Arbetsdagens sista watt under produktion.

Särintressen alltid utklädda till allmänintressen

Det blev förlängda antidumpningstullar på solpaneler. Dumt och skadligt. Men ett utmärkt exempel på att särintresset försöker klä ut sig till allmänintresse.

Idag börjar klimatkonferensen i Paris.

I fredags firade EU detta med att förnya beslutet att ha strafftullar på solpaneler importerade från Kina.

Eller, möjligen firade man inte. Det hela skedde utan några större insatser av pukor, trumpeter och fyrverkeri.

Händelsen är inte superviktig i sig. EU lider inte direkt brist på solpaneler eller billig sol-el. När solen lyser och vinden blåser produceras så stora mängder el att elpriserna faller till noll eller under. Vidare har antidumpingtullarna (som det egentligen heter)  funnits sedan i juli 2013, och nu har man förlängt dem med 15 månader för en så kallad ”expiry review”.

Däremot har händelsen ett stort pedagogiskt värde.

Motståndarna till frihandel brukar hävda att frihandel är bra i teorin, men i praktiken behövs inskränkningar i frihandeln för att skydda strategiskt viktiga industrier. Annars kommer exportländer (läs ”de illistiga kineserna”) att dumpa priserna på viktiga produkter så att den inhemska produktionen försvinner för att då höja plötsligt höja priserna och tjäna massor med pengar.

Det är ett argument som låter bra i all sin enkelhet. Det har också använts i olika varianter under minst ett par hundra år.

Men när man frågar dem som använder detta argument om de kan nämna något exempel på att det verkligen hänt blir de svarslösa. Ofta kommer de med ett eller par exempel med varierande grad av bristande verklighetskontakt.

Det vill säga det problem som möjligheterna till olika handelsrestriktioner är tänkt att lösa existerar inte i verkligheten.

I stället utnyttjas möjligheterna av olika särintressen.

I det här fallet de europeiska företag som tillverkar solpaneler trots att det totalt saknas rimliga skäl att införa antidumpningstullar. Solpaneler är inte en strategiskt viktig produkt; EU klarar sig utan nya solpaneler om det skulle behövas. Om vi blev utan egen produktion av solpaneler i EU och kineserna höjde priserna dramatiskt skulle vi ganska snabbt kunna dra igång inhemsk produktion. Det är inte kärnkraftverk (som tar ett decennium) att få på plats vi talar om.

Vad som händer nu är alltså att konsumenter i EU helt utan rimliga skäl får betala lite mer för sina solpaneler.

Handelshinder fungerar helt enkelt som alla andra statliga ingrepp i marknaden. Det finns en fantasifull teoretisk motivering som handlar om allmänintresse, men de gynnar mest de industrier som är bäst på att påverka politikerna och alltid på konsumenternas bekostnad.

 

 

 

 

Frihandel i media vecka 11

2019-03-13 I jordbruksaktuellt  skriver Stefan Ljungdahl på ledarplats om att Sverige måste exportera jordbruksprodukter: "Exportera svenskt kött när vi inte ens producerar så mycket som vi konsumerar. Vad ska det vara bra för? Ja, det var en vanlig reakti...

Frihandel i media vecka 11

2019-03-13

I jordbruksaktuellt  skriver Stefan Ljungdahl på ledarplats om att Sverige måste exportera jordbruksprodukter:

”Exportera svenskt kött när vi inte ens producerar så mycket som vi konsumerar. Vad ska det vara bra för? Ja, det var en vanlig reaktion på ledaren i förra Jordbruksaktuellt, som handlade om export till Kina.

Jag har hört invändningen många gånger. Den kastas ofta på branschorganisationers företrädare när de försöker få gehör bland jordbrukare för gemensamma marknadssatsningar. Den kastas uppenbarligen också på mig. Invändningen är sorglig.

(—)

Vi lever i en värld där handel givit oss välstånd. Genom specialisering har produktion blivit mer effektiv. Genom handel fördelas varor från dem som bäst kan producera en produkt. Frihandel bjuder liksom det mesta på utmanande bieffekter, som vi behöver debattera och hantera. Men vi får aldrig glömma vad handeln gjort och gör för vårt välstånd. Internationell handel ska inte avvecklas, den ska förbättras och oönskade bieffekter minimeras.

För en svensk jordbrukare med djur finns det minst två mycket viktiga fördelar med export av animaliska produkter.

