort sett alltid värnat om den fria handeln – även när den senare lierade sig med “kapitalet”.”

2019-01-09

Frank Tang i South China Morning Post tycker att Kina skall inleda förhandlingar för att komma med i TPP:s efterföljare Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership: (CPTPP): 

”The Chinese government should consider joining the Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP), an 11-nation free-trade alliance, to show Beijing remains committed to open trade as its tariff battle with Washington drags on, a Chinese think tank said on Wednesday.

The US’ absence from the new trade block, which officially launched at the end of 2018, gives China a “time window” for expanding its “circle of friends” and avoiding being excluded from any new trade system, the Beijing-based Centre for China and Globalisation said in a research report unveiled at a media briefing.

Nations taking part in the CPTPP include Japan, Australia, Vietnam and Mexico.

(—)

The latest round of talks between US and Chinese officials concluded in Beijing on Wednesday. Delegates did not reveal what specifically was discussed, or if anything was agreed to.

Although Wang said China and the US were likely to reach a deal through negotiations, he acknowledged that differences would remain.

As such, joining the CPTPP would be a relatively easy way for Beijing to gain an edge over the US, he said, calling the prospect “low hanging fruit”.

But Beijing would serve its interests better by waiting two years to join in case a new US president replaces Trump in the White House after the 2020 election, as a new chief executive might have a different view on the issue of China joining the CPTPP, he said.

“Domestic opposition [against the CPTPP] in China has been disappearing, after the US pulled out of the deal,” Wang said. “The trade war has made people realise that the country must open up further for its own benefits.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

EU är ett frihandelsprojekt

Kritiken mot EU som protektionistisk organisation är fel. Unionen har en lång historia av att förbättra möjligheterna till handel både internt, med närområdet och globalt. Alla länder i EU har överlämnat sin handelspolitik till unionen. Det finns inge...

EU är ett frihandelsprojekt

Kritiken mot EU som protektionistisk organisation är fel. Unionen har en lång historia av att förbättra möjligheterna till handel både internt, med närområdet och globalt.

Alla länder i EU har överlämnat sin handelspolitik till unionen. Det finns inget alternativ till detta givet att vi har öppna gränser inom EU. Då kan EU-länderna inte ha var sina separata handelssystem.  Därför är det rimligt att ur en frihandelsperspektiv fråga sig om detta är den bästa lösningen.

I Sverige är kritiken mot EU inte särskilt framträdande. Någon risk att Sverige skulle hamna i en brittisk situation med folkomröstning finns inte inom överskådlig framtid. Det beror på en rad stora skillnader mellan Sverige och Storbritannien.

  • Sverige är inte en ekonomisk, militär, kulturell och vetenskaplig stormakt.
  • Sverige har inte kulturella och språkliga kopplingar till andra länder från den tid vi var ett globalt imperium.
  • Sverige har inte spelat en i huvudsak ärofull roll i två världskrig där vi räddat stora delar av Europa från Tyskland, men nu tvingas se dessa länder gadda ihop sig och försöka hunsa oss med obegripliga byråkratiskt påhitt och överhetsfasoner (det är i alla fall så en betydande andel av britterna upplever det).

Kort sagt är den brittiska situationen och självbilden helt unik. Självbilden är grandios, på delvis goda grunder, men Brexitsidans seger berodde förstås inte på strikt rationella överväganden i valmanskåren.

Men en kritisk synpunkt som då och då hörs i Sverige är att EU är ett protektionistiskt projekt. Vi betalar medlemsavgift till EU samtidigt som unionen hindrar oss från att handla fritt med länder utanför unionen. Vore det inte bättre att ha separata frihandelsavtal med EU och dessutom med resten av världen. Vi skulle styra vår egen handelspolitik och genomföra en konsekvent frihandelslinje.

Den första frågan är naturligtvis om detta skulle vara politiskt möjligt? Skulle vi kunna få en majoritet som vill lämna EU för att istället genomdriva en radikal frihandelslinje på nationell nivå? Utan att ha doktorerat i statsvetenskap tro jag man kan svara nej på den frågan. Den typen av opinioner finns i samma universum som rosa enhörningar och svenska VM-segrar i kricket.

