Göteborgs hamn.

LO och Svenskt Näringsliv i tyska media

The Local är en nyhetssajt med tyska nyheter på engelska.

De har en intervju med Carola Lemne, VD för Svenskt Näringsliv, och Susanne Lindberg Elmgren, utredningschef på LO. Artikeln har rubriken ”Sverige — där även facket älskar frihandel”.

Förklaringen är att det traditionellt finns en bra dialog mellan fack och arbetsgivare, samt att alla förstår att Sverige är beroende av handel. Både företag och fack i Tyskland, Frankrike och framför allt USA kan hoppas leva av sin hemmamarknad och har intresse av att skydda den. Men den svenska hemmamarknaden helt otillräcklig. Ingen kan förmå sig själv eller andra att tro att protektionism är en lösning.

Det återspeglas i både facket och socialdemokraternas i grunden positiva inställning till TTIP-avtalet.

Skillnaden är stor mot den tyska fackföreningsrörelsen som är direkt fientligt inställd. Lindberg Elmgren tonar ner de tyska fackens motstånd och menar att de i grunden har samma inställning som LO. Det ser inte så ut på ytan, men det är fullt möjligt att hon har rätt. Lindberg Elmgren har förmodligen större insikter än de flesta av oss. Och politik handlar ibland om att säga att vill en sak, göra något helt annat och skylla det på att man är nödd och tvungen.

 

 

 

Fyra skäl att vara optimistisk om frihandeln

Det finns fler skäl att vara optimistisk om frihandeln än tvärt om. I samband med sitt årsmöte hade Amerikanska Handelskammaren ett seminarium med ett antal talare och en paneldiskussion om frihandel. På plats var  EU-minister Ann Linde, Paul Narain, amerik...

Fyra skäl att vara optimistisk om frihandeln

Det finns fler skäl att vara optimistisk om frihandeln än tvärt om.

I samband med sitt årsmöte hade Amerikanska Handelskammaren ett seminarium med ett antal talare och en paneldiskussion om frihandel. På plats var  EU-minister Ann Linde, Paul Narain, amerikanska ambassaden, Johan Forssell, VD på Investor AB, som talare, och en panel med Johan Forsell, Susanne Zeko, VD internationella handelskammaren och jag. Håkan Jonsson från Hallvarsson & Halvarsson modererade.

Det var det inte bara muntra tongångar, men i huvudsak var inställningen rätt optimistisk. Några av talarna menade att man måste vara optimist.

Jag måste inte vara optimist, men är det ändå.

Främst av fyra skäl:

  • Protektionismen i dag beror inte på en trend, den beror på Trump. EU och övriga världen har gått vidare med stora frihandelsavtal som i viss mån lämnat USA vid sidan om.
  • Motståndet mot globalisering rör inte främst handeln.  Huvudkonflikterna gäller migration, kultur och geopolitik, ofta med djupa historiska rötter.
  • Trumps och USA:s handelskrig har förvisso en mycket dålig motivering, nämligen USA:s bytesbalansunderskott, men också en rimlig motivering; att EU och Kina har betydligt högre tullar mot USA än tvärt om. Kina har dessutom ytterligare några inslag i sin handelspolitik som i längden är mycket svåra att acceptera. Om handelskrig av den typ som Trump nu har startat är en konstruktiv reaktion kan förstås ifrågasättas, men kineserna har under lång tid lovat förbättringar men inte gjort särskilt mycket.
  • Förr eller senare kommer världens länder ha vant sig vid fördelarna av de handelsavtal man har ingått, samtidigt som de ser behovet av att samordna de olika avtalen. Det kommer ge ny kraft åt WTO och ambitionerna att skapa en enhetlig, global ordning på handelsområdet.

Till detta kommer att vi människor tenderar att skönmåla historien. En sådan skönmålning är att världen länge haft en regelstyrd, global handelsordning under överinseende av USA. Men den som läser historien ser att vi alltid haft en blandning av idealism och opportunism,  USA har skyddat vissa sektorer, EU har skyddat andra, alla har skyddat sitt jordbruk.

Sammantaget är förutsättningarna för frihandeln minst lika bra nu som tidigare år. Skillnaden är i huvudsak att Donald Trump är högljudd och tydlig kring att han anser att dagens förhållanden när det gäller handel missgynnar USA. Det är noga taget inte riktigt samma sak som ett generellt argument mot frihandel.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 21

2019-05-21 Nigeria kommer att ansluta sig till den afrikanska frihandelspakten enligt Bloomberg: "Nigeria will sign the Africa Continental Free Trade Agreement as soon as President Muhammadu Buhari approves an impact-assessment report he asked for, the...