  1. Fler kunder. Svenska detaljhandeln och livsmedelsindustrin är starkt koncentrerad. Få är även grossisterna till de offentliga köken. Restaurangerna är ännu svenskt kött djupt otrogna. När vi har tillgång till exportmarknader och med lönsamhet kan hålla en konkurrenskraftig prisnivå, ökar våra möjligheter att få bra betalt för våra produkter på hemmamarknaden. Vi behöver inte nödvändigtvis exportera stora kvantiteter. Nyttan är stor bara de få svenska kunderna inte kan ta för givet att vi måste sälja till dem. Affärer handlar i väldigt hög grad om psykologi. 2. Konkurrenskraftsmätare. I svenskt jordbruk och svensk jordbrukspolitik har vi länge levt på övertygelsen att merkostnader inte är ett stort problem, för kunderna kommer att vilja betala för vår mervärden. Realiteten är att vi har tappat marknad. Politikerna har inte heller visat stöd för svenskt jordbruks internationella konkurrenskraft. De har lagt krutet på mer detaljregleringar, fortsatt högt skattetryck och att öppna upp oss för mer fri import. Eftersom vi inte ens i branschen tycks överens om att det är något allvarligt fel i vår strategi eller konkurrenskraft när vi tappar produktion, så är det vår sista livrem att se om vi kan exportera våra produkter, till priser som medger lönsamhet för jordbrukaren. Kan vi inte det så måste larmsignalen ljuda högt, när vi lever i en verklighet av frihandel.
    Snälla branschkollegor, häv inte ur er att det är dumt att jobba för export när vi inte producerar 100 procent av vad vi konsumerar. Vi kommer aldrig att ta oss upp till ens självförsörjning om vi inte jobbar hårt för att även kunna exportera våra fina produkter.

Vilken på export framgångsrik svensk bransch har lyckats genom att inte jobba för export, förrän de har 100 procents marknadsandel i Sverige? Ingen.

Målet är inte självförsörjning. Målet är att utnyttja Sveriges potential att producera massor av bra mat på ansvarsfullt sätt. Att i Sverige producera mer mat än vi konsumerar och exportera, det är att ta ansvar.”

2019-03-09

Den kristna tidningen Världen idag ägnar också ledarsidan åt frihandeln. Stefan Swärd skriver:

”När kristna ska försöka formulera kristna positioner i samhällsdebatten, glömmer man ofta bort företags- och näringslivsfrågor. Det av Världen idag initierade ”Hopp för Sverige”, är ett utmärkt exempel på ett försök att ge en kristen helhetssyn på samhället som även innefattar ekonomin. Både kristen vänster – som sällan talar om företagens betydelse – och kristen höger – som ibland demoniserar företagens ambitioner till globalisering och internationellt samarbete, exempelvis genom EU – tonar ner ekonomins och näringslivets betydelse. Ekonomi och att driva företag, som skapar sysselsättning, är ett av de grundläggande uppdragen Gud har gett till människan. Därför är det viktiga frågor och det handlar om kristen etik. Den som inte arbetar ska inte äta, säger Bibeln, men då krävs också att det finns arbete för alla.

Att bekämpa fattigdomen har varit en kristen tes i alla tider. Men verktygen för hur det ska ske har ibland varit otydliga. Tidigare ABB-chefen Percy Barnevik har genom ”Hand in Hands” gjort mer nytta när det gäller fattigdomsbekämpning och ekonomi än många bistånds- och missionsorganisationer, genom att hjälpa ett antal miljoner kvinnor att bli småföretagare.

(—)

Man bör också komma ihåg att den traditionella svenska exportindustrin ofta bär upp sysselsättningen utanför de större städerna, i glesbygd och på landsbygd. Ska vi be till Gud om jobb och sysselsättning i dessa regioner behöver vi be om bra villkor för svensk exportindustri, och då behöver vi be om ett bra EU-samarbete, frihandel och fungerande globala marknader för svenska företag. Eller tror vi att Gud inte bryr sig om att vi har jobben kvar i Värmland, Dalarna, Gävleborg och Västernorrland?

Frihandeln är ett avgörande verktyg för att de fattiga länderna ska kunna komma ur sin fattigdom. Tyvärr har dock systemet varit så att frihandeln och globaliseringen har varit begränsad och gällt för västvärldens produkter, medan ett antal tullbarriärer levt kvar när det gäller mat- och textilproduktion, två områden där de fattiga länderna är konkurrenskraftiga på världsmarknaden. En seriös kristen kamp för fattigdomsbekämpning måste också innefatta en kamp mot tullbarriärer och därmed för en ökad globalisering.