Men den andra frågan är intressantare eftersom man kan resonera om svaret. Är EU ett protektionistiskt projekt?

Det första svaret är att EU från ett radikalt frihandelsperspektiv är positivt. Sverige har genom EU frihandel med sina viktigaste ekonomiska samarbetspartners. Att Storbritannien lämnar kommer bli ett mycket stort problem för Sverige.

Det andra svaret är att EU förstås har stor förbättringspotential både när det gäller den inre marknaden som verkligen inte är perfekt, och handelsrelationer med omvärlden. Det är därför inte likgiltigt vilka EU-parlamentariker från Sverige som väljs vid EU-valet i Maj.

Men för man ett resonemang som har mer bäring på verkligheten är svaret att EU är ganska bra ur frihandelssynpunkt.

För det första är EU inte slutet som frihandelsområde. Det finns det inre marknaden med mycket långtgående frihandel och institutionell samverkan mellan länderna. Till det kommer EFTA (European Free Trade Association) som består av Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz. Därutöver finns det CEFTA (Central European Free Trade Agreement) med västra Balkan och Moldavien. De är alla medlemmar i WTO och har avtal med EU i form av det som kallas European Union Association Agreement, som innebär ett allt tätare samarbete på bland annat handelsområdet. Länderna är i teorin på väg mot EU-medlemskap även om detta i dagsläget ligger långt in i framtiden.

Dessutom har EU en tullunion som består av alla EU-länder, plus ytterligare några varav det viktigaste är Turkiet.

Till detta kommer ett stort antal frihandelsavtal som EU har med länder över hela världen och ett aktivt arbete inom WTO för att så gott det går bevara och utvidga den globala handelsordningen.

Så svaret är att EU inte är anmärkningsvärt protektionistiskt jämfört med enskilda länder. Det är vissa medlemsstater, snarare än EU-kommissionen, som står för protektionismen i EU. Dessa länder skulle rimligen inte vara mer frihandelsvänliga på egen hand.

Som så ofta handlar kritik  om att verkligheten jämförs med ett framfantiserat idealtillstånd och går utöver det enkla faktum att nästan allt skulle kunna göras en aning bättre.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 1

2019-01-03 Året börjar med en debattartikel från Magazin24 av Kristin Lahed, regionchef Svenskt Näringsliv Västmanland: "På 1860-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. De efterföljande 100 åren växte vår BNP snabbare än något annat land i ...

Frihandel i media vecka 1

2019-01-03

Året börjar med en debattartikel från Magazin24 av Kristin Lahed, regionchef Svenskt Näringsliv Västmanland:

”På 1860-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. De efterföljande 100 åren växte vår BNP snabbare än något annat land i världen, undantaget Japan. Den drivande kraften bakom ökningen var globaliseringen, att ett litet land i norra Europa fick tillgång till världsmarknaden. Frihandel är det som ligger bakom vår välfärd. Svenskarna är dessutom ett av de folk i EU som är allra mest positiva till frihandel.

Fortfarande kommer 45 procent av vår BNP från export. Det handlar om allt från råvaror från våra skogar, berg och åkrar, till högteknologiska IT-lösningar. Med långt till världsmetropolerna var vi tvungna att bli bäst på det vi gör för att konkurrera, och handel blev en del av vårt DNA. Det är därför företagare här i Västmanlands län säljer sina tjänster och varor över hela världen.

Det innebär också att andra säljer sina varor och tjänster till oss. Naturligtvis ska vi stötta lokala företag, men svensk industri och tillverkning är också beroende av import av råvaror och komponenter. Det ger oss möjlighet att specialisera oss på det vi gör bäst, och köpa in de varor och tjänster andra sköter bättre till ett lägre pris än det hade kostat oss att göra allt själva.