Frihandel i media vecka 21

2019-05-21

Nigeria kommer att ansluta sig till den afrikanska frihandelspakten enligt Bloomberg:

”Nigeria will sign the Africa Continental Free Trade Agreement as soon as President Muhammadu Buhari approves an impact-assessment report he asked for, the country’s trade minister said.

Nigeria is one of 29 countries yet to sign the agreement seeking to boost intra-African trade, stimulate investment and innovation. The trade deal comes into effect May 30 after 22 African countries ratified it.

“I think the president has a sense of urgency about this because when he asked us to conduct an impact assessment study, we were given just three months to finish everything and we have done so,” Okechukwu Enelamah, Nigeria’s minister of industry, trade and investment, said in an interview in Abuja, Nigeria’s commercial capital.

“We do need to conclude our processes and make sure that the train doesn’t leave the station and go far before we join.”

Nigeria has adopted a proactive approach to its trade policy, which has been recently reviewed for the first time in many years, Enalamah said.”

 

2019-05-18

Mer om Afrikas frihandelsambitioner från Foundation for Economic Education. FEE:

”After the west African nation The Gambia ratified the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) in April, the twenty-two-nation threshold needed for the trade pact to come into effect has now been reached. This is great news for Africa, because not only will a continent-wide free-trade area boost the region’s economy, but the AfCFTA represents an important ideological shift away from the socialist tendencies that have haunted much of the continent since its independence.

Unfortunately, most African nations fully embraced the socialist economic model when they were freed from their colonial rulers. As the president of the Free Africa Foundation George Ayittey notes, “capitalism was identified with colonialism, and since the latter was evil and exploitative, so too was the former.” Quite simply, socialism “was advocated as the only road to Africa’s prosperity.”

In 1963, the Organization of African Unity (OAU)—the predecessor to the African Union (AU)—was created largely thanks to Nkrumah and Julius Nyerere, the president of Tanganyika and then-Tanzania. They believed “a united socialist Africa (was a) necessary condition for the realization of the African personality.” The market-friendly policies championed by the AU today couldn’t be further opposed to Nkrumah and Nyerere’s socialist intentions for the original OAU.

The AfCFTA, a project of the AU, was introduced in March 2018 by Paul Kagame, the President of Rwanda and (at that time) leader of the AU. Ideologically, Kagame describes himself as an avid free-trader and a disciple of Lee Kuan Yew, the first prime minister of the free-trading nation of Singapore. Kagame’s capitalistic views are not fringe beliefs and, following the trade area’s introduction, forty-four of the fifty-five of the AU nations instantly signed the agreement to show their support. Today, just three countries have yet to sign.

(—)

That’s not to say that Africa’s broad turn toward economic liberalization will solve all of the continent’s problems, or that Africa has been completely taken over by free-trading tendencies. So far, only 22 AU member-states have ratified the free-trade area, and although more are expected to join in the coming months, there is still a long way to go until the entire continent joins the trade area. Similarly, Nigeria, which has the continent’s largest economy, remains vehemently opposed to the trade deal.

Yet although socialism does continue to show its ugly face across Africa, we can all celebrate the fact that the socialist ideology that plagued the continent for decades is no longer mainstream. The AfCFTA truly has the potential to grow Africa’s economy and lift many out of poverty. When the deal is implemented later this year, it should be seen as a sign that Africa is turning it back on its socialist past and is embracing a new, prosperous, free-trading future. Africans should hope that this trend will continue.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Motsättningen mellan globalisering och nationalism konstruerad

Motsättning mellan "globalism" och "nationalism" är i hög utsträckning konstruerad. Det betyder inte att den är overklig eller saknar socio-ekonomisk grund, bara att dess framväxt och kraft inte enbart beror på en spontan process i breda lager av bef...

Motsättningen mellan globalisering och nationalism konstruerad

Motsättning mellan ”globalism” och ”nationalism” är i hög utsträckning konstruerad. Det betyder inte att den är overklig eller saknar socio-ekonomisk grund, bara att dess framväxt och kraft inte enbart beror på en spontan process i breda lager av befolkningen. Men det betyder att dess narrativ är starkt förenklat och polariserat. Det vore olyckligt om frihandelsfrågan drogs med. 

”Intet nytt under solen” är som många ordspråk i princip helt felaktigt, medan det i praktiken säger något viktigt på generell nivå.

Nämligen att mycket av det vi uppfattar som nyheter i själva verket är återkommande fenomen, särskilt när det är frågan om mänsklig psykologi.

En återkommande modell för att få övertag i debatten är att försöka bli av med alla inslag av fakta och få debatten att handla om enbart känslor.