EU-projektet handlar om att företagen inom EU ska ha tillgång till en fri marknad. Det är av en avgörande betydelse för europeisk ekonomi, det går nog inte att hitta någon chef i ett exportföretag som har en annan uppfattning i den frågan.

Kristna förböner om samhället måste också bygga på grundläggande ekonomiska insikter. Sverige är ett litet exportberoende land och vill vi se till att jobb och sysselsättning ökar bygger det på bra förutsättningar för svensk exportindustri. Det är motorn i svensk ekonomi. Övrigt företagande och offentlig sektor fungerar som stödfunktioner till denna exportindustri. Fungerar inte exportindustrin har vi varken pengar till välfärd eller lokalt småföretagande.”

 

2019-03-13

Leonid Bershidsky skriver hos Bloomberg att britternas förhoppning om att frihandelsavtal skall kompensera för EU-utträdet är överoptimistiskt:

”Britain is preparing to return to the 19th century in the event of a hard Brexit — or at least to experiment with unilateral free trade on a scale unseen since the repeal of agricultural tariffs in 1846 changed the course of history.

But in the modern world, tariffs just aren’t as important as fans like President Donald Trump make them out to be. Other barriers, such as regulation, are likely to be the biggest obstacle to trade and cause of damage to the U.K. economy.

The government’s plan — temporary, of course, ministers assure us — is to allow 87 percent of the U.K.’s total imports in tariff-free, compared with about 80 percent today. Levies would only apply to meat, some dairy products, finished vehicles (although not car parts) and a small assortment of other goods. Since no customs controls will be applied at the, shall we say, porous border with Ireland, the U.K. seems willing to unilaterally allow all goods to be imported tariff-free, at least for a time.

This is in line with advice the government has been getting from pro-Brexit economists. They argue that unilateral free trade will lower prices for consumers and force firms to compete harder, boosting their productivity. Before the U.K. repealed its protectionist Corn Laws, a similar argument was made: Cheap grain imports would drive bread prices down, allow industrialists to lower wages, and help industry flourish.

(—)

The Polish Economic Institute, a government-backed think tank, recently released a report on protectionism inside the EU. It argues that “old” members of the bloc often erect administrative barriers to stymie foreign rivals. They also protect their own firms with subsidies, even at the price of violating the common market’s rules. According to the report, infringement procedures against the EU’s longstanding members tend to drag on rather longer than they do against more recent entrants. Similarly, the EU more regularly orders its newer and less influential members to refund illegal state aid than it does the bloc’s older and bigger ones.

With all that going on inside the supposedly free and single EU market, it’s difficult to predict what barriers will be thrown up once the U.K. becomes an outsider. Most EU countries will be only too happy to push U.K. companies out of their markets after Brexit.

Likewise, it’s hard to estimate the impact of non-tariff barriers using those that already exist between the EU and U.S. as a benchmark. Britain will be in a far less powerful negotiating position than the U.S. when it tries to sign any trade agreement.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Brexit och frihandeln

Det ser allt mörkare ut för en ordnad Brexit. I vilket fall just kl 11:23 i dag, den 13:e. Hur det blir i morgon vet antagligen ingen.  Ibland frågar läsare av Frihandelsbloggen varför den ganska sällan behandlar Brexit. Det finns tre anledning: Proces...

Brexit och frihandeln

Det ser allt mörkare ut för en ordnad Brexit. I vilket fall just kl 11:23 i dag, den 13:e. Hur det blir i morgon vet antagligen ingen. 

Ibland frågar läsare av Frihandelsbloggen varför den ganska sällan behandlar Brexit. Det finns tre anledning:

  1. Processen är och var så fundamentalt förvirrad att alla försök till analys av effekterna på handeln bara blir spekulationer grundade på spekulationer.
  2. Brexit är inte en frihandelsfråga i principiell mening. Huvudargumenten för och emot har inte varit frihandelsrelaterade. De som varit för Brexit har generellt sett varit för frihandel. Ett argument har varit att Storbritannien kommer att kunna ha mer frihandel om man lämnar EU. I princip är det riktigt. Om britterna kommer att kunna kompensera det faktum att man lämnar världens mest utvecklade frihandelsområde med en armé av separata frihandelsavtal återstår att se. Går man in på detaljer är inte heller britterna konsekvent frihandelsvänliga. Samma argument som tidigare användes mot TTIP kommer även att användas vid debatten om ett stort separatavtal med USA.
  3. När det gäller Brexits påverkan på handeln just för Sveriges del finns det organisationer med stora utredningsresurser som gjort den typen av bedömningar. Kommerskollegium är den bästa källan och ger även konkreta råd till företag. Stockholms Handelskammare ger också bra information.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Varför finns det kvar handelshinder?

