Adam Smith

Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna -- men i dag den mest angelägna att kämpa för. Men ursprungligen var det int...

Frihandel är en del av näringsfriheten

Frihandel kan ibland missförstås. Det uppfattas som att vitsen med frihandel är att få handla över nationsgränser. Men det viktiga är näringsfriheten. Frihandel är bara en del av denna — men i dag den mest angelägna att kämpa för.

Men ursprungligen var det inte nationsgränser som var det stora hindret för handel. I stället hade man tullar mellan städer eller landskap, och olika regleringar av vem som driva näringar och handel. Staten (kungen) gav enskilda människor rätten att driva gruvor eller industrier och skråväsendet hindrade att vem som helst kunde börja med ett hantverk. Att vara bönhas — utöva ett hantverk utan att vara medlem i skrået — straffades hårt.

Näringsfriheten vanns steg för steg och efterhand var det uppenbart att näringsfrihet gav ökat välstånd. Skråväsendet togs i Sverige bort 1846.

De interna tullarna togs bort i allt flera länder och därefter började processen att ta bort dessa mellan länder — ett arbete som är långt ifrån slutfört och ibland tar flera steg tillbaka.

Under 17- och 1800-talet utvecklades teknik och ideologiska föreställningar parallellt. Järnväg och skepp med ångmaskin och stålskrov drev ner transportkostnaderna med tusentals procent och tiden från månader till veckor eller dagar. När vinden inte var en avgörande faktor gick skepp enligt tidtabell. Plötsligt kunde man på allvar handla mellan länder och kontinenter.  Med telegrafens tillkomst blev det möjligt att göra upp affärer över långa avstånd inom loppet av några timmar eller dagar.

Marknaderna blev allt större och genom detta ökade välståndet. De som såg detta drog slutsatsen att statliga regleringar som minskade möjligheten att agera på stora marknader minskade välståndet och därför borde avskaffas.

Att större marknader ger mer välstånd beror inte på att det finns fler kunder som köper varor. Det är ett vanligt missförstånd hos kritiker av frihandeln, att den bara gynnar företag genom att dessa får allt större marknader att sälja till.

Men större marknader ger effektivitetsvinster genom ökade volymer (skalfördelar), specialisering och arbetsdelning samt bättre konkurrens. En biltillverkare har förstås nytta av att sälja många bilar och kunna sprida sina utvecklingskostnader och fasta kostnader på fler kunder. Men biltillverkaren har också nytta av att ha många underleverantörer att välja mellan och att dessa har andra bilfabriker som kunder. Utvecklingskostnader kan delas av många biltillverkare. En gång i tiden tillverkade en bilfabrik nästan alla komponenter som ingick i den färdiga bilen. Tändsystem och bromsar skulle utvecklas parallellt med med säten, navkapslar, inredning, rattar och mycket annat i samma organisation. Det säger sig självt att ingen av dessa komponenter kunde få 100 procents uppmärksamhet av konstruktörerna. Dessutom var dessa inte konkurrensutsatta. Så länge de gjort tillräckligt bra komponenter och inte fick sparken var det ok. Och gjorde de världens bästa broms- eller tändsystem blev de inte rika för det. Det gick inte åt fler komponenter än det totala antalet bilar som tillverkaren sålde.

I dag tillverkas komponenterna i huvudsak av specialiserade underleverantörer. Var och en av dem kan fokusera på just sin produkt. Eftersom de säljer till många olika bilfabrikanter får de stora volymer och har därmed ordentliga resurser för produktutveckling. Varje underleverantör har i sin tur specialiserade underleverantörer i ett allt mer finmaskigt globalt nätverk av hundratusentals företag som vart och ett är specialiserade och hårt konkurrensutsatta. En dålig underleverantör går i putten, en bra gör succé  och säljer allt mer — medarbetare och ägare belönas.

Ju större marknader desto effektivare produktion.

USA är ett bra exempel. Landet har varit världens största marknad vilket är ett viktigt skäl till att USA är ekonomiskt framgångsrikt. Men marknader är inte bara lagstiftning. Helst skall de också vara språkligt och kulturellt enhetliga. Det är därför EU är mindre ekonomiskt framgångsrikt än USA. I USA kan man rulla ut samma affärsmodell och marknadsföring över hela landet. Det går inte att göra i EU. Att köra italiensk eller grekisk TV-reklam i Sverige eller Finland går inte — både av språkliga och kulturella skäl.