I bästa fall kan man få folk att tro att känsloutbrotten handlar om etik. Den grumliga termen ”värdegrund” fyller uppgiften att osynliggöra skillnaden mellan känslosvall och den systematiska diskussionen om etik. Den senare är ett specialområde och akademisk disciplin av stort värde. Värdegrundspladdrer, däremot, saknar helt värde. I värsta fall är det täckmantel för inkompetent, konfliktundvikande ledarskap och maktmissbruk. På samhällsnivå är detta det virke av vilket åsiktskorridorer byggs och polarisering skapas.

På senare tid har den kritiska debatten kring nationalstatens relation till globalisering — fullt legitim och helt central i det moderna samhället — börjat polariseras mellan ”nationalism” och ”globalism”. Exakt vad de båda termerna står för är fundamentalt oklart. De som använder termerna kan förvisso peka ut vad de betyder, vilket förefaller vara allt de ogillar.

När det gäller frihandelsdebatten är detta en aning olyckligt. Till att börja med kommer jag använde den mer inarbetade termen ”globalisering”. Termen ”globalism” är mindre vanlig och har redan fått en starkt ideologiserad karaktär.

Frihandel är onekligen en komponent i globaliseringsprocessen. På Frihandelsbloggen.se tycker vi att frihandel är bra. Betyder det att vi också tycker att allt som kallas ”globalisering” är av godo? Svaret är förstås nej. Det handlar om tusentals fenomen vilka måste bedömas ett och ett.

Ett försök att bena ut frågan efter rätt grova linjer skulle kunna vara följande:

Står frihandel i motsatsställning till nationer? Ja, i en mening. Utan nationer skulle problemet med handelshinder mellan stater inte existera. Å andra sidan är det nationer som ingår frihandelsavtal, och historiskt har inte alternativet till nationer varit global frihandel utan extremt fragmentiserande samhällen. Nationalstater kommer säkert finnas under överskådlig framtid som vårt traditionella sätt att se på nationer och frihandel är garanterat användbart ett tag till.

Kräver frihandel internationellt samarbete? Definitivt. Åtminstone mellan enskilda länder. Men ett globalt frihandelsavtal som täcker alla områden skulle vare ett framsteg.

Kräver detta internationella samarbete mellanstatliga organisationer? Svaret är nej, mellanstatliga organisationer krävs inte. Men det är förmodligen praktiskt med EU, WTO och de olika internationella organ för samarbete som underlättar handel och skapar globala standarder.

Kräver frihandel överstatliga organisationer, det vill säga organisationer som genom avtal har tagit över en del av staternas makt och kanske till och med fått mandat att öka sin makt på nationernas bekostnad utan att fråga om lov? Nej, det krävs definitivt inte. Kanske skulle det underlätta. Att handel är en EU-kompetens har säkerligen varit av godo för handelspolitiken. Handelsfrågorna har lyfts upp till en nivå där nationella särintressen har begränsat inflytande. Men det betyder inte att överstatlighet nödvändigtvis är av godo för frihandeln. Det är en empirisk fråga.

Andra politikområden som har med globalisering att göra är rörlighet för kapital och arbetskraft eller migration i största allmänhet. Den fria rörligheten för kapital är förstås en nödvändig förutsättning för handel, medan fri rörlighet för arbetskraft eller människor generellt sett inte är det. Att flytta varor — produkterna av arbetet — är i en mening ett substitut för att arbetskraftens rörlighet.

Observera att resonemanget ovan bara berör förutsättningarna för handel och dess relation till globalisering, det är inte en argumentation för eller emot globalisering. Det är uppenbart att det finns en skala mellan å ena sidan en värld av totalt oberoende nationalstater och, å andra sidan, någon form av världsregering. Därtill kommer miljoner olika kombinationer av institutionella förhållanden. Varje fall måste bedömas för sig.

Globaliseringsanhängarna tenderar att se framför sig en fredlig, demokratisk och god värld, inte ett globalt Kina, och de extrema nationalisterna någon form av Danmark eller kanske en bit av Norditalien snarare än Nordkorea, när de drömmer om sitt framtida samhälle.

Problemet med utopiska drömmar är att de som drömmer tappar perspektivet och insikten att mänskliga samhällen i hög utsträckning står utom mänsklig kontroll. Historien visar gång på gång att den som vill lägga upp allt på ritbordet och skapa ett nytt samhälle, en ny ekonomisk världsordning eller en ny sorts människa, får konsekvenser han inte tänkt sig. Ofta tragiska.

Men det är en annan historia.

Vägen mot global frihandel går — som all annan samhällsförändring — över pragmatisk förändring av existerande institutioner, ett steg i taget. Och med respekt för att människor bara i begränsad utsträckning kan påverkas av rationella argument och våldsamt motsätter sig alla försök till manipulation.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 20

2019-05-16 Britterna har i alla fall fått till ett frihandelsavtal, nämligen med Peru enligt Fresh Plaza: "Peruvian Foreign Trade and Tourism Minister Edgar Vasquez on Wednesday highlighted the recent signing of the Free Trade Agreement between Peru a...