Handelshinder kommer till och upprätthålls eftersom vinsterna är koncentrerade medan de betydligt större förlusterna är spridda över mycket stora delar av befolkningen.  Varför finns det handelshinder som tullar, kvoter eller olika regleringar -- skräd...

Varför finns det kvar handelshinder?

Handelshinder kommer till och upprätthålls eftersom vinsterna är koncentrerade medan de betydligt större förlusterna är spridda över mycket stora delar av befolkningen. 

Varför finns det handelshinder som tullar, kvoter eller olika regleringar — skräddarsydda för att gynna inhemska producenter — trots att alla förlorar på dem?

Frågan är intressant för att svaret belyser en rad andra fenomen som industrisubventioner och olika former av stöd till verksamheter som helt saknar demokratiskt stöd — åtminstone i den mening att den absoluta majoriteten av medborgarna inte ens vet att den skattesubventionerade verksamheten existerar, och än mindre skulle efterfråga eller komma på den.

Det handlar om att vinsterna av handelshinder är koncentrerade medan kostnaderna är spridda och kanske till och med osynliga.

Ett påhittat exempel för att förklara dynamiken:

Låt oss säga att en person startade en fond för sitt uppehälle och kunde få varje skattebetalar att betala en krona per år till fonden. Då skulle han årligen dra in kring fem millar utan att arbeta. För de pengarna skulle han kunna hyra lobbyister och övertyga politikerna — kanske med hjälp av attraktiva förmåner — om att fonden måste få finnas kvar.

Däremot skulle ingen enskild skattebetalare orka bry sig om att kämpa emot utgiften. Vem engagerar sig för att spara åtta öre i månaden?

I princip är det så handelshinder fungerar. Enskilda företag eller branscher tjänar ganska bra på tullarna, medan kostnaderna sprids över stora grupper av konsumenter genom högre priser. Den samhällsekonomiska kostnaden för att resurserna används ineffektivt syns kanske inte alls. De som skulle starta och arbeta på framtida företag om handelshindren inte existerade vet inte ens om det.

Med andra ord finns det företag med stora resurser och identifierbara delar av befolkningen som jobbar på dessa företag, vilka alla är beredde att kämpa hårt för att behålla och utöka just de handelshinder de har nytta av. Att stå emot dessa lobbyister och utmana väljargrupperna är för en politiker oerhört svårt. Att bemöta oroliga människor med principiella argument om näringsfrihet eller påståenden om generell samhällsekonomisk nytta är närmast omöjligt.

Under de stora frihandelsstriderna på 1800-talet var detta uppenbart och skadligt. Tullarna gällde spannmål och existerade för att hålla priserna uppe. Det var då lätt att identifiera godsägarna som blev rika på tullarna, och den stora massan som drabbades genom höga matpriser med åtföljande svält.

I dag är det förstås svårare eftersom handelshindren är relativt små och man i stora delar av världen lever i relativt välstånd.

Skillnaden mellan koncentrerade eller spridda effekter av samhällsförändringar eller politiska åtgärder kan observeras i många sammanhang. Att företagen på orten anställer ett par personer i veckan under åratal ger inga rubriker. När ett av företagen måste friställa 40 personer blir det löpsedlar, mittuppslag, ministerbesök. Det är förstås helt naturligt och dessutom till viss del motiverat. Att förlora jobbet är hanterbart om man är ganska ensam om det. Man får förmodligen ett nytt. Att vara en av 40 personer med ungefär samma kunskaper som förlorar vid samma tillfälle är värre. Å andra sidan skakar staten kanske fram pengar för utbildning och omställning som annars inte hade anslagits.

Men det finns alltså en förklaring till att handelshinder uppstår eller är svåra att ta bort trots att de är skadliga. Det är en fundamental ekonomisk och psykologisk mekanism som orsakar det. Och det är en av ett par bra fråga för alla med samhällsintresse att ställa sig. Vilka tjänar på en politiska ordning, vilka förlorar och hur ser relationerna ut mellan grupperna.

Sen får man förstås också ta med i beräkningen att särintressen är experter på att formulera sig i termer av allmänintresse — ofta ganska fantasifullt. Men det är en annan historia.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 10

2019-03-07 Karin Pihl, skriver på ledarplats i  Norran (Norra Västerbotten) om Emanuel Macrons ambitioner att bli Europas ledare. Ett av hans förslag har att göra med handel och Kina: "I sin debattartikel målar han upp ett splittrat Europa. Missnöjet med EU,...

