Populismens kärna är att sprida misstro mot de demokratiska institutionerna. TTIP-motståndarna beskriver ständigt EU som en del i en konspiration tillsammans med företagen.

Svenska TTIP-motståndare använder samma retorik som Trump

TTIP-motståndarna bygger stora delar av sin retorik på att sprida myter och misstro mot demokratin och EU:s institutioner. De menar att det finns en konspirerande elit (EU, regeringen, facket, företagen) som vill avskaffa demokratin och i hemlighet arbetar för fascism. Det är samma typ av populism som vi ser hos Donald Trump. Att sprida den sortens föreställningar är inte en helt oskyldig verksamhet. Även TTIP-motståndare har ett ansvar.  

Motiveras den som kritiserar och vill stoppa TTIP nödvändigtvis av samma argument som Donald Trump?

Svaret är nej. Det finns en del argument mot TTIP som inte handlar om jobben i EU eller i det egna landet. I själva verket är omsorgen om industrijobben inte ett vanligt argument mot TTIP i den europeiska debatten. Det är i och för sig bra eftersom argumentet att jobben hotas av handel är fel. Det blir fler, inte färre, jobb av handel. Sannolika slås vissa företag ut av konkurrensen från import, men det är fullständigt marginellt jämfört med de jobb som skapas på grund av handel och framför allt det antal jobb som hela tiden skapas och försvinner i en modern marknadsekonomi.

Däremot finns det en annan likhet som egentligen är mycket värre.

Både Trump/Sanders och svenska TTIP-motståndare spelar hårt på misstron mot de demokratiska institutionerna. Retoriken handlar inte bara om att EU:s institutioner ibland kan uppvisa en häpnadsväckande arrogans och inkompetens. Men det gäller även nationella byråkratier och politiker.  Man kan nog säga att sedan människan började ha någon form av formella statsbildningar för kanske 5 000 år sedan har vi tvingats leva med arroganta härskare och politiska beslut som fattats utan riktig verklighetskontakt. Den moderna demokratin med lagstyre och rättsstat hanterar det problemet rätt bra — men det är nog ingen tvekan om att TTIP-avtalet om och när det blir verklighet kommer att avsätta en del ”hoppsan, det där hade vi inte förutsett”. Men återigen, det är en del av all mer komplex mänsklig verksamhet, från rymdfärder, över äktenskap till renovering av drömtorpet.

Nej, TTIP-motståndarna retorik handlar om att ”EU” på något sätt är i maskopi med ”företagen” för att lura ”folket”. Och folket måste luras för att TTIP syftar till att försämra regler för folkhälsa, miljö, produktsäkerhet, arbetsmarknad och närmast omöjliggöra demokratiska beslut som företag skulle kunna ogilla. Sådana beslut skulle kunna leda till att länder blev stämda på miljarder i hemliga ”direktörsdomstolar” befolkade av storkapitalets jurister. Därför förs TTIP-förhandlingarna i hemlighet, endast övervakade av företagens representanter och innehåller ”hemliga avsnitt” som överför makt till ”företagen”.

Det är en inte bara oerhörd utan också mycket underlig världsbild. De som fattat formella beslut eller på andra sätt bidragit till att TTIP skall förhandlas fram är EU:s regeringar, EU-parlamentet och kommissionen. De har tagit fram instruktionerna till förhandlarna, utsett förhandlarna och har fortlöpande kontroll över förhandlingsprocessen (även om varje detalj inte är offentlig i varje sekund). Vi talar alltså om EU:s mest framstående politiker. Men kan ha synpunkter på enskilda politikers karaktär och kompetens, men det handlar generellt sett om maktspelare i världsklass. Många av dem har ägnat större delen av sina liv åt att uppnå den makt de nu har. Exakt varför skulle de vilja ge bort sin makt till personer i diverse bolagsstyrelser?

De flesta av dessa politiker har gjort karriär på att beskatta och reglera. Ofta kan man få känslan av att allt i EU är antingen förbjudet eller påbjudet, beskattat eller subventionerat. Återigen, varför skulle de plötsligt få för sig att avskaffa alla de regleringar  de varit med om att införa? Och varför ta vägen om ett handelsavtal? Finns det en majoritet för storskaliga avregleringar är dessa bara att genomföra.

Ett svar skulle kunna vara att ”folket” vill ha regleringarna, medan politikerna vill avreglera. Så för att slippa folket vrede lurar man alla med hjälp av TTIP. Kruxet med den förklaringen är att ”folket” inte känner till 99 procent av alla regler som finns och inte skulle kunna komma på majoriteten av alla dessa regleringar (varav en betydande del rena dumheter) ens under pistolhot.

Ett annat svar är att politikerna helt enkelt blir lurade av företagen och deras lobbyister. Men är det rimligt? Politikerna i EU har tagit sig till den absolut högsta nivån i en ekonomisk och kulturell stormakt. Den politiska traditionen i EU går tillbaka till republikens Rom och Bysans. Att den politiska eliten i EU skulle bli bortkollrad av osorterade PR-konsulter i för trånga kostymer är en uppenbart orimlig tanke. Tror någon att Jean-Claude Juncker — killen som lyckades bli kommissionsordförande trots att ingen ville ha honom — är naiv och lättlurad?

En annan berättigad fråga är vad företagen skulle ha för intresse av att delta i konspirationen för att underminera produktsäkerhet, folkhälsa, miljö och demokrati? Stora företag i dag styrs av VD:ar som är anställda tjänstemän. De vet att de kan vara utan jobb i morgon. De flesta av deras vänner och släktingar är inte VD:ar. De har familj och barn, ofta till och med barnbarn. Varför skulle de vilja driva igenom en politik som är skadlig för befolkningen som helhet? För att de tror att det blir lättare att göra vinst om fem år? Vilken VD tänker på politiken om fem år? Det gör inte ens politiker.

Med andra ord är hela idén om TTIP som någon form av konspiration mellan EU:s politiker och storföretagen helt orimlig.

Ändå odlas den av etablerade opinionsbildare och politiker.