Frihandel i media vecka 20

2019-05-16

Britterna har i alla fall fått till ett frihandelsavtal, nämligen med Peru enligt Fresh Plaza:

”Peruvian Foreign Trade and Tourism Minister Edgar Vasquez on Wednesday highlighted the recent signing of the Free Trade Agreement between Peru and the United Kingdom. In this sense, Minister Vasquez and British Ambassador to Ecuador Katherine Ward inked the accord in the city of Quito.

Ecuadorian Foreign Trade and Investments Minister Pablo Campana and Colombian Deputy Foreign Trade Minister Laura Valdivieso also signed the agreement.

Therefore, this FTA ensures the continuity of trade flows, meaning tariff preferences to enter the British market will be maintained once the UK exits the European Union.

”The Trade Agreement between Peru and the United Kingdom is based on the one signed with the European Union in 2013. However, adjustments were made with the purpose of maintaining the commercial exchange between our countries worth over US$700 million for Peru,” the Peruvian official expressed.

It should be noted Peruvian exports to the United Kingdom amounted to over US$700 million in 2018, the second-highest result in the last 14 years. Moreover, non-traditional shipments broke a record (US$407 million) and represented nearly 60% of the total. That same year, Peru was the UK’s second-largest fruit provider. Meanwhile, the British nation is the Inca country’s sixth-largest trade partner within the European Union bloc.”

What’s Our China Endgame? frågar sig Brett Stephens i New York Times:

“My idea of American policy toward the Soviet Union is simple, and some would say simplistic,” Ronald Reagan told his adviser Richard Allen in January 1977, four years before he became president. “It is this: We win and they lose. What do you think of that?”

As the U.S. now girds for a trade war, and perhaps a new cold war, with China, it’s worth thinking through what our endgame should be now.

It can’t be Reagan’s.

The Soviet Union and its satellites were an apparatus of state terror, resting on an ideology of class hatred, foisted on nations that wanted no part of either. It was always a house of cards. China is not like that. It’s a regime, but it’s also a nation and a civilization, and the three are tightly woven. It will evolve one way or another, but it’s unlikely to simply collapse.

It can’t be Donald Trump’s.

The president believes that “trade wars are good, and easy to win.” We’ll see about that. He has turned a trade dispute into a test of wills, and the willingness of dictatorships to let their people absorb economic blows usually exceeds the ability of democracies to do likewise. Besides, even if Washington and Beijing could settle on new terms of trade (and, more improbably, stick to them) it would do nothing to address the broader strategic rivalry.

(—)

So what should the outlines of a wise China policy be?

China can’t be defeated. It’s dangerous to provoke and too unscrupulous to appease. But it can be countered, undermined, and enticed — a type of containment with off-ramps.

The Trans-Pacific Partnership, the free-trade deal negotiated by the Obama administration, might have served as a core piece of the strategy by deepening U.S. economic ties across the region. But Trump withdrew from it in his first week of office.

Deepening military cooperation with our allies in Asia should serve as another piece of the strategy. But Trump ended large joint exercises with South Korea, has thrown shade on military ties with Japan and has yet to make major arms sales to Taiwan.

Denouncing China’s human-rights abuses and championing civil rights and religious liberty would counter Xi’s efforts to entrench a cult-of-personality regime. But Trump has been silent on the subject, and his administration shelved sanctions intended to punish Chinese officials for their mass incarceration of Chinese Muslims.

Worst, Trump is obsessed by our trade deficit with China, which has led to his tariffs. But tariffs are a tax on U.S. consumers, and the wrong tool to deal with China’s routine theft of intellectual property. Trump is falling down here, too, by failing to sanction the entities or individuals doing the stealing.

The goal of the next administration should be to reverse each of these errors. As for off-ramps, it would also help if U.S. policymakers resisted the temptation to think of China as our next great enemy. As the Canadian scholar Michael Ignatieff once pointed out (in a different context), there’s a difference between adversaries and enemies — between those whose designs “you want to defeat” and those whose very existence “you have to destroy.”

China is now an adversary of the United States. A wise U.S. policy should treat it as one. But it should also do everything possible to keep it from becoming an enemy. Generous accommodations in trade negotiations would help: The last thing the U.S. or the world needs is a wrecked Chinese economy or a humiliated Chinese public.

How do we gradually deflect and deflate the ambitions of an immense rival power, without quite bursting them? That will be America’s central geopolitical challenge for years to come.”