Frihandel i media vecka 10

2019-03-07

Karin Pihl, skriver på ledarplats i  Norran (Norra Västerbotten) om Emanuel Macrons ambitioner att bli Europas ledare. Ett av hans förslag har att göra med handel och Kina:

”I sin debattartikel målar han upp ett splittrat Europa. Missnöjet med EU, tydligast manifesterat genom britternas utträde, har två orsaker: politikernas tondövhet inför folket, och de nationalistiska missnöjespartiernas framväxt. För att öka sammanhållningen inom unionen lägger Macron fram en rad praktiska förslag under slagorden ”frihet, skydd och framsteg”.

Reformagendan innehåller både bra och dåliga idéer. Till de bra förslagen hör tanken om ett stärkt europeiskt gränsskydd. ”En gräns innebär frihet i säkerhet”, skriver presidenten, och menar att EU behöver omstrukturera Schengenområdet, stärka gränsbevakningen och införa en europeisk asylbyrå. Likaså ska försvarssamarbetet stärkas.

Klimathotet ska möta fler konkreta åtgärder, som en europeisk klimatbank för ekologisk omställning. Macron vill också se en ökad medvetenhet om att frihandel kräver tydliga spelregler. Utländska företag – läs Kina – ska inte få tillträde till den europeiska marknaden om det finns säkerhetsmässiga hinder för detta.”

2019-03-06

Simon Lester från den marknadsliberala think-tanken CATO Institute i Wahsnhington DC skriver i The Hill om att USA:s underskott i handelsbalansen har ökat både 2017 och 2018:

”The Commerce Department reported Wednesday that 2018’s trade deficit was higher than 2017’s, which was higher than the trade deficit in 2016. In fact, the 2018 trade deficit set a record of $891.2 billion for merchandise trade, with a $621 billion deficit for goods and services overall.

President Trump has spent his first two years in office complaining about the trade deficit, imposing higher tariffs and haranguing countries into opening their markets. And yet the trade deficit keeps rising. What gives?

In simplest terms, the answer is that the trade balance is tied to broader macroeconomic factors, and trade policy and tariffs have only a limited impact.

For example, at the core of Trump’s economic policy was a badly timed Keynesian stimulus: The administration cut taxes and increased spending. This can boost the economy in the short-term, and a booming economy means Americans buy more goods, including imported goods.

Combined with slowing growth in the economies of big trading partners, such as the EU and China, it is easy to see how the U.S. trade deficit is rising during a time of increased U.S. protectionism.

President Trump has:

  • imposed tariffs under traditional mechanisms such as anti-dumping, countervailing duties and safeguards;
  • used national security as an excuse for tariffs on steel and aluminum;
  • imposed tariffs on about half of Chinese imports; and
  • announced that he will raise tariffs on certain Indian and Turkish products by kicking them out of a program that lowers tariffs on imports from developing countries.
  • Yet the trade deficit keeps rising.

The lessons the Trump administration should draw from all of this are that it is not worth worrying about the trade deficit and that protectionism does not help. Bilateral trade deficits are particularly irrelevant, but even the overall trade deficit is not very important.”

 

2019-03-05

Efter nio år av förhandlingar har Indonesien och Australien ingått ett frihandelsavtal enligt The Diplomat:

”Annual trade between Australia and Indonesia in goods and services is valued at $11.6 billion. Though neighbors, their trade is relatively small, with Indonesia’s exports to Australia just 1.5 percent of its total exports. Indonesia, with 260 million people, is forecast to be one of the world’s biggest economies by 2030.

Australian Minister of Trade Simon Birmingham said the agreement “will take Australian and Indonesian relations to a new plane, one in which our economic and trade relations will be much deeper, stronger and richer for both our nations.”

Major details of the agreement were announced by Australia in September after leaders of the two countries said negotiations had been completed. The text of the agreement is expected to be released after the signing.

Australia says 99 percent of its exports to Indonesia by value will be tariff-free or have improved preferential access by 2020, up from 85 percent under an existing trade agreement between Australia, New Zealand and 10 Southeast Asian countries. Indonesian exports to Australia will face no tariffs, but it already enjoys substantially tariff-free access to the Australian market under the Southeast Asia agreement.

The Australia-Indonesia agreement will allow Australian companies to have majority ownership of investments in various industries in Indonesia, including health care, telecommunications, energy, mining, and aged care.

