En gång i tiden var EU genom fransmännen världsledande på e-handel. Här en Minitelterminal från 1980 cirka. Tyvärr fungerade den bara i Frankrike.

Nu startar arbetet med bättre digital handel i EU

Har ni tänkt på att medan det mesta annat funkar helt friktionsfritt när vi reser inom EU blir plötsligt användandet av det mest internationella vi har, internet via vår smartphone, både krångligt och presumtivt ruinerande när vi passerar Öresundsbron eller landar i London. Det beror på att samordningen av digitala tjänster är usel. Nu kommer det — förhoppningsvis — att lösas.

Nu gäller det bara att se till att politikern och EU-byråkratin inte blir helt besatta av det för dem alltid närvarande problemet med barnporr/knark/terrorister och tar chansen att en gång för alla utplåna möjligheter till personliga integritet. Även om internet är ett viktigt verktyg för handel och ekonomisk utveckling finns det även andra funktioner och värden som är viktiga.

EU-projektet att skapa en digital inre marknad inom EU har gått lite under radarn. Debatten kring TTIP har varit högljudd och dränkt allt annat. Inget kan ju som att USA är inblandat få den professionella proteströrelsen att titta upp från naveln, snöra på sig sandalerna och damma av slagorden.

Men den 25 mars presenterades i vilket fall projektet att skapa digital inre marknad inom EU.

Pressmeddelande från kommissionen här.

Information från kommissionen på svenska här.

Factsheet här.

Webbsida för projektet här.

Meningen är att lösa en rad problem när det gäller internets funktion och förutsättningarna för e-handel.

Överraskande nog är internet, trots sin gränsöverskridande karaktär, minst lika handikappat av nationella gränser som den fysiska verkligheten. Det kan vara sådant som olika momssatser, eller att den svensk som vill handla av ett tyskt företag i Tyskland dirigeras tillbaka till en svensk e-handelssida med högre priser. En osäkerhet kring fysiska leveranser och hur man hanterar eventuella klagomål, säkra betalningar (som inte känns oändligt krångliga).

Det handlar också om radiofrekvenser för digitalt bredband, regler för datasäkerhet som ger förutsättningarna för molntjänster, copyright och mycket annat. Medan vi har gemensamma regler för bananer i EU har vi 28 regelverk när det gäller en av de viktiga tekniska förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.

Det är lite ironiskt att den nyaste och mest internationella delen av vår samhällsservice är den som mest påminner om det gamla Europa.

Nu gäller det att utvecklingen blir rätt. Det finns de som föraktfullt talar om idén om ekonomisk frihet i EU i termer av ”EU som krämarunion”.

Men det finns ett värre alternativ: DDR 2.0.

Förhoppningsvis kommer Kommissionen att hantera copyright och integritetsfrågor bättre nu än de gjorde i samband med det gamla ACTA-avtalet. Det var förmodligen bättre än sitt rykte, men det fullständigt krossades i parlamentsomröstningen 2012 med 478 röster mot 39 (165 avstod).

Det är ju som sagt rätt störande de gamla nationsgränserna i EU är mer närvarande på nätet än i verkligheten.

 

Frihandel i media vecka 50

Japan-EU-avtalet från höger och vänster, och varför frihandelsvännerna inte kan vinna debatten. 2018-12-12 Christoffer Fjellner skriver i Upsala Nya Tidning om frihandelsavtalet mellan Japan och EU. Ett avbrott i den protektionistiska vågen. "Förmodligen lika v...

Frihandel i media vecka 50

Japan-EU-avtalet från höger och vänster, och varför frihandelsvännerna inte kan vinna debatten.

2018-12-12

Christoffer Fjellner skriver i Upsala Nya Tidning om frihandelsavtalet mellan Japan och EU. Ett avbrott i den protektionistiska vågen.

”Förmodligen lika viktigt som avtalet är för svensk och europeisk ekonomi är det ur utrikespolitiska och strategiska synvinklar. När Trump tog USA ur frihandelsavtalet i Stilla havet, TPP, förlorade Japan en viktig allierad i en region som präglas alltmer av kinesiskt inflytande. Genom avtalet med Japan kan Europa försöka fylla det tomrum USA lämnar efter sig. Dessutom är det en tydlig signal att Europa alltjämt tror på frihandel, öppna marknader och den regelstyrda handeln i en tid när detta utmanas av inte bara USA, utan också av Kina, som med sin statskapitalism underminerar WTO genom omfattande subventioner och krav på teknologiöverföring vid investeringar.