2019-05-10

Anders Rehnberg, kandidat till Europaparlamentet för Liberalerna, Olle Johnsson, vice ordförande LUF Väst och Sandra Daniels, ledamot LUF Väst skriver  på debattplats i ATL Lantbrukets Affärstidning: 

”Europas jordbrukare har alltför länge hämmats av de destruktiva jordbruksstöden, som varje år kostar över 400 miljarder kronor. Frihandelns principer måste få råda även inom jordbrukssektorn för att stärka de europeiska böndernas konkurrenskraft och möjliggöra jordbrukets utveckling i andra regioner i världen.

Subventioner till jordbrukare leder till att marker som inte är produktiva brukas och då stöden baseras på areal är det de största godsen som får störst stöd. Tyvärr har protektionistiska krafter genom historien verkat för fortsatt höga jordbruksstöd.

Centerpartiet och LRF har varit en bromskloss när det talas om en mer liberal europeisk jordbrukspolitik. En förutsättning för det europeiska jordbrukets framtid är att liberala partier som Centerpartiet börjar driva en liberal jordbrukspolitik och slutar behandla branschen som ett särintresse.

Nästa mandatperiod i EU-parlamentet kommer ha stor betydelse för hur jordbrukspolitiken kommer att se ut det kommande decenniet. 2021 kommer EU:s nya jordbruksprogram, som kommer att gälla till 2027.

Liberalerna föreslår att man inför de kommande Cap-förhandlingarna helt avskaffar direktstöden och halverar budgeten för jordbrukssektorn. Vidare ska den kvarvarande hälften investeras i forskning för att utveckla det europeiska jordbruket.

Inbäddat i EU:s jordbrukssubventioner ligger även en djup orättvisa gentemot till exempel forna kolonier i Afrika. Deras egen produktion hämmas i dag av att behöva konkurrera med subventionerade produkter och höga tullar i EU.

(—)Jordbruksnäringen är en av Europas allra viktigaste och kommer även i framtiden spela en stor roll för vår framtid. Vi har inte tid att fortsätta slira i samma gamla protektionistiska traktorspår i Bryssel. Det är i en fri konkurrens med de möjligheter marknaden ger både inom landet och på exportmarknaderna som de bästa förutsättningarna ges för ett blomstrande svenskt jordbruk.”

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Trump världens tydligaste skurk — men bilden är komplex

I går -- måndag -- eskalerade USA handelskriget mellan USA och Kina. Import till ett värde av ytterligare 300 miljarder drabbades av 25-procentiga tullar. Detta trots att de båda länderna så sent som före helgen antydde att förhandlingarna om ett han...

Trump världens tydligaste skurk — men bilden är komplex

I går — måndag — eskalerade USA handelskriget mellan USA och Kina. Import till ett värde av ytterligare 300 miljarder drabbades av 25-procentiga tullar. Detta trots att de båda länderna så sent som före helgen antydde att förhandlingarna om ett handelsavtal var mycket lovande. Beteendet bär Donald Trumps signum som förhandlare. Han visar att han alltid är beredd att lämna förhandlingsbordet.

Nu är handelskriget mellan USA och Kina i full gång.

President Donald Trump är ansvarig. Sällan ser man en så tydlig skurk på den storpolitiska scenen som Donald Trump när det gäller handelsfrågor.

Samtidigt finns det anledning att ta en titt på historien. I handelskonflikten med EU var skälet för Trumps höjda tullar att EU redan hade högre tullar på amerikanska varor än tvärt om.

Det samma gäller Kina.

När Trump tillträdde som president var USA:s tullar mot Kina 4 procent, medan Kinas tullar var 10 procent. Så även efter Trumps första höjning av tullarna på import för c a 200 miljarder dollar låg USA:s tullar lägre än Kinas. Till det kommer att Kina har högre interna handelshinder och aktivt ägnar sig åt att försöka komma över teknologi som villkor för etableringar i Kina. Mycket talar för att Kina ägnar sig åt omfattande försök till dataspionage. Säkert är att medan USA är en öppen och transparent marknad är Kina slutet. Det är i praktiken omöjligt att avgöra på vilket sätt kinesiska företag är subventionerade, under statlig kontroll och i vilken mån de gör annat än bara driver affärer.

EU är i samma position mot Kina som USA.

Givet sina utgångspunkter beter sig Donald Trump delvis rationellt. USA:s ekonomi går bra, närmast överhettad, och är därför i gott skick för att absorbera de skattehöjningar tullarna innebär. Men USA:s konsumenter — framför alt låginkomsttagarna — kommer att drabbas hårt.  Bar en mycket liten del av tullarna hamnar på kinesernas resultaträkningar.