Separately, Indonesia is considering allowing foreign companies to invest in higher education, which along with hospitals is an area where the country is lagging far behind international standards.

Australia’s live cattle exports are set to increase under the agreement, with tariffs to be eliminated and the number of animals exported to Indonesia allowed to increase 4 percent a year until reaching 700,000.

Australian working holiday visas for young Indonesians will be increased to 6,000 a year from the current 1,000 over six years.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna -- men i dag den mest angelägna att kämpa för. Men ursprungligen var det int...

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna — men i dag den mest angelägna att kämpa för.

Men ursprungligen var det inte nationsgränser som var det stora hindret för handel. I stället hade man tullar mellan städer eller landskap, och olika regleringar av vem som driva näringar och handel. Staten (kungen) gav enskilda människor rätten att driva gruvor eller industrier och skråväsendet hindrade att vem som helst kunde börja med ett hantverk. Att vara bönhas — utöva ett hantverk utan att vara medlem i skrået — straffades hårt.

Näringsfriheten vanns steg för steg och efterhand var det uppenbart att näringsfrihet gav ökat välstånd. Skråväsendet togs i Sverige bort 1846.

De interna tullarna togs bort i allt flera länder och därefter började processen att ta bort dessa mellan länder — ett arbete som är långt ifrån slutfört och ibland tar flera steg tillbaka.

Under 17- och 1800-talet utvecklades teknik och ideologiska föreställningar parallellt. Järnväg och skepp med ångmaskin och stålskrov drev ner transportkostnaderna med tusentals procent och tiden från månader till veckor eller dagar. När vinden inte var en avgörande faktor gick skepp enligt tidtabell. Plötsligt kunde man på allvar handla mellan länder och kontinenter.  Med telegrafens tillkomst blev det möjligt att göra upp affärer över långa avstånd inom loppet av några timmar eller dagar.

Marknaderna blev allt större och genom detta ökade välståndet. De som såg detta drog slutsatsen att statliga regleringar som minskade möjligheten att agera på stora marknader minskade välståndet och därför borde avskaffas.

Att större marknader ger mer välstånd beror inte på att det finns fler kunder som köper varor. Det är ett vanligt missförstånd hos kritiker av frihandeln, att den bara gynnar företag genom att dessa får allt större marknader att sälja till.

Men större marknader ger effektivitetsvinster genom ökade volymer (skalfördelar), specialisering och arbetsdelning samt bättre konkurrens. En biltillverkare har förstås nytta av att sälja många bilar och kunna sprida sina utvecklingskostnader och fasta kostnader på fler kunder. Men biltillverkaren har också nytta av att ha många underleverantörer att välja mellan och att dessa har andra bilfabriker som kunder. Utvecklingskostnader kan delas av många biltillverkare. En gång i tiden tillverkade en bilfabrik nästan alla komponenter som ingick i den färdiga bilen. Tändsystem och bromsar skulle utvecklas parallellt med med säten, navkapslar, inredning, rattar och mycket annat i samma organisation. Det säger sig självt att ingen av dessa komponenter kunde få 100 procents uppmärksamhet av konstruktörerna. Dessutom var dessa inte konkurrensutsatta. Så länge de gjort tillräckligt bra komponenter och inte fick sparken var det ok. Och gjorde de världens bästa broms- eller tändsystem blev de inte rika för det. Det gick inte åt fler komponenter än det totala antalet bilar som tillverkaren sålde.

I dag tillverkas komponenterna i huvudsak av specialiserade underleverantörer. Var och en av dem kan fokusera på just sin produkt. Eftersom de säljer till många olika bilfabrikanter får de stora volymer och har därmed ordentliga resurser för produktutveckling. Varje underleverantör har i sin tur specialiserade underleverantörer i ett allt mer finmaskigt globalt nätverk av hundratusentals företag som vart och ett är specialiserade och hårt konkurrensutsatta. En dålig underleverantör går i putten, en bra gör succé  och säljer allt mer — medarbetare och ägare belönas.

Ju större marknader desto effektivare produktion.

USA är ett bra exempel. Landet har varit världens största marknad vilket är ett viktigt skäl till att USA är ekonomiskt framgångsrikt. Men marknader är inte bara lagstiftning. Helst skall de också vara språkligt och kulturellt enhetliga. Det är därför EU är mindre ekonomiskt framgångsrikt än USA. I USA kan man rulla ut samma affärsmodell och marknadsföring över hela landet. Det går inte att göra i EU. Att köra italiensk eller grekisk TV-reklam i Sverige eller Finland går inte — både av språkliga och kulturella skäl.