Många tror att hotet mot frihandeln enbart kommer från Trump. Men faktum är att motståndet också finns här hemma i Europa. Det är ingen nyhet att ytterkantsvänstern och högerpopulister förenas i sitt frihandelsmotstånd. Men att motståndet likaså kommer inifrån den europeiska socialdemokratin är desto mer oroande. Europa är betjänt av en pragmatisk socialdemokrati som har Europas bästa för ögonen. Men länge försvårade socialisterna förhandlingarna i EU. Först genom att hävda att den europeiska bilindustrin är hotad. Därefter genom att påstå att det förekommer tvångsarbete i Japan. Sanningen är att skyddet för arbetstagare i Japan är minst lika starkt som i Europa, detta är snarast ett svepskäl för protektionism.

Inte ens i Sverige, som är ett världens mest frihandelsvänliga länder, går det helt säkert att lita på socialdemokraterna. När avtalet behandlas i miljöutskottet förmådde inte min kollega Jytte Guteland (S) att ta ställning och när vi senast röstade om ett stort frihandelsavtal, det med Kanada, valde bara drygt hälften av socialdemokraterna att stödja det. Det är en ohelig allians som breder ut sig och som hotar jobb och tillväxt i Sverige och ett starkt Europa i världen.

Det är ett modernt frihandelsavtal Europaparlamentet godkänner. Det undanröjer många fler hinder än bara tullar och framförallt garanterar det att både Japan och EU skyddar miljön, folkhälsan och arbetstagarna. Europas ja till avtalet är ett kraftfullt ställningstagande för öppenhet och frihandel när det behövs som mest.”

 

ETC intervjuar Mp:s Max Andersson och Vänsterpartiets Malin Björk om Japan-avtalet. Inte förvånande har de en annan uppfattning än Fjellner:  

”Till skillnad från fallet med Ceta, EU:s avtal med Kanada, behöver avtalet med Japan inte godkännas i de nationella parlamenten. Det innebär att någon omröstning i Sveriges riksdag inte kommer att ske. Dagens omröstning i EU-parlamentet är därmed den sista instansen som ska godkänna avtalet. – Ett demokratiskt problem, säger parlamentsledamoten Max Andersson (MP).
Det har länge varit oklart hur uppdelningen mellan EU och nationella parlament ska se ut när det gäller ratificeringen av handelsavtal. I samband med Ceta-avtalet avgjordes detta i EU-domstolen. Den kom fram till att det är just elementen rörande investeringsskydd i avtalen som nationella parlament har beslutanderätt kring. Eftersom Japanavtalet i dagsläget inte innehåller sådana, så räcker det med att Europaparlamentet och medlemsländernas regeringar i ministerrådet godkänner det. Investeringsskydd förhandlas dock separat och kommer troligtvis att ingå även i avtalet med Japan.
– Allt talar för att investeringsskydd och tvistlösningsmekanismer som motsvarar den kritiserade ISDS-modellen kommer att tillkomma senare, säger EU-parlamentarikern Malin Björk (V).

Rundar parlamenten
Max Andersson (MP), menar att det hela är ett sätt för EU-kommissionen att kringgå de nationella parlamenten.
– EU-kommissionen lyfter ut investeringsdelen i separata avtal för att på så sätt kunna baxa igenom handelsavtalen utan att involvera nationella parlament.
– De här avtalen medför omfattande risker och påverkar i allra högst grad lagstiftning på medlemsstatsnivå. Att de nationella parlamenten inte involveras i större utsträckning är i förlängningen ett demokratiskt problem. ”

 

Alan S Blinder i Foreign Affairs menar att idén om komparativa fördelar är så krångligt att frihandelsvänner inte kan vinna den folkliga debatten om frihandel:

”“We must always take heed that we buy no more of strangers than we sell them, for so we should impoverish ourselves and enrich them.” Those words, written in 1549 and attributed to the English diplomat Sir Thomas Smith, are one of the earliest known expressions of what came to be called “mercantilism.” Update the language, and they could easily have been tweeted by U.S. President Donald Trump, the most prominent mercantilist of today. Trump believes—or at least says—that the United States “loses” when it runs trade deficits with other countries. Many Americans seem to agree.

Yet the economists Adam Smith and David Ricardo made the definitive case against mercantilism and for free trade more than 200 years ago. Their arguments have convinced virtually every economist ever since, but they seem to have made only limited inroads with the broader public. Polls show only tenuous public support for free trade and even less understanding of its virtues.

Some of the problem comes from the nature of the case for trade. Unlike other economic concepts, such as supply and demand, the idea of comparative advantage—which holds that two countries can both benefit from trade even when one can produce everything more cheaply than the other—is counterintuitive. Defenders of free trade also have to contend with populist politicians and well-financed opponents who find foreign workers and firms easy scapegoats for domestic economic woes. Worst of all, economists may be fundamentally misunderstanding what most people value in the economy. These are hard problems to solve. Governments should do more to help those hurt by trade, but building the necessary political coalitions to do so is tricky. Economists should do a better job communicating with the public, but at the end of the day, they may simply have to accept the inevitable: convincing most people of the value of free trade is a losing fight.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Svår balansgång mellan cybersäkerhet och protektionism

Cybersäkerhet måste vara en prioriterad fråga där EU inte får vara naivt kring att det finns utländska intressen som inte vill oss väl. Det påverkar handelspolitiken och nationell säkerhet bör vara ett överordnat värde. Men samtidigt är det viktigt att ...