Kina exporterar betydligt mer till USA än de importerar från USA och har därför svårt att slå tillbaka. En del av USA:s näringsliv, framför allt jordbrukare, lider svårt. De tappar affärer på kort sikt och kunder på lång sikt. USA:s ställning som handelspartner försvagas generellt.

Om USA inför 25-procentiga tullar på all kinesisk import kommer den amerikanska ekonomin krympa med 120 miljarder dollar och företagens vinster minska med tio procent.

Men det råder ingen tvekan om att amerikanerna uppfattar Kina som ett hot, vilket bidrar till visst stöd för Trumps handelspolitik.

Innebär ovanstående att Trumps handelskrig kan försvaras?

Svaret är nej. Det är uppenbart att det hade varit bättre om USA inte hade startat handelskriget och istället lyckats förhandla ner tullarna från EU:s sida och övertyga Kinas regering om att ändra sin politik.

Frågan är förstås om det hade gått? Kinas politik finns inte av en slump och hade inte Kinas ledare velat ha den skulle den ha ändrats.

När det gäller EU borde unionen omedelbart i samband med de förhandlingar som nu pågår deklarera att man avser att ta bort alla tullar mot USA mot att USA gör samma sak.

Då avslutas EU:s handelskrig mot USA.

Därefter försöka få ned konfliktnivån mellan Kina och USA. Det lär knappast fungera att ensidigt skälla på Donald Trump bara för att han är en sällsynt odiplomatisk person.

Och trots allt pågår förhandlingar.

I längden är det önskvärt att Kina spelar efter samma regler som övriga länder när det gäller den globala handeln. Det lär vara mycket svårt att upprätthålla ett brett stöd för handel med Kina och i förlängningen global frihandel om inte alla aktörer spelar efter samma regler.

Och går vi tillbaka i historien har USA varit den främsta kraften för att skapa och upprätthålla ett globalt handelssystem. Landet har gått före genom att minska sina egna tullar till lägre nivåer än omvärlden. Donald Trump kommer inte vara för evigt. Förr eller senare kommer en president som är mer frihandelsvänlig och då är det viktigt att USA och EU har en god relation.

Det finns ingen anledning att svartmåla Kina. Men faktum kvarstår. Kina är en hårdför diktatur med internationella maktambitioner där staten har makt att kontrollera varje företag och medborgare.

Att Trump är en tydlig skurk i handelssammanhang får inte dölja det faktum att läget är komplicerat.

 

Kommentarer

Janne Hyllengrenmaj 17, 2019
Kul att ni äntligen fattat att all ”frihandel” inte är frihandel. Synd att ni faller in i det sedvanliga tramset om Trump.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 19

2019-05-05 Johan Alfonsson på Aftonbladets kultursida anmäler Mattias Svenssons och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare.  "I boken, som är ett brandtal för frihandeln, berättas att Sveriges tillväxt från 1850-talet och framåt huvudsakli...

Frihandel i media vecka 19

2019-05-05

Johan Alfonsson på Aftonbladets kultursida anmäler Mattias Svenssons och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare. 

”I boken, som är ett brandtal för frihandeln, berättas att Sveriges tillväxt från 1850-talet och framåt huvudsakligen beror på en liberaliserad utrikeshandel. Författarna argumenterar bland annat för att handel är orsaken till att den absoluta fattigdomen i världen har minskat, är bra för miljön och har lett till billigare flygresor. Handelshinder håller kvar länder i fattigdom, gör att konsumenter får sämre och dyrare varor och påstås till och med vara en bidragande orsak till andra världskriget.

Huvudargumentet är att då företag konkurrerar fritt kan de som producerar de bästa och billigaste varorna slå ut de sämre. Konsumenterna får fler, bättre och billigare varor. Handelshinder gör varor dyrare och sämre.

Ett tankeväckande exempel som används är att EU årligen subventionerar det inhemska jordbruket med 600 miljarder kronor, pengar som kommer från skattebetalare vilka på så vis betalar dubbelt för sin mat, samtidigt som bättre producenter stängs ute.

Utgångspunkten är att frihandeln i dag är hotad. Med högernationalister på frammarsch är det en oro som är lätt att förstå. Författarna för ett mindre övertygande argument att hotet syns i det faktum att handeln stagnerat. Handelns andel av världens BNP har inte ökat nämnvärt sen krisen 2008, men samtidigt är siffran den högsta någonsin och ser ut att ha börjat öka igen.

I ett intressant kapitel gör författarna upp med den återkommande idén att arbetstillfällen generellt skulle försvinna på grund av handeln. En bild som ju både högern och vänstern använt sig av.