Här är en årsgammal artikel från den centralt placerade socialdemokraten Daniel Suhonen. Han anklagar regeringen Löfven i allmänhet och sin partikamrat Mikael Damberg i synnerhet för att av dumhet vilja avskaffa demokratin med hjälp av TTIP:

”Problemet är att den rödgröna regeringen med näringsminister Mikael Damberg i spetsen inte verkar ha en bråkdel av krismedvetande. Damberg sjunger frihandelns lov och lovar snabb exekvering av beslutet. Han hoppas förmodligen på fortsatt tystnad. Men TTIP och ISDS kommer att föras upp på S-kongressen i slutet av maj. Det blir förmodligen årets stora strid.

Beslutet är avgörande. I historieböckerna kan annars i framtiden komma att skrivas att Hjalmar Branting införde demokratin i vårt land och Mikael Damberg tog bort den – lagom till 100-årsdagen.”

Här är en ganska typisk socialdemokratisk ledarartikel. Sydöstran den 22 februari:

”Mer vanligt tyst är det i en annan EU-fråga, stor och viktig även den. Men transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar är inte precis på allas läppar. Även om det kallas och förkortats TTIP.

Att folk inte orkar hänga med är en sak, det handlar inte om krokiga gurkor om man säger. Politikens tystnad beror på andra skäl, och att få igenom TTIP utan debatt borde vara lättare.”

I någon främmande, nebulös makt som kallas ”EU” finns ”politiken” som väljer att vara tyst för att få igenom TTIP ”utan debatt”.

Vet ledarskribenten Annacarin Leufstedt att Sverige är med i EU? Att Sverige har ett stort antal ledamöter i EU-parlamentet? Att Sverige har en kommissionär och tidigare har haft socialdemokratiska kommissionärer? Att svenska regeringen, sossarnas kongress och facket tycker att TTIP i huvudsak är bra? Att frågan debatterats i ett par år?

Dagens Nyheters kulturredaktion publicerade i oktober 2014 en text av Kajsa Ekis-Ekman som på allvar påstår att TTIP är en del i en fascistisk konspiration:

”När fascismen nu återkommer, är det till synes bara den ena halvan. Bakom Gyllene Gryning, SD, SvP och Front National står knappast storkapitalet. Ingen kapitalist med det sunda förnuftet i behåll skulle stödja dem. Delvis därför att kapitalet inte behöver ta hjälp av irrationella stormtrupper – socialismen är inget större hot idag. Men framför allt är kapitalet idag inte nationellt till skillnad från på 30-talet. Tvärtom behöver kapitalet fri rörlighet och relativt öppna gränser, se bara på hur Svenskt Näringsliv argumenterar. Den samtida fascismen är en halv fascism: den saknar sin rike vän.

Betyder detta att kapitalet idag inte har antidemokratiska tendenser? Nej. Det betyder istället att det finns andra metoder: EU, IMF, WTO, TTIP, avtal som tillåter kapitalet att gå runt stater, samt införandet av teknokrater och demonstrationsförbud i undantagstider. Det mål som kapitalet hade med att stödja fascisterna på 30-talet: att sänka lönekostnader och skaffa billig och lydig arbetskraft, uppnås idag genom beslut i EU-domstolar och IMF-avtal. Genom att beslut om välfärden tas på Jersey och beslut om migrationspolitik överlåts till säkerhetsindustrin, har kapitalet skaffat sig ett större inflytande än det kunde drömma om hos Mussolini.”

Att EU och IMF (FN-organ, 188 länder medlemsländer) skulle vara verktyg för ”kapitalets antidemokratiska tendenser”? Detta är fullkomlig galenskap (Sveriges största tidning publicerar uppenbarligen vad som helst bara det har en tydlig vänstertendens).

Skiftet är en sajt som också den står socialdemokraterna nära. Sajten finansieras indirekt genom att de som skriver är avlönade av socialdemokraterna.

Skiftet står för de mest aggressiva och osakliga texterna om TTIP.

”Fulhandelsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, har likt TTIP innehållit den kontroversiella klausulen ISDS – vilken innebär att stater kan bli stämda i särskilda domstolar om deras lagstiftning hotar storföretagens vinster. Nu står det klart att ISDS ska bytas ut mot ICS.

ICS, kort för Investment Court System, ska vara ett domstolsväsende som behandlar rättstvister mellan storföretag och stater. En nyckelskillnad mellan ISDS och ICS är att domstolen nu ska vara permanent.

Kritiken mot ISDS handlar bland annat om hur länder riskerar att bli stämda om de väljer att märka tobaksprodukter, avstå odrickbart vatten eller kasta ut oljebolag som beter sig kontraktsvidrigt – för att nämna några exempel. Problemets kärna är alltså att man vill ställa företagens rätt att öka sina intäkter framför demokratins grundvalar.

ICS innebär en mindre förbättring på så vis att dess skiljemän inte väljs av stater och storföretag, vilket därmed kan minska risken för intressekonflikter. Men de problemområden vi diskuterat ovan lämnas oberörda. Skillnaden är kosmetisk.

Oroväckande är att de svenska facken köpt budskapet. Susanne Lindberg Elmgren, utredare för LO, hyllar ICS som ”en seger för den svenska och nordiska fackföreningsrörelsen”. Även TCO är positivt inställda. Det är inte osannolikt att även TTIP behandlas på samma sätt.

Vi ser hur EU-kommissionen försöker byta lack på ett gammalt bilvrak. Men vi synar bluffen och säger nej till zombie-ISDS. Vi säger även nej till CETA och vi säger nej till TTIP. Om du inte redan anslutit dig till kampanjen mot TTIP – gör det nu!”

Förutom att beskrivningen av ISDS och ICS är helt felaktig har vi även här konspirationsteorierna i full blom. Företagens intäkter är viktigare än demokratin. Kommissionen bluffar, facken blir lurade.

Här ser vi samma populistiska retorik som hos Donald Trump. Någon form av elit konspirerar mot demokratin.