Svår balansgång mellan cybersäkerhet och protektionism

Cybersäkerhet måste vara en prioriterad fråga där EU inte får vara naivt kring att det finns utländska intressen som inte vill oss väl. Det påverkar handelspolitiken och nationell säkerhet bör vara ett överordnat värde. Men samtidigt är det viktigt att cybersäkerhet och allmän misstänksamhet mot framför allt Kina inte lättvindigt används som argument för protektionism. 

Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M) skriver i DI om säkerhetsproblemet med att kinesiska företag levererar telekomutrustning.

”Cybersäkerhet blir viktigare i en värld som är mer integrerad. När 5g-näten byggs ut stoppar både USA och Australien kinesiska leverantörer. Nyligen blev det känt att kanadensisk polis på USA:s begäran har gripit telekomföretaget Huaweis finanschef för brott mot amerikanska sanktioner. Häromveckan uppmanade USA “vänligt sinnade” länder att bojkotta företaget.

Men när Sverige nu auktionerar ut tillstånden för frekvensutrymmen tar svenska myndigheter inga sådana hänsyn och Huaweis Sverigechef är inte orolig för att möta hinder när 5g-nätet byggs ut i Sverige.

På samma gång som vi rustar upp det militära försvaret måste vi vara vaksamma på hotet från utländskt cyberspionage. Det krävs en genomtänkt strategi på såväl svensk som EU-nivå för att skydda våra stats- och företagshemligheter, våra personliga data samt funktionen för kritisk infrastruktur. Sverige som har långtgående kompetens inom området bör gå i bräschen för det arbetet.

(—)

I EU är det Storbritannien som tar frågan på störst tar allvar och behovet av att EU trappar upp sitt arbete blir således ännu viktigare när landet lämnar EU. Storbritanniens underrättelse- och cybersäkerhetsmyndigheter granskar all Huaweis utrustning innan den används. Resten av EU framstår dock som aningslöst. Det illustreras kanske tydligast av att hela det belgiska mobilnätet är byggt av Huawei och att EU-kommissionen låter företaget tillhandahålla det interna nätverket.

EU har nyligen infört regler för dataskydd och för att kontrollera utländska direktinvesteringar. Det pågår diskussioner om att införa nya regler som förbjuder export av utrustning för cyberövervakning till stater som använder det till sin egen befolkning.

Det är bra och nödvändiga åtgärder, som emellertid måste kompletteras med en strategi som skyddar Europa från cyberspionage. Det bör fungera som en väckarklocka att våra vänner i USA, Australien och Storbritannien vidtar långtgående åtgärder för att skydda sig mot cyberspionage, och till och med uppmanar andra göra samma sak.”

Tankesmedja Frivärld har just publicerat en rapport på samma tema: ”Digitaliseringens baksida – cyberhotets komponenter och konsekvenser”.

Hoten är självklart allvarliga och bör hanteras, liksom en rad andra problem som har att göra med framför allt Kinas ambitioner att komma över teknologi och forskningsresultat genom uppköp av företag i Kina och krav på att de som vill investera i Kina delar med sig av kunnande.

Samtidigt kan vi vara säkra på att dessa hot förr eller senare inom EU kommer att användas som argument för vad som i praktiken är ren protektionism. När EU:s politiker nu lämnar den mer lättsamma attityden till problemet är det viktigt att utforma institutionella mekanismer som med rimlig säkerhet kan skilja det ena från det andra, som kan avgöra om det handlar om riktiga eller bara påstådda hot.

Det kommer att bli en balansgång mellan att vara tillräckligt vaksam mot hoten, och samtidigt inte ge för stort utrymme åt de särintressen som vill skydda företag eller branscher från utländsk konkurrens. Det kommer också bli en balansgång mellan öppenhet i processen och självklara krav på sekretess. När det handlar om industrispionage och säkerhetshot kan det inte råda total öppenhet kring åtgärder och vad man som myndighet egentligen vet.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
-- Blir nog bra det här... Foto: Franska staten

Det är inte frihandel och marknadsekonomi som orsakat kravallerna i Frankrike

Social oro skylls reflexmässigt på frihandel och marknadsekonomi. Men oftast är anledningen andra faktorer. Inte minst felaktiga regleringar. Sydsvenskan skriver den 3 december på ledarplats om de franska protesterna som drivs av "de gula västarna". Utve...