Över sjuttio procent av vår internationella handel sker inom Europa. EU har gett oss helt nya möjligheter att handla och samarbeta inom en av världens största integrerade ekonomier. EU:s inre marknad ger företagare från Västmanlands län tillgång till över femhundra miljoner potentiella kunder, och miljoner företag, investerare och samarbetspartners. Genom EU får vi dessutom tillgång till frihandelsavtal med icke medlemsländer, och kan agera på marknader som annars hade varit svårtillgängliga.

Europeiska unionen är såklart inte perfekt. Många företagare oroar sig för att EU skapar krångliga regler och ställer för detaljerade krav. Detta är i sig en utveckling vi måste motarbeta och driva på för en union som även fortsatt har Europas konkurrenskraft som ledstjärna. En union som undanröjer krångliga regler, skapar möjligheter för företag att konkurrera på lika villkor och garanterar den fria rörligheten för gods, varor och arbete.

Medlemskapet i EU och de frihandelsavtal som vi genom EU får tillgång till har gjort Västmanland rikare. Handel har gjort oss konkurrenskraftiga, skapat arbeten och gett oss förutsättningar att leva ett gott liv. Med rätt förutsättningar kan våra företagare fortsätta den utvecklingen och låta Västmanland blomstra.”

 

2019-01-02

Kanadensiska The Star skriver om Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP):

”With ratification by all 11 CPTPP partners, Canadian business will have unprecedented access to the large Vietnamese, Chilean and Malaysian markets as well.

In just one mandate, the Trudeau government has concluded three landmark trade deals: the CPTPP; the Canada-EU Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) with the European Union, world’s largest economy; and the U.S.-Mexico-Canada Agreement (USMCA).

And the Trudeau government is intent on forging a free-trade agreement with China, the world’s second-largest economy.

Canada depends on exports for about one-quarter of its economy. Among its fellow trade-reliant major economies, including Japan, Germany and Australia, Canada is unrivalled in its network of trade alliances, with the U.S. and the European Union, and in the Pacific Rim, Latin America and Australasia.”

 

2019-01-02

Japan Times skriver på ledarplats inte oväntat om samma ämne:

”The launch of multilateral free trade deals like the CPTPP and the Japan-EU economic partnership will serve to fend off the threat posed by the unilateral protectionism that is exemplified by Trump’s trade policies. For the participants in such pacts, the standard of trade liberalization that they agreed on in the deals should serve as a guide for them to rebuff potentially unreasonable demands from the U.S. Meanwhile, the U.S., which pulled out from the Trans-Pacific Partnership that Trump’s predecessor, Barack Obama, took the initiative to create, will be at a disadvantage in trading with CPTPP participants because it won’t enjoy the pact’s benefits, such as tariff cuts. Efforts must be made to maximize the benefits of these multilateral free trade pacts to grow the participants’ economies — and to show the U.S. what it stands to lose by staying out of such arrangements.

Expanding the CPTPP to other countries that have shown interest in joining, such as Thailand, Indonesia and Britain, will also be important to boost its presence, which was reduced by the U.S. pullout. The 11 CPTPP members will hold a Cabinet-level meeting in Tokyo this month to discuss entry procedures for new participants. The ongoing talks on the Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP) among 16 Asia-Pacific economies, including Japan, China and ASEAN members, should also be expedited to reach a broad agreement.

Japan also needs to hold its ground in the upcoming bilateral talks with the U.S. When Prime Minister Shinzo Abe agreed to the bilateral talks with the U.S. in his summit with Trump last September, Tokyo said it would not offer cuts in tariffs on farm imports from the U.S. beyond what it promised in its past free trade agreements. However, the U.S. side has indicated that it would seek tariffs reductions equal to or greater than the levels agreed on in the TPP pact. It it caves in to irrational U.S. demands under the threat of automobile tariffs — which the Trump administration has said would be put on hold while the talks with Japan are going on — Japan’s commitment to multilateral free trade regimes could be thrown in doubt. The government needs to be aware that much will be at stake when it faces the U.S. in the upcoming talks.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera posten