Det är inte en oskyldig myt att sprida. Det är kärnan i auktoritär populism.  Victor Orban i Ungern, Polens nya konservativa regering, Trump, Sannfinländarna, SD här i Sverige, alla bygger sin retorik på misstro mot demokratin, konspirerande eliter, EU.

Det är lätt att tro att systemet i sig är så stabilt att det tål den typen av retorik. Folkmajoriteten är i huvudsak förnuftig.

Den senaste tidens utveckling visar att det kanske inte är så. Den som sprider myter och misstro mot demokratiska organ och institutioner tar på sig ett ansvar.

Även om man tycker sig ha ett gott syfte.

Hamnen i Mombasa.

Framsteg för frihandeln i Afrika

Pedro Guerreiro på dataföretaget SAP Africa skriver i The New Times om effekterna av The Africa Continental Free Trade Area, det stora frihandelsavtalet som ibland kallas Afrikas EU. Även om det kanske är en överdrift, kan man knappast överskatta effek...

Framsteg för frihandeln i Afrika

Pedro Guerreiro på dataföretaget SAP Africa skriver i The New Times om effekterna av The Africa Continental Free Trade Area, det stora frihandelsavtalet som ibland kallas Afrikas EU. Även om det kanske är en överdrift, kan man knappast överskatta effekten av att de afrikanska länderna närmar sig varandra och satsar på handel, efter decennier av krig, protektionism och biståndsberoende.

”When the Africa Continental Free Trade Area is implemented this year, it will create a single market for goods and services for the first time in the continent’s history. The agreement will cover a geographic area with a combined GDP of $3.2 trillion and a population of 1.2 billion people. It has the potential to drastically accelerate economic growth and exceed the African Development Bank’s current estimates for GDP growth from $1.7 trillion in 2010 to more than $15 trillion by 2060.

This has the potential to shift Africa from being an aid-dependent continent to becoming an investment-dependent continent. According to the Brookings Institute, African foreign direct investment (FDI) inflows accounted for only 2.9 percent of total global FDI inflows in 2017, compared to the 49.8 percent share for developed economies, and 10.6 percent for Latin America and the Caribbean. A continental super bloc has the potential of creating an attractive value proposition for investors who are dealing with the fallout from Brexit, a U.S.-China tariff war and a global economy that is falling short of projected growth targets.

For African governments, businesses and citizens, the prospect of the Africa Continental Free Trade Area has prompted widespread excitement and optimism, especially among some of Africa’s leading business and political figures. Rwanda’s President Paul Kagame said: “Speaking with one voice as a continent will emerge as perhaps the most important provision of all for the success of the African Continental Free Trade Agreement.”

South Africa’s President Cyril Ramaphosa publicly stated: “This is a free trade area that has never been seen in the world. It’s going to be the largest integrated market on the African continent, which is a clear demonstration that indeed Africa is not only on the rise, but Africa is on the move.””

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Håkan Jonsson (sittande längst fram till vänster) och Anna Stellinger. Foto: Frivärld.

Om Brexit blir verklighet — handeln skadas i decennier

Brexit är oerhört mycket mer komplicerat än någon, ens motståndarna, kunnat tänka sig. På handelsområdet är det uppenbart att de lösningar som lämna-sidan talat om -- att snabbt få ett stort antal frihandelsavtal på plats -- helt saknar realism. Bara de avta...

Om Brexit blir verklighet — handeln skadas i decennier

Brexit är oerhört mycket mer komplicerat än någon, ens motståndarna, kunnat tänka sig. På handelsområdet är det uppenbart att de lösningar som lämna-sidan talat om — att snabbt få ett stort antal frihandelsavtal på plats — helt saknar realism. Bara de avtal som försvinner genom ett utträde ur EU kommer att ta decennier att förhandla om.

Förra veckan höll tankesmedjan Frivärld ett frukostseminarium om Brexit.

Kommerskollegiums GD Anna Stellinger gjorde en diskussionsinledning och jämförde processen med att skilja vitan och gulan från varandra i en omelett.

Metaforen påminner om den som användes när Östeuropa befriades från kommunismen och planekonomier skulle omvandlas till marknadsekonomier. Då sade man att det var som att göra ett akvarium av en fisksoppa. Det låter omöjligt, men visade sig vara överraskande lätt i sina grunddrag. Sannolikt därför att de flesta före detta öststater hade varit demokratiska rättsstater med marknadsekonomi under någon del av sin historia. De övriga EU-länderna hade dessutom ofta vid något läge genomfört hela eller delar av processen under 1800- eller 1900-tal som varit en period av statsbildningar, krig, gränsförflyttningar och inte minst utvecklingen av EU som är konstitutionellt komplex.

En demokratisk grundlag med rättighetskatalog och minoritetsskydd kan med vissa modifieringar implementeras i vilket samhälle som helst, inklusive receptet för oberoende domstolar, centralbank, avtalsfrihet, polismakt, internationella avtal och liknande. I vissa fall visar det sig finnas samhällsstrukturer som gör att den demokratiska rättsstaten inte blir stabil, eller där det inte finns någon som helst erfarenhet av statliga institutioner. Någon administration har helt enkelt aldrig funnits och ingen har hört talas om ett kontrakt eller en lagfart. Då blir det förstås en lång process. Ett land som Japan däremot, kunde trots total brist på demokratisk erfarenhet närmast över dagen omvandlas till en fungerande demokratisk stat, eftersom det existerade en väl fungerande statlig administration med tjänstemän som styrde efter lagen. Dessa kunde helt enkelt ges en ny uppsättning lagar och instruktioner som de började följa.

Men oavsett förhållanden som råder är det inte svårt att få grunden för en demokratisk rättsstat på plats. Det finns en checklista och det finns erfarenhet. Och det finns ett tydligt mål. Vi vet hur en demokratiska rättsstat med marknadsekonomi är när den fungerar.

Brexit är flera resor värre.