Det är inte frihandel och marknadsekonomi som orsakat kravallerna i Frankrike

Social oro skylls reflexmässigt på frihandel och marknadsekonomi. Men oftast är anledningen andra faktorer. Inte minst felaktiga regleringar.

Sydsvenskan skriver den 3 december på ledarplats om de franska protesterna som drivs av ”de gula västarna”.

Utvecklingen sedan den artikeln är att de gula västarna har vunnit. Höjningen av bränsleskatten har dragits tillbaka och istället tvingades Macron höja minimilönerna, något som dessutom tas över statsbudgeten. Ett extremt snöpligt slut på vad som skulle ha blivit en intäkt och klimatåtgärd.

Men Sydsvenskan gör en typisk sammanblandning av ojämlikhet, social oro, frihandel och marknadsekonomi.

”Men nyhetens behag klingade snabbt av. Macrons stjärna dalade. Från popularitetssiffror runt 60 procent hos de flesta franska opinionsinstituten strax efter segern i presidentvalet 2017 ligger han nu under 30 procent.

Marknadsekonomi och frihandel skapar välstånd. Men välståndet måste också komma alla till del. Här verkar Macron ha en blind fläck i sin reformpolitik. Växande klyftor, politiskt, socialt och ekonomiskt drar isär Frankrike. Om inte Macron förmår lägga om politiken riskerar han och hans parti att marschera rakt in i väggen. Och de gula västarna kan triumfera.”

Tidningens formulering ”Marknadsekonomi och frihandel skapar välstånd. Men välståndet måste också komma alla till del” antyder att ojämlikhet och i förlängningen kravaller beror på marknadsekonomi och frihandel.

Men det stämmer helt enkelt inte. Framför allt är Frankrike inget vidare exempel.

Frankrike har lika mycket (eller lite) frihandel som alla andra EU-länder. EU har gemensam handelspolitik.

När det gäller marknadsekonomi är det en annan sak. Frankrike har marknadsekonomi. Men den franska ekonomin — liksom det franska samhället totalt sett — är mer reglerat än de allra flesta andra EU-länder. Staten reglerar nästan allt på detaljnivå och det existerar nästan ingenting av det vi kallar ”kommunalt självstyre”. Lägg märke till att det finns minimilöner (något vi exempelvis inte har i Sverige) och att Macron kunde bestämma att höja dessa på statens (skattebetalarnas) bekostnad. Det säger en del om sammanväxt Frankrikes näringsliv och fack är med staten.

Utan att ta ställning till om detta är bra eller dåligt, eller hävda att det är regleringarna som ligger bakom Frankrikes problem, kan man med säkerhet säga att grogrunden för de gula västarnas protester inte är frihandel eller en unikt fri marknad.

Frihandel har ingen koppling till ett lands interna ekonomiska politik. Ett land kan ha höga skatter och omfattande regleringar internt, men totalt fri handel mot omvärlden. Likaså kan ett land ha extremt fri ekonomi internt, men stora handelshinder mot omvärlden. Det existerar av naturliga skäl inga länder som har så inkonsekvent lagstiftning, men i princip går det utmärkt att kombinera helt olika principer för de två olika politikområdena.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Frihandel i media vecka 49

2018-12-08 Tidningen Arbetaren intervjuar Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, från världsfackets kongress i Köpenhamn: "Du har kallats för frihandelskramare. Hur bra landar det här på kongressen där det finns fack som är emot frihandel? – Ja, de...

Frihandel i media vecka 49

2018-12-08

Tidningen Arbetaren intervjuar Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, från världsfackets kongress i Köpenhamn:

”Du har kallats för frihandelskramare. Hur bra landar det här på kongressen där det finns fack som är emot frihandel?

– Ja, det finns sådana fack här men vi kan säga så här: frihandelsavtalet mellan EU och Kanada hade inte kommit till stånd om det inte varit för fackföreningsrörelsen i Europa och Kanada. Det hade då inte funnits någon kraft som hade tryckt på de länder som är negativa till frihandel.

– Men i WTO och frihandelsförhandlingar så spelar facken ofta en väldigt viktig roll. Men visst, det är inte okontroversiellt. Många inom facket som är kritiska är det av erfarenheter från hemmaplan där jobb har flyttats ut och de har fått en sämre situation för sina löntagare. Det vore naivt att säga att de inte drabbats av globaliseringen, för det har de.

Får du skit från fackliga företrädare här för din positiva syn på frihandel?

– Ja, jag får skit för vår frihandelslinje. Men det är egentligen fler som är kritiska inom Europafacket än här. Men det beror nog på att i Europa har frågan varit mer konkret eftersom vi förhandlat om TTIP och CETA-avtalet. Brett över världen finns dock ett starkt stöd för frihandel, som till exempel i Japan och Sydkorea, så vi är inte ensamma om vår syn.”