De gör ett viktigt påpekande att visst försvinner jobb på grund av internationell konkurrens, men nya kommer också till (här är de dock motsägelsefulla då det på annat håll hävdas att arbeten försvinner till följd av handelshinder). De påstår att detta leder till att låglönejobben försvinner och allt fler i stället hamnar i välbetalda framtidsyrken. Detta stämmer dock inte. Forskning har visat att arbetsmarknaden snarare polariserats. De högbetalda jobben har ökat men det har också de lågbetalda. Det är jobben i mitten som försvunnit. Ojämlikheten har således ökat.

Författarna menar att det primärt är låginkomsttagare som har gynnats av frihandeln, eftersom den gör att varor blir billigare och därför kommer denna grupp till del. Denna bild går inte ihop med det faktum att real-lönerna sen 1970-talet stagnerat, och av de allt mindre löneökningarna har en allt mindre del gått till de lägst betalda. Konkurrensen har skapat en maktförskjutning på arbetsmarknaden där vissa grupper har prekariserats. Denna berättelse ryms inte i lovsången till frihandel.”

 

2019-05-06

”Afrikas EU” går framåt. I The National Interest skriver Alexander C. R. Hammond, Senior Fellow vid African Liberty : 

”Africa has just secured its free-trading future.

After the west African nation The Gambia ratified the African Continental Free Trade Area (AfCFTA) in April, the twenty-two-nation threshold needed for the trade pact to come into effect has now been reached. This is great news for Africa, because not only will a continent-wide free-trade area boost the region’s economy, but the AfCFTA represents an important ideological shift away from the socialist tendencies that have haunted much of the continent since its independence.

Unfortunately, most African nations fully embraced the socialist economic model when they were freed from their colonial rulers. As the president of the Free Africa Foundation George Ayittey notes, “capitalism was identified with colonialism, and since the latter was evil and exploitative, so too was the former.” Quite simply, socialism “was advocated as the only road to Africa’s prosperity.”

Africa’s socialist experiment started in 1957, when Ghana became the first nation on the continent to be granted their independence. Ghana’s first leader Kwame Nkrumah was a self-proclaimed “Marxian Socialist,” and encouraged other African states to seek independence and pursue the “complete ownership of the economy by the state.”

Many African leaders followed Nkrumah’s socialist example: Modibo Keita of Mali, Sekou Touré of Guinea, and Leopold Senghor of Senegal—just to name a few. These rulers were often dubbed “the main architects of African Socialism.” But in spite of their early socialist influence, today, all four of these countries are opening themselves up to freedom with the AfCFTA.

(—)

Another benefit of the AfCFTA lies in uniting many African states under a single market, making it easier for Africa to trade with the rest of the world. If all AU member-states were to ratify the AfCFTA, just one set of trade deals is needed to be negotiated with each external trade partner—rather than fifty-five individual trade agreements for each African nation.

That’s not to say that Africa’s broad turn toward economic liberalization will solve all of the continent’s problems, or that Africa has been completely taken over by free-trading tendencies. So far, only twenty-two AU member-states have ratified the free-trade area, and although more are expected to join in the coming months, there is still a long way to go until the entire continent joins the trade area. Similarly, Nigeria, which has the continent’s largest economy, remains vehemently opposed to the trade deal.

Yet although socialism does continue to show its ugly face across Africa, we can all celebrate the fact that the socialist ideology that plagued the continent for decades is no longer mainstream. The AfCFTA truly has the potential to grow Africa’s economy and lift many out of poverty. When the deal is implemented later this year, it should be seen as a sign that Africa is turning it back on its socialist past and is embracing a new, prosperous, free-trading future. Africans should hope that this trend will continue.”

2019-05-08

Pressklippen känns nästan inte kompletta utan en kommentar om Donald Trumps handelspolitik. Här Washington Examiners ledare

”President Trump is taking a gamble this week on trade. He is threatening to impose massive tariffs against Chinese goods, which would be bad for American consumers but perhaps much worse for an increasingly wobbly Chinese economy.

As bad as that all sounds in principle, this is a calculated risk that Trump is taking with a worthy goal in mind. He wants to force China’s regime back to the negotiating table, to hash out a trade deal that will end, among other things, China’s policy of expanding its economy using the stolen intellectual property of companies that do business there.

This is a judgment call that Trump is better positioned to make than we are. Moreover, in the long run, everyone will benefit from a favorable trade agreement that binds China’s regime to the basic norms of ethics and fair play that Westerners take for granted.

President Trump is taking a gamble this week on trade. He is threatening to impose massive tariffs against Chinese goods, which would be bad for American consumers but perhaps much worse for an increasingly wobbly Chinese economy.

As bad as that all sounds in principle, this is a calculated risk that Trump is taking with a worthy goal in mind. He wants to force China’s regime back to the negotiating table, to hash out a trade deal that will end, among other things, China’s policy of expanding its economy using the stolen intellectual property of companies that do business there.