Det har aldrig tidigare funnits något EU. Det har aldrig tidigare skett att ett land velat lämna EU. Det finns alltså ingen process beskriven om hur artikel 50 skall implementeras eller någon tidigare erfarenhet av hur det kan gå till. Lägg därtill det faktum att folkomröstningen inte tog ställning till vilken sorts Brexit man röstade om. Man vet alltså inte vad Brexit egentligen innebär, vilka mål som finns eller hur man skall hantera målkonflikter. Brexit är förmodligen en av världens hittills största fredliga förändringar i termer av institutioner, regelverk, folkmängd, handels- och penningströmmar och BNP.

Storbritannien är en fullvärdig medlem av EU och därmed del av både tullområdet, inre marknaden, säkerhetszonen, tullunionen med Turkiet och EFTA. Det handlar om tusental sidor avtalstext som reglerar handel och andra relationer.

Till detta kommer att Storbritannien har del av cirka 40 frihandelsavtal genom EU. Dessa försvinner också. Med andra ord är brexitanhängarnas tal om att snabbt kompensera för EU-utträdet genom separata frihandelsavtal ytterligt ihåligt. Man börjar med ett dra på sig ett minus på 40 avtal. Bara avtalet med Kanada, CETA, är på 1700 sidor. Alla är inte lika omfattande, men en gissning är att det handlar om kanske 30 000 sidor avtalstext.

Ett frihandelsavtal tar mellan fem och tio år att få fram. Även om man kopiera stora delar av texten mellan avtalen skall ändå alla detaljer förhandlas och fastslås med varje enskilt land. För att göra saken ännu värre är handelsförhandlingar (naturligtvis) en mycket specialiserad yrkeskunskap. Storbritannien har helt enkelt inte särskilt många som kan yrket. EU har ju stått för handelspolitiken och skött alla förhandlingar. Självklart har det varit britter inblandade i de processerna, och man kan köpa in kompetens från andra länder, men att man skulle kunna driva ett stort antal frihandelsförhandlingar parallellt är helt otänkbart. Det skall ju genomföras en politisk process också och brittiska regeringen och parlamentet har gissningsvis lite annat att göra än att hantera frihandelsavtal.

Ett tankeexperiment. Britterna kan jobba med fyra avtal åt gången, vart och ett tar fem år. Då tar det 50 år bara för att få till de avtal man tappar på att lämna EU. Nu skall det sägas att britterna inte är några dumskallar, de hittar kanske smarta metoder som medger högre tempo. Men även om de blir 100 procent kvickare är ”underskottet” inte avbetat förrän kring år 2045.

Sen skall man då ta itu med alla nya avtal som var ett av skälen för Brexit. I sanningens namn kanske alla 40 avtal som man tappar med EU-utträdet inte är meningsfulla att ersätta. De är tecknade med småländer utan BNP som britterna inte har någon handel med. Men ändå.

Lösningen på det problemet är ensidig frihandel från britternas sida och en förhoppnings om att andra länder skall belöna detta med motsvarande åtgärder. En modell vore att inte införa några tullar mot EU och successivt ta bort tullarna mot resten av världen. Alternativt höja tullarna mot EU till samma nivå som mot resten av världen och sen sakta sänka hela paketet av tullar mot noll.

Har detta har någon realism?

Förmodligen inte. De politiska komplikationerna är närmast oändliga. Handel i dag är inte bara varor, det är även tjänster, dataströmmar, investeringar, tillgång till offentliga kontrakt, investerarskydd. Att opinionen skulle gå med på att Storbritannien tack vare Brexit bara skulle öppna sina marknader mot resten av världen är ren science fiction.

Med på Frivärldseminariet var även Håkan Jonsson, tidigare statssekreterare på UD. Han menade att ett inte helt osannolikt alternativ som brittiska politiker talar om är att EU ger britterna allt längre tidsfrister så att utträdet i praktiken aldrig blir av. Att piska upp en ny opinion för ett utträde blir till sist som att få eld i gamla suran vedträn som brunnit ett litet tag och slocknat.  De gamla Brexitkrigarna försvinner i glömska och ingen aktiv politiker med självbevarelsedrift vågar ta i frågan.

Just nu är det inte en orimlig tanke. Talmannen i det brittiska parlamentet John Bercow har nekat en ytterligare omröstning om utträdesavtalet om det inte förändras väsentligt. Britterna tvingas därför förmodligen delta i EU-parlamentsvalet, något som säkerligen ingen hade väntat sig och som alltmer ger utträdet ett löjets skimmer.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Frihandel i media vecka 11

2019-03-13 I jordbruksaktuellt  skriver Stefan Ljungdahl på ledarplats om att Sverige måste exportera jordbruksprodukter: "Exportera svenskt kött när vi inte ens producerar så mycket som vi konsumerar. Vad ska det vara bra för? Ja, det var en vanlig reakti...

Frihandel i media vecka 11

2019-03-13

I jordbruksaktuellt  skriver Stefan Ljungdahl på ledarplats om att Sverige måste exportera jordbruksprodukter:

”Exportera svenskt kött när vi inte ens producerar så mycket som vi konsumerar. Vad ska det vara bra för? Ja, det var en vanlig reaktion på ledaren i förra Jordbruksaktuellt, som handlade om export till Kina.

Jag har hört invändningen många gånger. Den kastas ofta på branschorganisationers företrädare när de försöker få gehör bland jordbrukare för gemensamma marknadssatsningar. Den kastas uppenbarligen också på mig. Invändningen är sorglig.

(—)

Vi lever i en värld där handel givit oss välstånd. Genom specialisering har produktion blivit mer effektiv. Genom handel fördelas varor från dem som bäst kan producera en produkt. Frihandel bjuder liksom det mesta på utmanande bieffekter, som vi behöver debattera och hantera. Men vi får aldrig glömma vad handeln gjort och gör för vårt välstånd. Internationell handel ska inte avvecklas, den ska förbättras och oönskade bieffekter minimeras.

För en svensk jordbrukare med djur finns det minst två mycket viktiga fördelar med export av animaliska produkter.