2018-12-07

Marianne Björklund på DN rapporterar om Kina:s och USA:s vapenvila i handelskriget:

”I uttalandet bekräftar man också för första gången att de två länderna förklarat vapenvila i handelskriget för att gå in i en 90 dagar lång förhandling och att det finns en utstakad plan. Dessutom hävdar Kina att landet så snart som möjligt ska genomföra de ”konkreta saker” som landet kom överens med USA om.

Men vad det är för saker går man inte in på. Därmed är det fortfarande oklart vad länderna egentligen har enats om och någon bekräftelse på de eftergifter som Donald Trump triumferande har twittrat om ges inte.

Trump har bland annat sagt att Kina gått med på att sänka importtullarna, 40 procent, på amerikanska bilar. Han har dessutom gått ut med att Kina lovat att omedelbart öka sin import av amerikanska jordbruks-, industri- och energiprodukter. Något som skulle förbättra USA:s kraftiga handelsunderskott gentemot Kina. Inget av detta bekräftar Kina.

Däremot säger kinesiska myndigheter i ett annat uttalande att man ska skärpa straffen för de företag som stjäl företagshemligheter från utländska verksamheter, en käpphäst i de amerikanska kraven. Det är dock inte första gången landet lovar det och man har tidigare kritiserats för att fina uttalanden inte alltid följs av åtgärder i verkligheten.

Kinas uttalande lyckades inte ingjuta mod i börserna som föll i Europa efter ett kraftigt ras i New York på tisdagen, över 3 procent. Raset berodde till stor del på den osäkerhet som uppstått kring vad helgens möte resulterade i. Från att först ha tolkats positivt började tveksamheter gro när Trump förvirrade bedömare med en rad motsägelsefulla tweets där han går från att hålla en positiv ton och kalla middagen med Xi Jinping för ”underbar” till att från andra höften hota med ytterligare tullar och konstatera att han är en ”tullman”.

Trump har tidigare hotat att höja de tullar på kinesiska importvaror som nu är 10 procent till 25 procent om inte Kina går med på ett antal villkor som förbättrar handelsbalansen mellan de två länderna. Dessutom finns planer på att höja tullarna på fler varor om en överenskommelse uteblir.”

2018-12-05

Sierra Leone Telegraph argumenterar på ledarplats för det nya afrikanska frihandelsavtalet:

”A total of 44 African nations signed the landmark African Continental Free Trade agreement earlier this year, with only 12 out of the required 22 countries ratifying the accord, but policy makers say there is enough time and practical solutions to move the process ahead.

The African Continental Free Trade (AfCFTA) area aims to create a single continental market for goods and services, with free movement of business persons and investments, and thus pave the way for accelerating the establishment of the Continental Customs Union and the African customs union.

African countries could use the time in the run up to March 2019, the deadline for ratification, to strengthen their capacity in the legislative and tariff instruments required for the process and other “low hanging fruit” measures, presenters at a panel session during the African Economic Conference, currently underway in Kigali Rwanda, told delegates.

“We have learned a lot of lessons,” Dr. Trudi Hartzenberg, Executive Director of the Trade Law Centre said. “We have a window to build capacity… most implementation is done at national level…there is lot that existing (free-trade areas) can bring,” she said.

The signing of AfCFTA, with its potential to create the largest free-trade area in the world – uniting fifty-four African countries with a combined population of more than one billion people and a combined gross domestic product of more than US $3.4 trillion – has also engendered much debate about the challenges of harmonizing disparate tax, fiscal and regulatory regimes as well as the varied socio-political make-up of nations on the continent.

But Rwanda, which has taken bold leadership of the integrate Africa agenda, argues that the benefits outweigh the losses.

Noting that Rwanda was one of the first countries to sign AfCFTA, the country’s Minister of Trade and Industry Soraya Hakuziyaremye, one of the panelists, said it was imperative for the country to champion regional integration and African integration.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
George H.W. Bush svärs in som USA:s president 20 januari 1989.

Till minne av en frihandelsvänlig president

USA:s tidigare president George H.W. Bush avled den 30 november vid 94 års ålder. En av hans viktigaste insatser var att föra Ronald Reagans (i huvudsak...) frihandelsvänliga arv vidare. Han skapade NAFTA och bidrog till USA:s ledande roll i skapandet av ...

Till minne av en frihandelsvänlig president

USA:s tidigare president George H.W. Bush avled den 30 november vid 94 års ålder. En av hans viktigaste insatser var att föra Ronald Reagans (i huvudsak…) frihandelsvänliga arv vidare. Han skapade NAFTA och bidrog till USA:s ledande roll i skapandet av WTO.