Det är skälet till att amerikanska företag är så dominerande globalt. Även om det finns språkliga och kulturella barriärer har jänkarna ett århundrade av erfarenhet av snabb expansion. Det är därför en amerikansk kedja (och dess kopior) dominerar kafémarknaden i EU. Inte företag från stora kaffedrickarländer som Sverige eller Italien — ett land som symboliserar kvalitet, elegans och attraktiv livsstil på området.

Men självklart är frihandel i form av öppna gränser mellan länder en viktig faktor. Inte minst eftersom många produkter inte säljs till konsumenter utan mellan företag i form av insatsvaror eller komponenter. Då spelar språk och skillnader mellan kulturer mindre roll.

Men slås inte outvecklade länder ut av att tvingas konkurrera med mer utvecklade länder? Måste de inte skydda sin industri bakom tullmurar?

Svaret är nej.

Arbetsdelning, lagen om komparativa fördelar, gör att länder eller företag inte måste vara bäst på något eller ens särskilt bra för att ha glädje av handel och samarbete. Man kan vara sämst på allt och ändå tjäna på handel. Hemligheten är att göra det man relativt sett är minst dålig på.

För de flesta ekonomer och regeringar är värdet av handel uppenbart.

Men även om frihandeln har gjort framsteg återstår mycket att göra. Ingenting har så stort betydelse för att fattiga människor skall få det bättre som frihandel.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Handelskrigets första offer är tillväxten

USA:s handelskrig med tullar mot framför allt Kina har inte lyckats. I huvudsak har amerikanska konsumenter betalat tullarna och tillväxten har minskat. Det visar en ny rapport från Princeton som Paul Krugman skriver om i New York Times. Visserligen han...

Handelskrigets första offer är tillväxten

USA:s handelskrig med tullar mot framför allt Kina har inte lyckats. I huvudsak har amerikanska konsumenter betalat tullarna och tillväxten har minskat.

Det visar en ny rapport från Princeton som Paul Krugman skriver om i New York Times.

Visserligen handlar det om kring 17 miljarder dollar per år, eller mindre än 0,1 av USA:s BNP, så förlusten är knappast märkbar. Men det är i vilket all ingen vinst, och resultatet visar än en gång att frihandelsvännernas teorier har verklighetsförankring. Ett lands välståndet ökar inte av att man gör medborgarna fattigare.

Krugman förklarar mekanismen:

”Consider the following example: pre-tariff, the U.S. imports some good from China that costs $100. Then the Trump administration imposes a 25% tariff, raising the price to consumers to $125. If we just keep importing that good from China, consumers lose $25 per unit purchased – but the government raises an extra $25 in taxes, leaving overall national income unchanged.

Suppose, however, that importers shift to a more expensive source that isn’t subject to the tariff; suppose, for example, that they can buy the good from Vietnam for $115. Then consumers only lose $15 – but there is no tariff revenue, so that $15 is a loss for the nation as a whole.

But what if they turn to a domestic supplier – say, a U.S. company that will sell the product for $120. How does this change the story?

Here the crucial thing is that producing a good domestically has an opportunity cost. The U.S. is near full employment, so the $120 in resources used to produce that good could and would have been employed producing something else in the absence of the tariff. Diverting them into producing what we used to import means a net loss of $20, with no revenue offset.

By the way, in practice any manufacturing jobs added by the Trump tariffs are probably offset by losses of other manufacturing jobs. Partly that’s because most of the tariffs are on intermediate goods – inputs into production, so that job gains in, say, steel are offset by losses in autos and other downstream sectors. Beyond that, the tariffs have probably contributed to a rising dollar, which makes U.S. exports less competitive.

Putting it all together, the Trump tariffs have raised consumer prices, rather than depressing foreign earnings. Some revenue has been gained, but there has also been what amounts to tax avoidance as consumers turn to other, untaxed sources of what we used to import. But this tax avoidance itself comes at a cost, so the U.S. as a whole is left poorer.”

Som sagt, det är inte mycket pengar relativt sett.

Men kanske skulle 17 000 000 000 dollar kunna användas på ett bättre sätt…

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 9

2019-02-28 Henrik Ehrenberg, samhällspolitisk chef, Unionen och Katarina Lundahl, chefsekonom, Unionen varnar i SvD  för att handelsfientliga attityder mot Kina: "Investeringar och handel över gränserna har lyft miljarder människor ur fattigdom och g...