  1. Fler kunder. Svenska detaljhandeln och livsmedelsindustrin är starkt koncentrerad. Få är även grossisterna till de offentliga köken. Restaurangerna är ännu svenskt kött djupt otrogna. När vi har tillgång till exportmarknader och med lönsamhet kan hålla en konkurrenskraftig prisnivå, ökar våra möjligheter att få bra betalt för våra produkter på hemmamarknaden. Vi behöver inte nödvändigtvis exportera stora kvantiteter. Nyttan är stor bara de få svenska kunderna inte kan ta för givet att vi måste sälja till dem. Affärer handlar i väldigt hög grad om psykologi. 2. Konkurrenskraftsmätare. I svenskt jordbruk och svensk jordbrukspolitik har vi länge levt på övertygelsen att merkostnader inte är ett stort problem, för kunderna kommer att vilja betala för vår mervärden. Realiteten är att vi har tappat marknad. Politikerna har inte heller visat stöd för svenskt jordbruks internationella konkurrenskraft. De har lagt krutet på mer detaljregleringar, fortsatt högt skattetryck och att öppna upp oss för mer fri import. Eftersom vi inte ens i branschen tycks överens om att det är något allvarligt fel i vår strategi eller konkurrenskraft när vi tappar produktion, så är det vår sista livrem att se om vi kan exportera våra produkter, till priser som medger lönsamhet för jordbrukaren. Kan vi inte det så måste larmsignalen ljuda högt, när vi lever i en verklighet av frihandel.
    Snälla branschkollegor, häv inte ur er att det är dumt att jobba för export när vi inte producerar 100 procent av vad vi konsumerar. Vi kommer aldrig att ta oss upp till ens självförsörjning om vi inte jobbar hårt för att även kunna exportera våra fina produkter.

Vilken på export framgångsrik svensk bransch har lyckats genom att inte jobba för export, förrän de har 100 procents marknadsandel i Sverige? Ingen.

Målet är inte självförsörjning. Målet är att utnyttja Sveriges potential att producera massor av bra mat på ansvarsfullt sätt. Att i Sverige producera mer mat än vi konsumerar och exportera, det är att ta ansvar.”

2019-03-09

Den kristna tidningen Världen idag ägnar också ledarsidan åt frihandeln. Stefan Swärd skriver:

”När kristna ska försöka formulera kristna positioner i samhällsdebatten, glömmer man ofta bort företags- och näringslivsfrågor. Det av Världen idag initierade ”Hopp för Sverige”, är ett utmärkt exempel på ett försök att ge en kristen helhetssyn på samhället som även innefattar ekonomin. Både kristen vänster – som sällan talar om företagens betydelse – och kristen höger – som ibland demoniserar företagens ambitioner till globalisering och internationellt samarbete, exempelvis genom EU – tonar ner ekonomins och näringslivets betydelse. Ekonomi och att driva företag, som skapar sysselsättning, är ett av de grundläggande uppdragen Gud har gett till människan. Därför är det viktiga frågor och det handlar om kristen etik. Den som inte arbetar ska inte äta, säger Bibeln, men då krävs också att det finns arbete för alla.

Att bekämpa fattigdomen har varit en kristen tes i alla tider. Men verktygen för hur det ska ske har ibland varit otydliga. Tidigare ABB-chefen Percy Barnevik har genom ”Hand in Hands” gjort mer nytta när det gäller fattigdomsbekämpning och ekonomi än många bistånds- och missionsorganisationer, genom att hjälpa ett antal miljoner kvinnor att bli småföretagare.

(—)

Man bör också komma ihåg att den traditionella svenska exportindustrin ofta bär upp sysselsättningen utanför de större städerna, i glesbygd och på landsbygd. Ska vi be till Gud om jobb och sysselsättning i dessa regioner behöver vi be om bra villkor för svensk exportindustri, och då behöver vi be om ett bra EU-samarbete, frihandel och fungerande globala marknader för svenska företag. Eller tror vi att Gud inte bryr sig om att vi har jobben kvar i Värmland, Dalarna, Gävleborg och Västernorrland?

Frihandeln är ett avgörande verktyg för att de fattiga länderna ska kunna komma ur sin fattigdom. Tyvärr har dock systemet varit så att frihandeln och globaliseringen har varit begränsad och gällt för västvärldens produkter, medan ett antal tullbarriärer levt kvar när det gäller mat- och textilproduktion, två områden där de fattiga länderna är konkurrenskraftiga på världsmarknaden. En seriös kristen kamp för fattigdomsbekämpning måste också innefatta en kamp mot tullbarriärer och därmed för en ökad globalisering.

EU-projektet handlar om att företagen inom EU ska ha tillgång till en fri marknad. Det är av en avgörande betydelse för europeisk ekonomi, det går nog inte att hitta någon chef i ett exportföretag som har en annan uppfattning i den frågan.

Kristna förböner om samhället måste också bygga på grundläggande ekonomiska insikter. Sverige är ett litet exportberoende land och vill vi se till att jobb och sysselsättning ökar bygger det på bra förutsättningar för svensk exportindustri. Det är motorn i svensk ekonomi. Övrigt företagande och offentlig sektor fungerar som stödfunktioner till denna exportindustri. Fungerar inte exportindustrin har vi varken pengar till välfärd eller lokalt småföretagande.”

 

2019-03-13

Leonid Bershidsky skriver hos Bloomberg att britternas förhoppning om att frihandelsavtal skall kompensera för EU-utträdet är överoptimistiskt:

”Britain is preparing to return to the 19th century in the event of a hard Brexit — or at least to experiment with unilateral free trade on a scale unseen since the repeal of agricultural tariffs in 1846 changed the course of history.

But in the modern world, tariffs just aren’t as important as fans like President Donald Trump make them out to be. Other barriers, such as regulation, are likely to be the biggest obstacle to trade and cause of damage to the U.K. economy.