This is a judgment call that Trump is better positioned to make than we are. Moreover, in the long run, everyone will benefit from a favorable trade agreement that binds China’s regime to the basic norms of ethics and fair play that Westerners take for granted.

In addition to that, tariffs also invite retaliatory tariffs, harming U.S. exporters and putting Americans out of work. To cite just one example, even Trump understands that American commodity farmers are currently getting killed by his tariff war; that’s why his administration has been forced to subsidize them. Farmers, other exporters, and taxpayers, then — not just the Chinese — are paying the wholly unnecessary costs of Trump’s tariffs.

Trump also discussed the trade deficit this week in a way that doesn’t inspire confidence in what he’s trying to accomplish. ”The United States has been losing, for many years, 600 to 800 Billion Dollars a year on Trade,” he tweeted Monday. ”With China we lose 500 Billion Dollars. Sorry, we’re not going to be doing that anymore!”

This perpetuates at least two more false notions. The first is that a trade deficit represents a national ”loss” of money. But every surplus dollar that a Chinese company receives in exchange for goods represents a dollar that has to be exchanged. As a result, the changing relative value of international currencies ultimately makes up for whatever imbalances exist. The anti-traders’ oft-cited doomsday scenario, in which the U.S. buys everything from China and nothing is made or built domestically, can never occur. Long before things reached that point, the Chinese would voluntarily slow or stop their exports in the face of a weakening dollar, at which point they would benefit more from importing American-made goods and services.

The second false notion embedded in Trump’s tweet is that trade policy can directly cause deficits or surpluses in the first place. This is not so, and one need not look far for an example. Just during Trump’s own tenure, he has imposed multiple tariffs on nations from Europe to Asia to the Americas, and the trade deficit increased by nearly 20% in his first two full years as president. But again, this isn’t a bad thing, it’s a sign of a strong U.S. economy. If Trump really wants to lower trade deficits, he should cripple U.S. economic growth (a terrible idea) or cut government spending (a good idea that he won’t try). It is not an accident that the only meaningful reduction in the U.S. trade deficit this century came about as a result of the economic downturn of 2007-2009.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Donald Trump höjer skatterna — ingen bryr sig

Ordens makt över tanken är stor. På fredag kommer USA sannolikt höja tullarna mot Kina. Ingen reagerar särskilt hårt eftersom de inte tänker på att Trump i praktiken höjer skatterna med miljarder dollar. Tänk om Donald Trump hade höjt skatterna med 18 mil...

Donald Trump höjer skatterna — ingen bryr sig

Ordens makt över tanken är stor. På fredag kommer USA sannolikt höja tullarna mot Kina. Ingen reagerar särskilt hårt eftersom de inte tänker på att Trump i praktiken höjer skatterna med miljarder dollar.

Tänk om Donald Trump hade höjt skatterna med 18 miljarder dollar, en kostnad som ökar med 1000 dollar per minut, och dessutom orsakat USA:s ekonomi skador för ytterligare 40 miljarder dollar?

Och tänk sen att han planerar ytterligare skattehöjningar som kommer att kosta jobb, tillväxt, högre priser för konsumenter, särskilt de med lägst inkomster?

Hur skulle reaktionen bli? Protester på gatorna? Återfödelse av tea party-rörelsen.

Vi vet svaret. Nästan ingen alls. Det är nämligen det Donald Trump gör utan att några protesterar särskilt mycket.

Tullarna mot Kina innebär stora kostnader som på samma sätt som skatter till sist betalas av hushållen, det vill säga enskilda människor. Det är bara individer som kan betala skatter. Lägger man skatter på företag tvingas de antingen höja sina priser, minska vinsterna till aktieägarna, sänka lönerna, säga upp personal, minska investeringarna eller någon kombination av allt detta.

På fredag väntas mer av samma sak när tullarna sannolikt kommer att höjas på ytterligare ungefär 6000 produkter som USA importerar från Kina. Till största delen handlar det om konsumentprodukter.

USA:s bilindustri hukar inför motåtgärderna från Kina. Biltillverkarna har redan drabbats hårt av tullarna på stål och aluminium som gör deras produkter dyrare på världsmarknaden och nu hotas export av personbilar till Kina värd 10 miljarder dollar.

Detta sker samtidigt som USA och Kina ligger i förhandlingar om ett handelsavtal. Förhandlingarna påbörjades i juli förra året och gav en del förhoppningar, men för tillfället finns hårda motsättningar om en del formuleringar. Detta kan förklara Trumps beteende, men de nya tullarna kommer bli svåra att ta bort. Inkomster till staten förbrukas omedelbart och skapar ett beroende som är svårt att bryta.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Visa flera posten