Amanda Erickson skriver i Washington Post:

”In the obituaries, George H.W. Bush is remembered as the president who oversaw the collapse of the Soviet Union.

But the leader, who died this weekend, had another major foreign policy achievement: He was a champion of free trade and a key architect of globalization, a legacy in danger under the Trump administration.

Bush saw trade as a tool for increasing international cooperation and peace, and he advocated for a liberalized economy.

“If democracy is to be consolidated, the gulfs that separate the few who are very rich from the many who are very poor, that divide civilian from military institutions, that split citizens of European heritage from indigenous peoples, these gulfs must be bridged,” he said shortly after signing the North American Free Trade Agreement in December 1992. “Economic reform must ensure upward mobility and new opportunities for a better life for all citizens of the Americas.”

Bush advocated for increased trade cooperation with China. His administration laid the groundwork for the World Trade Organization, which regulates global commerce, created in 1995.

(—)

His biggest accomplishment, though, was the negotiation of NAFTA, and he signed the accord just a month before leaving office.

It was the result of years of work.

At the time, unions worried that the deal would hasten the flow of U.S. jobs to Mexico, where labor was cheaper and laws more lenient. Bush, however, saw it differently. He said the accord would open up a new market for American goods, creating more jobs.

(—)

It’s a legacy that Trump seemed hellbent on reversing. As a candidate, he called the deal “an absolute catastrophe for our country.” “NAFTA has to be totally gotten rid of. Something has to happen with NAFTA,” he said in 2016.

But as president, he’s been more cautious. Though Trump pulled the United States out of the Trans-Pacific Partnership, his administration didn’t pull out of NAFTA. Instead, the three countries renegotiated a deal — the U.S.-Mexico-Canada Agreement (signed the day Bush died) — that looks a lot like NAFTA. However, the new plan incorporates some trade-restrictive measures in an effort to keep more production in the United States.

As the New York Times put it: “However much he wants to dismantle it, Mr. Trump is still operating within the framework that Mr. Bush helped establish. While he disparaged NAFTA, Mr. Trump ultimately accepted Mr. Bush’s fundamental concept of knitting together the three great nations of North America in a single, integrated trade bloc. The alliances that Mr. Bush built and bolstered remain in place, however frayed. And a host of civil rights, environmental and other Bush-era laws still govern America.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA -- som är mest skyldig till konflikten -- käppar i hjulet för att hantera andra och myc...

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA — som är mest skyldig till konflikten — käppar i hjulet för att hantera andra och mycket viktigare problem i handelsrelationerna med Kina. 

Vid G20-mötet kom USA:s president Donald Trump och Kinas Xi Jinping överens om att skjuta på sina stridsåtgärder och inleda förhandlingar. Framför allt är det Trump som lovat att inte införa tullar på 20 procent på varor för 200 miljarder dollar från Kina, vilka var planerade från årsskiftet. Kina har lovat att köpa lite mer jordbruksprodukter, bilar och energi. För övrigt kan man säga att man har kommit överens om att komma överens innan början på mars. Det är en tidsram som är extremt snålt tilltagen med tanke på uppgiften; att åstadkomma “structural changes with respect to forced technology transfer, intellectual property protection, non-tariff barriers, cyber intrusions and cyber theft, services and agriculture.”

Kina och USA har olika förutsättningar att hantera handelskriget. Kina exporterar betydligt mer till USA än landet importerar och är alltså känsligare för tullar som minskar exporten, medan USA:s ekonomi drabbas mer genom att vara beroende av importen från Kina. Samtidigt är vissa delar av USA:s ekonomi känsliga. Kina har till exempel infört tullar på jordbruksprodukter vilket skadar exempelvis producenter av sojabönor som ser sin försäljning minska, priserna falla och kunderna etablera relationer med nya leverantörer.

Just nu drabbar tullarna mellan länderna varor för 50 miljarder dollar för varje land, efter årsskiftet hotade en ökning till 200 miljarder på import från Kina till USA, men bara 60 miljarder från USA till Kina. Återstår en import till USA av varor för 255 miljarder dollar, medan Kinas återstående import bara uppgår till ytterligare 20 miljarder.

Skillnaderna återspeglar det faktum att USA importerar enorma mängder från Kina, medan exporten från USA till Kina är relativt blygsam. Det är också detta som — förstås — orsakar USA:s stora underskott i handelsbalansen. Sett till proportionerna framstår det som självklart att Trumps ambitioner att substantiellt minska underskottet saknar realism. USA:s importerar inte varor från Kina på grund av någon allmän välvilja mot kinesiska företagare och anställda, utan därför att kinesiska produkter är billigare och/eller bättre jämfört med de inhemska. Ett försök att verkligen utplåna skillnaderna i handelsbalans skulle vara katastrofalt för båda ländernas ekonomi.