The government’s plan — temporary, of course, ministers assure us — is to allow 87 percent of the U.K.’s total imports in tariff-free, compared with about 80 percent today. Levies would only apply to meat, some dairy products, finished vehicles (although not car parts) and a small assortment of other goods. Since no customs controls will be applied at the, shall we say, porous border with Ireland, the U.K. seems willing to unilaterally allow all goods to be imported tariff-free, at least for a time.

This is in line with advice the government has been getting from pro-Brexit economists. They argue that unilateral free trade will lower prices for consumers and force firms to compete harder, boosting their productivity. Before the U.K. repealed its protectionist Corn Laws, a similar argument was made: Cheap grain imports would drive bread prices down, allow industrialists to lower wages, and help industry flourish.

(—)

The Polish Economic Institute, a government-backed think tank, recently released a report on protectionism inside the EU. It argues that “old” members of the bloc often erect administrative barriers to stymie foreign rivals. They also protect their own firms with subsidies, even at the price of violating the common market’s rules. According to the report, infringement procedures against the EU’s longstanding members tend to drag on rather longer than they do against more recent entrants. Similarly, the EU more regularly orders its newer and less influential members to refund illegal state aid than it does the bloc’s older and bigger ones.

With all that going on inside the supposedly free and single EU market, it’s difficult to predict what barriers will be thrown up once the U.K. becomes an outsider. Most EU countries will be only too happy to push U.K. companies out of their markets after Brexit.

Likewise, it’s hard to estimate the impact of non-tariff barriers using those that already exist between the EU and U.S. as a benchmark. Britain will be in a far less powerful negotiating position than the U.S. when it tries to sign any trade agreement.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Brexit och frihandeln

Det ser allt mörkare ut för en ordnad Brexit. I vilket fall just kl 11:23 i dag, den 13:e. Hur det blir i morgon vet antagligen ingen.  Ibland frågar läsare av Frihandelsbloggen varför den ganska sällan behandlar Brexit. Det finns tre anledning: Proces...

Brexit och frihandeln

Det ser allt mörkare ut för en ordnad Brexit. I vilket fall just kl 11:23 i dag, den 13:e. Hur det blir i morgon vet antagligen ingen. 

Ibland frågar läsare av Frihandelsbloggen varför den ganska sällan behandlar Brexit. Det finns tre anledning:

  1. Processen är och var så fundamentalt förvirrad att alla försök till analys av effekterna på handeln bara blir spekulationer grundade på spekulationer.
  2. Brexit är inte en frihandelsfråga i principiell mening. Huvudargumenten för och emot har inte varit frihandelsrelaterade. De som varit för Brexit har generellt sett varit för frihandel. Ett argument har varit att Storbritannien kommer att kunna ha mer frihandel om man lämnar EU. I princip är det riktigt. Om britterna kommer att kunna kompensera det faktum att man lämnar världens mest utvecklade frihandelsområde med en armé av separata frihandelsavtal återstår att se. Går man in på detaljer är inte heller britterna konsekvent frihandelsvänliga. Samma argument som tidigare användes mot TTIP kommer även att användas vid debatten om ett stort separatavtal med USA.
  3. När det gäller Brexits påverkan på handeln just för Sveriges del finns det organisationer med stora utredningsresurser som gjort den typen av bedömningar. Kommerskollegium är den bästa källan och ger även konkreta råd till företag. Stockholms Handelskammare ger också bra information.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Varför finns det kvar handelshinder?

Handelshinder kommer till och upprätthålls eftersom vinsterna är koncentrerade medan de betydligt större förlusterna är spridda över mycket stora delar av befolkningen.  Varför finns det handelshinder som tullar, kvoter eller olika regleringar -- skräd...

Varför finns det kvar handelshinder?

Handelshinder kommer till och upprätthålls eftersom vinsterna är koncentrerade medan de betydligt större förlusterna är spridda över mycket stora delar av befolkningen. 

Varför finns det handelshinder som tullar, kvoter eller olika regleringar — skräddarsydda för att gynna inhemska producenter — trots att alla förlorar på dem?

Frågan är intressant för att svaret belyser en rad andra fenomen som industrisubventioner och olika former av stöd till verksamheter som helt saknar demokratiskt stöd — åtminstone i den mening att den absoluta majoriteten av medborgarna inte ens vet att den skattesubventionerade verksamheten existerar, och än mindre skulle efterfråga eller komma på den.

Det handlar om att vinsterna av handelshinder är koncentrerade medan kostnaderna är spridda och kanske till och med osynliga.

Ett påhittat exempel för att förklara dynamiken:

Låt oss säga att en person startade en fond för sitt uppehälle och kunde få varje skattebetalar att betala en krona per år till fonden. Då skulle han årligen dra in kring fem millar utan att arbeta. För de pengarna skulle han kunna hyra lobbyister och övertyga politikerna — kanske med hjälp av attraktiva förmåner — om att fonden måste få finnas kvar.

Däremot skulle ingen enskild skattebetalare orka bry sig om att kämpa emot utgiften. Vem engagerar sig för att spara åtta öre i månaden?

I princip är det så handelshinder fungerar. Enskilda företag eller branscher tjänar ganska bra på tullarna, medan kostnaderna sprids över stora grupper av konsumenter genom högre priser. Den samhällsekonomiska kostnaden för att resurserna används ineffektivt syns kanske inte alls. De som skulle starta och arbeta på framtida företag om handelshindren inte existerade vet inte ens om det.

Med andra ord finns det företag med stora resurser och identifierbara delar av befolkningen som jobbar på dessa företag, vilka alla är beredde att kämpa hårt för att behålla och utöka just de handelshinder de har nytta av. Att stå emot dessa lobbyister och utmana väljargrupperna är för en politiker oerhört svårt. Att bemöta oroliga människor med principiella argument om näringsfrihet eller påståenden om generell samhällsekonomisk nytta är närmast omöjligt.

Under de stora frihandelsstriderna på 1800-talet var detta uppenbart och skadligt. Tullarna gällde spannmål och existerade för att hålla priserna uppe. Det var då lätt att identifiera godsägarna som blev rika på tullarna, och den stora massan som drabbades genom höga matpriser med åtföljande svält.