Frihandel i media vecka 9

2019-02-28

Henrik Ehrenberg, samhällspolitisk chef, Unionen och Katarina Lundahl, chefsekonom, Unionen varnar i SvD  för att handelsfientliga attityder mot Kina:

”Investeringar och handel över gränserna har lyft miljarder människor ur fattigdom och gjort Sverige till ett rikt land. Idag blåser bitvis snåla vindar för frihandel och investeringar över gränserna. Det gäller inte minst investeringar från Kina. Ofta är det inte investeringen i sig som är problemet, utan avsikten bakom. Vad vill Kina, egentligen? Frågan är befogad, men det är viktigt att vi ser till hela bilden när det gäller Sveriges handels- och investeringsrelationer med Kina.

Svenska företag har investerat stort i Kina under många decennier. Ericssons resa i Kina började redan 1890 och i dag har Ericsson halva marknaden för mobilsystem i landet. Runt 600 svenska företag finns på plats i Kina; däribland Assa Abloy, ABB, Volvo, SKF, Sandvik och Alfa Laval. En tredjedel av H&M:s tillverkning sker i Kina och en femtedel av Ikeas. Volvo Cars har kinesiska ägare och försäljningen på den kinesiska marknaden har vuxit snabbt.

Sveriges relation till Kina kan inte jämföras, till exempel, med den mellan Kina och USA. USA har ett handelsunderskott gentemot Kina och Sverige är ett av få EU-länder vars export till Kina är större än importen. Dessutom är svensk ekonomi helt beroende av export och Kina är världens största tillväxtmarknad medan USA har en stor hemmamarknad att luta sig mot. Trots att samarbetet mellan Sverige och Kina har gynnat båda parter är det lätt att dras med i den handelsfientliga atmosfär som råder. Vi menar att Sverige måste hålla huvudet kallt när det gäller våra ekonomiska relationer med Kina och inte dras med i en debatt som lätt leder till minskad frihandel och en mer sluten värld.”

2019-02-28

Mer åsikter från facket, men här av annan typ. LO:s  Therese Guovelin, förste vice ordförande och Johan Danielsson, LO-förbundens gemensamma kandidat inför EU-parlamentsvalet på Socialdemokraternas lista skriver i Göteborgsposten om EU och den inre marknaden:

”LO har tillsammans med TCO, Saco, SKL och Socialdemokraterna välkomnat den sociala pelaren. Pelaren är en politisk avsiktsförklaring som understryker att jämlikhet är en förutsättning för hållbar och inkluderande tillväxt. För att åstadkomma detta lyfter man särskilt fram vikten av starka parter på arbetsmarknaden. Det handlar om viktiga frågor som rätt till god utbildning och likabehandling för män och kvinnor när det gäller anställningsvillkor och balans mellan arbete och fritid.

LO har från första början betonat vikten av att pelaren inte innebär en kompetensöverföring. Det gör inte heller det sociala protokoll som LO vill ska fogas till EU:s grundlag. Det sociala protokollet handlar tvärtom om att tydliggöra gränserna för EU:s inflytande och att se till att EU-samarbetet inte kan användas av företag för att kringgå nationella lagar och regler på arbetsmarknaden. Därmed säkerställs att fackliga krav på kollektivavtal och likabehandling betraktas som ett acceptabelt hinder för företag som vill röra sig över gränserna och konkurrera med löner och arbetsvillkor.

Det största hotet mot den svenska modellen är inte EU-direktiv som sätter en gräns för provanställningens längd eller ger rätt till kompensation när jobbuppdrag ställs in i sista stund. Det verkliga hotet är att reglerna för och kontrollen av den inre marknaden inte är tillräckliga för att stoppa oseriösa företag. LO har alltid stått upp för frihandel men inte för handel fri från regler. Således behöver även tjänstehandeln regler. Oavsett om den sker inom EU eller med Kanada eller Japan.

Vi vill att vanligt folk i EU tar tillbaka kontrollen från den höger som allt för länge dominerat parlamentet och som ligger bakom utvecklingen i EU mot ökade klyftor, fler otrygga anställningar och en press nedåt på lönerna.

Det arbetsvillkorsdirektiv som Europaparlamentets och rådets förhandlare kommit överens om respekterar den svenska modellen och förbättrar samtidigt levnads- och arbetsvillkoren i andra medlemsstater. Bättre villkor runt om i EU är också bra för Sverige eftersom det leder till minskad risk för dumpning av löner och arbetsvillkor här hemma. Vi kommer inte kunna ha en gemensam marknad med fri rörlighet om inte arbetsvillkoren i hela EU rör sig mot en högre nivå.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Visa flera posten