Ett pikant faktum är att handelskriget just nu slår mot de delar av USA där Donald Trump haft sitt starkaste politiska stöd, medan de delar av landet där Trump har svagt stöd i viss mån gynnas. Lantbruk och biltillverkning tappar försäljning, medan datorindustrin på västkusten och i New England slipper konkurrens från Kina.

Men problemen på lång sikt i relationerna mellan USA och Kina är knappast över. Vid sidan av Trumps förenklade bild av vad konflikten handlar om finns det riktiga motsättningar med en betydligt längre historia. Den sträcker sig ända tillbaka till Kinas inträde i WTO. Då kom Kina att successivt omfattas av samma regler för handel som alla andra WTO-länder. Men Kina har inte agerat som vanliga marknadsekonomier. Det finns ett intimt samarbete mellan staten och företagssektorn i Kina där exportföretag kan få billiga lån, billigare transporter och andra dolda subventioner. Utländska företag som vill sälja till Kina måste ofta ingå samarbeten med Kina och dela med sig av sitt kunnande. Kina köper vidare upp företag i andra länder för att komma över forskningsresultat och marknadsandelar. Det finns också misstankar om att Kina med flit håller sin egen valuta lågt värderad för att stimulera sin export.

Mycket av detta är svårt att bevisa. I praktiken kan man inte lita på kinesisk offentlig statistik. Kina är en diktatur med hårt kontrollerade medier och något sådant som oberoende forskning finns inte. Det betyder att det inte är alldeles lätt att förhandla. Kineserna berättar inte allt och det svårt för USA:s förhandlare att veta om det de påstår är sant eller inte.

En ytterligare komplikation är dessutom att även om kinesiska staten kan lova att köpa lite mer amerikanska produkter, kan den knappast påverka beteendet hos amerikanska konsumenter. Underskottet i handelsbalansen beror ju lika mycket på att amerikanerna köper importvaror som att kineserna inte gör det. Och det i sin tur beror på att amerikanerna är betydligt rikare än kineserna.

Den mest förnuftiga strategin vore att snarast avveckla alla tullar.  De mellan Kina och USA och mellan Kina, USA och EU. Därefter skulle det bli möjligt att att ta itu med de verkliga problemen när det gäller dolda subventioner, tekniköverföring, intellektuell egendom, strategiska resurser och annat. De kan bara lösas i samförstånd. Kina är ingen demokrati och det finns inget sätt att tvinga landet på knä, däremot att argumentera för att Kina har långsiktig nytta av att delta i världshandeln på samma villkor som alla andra.

Det skulle dessutom lösa upp många knutar när det gäller att reformera WTO och påbörja arbetet med att skapa en gemensam, global, handelsordning istället för den mångfald av frihandelsavtal som är dagens lösning på WTO:s oförmåga. Det är bra att de avtalen kommer till.  De bidrar till fasta förbindelser och bättre villkor mellan länder. Men de bidrar inte till att förenkla världshandeln på det sätt ett globalt avtal skulle göra.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Frihandel i media vecka 48

2018-11-29 Dagens Nyheters Johan Schück skriver om G20-mötet i Buenos Aires, som han inte tror kommer att bryta den protektionistiska trenden i världen: "Andra av världens ledare kommer i skymundan när presidenterna Donald Trump och Xi Jinping ska träf...

Frihandel i media vecka 48

2018-11-29

Dagens Nyheters Johan Schück skriver om G20-mötet i Buenos Aires, som han inte tror kommer att bryta den protektionistiska trenden i världen:

”Andra av världens ledare kommer i skymundan när presidenterna Donald Trump och Xi Jinping ska träffas. Vid G20-mötet kretsar det mesta kring konflikten mellan USA och Kina.

Någon lösning är dock knappast i sikte, vad man i första hand kan hoppas på är att läget inte ska förvärras. Enligt tidningen Financial Times förbereds en uttunnad kommuniké där inget sägs om behovet att motverka protektionism. Ändå är det osäkert om en konfrontation kan undvikas.

(—)

Ytterligare skärpning av handelskriget skulle avsevärt förvärra situationen. Det gäller särskilt om världen samtidigt skulle gå in i en djup lågkonjunktur och, till och med, hamna i en ny finansiell kris. Möjligheterna till global samverkan, av det slag som förekom vid finanskrisen för tio år sedan, blir i så fall mindre goda än då.

En splittrad värld får sämre förutsättningar att även lösa andra gemensamma problem. Sådana finns det mängder av, men klimatet och migrationen är några av de främsta exemplen.

Handelskrig har tidigare i historien, såsom i början av 1930-talet, blivit starten på någonting mycket värre. Det finns dock ingen automatik som i dagsläget pekar mot en katastrof. Vi ska spara de riktigt stora orden tills de, i värsta fall, behövs.”