I dag är det förstås svårare eftersom handelshindren är relativt små och man i stora delar av världen lever i relativt välstånd.

Skillnaden mellan koncentrerade eller spridda effekter av samhällsförändringar eller politiska åtgärder kan observeras i många sammanhang. Att företagen på orten anställer ett par personer i veckan under åratal ger inga rubriker. När ett av företagen måste friställa 40 personer blir det löpsedlar, mittuppslag, ministerbesök. Det är förstås helt naturligt och dessutom till viss del motiverat. Att förlora jobbet är hanterbart om man är ganska ensam om det. Man får förmodligen ett nytt. Att vara en av 40 personer med ungefär samma kunskaper som förlorar vid samma tillfälle är värre. Å andra sidan skakar staten kanske fram pengar för utbildning och omställning som annars inte hade anslagits.

Men det finns alltså en förklaring till att handelshinder uppstår eller är svåra att ta bort trots att de är skadliga. Det är en fundamental ekonomisk och psykologisk mekanism som orsakar det. Och det är en av ett par bra fråga för alla med samhällsintresse att ställa sig. Vilka tjänar på en politiska ordning, vilka förlorar och hur ser relationerna ut mellan grupperna.

Sen får man förstås också ta med i beräkningen att särintressen är experter på att formulera sig i termer av allmänintresse — ofta ganska fantasifullt. Men det är en annan historia.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 10

2019-03-07 Karin Pihl, skriver på ledarplats i  Norran (Norra Västerbotten) om Emanuel Macrons ambitioner att bli Europas ledare. Ett av hans förslag har att göra med handel och Kina: "I sin debattartikel målar han upp ett splittrat Europa. Missnöjet med EU,...

Frihandel i media vecka 10

2019-03-07

Karin Pihl, skriver på ledarplats i  Norran (Norra Västerbotten) om Emanuel Macrons ambitioner att bli Europas ledare. Ett av hans förslag har att göra med handel och Kina:

”I sin debattartikel målar han upp ett splittrat Europa. Missnöjet med EU, tydligast manifesterat genom britternas utträde, har två orsaker: politikernas tondövhet inför folket, och de nationalistiska missnöjespartiernas framväxt. För att öka sammanhållningen inom unionen lägger Macron fram en rad praktiska förslag under slagorden ”frihet, skydd och framsteg”.

Reformagendan innehåller både bra och dåliga idéer. Till de bra förslagen hör tanken om ett stärkt europeiskt gränsskydd. ”En gräns innebär frihet i säkerhet”, skriver presidenten, och menar att EU behöver omstrukturera Schengenområdet, stärka gränsbevakningen och införa en europeisk asylbyrå. Likaså ska försvarssamarbetet stärkas.

Klimathotet ska möta fler konkreta åtgärder, som en europeisk klimatbank för ekologisk omställning. Macron vill också se en ökad medvetenhet om att frihandel kräver tydliga spelregler. Utländska företag – läs Kina – ska inte få tillträde till den europeiska marknaden om det finns säkerhetsmässiga hinder för detta.”

2019-03-06

Simon Lester från den marknadsliberala think-tanken CATO Institute i Wahsnhington DC skriver i The Hill om att USA:s underskott i handelsbalansen har ökat både 2017 och 2018:

”The Commerce Department reported Wednesday that 2018’s trade deficit was higher than 2017’s, which was higher than the trade deficit in 2016. In fact, the 2018 trade deficit set a record of $891.2 billion for merchandise trade, with a $621 billion deficit for goods and services overall.

President Trump has spent his first two years in office complaining about the trade deficit, imposing higher tariffs and haranguing countries into opening their markets. And yet the trade deficit keeps rising. What gives?

In simplest terms, the answer is that the trade balance is tied to broader macroeconomic factors, and trade policy and tariffs have only a limited impact.

For example, at the core of Trump’s economic policy was a badly timed Keynesian stimulus: The administration cut taxes and increased spending. This can boost the economy in the short-term, and a booming economy means Americans buy more goods, including imported goods.

Combined with slowing growth in the economies of big trading partners, such as the EU and China, it is easy to see how the U.S. trade deficit is rising during a time of increased U.S. protectionism.

President Trump has:

  • imposed tariffs under traditional mechanisms such as anti-dumping, countervailing duties and safeguards;
  • used national security as an excuse for tariffs on steel and aluminum;
  • imposed tariffs on about half of Chinese imports; and
  • announced that he will raise tariffs on certain Indian and Turkish products by kicking them out of a program that lowers tariffs on imports from developing countries.
  • Yet the trade deficit keeps rising.

The lessons the Trump administration should draw from all of this are that it is not worth worrying about the trade deficit and that protectionism does not help. Bilateral trade deficits are particularly irrelevant, but even the overall trade deficit is not very important.”

 

2019-03-05

Efter nio år av förhandlingar har Indonesien och Australien ingått ett frihandelsavtal enligt The Diplomat:

”Annual trade between Australia and Indonesia in goods and services is valued at $11.6 billion. Though neighbors, their trade is relatively small, with Indonesia’s exports to Australia just 1.5 percent of its total exports. Indonesia, with 260 million people, is forecast to be one of the world’s biggest economies by 2030.

Australian Minister of Trade Simon Birmingham said the agreement “will take Australian and Indonesian relations to a new plane, one in which our economic and trade relations will be much deeper, stronger and richer for both our nations.”

Major details of the agreement were announced by Australia in September after leaders of the two countries said negotiations had been completed. The text of the agreement is expected to be released after the signing.

Australia says 99 percent of its exports to Indonesia by value will be tariff-free or have improved preferential access by 2020, up from 85 percent under an existing trade agreement between Australia, New Zealand and 10 Southeast Asian countries. Indonesian exports to Australia will face no tariffs, but it already enjoys substantially tariff-free access to the Australian market under the Southeast Asia agreement.

The Australia-Indonesia agreement will allow Australian companies to have majority ownership of investments in various industries in Indonesia, including health care, telecommunications, energy, mining, and aged care.

Separately, Indonesia is considering allowing foreign companies to invest in higher education, which along with hospitals is an area where the country is lagging far behind international standards.

Australia’s live cattle exports are set to increase under the agreement, with tariffs to be eliminated and the number of animals exported to Indonesia allowed to increase 4 percent a year until reaching 700,000.

Australian working holiday visas for young Indonesians will be increased to 6,000 a year from the current 1,000 over six years.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna -- men i dag den mest angelägna att kämpa för. Men ursprungligen var det int...

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna — men i dag den mest angelägna att kämpa för.

Men ursprungligen var det inte nationsgränser som var det stora hindret för handel. I stället hade man tullar mellan städer eller landskap, och olika regleringar av vem som driva näringar och handel. Staten (kungen) gav enskilda människor rätten att driva gruvor eller industrier och skråväsendet hindrade att vem som helst kunde börja med ett hantverk. Att vara bönhas — utöva ett hantverk utan att vara medlem i skrået — straffades hårt.

Näringsfriheten vanns steg för steg och efterhand var det uppenbart att näringsfrihet gav ökat välstånd. Skråväsendet togs i Sverige bort 1846.

De interna tullarna togs bort i allt flera länder och därefter började processen att ta bort dessa mellan länder — ett arbete som är långt ifrån slutfört och ibland tar flera steg tillbaka.

Under 17- och 1800-talet utvecklades teknik och ideologiska föreställningar parallellt. Järnväg och skepp med ångmaskin och stålskrov drev ner transportkostnaderna med tusentals procent och tiden från månader till veckor eller dagar. När vinden inte var en avgörande faktor gick skepp enligt tidtabell. Plötsligt kunde man på allvar handla mellan länder och kontinenter.  Med telegrafens tillkomst blev det möjligt att göra upp affärer över långa avstånd inom loppet av några timmar eller dagar.

Marknaderna blev allt större och genom detta ökade välståndet. De som såg detta drog slutsatsen att statliga regleringar som minskade möjligheten att agera på stora marknader minskade välståndet och därför borde avskaffas.

Att större marknader ger mer välstånd beror inte på att det finns fler kunder som köper varor. Det är ett vanligt missförstånd hos kritiker av frihandeln, att den bara gynnar företag genom att dessa får allt större marknader att sälja till.

Men större marknader ger effektivitetsvinster genom ökade volymer (skalfördelar), specialisering och arbetsdelning samt bättre konkurrens. En biltillverkare har förstås nytta av att sälja många bilar och kunna sprida sina utvecklingskostnader och fasta kostnader på fler kunder. Men biltillverkaren har också nytta av att ha många underleverantörer att välja mellan och att dessa har andra bilfabriker som kunder. Utvecklingskostnader kan delas av många biltillverkare. En gång i tiden tillverkade en bilfabrik nästan alla komponenter som ingick i den färdiga bilen. Tändsystem och bromsar skulle utvecklas parallellt med med säten, navkapslar, inredning, rattar och mycket annat i samma organisation. Det säger sig självt att ingen av dessa komponenter kunde få 100 procents uppmärksamhet av konstruktörerna. Dessutom var dessa inte konkurrensutsatta. Så länge de gjort tillräckligt bra komponenter och inte fick sparken var det ok. Och gjorde de världens bästa broms- eller tändsystem blev de inte rika för det. Det gick inte åt fler komponenter än det totala antalet bilar som tillverkaren sålde.

I dag tillverkas komponenterna i huvudsak av specialiserade underleverantörer. Var och en av dem kan fokusera på just sin produkt. Eftersom de säljer till många olika bilfabrikanter får de stora volymer och har därmed ordentliga resurser för produktutveckling. Varje underleverantör har i sin tur specialiserade underleverantörer i ett allt mer finmaskigt globalt nätverk av hundratusentals företag som vart och ett är specialiserade och hårt konkurrensutsatta. En dålig underleverantör går i putten, en bra gör succé  och säljer allt mer — medarbetare och ägare belönas.

Ju större marknader desto effektivare produktion.

USA är ett bra exempel. Landet har varit världens största marknad vilket är ett viktigt skäl till att USA är ekonomiskt framgångsrikt. Men marknader är inte bara lagstiftning. Helst skall de också vara språkligt och kulturellt enhetliga. Det är därför EU är mindre ekonomiskt framgångsrikt än USA. I USA kan man rulla ut samma affärsmodell och marknadsföring över hela landet. Det går inte att göra i EU. Att köra italiensk eller grekisk TV-reklam i Sverige eller Finland går inte — både av språkliga och kulturella skäl.

Det är skälet till att amerikanska företag är så dominerande globalt. Även om det finns språkliga och kulturella barriärer har jänkarna ett århundrade av erfarenhet av snabb expansion. Det är därför en amerikansk kedja (och dess kopior) dominerar kafémarknaden i EU. Inte företag från stora kaffedrickarländer som Sverige eller Italien — ett land som symboliserar kvalitet, elegans och attraktiv livsstil på området.

Men självklart är frihandel i form av öppna gränser mellan länder en viktig faktor. Inte minst eftersom många produkter inte säljs till konsumenter utan mellan företag i form av insatsvaror eller komponenter. Då spelar språk och skillnader mellan kulturer mindre roll.

Men slås inte outvecklade länder ut av att tvingas konkurrera med mer utvecklade länder? Måste de inte skydda sin industri bakom tullmurar?

Svaret är nej.

Arbetsdelning, lagen om komparativa fördelar, gör att länder eller företag inte måste vara bäst på något eller ens särskilt bra för att ha glädje av handel och samarbete. Man kan vara sämst på allt och ändå tjäna på handel. Hemligheten är att göra det man relativt sett är minst dålig på.

För de flesta ekonomer och regeringar är värdet av handel uppenbart.

Men även om frihandeln har gjort framsteg återstår mycket att göra. Ingenting har så stort betydelse för att fattiga människor skall få det bättre som frihandel.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Visa flera posten