 

2018-11-29

Liberalerna i EU-parlamentet Cecilia Wikström (L) och Said Abdu (L) menar i Östgöta Correspondenten att klimatarbetet mår bäst av öppenhet, utveckling och frihandel:

”FN:s klimatpanels senaste rapport, IPCC-rapporten, slår fast att med nuvarande globala utfästelser från Parisavtalet beräknas vi, förutsatt att de fullföljs, i bästa fall kunna begränsa temperaturhöjningen till cirka 3,2 grader, enligt FN:s miljöprogram. Rapporten pekar på allvarliga konsekvenser även om vi når Parisavtalets striktaste mål på 1,5 grader och visar att fokus måste vara att uppnå ett globalt nollutsläpp snarast möjligt.

Som liberaler har vi en grundsyn som bygger på att globala, gränsöverskridande problem måste lösas gemensamt. Liberal miljö- och klimatpolitik handlar om ansvarstagande utifrån kunskap och marknadsekonomiska principer, som kan leda till smarta hållbara lösningar som kan spridas världen över genom transnationella avtal och frihandel. Här är vetenskapliga framsteg och innovationer nyckeln, samtidigt som digitaliseringen banar väg för nya konsumtionsmönster och beteenden. Parallellt med detta måste tacklandet av klimatutmaningarna fortsättas att lyftas till den högsta internationella nivån och diskuteras i internationella forum.

Skogen renar luften, motverkar klimatförändringar och är avgörande för den biologiska mångfalden. Därför måste de enorma skövlingar som pågår av världens skogar stoppas. Vi måste leverera snabba, drastiska insatser för att rädda haven, världens lungor, som i dag är drabbade av utsläpp, övergödning, nedskräpning och exploatering. Det är dags att införa en koldioxidskatt inom EU för att minska utsläpp från både flyg och bilar och därmed signifikant bidra till att EU:s gemensamma mål kan uppfyllas.”

 

2018-11-29

Michael R. Strain från American Enterprise Institute skriver hos Bloomberg att den folkliga opinionen mot frihandel är kraftigt överskattad:

”Donald Trump’s election in 2016 was taken as clear evidence that Americans were fed up with globalization. Though elites and economists supported free trade, the silent majority of Americans, left to live with its effects, did not. Protectionist sentiment was resurgent. Economic nationalism and “America First” have since become the order of the day, the consequences of a bottom-up reaction from the people.

The problem with this new conventional wisdom about trade is that it may be wrong, according to a new study based on polling data from a variety of organizations.

The author, Scott Lincicome, an international trade lawyer and adjunct scholar at the Cato Institute, found that the solid majority of Americans support trade and globalization. A March 2018 Wall Street Journal/NBC News poll, for example, finds that “Americans overwhelmingly think trade is more of an opportunity to boost the economy than it is a threat to it”; the margin was 66 percent to 20 percent.

In the same month, Gallup found that 70 percent of U.S. adults “see foreign trade as an opportunity for U.S. economic growth through increased exports,” while only 25 percent see trade as a “threat to the economy” due to foreign imports.

Lincicome contrasts the central role trade played in the 2016 campaign with evidence that the issue simply wasn’t a priority even then for most Americans. He highlights a poll taken after the Republican National Convention in July 2016 nominated Trump for president. This poll found that half of respondents had no opinion on “rolling back free-trade agreements” like the North American Free Trade Agreement. (Out of the 12 issues polled, the second-highest “no opinion” score, on Medicare vouchers, was 29 percent.)

Overall, two-thirds of respondents were largely disinterested — either indifferent, weakly supportive or weakly opposed to curtailing free-trade agreements.

(—)

Lincicome’s findings are also instructive to conservative analysts and writers, some of whom are attempting to conform their policy agendas to what they perceive to be the realities of the Trump era. For example, downplaying the importance of economic growth — the subject of my last column — becomes easier if there is a bottom-up revolt against globalization, free trade and the boost to growth they bring. Lincicome argues that there is no such revolt.

But if he is right, how to explain the conventional wisdom about trade that he refutes? In my view, trade may have become a symbol.

When the president rails against trade, it may be that some voters hear him supporting them, even if they don’t care much at all about it as an issue in and of itself. “Bad trade deals” could be heard by many as “a policy, and a governing class, uninterested in your broader needs and concerns.”

It could be a focal point for frustration with economic and cultural change. In this sense, the conventional wisdom about trade might be evidence that public policy needs to create more real on-ramps to economic opportunity for lower-income and working-class Americans.

Such an agenda — and the deflating effect it could have on public figures who try to stir up protectionist sentiment — might make Americans’ true views about trade much more apparent.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Visa flera posten