Det är skälet till att amerikanska företag är så dominerande globalt. Även om det finns språkliga och kulturella barriärer har jänkarna ett århundrade av erfarenhet av snabb expansion. Det är därför en amerikansk kedja (och dess kopior) dominerar kafémarknaden i EU. Inte företag från stora kaffedrickarländer som Sverige eller Italien — ett land som symboliserar kvalitet, elegans och attraktiv livsstil på området.

Men självklart är frihandel i form av öppna gränser mellan länder en viktig faktor. Inte minst eftersom många produkter inte säljs till konsumenter utan mellan företag i form av insatsvaror eller komponenter. Då spelar språk och skillnader mellan kulturer mindre roll.

Men slås inte outvecklade länder ut av att tvingas konkurrera med mer utvecklade länder? Måste de inte skydda sin industri bakom tullmurar?

Svaret är nej.

Arbetsdelning, lagen om komparativa fördelar, gör att länder eller företag inte måste vara bäst på något eller ens särskilt bra för att ha glädje av handel och samarbete. Man kan vara sämst på allt och ändå tjäna på handel. Hemligheten är att göra det man relativt sett är minst dålig på.

För de flesta ekonomer och regeringar är värdet av handel uppenbart.

Men även om frihandeln har gjort framsteg återstår mycket att göra. Ingenting har så stort betydelse för att fattiga människor skall få det bättre som frihandel.

Stäng posten Läs nästa post
Richard Cobden: "...splendidly single-minded free-trader..."

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha ...

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha tullar. Men det fick de inte. Frihandelsvännerna hade fört en hård kamp som de i huvudsak vunnit. Inte för alltid och inte helt och hållet, men sedan den framgångrika kampen mot The Corn Law  i mitten av 1800-talet har de moraliska och principiella argumenten för frihandel varit starka i Storbritannien.

Man kan tro att brittiska regeringsföreträdares (i ett svenskt perspektiv) högstämda och principfasta hänvisningar till frihandel som en viktig del av framtiden utanför EU är närmast rituell retorik för att ta bort uppmärksamheten från att Brexitförhandlingarna inte går så bra. Men det är i huvudsak en felsyn. Frihandeln, principiellt grundad och ofta ensidig, har tjänat britterna väl sedan 1800-talet. Retoriken om frihandel har en lika stark förankring bland medborgarna som folkhemmet har för oss svenskar.

I en intressant genomgång i världens förmodligen viktigaste konservativa tidskrift The Spectator beskrivs den hårda kampen under 1800-talet. Artikelns poäng är att tidskriften varit för frihandel ända sedan 1830-talet. Det säger förmodligen något om det brittiska samhället att en tidskrift funnits så länge, haft samma åsikt och dessutom kan skryta om det.

Historieskrivningen är inte ny eller unik, men den säger en del om vilken roll frihandel och generellt sett ekonomisk frihet har i den brittiska politiska kulturen. Britterna var handelsmän och stora delar av eliten förstod i vilket fall intuitivt att handel gav välstånd. De hade också sett alla försök att skapa mer välstånd eller ”rättvisa” genom handelshinder misslyckades och inte sällan gynnade en eller annan redan stark intressegrupp.

Här spelade kampen om The Corn Law en viktig roll. Lagen gjorde det helt enkelt extremt dyrt att importera spannmål och existerade för att gynna de brittiska jordägarna. Konsekvensen blev förstås att den övriga befolkningen fick betala höga priser för brödet och orsakade även svält.

Att lagen avskaffades var en del en allmän reformrörelse som innefattade avskaffandet av slaveriet (som förekom i kolonierna, inte i hemlandet) och reformer för näringsfrihet, fattigvård och folkhälsa:

”Enthused by this period of progressive governance, mass popular movements started to emerge, most notably the Chartists – seeking a bill of rights for the working man – and the strident Anti-Corn Law League, whose cause was driven forward by the Liberal politicians John Bright and Charles Villiers, and championed by that splendidly single-minded free-trader, Richard Cobden, who bitterly attacked ‘the unprincipled, unfeeling, rapacious and plundering bread-taxing oligarchy’.”

Den som klagar över att dagens tonfall i debatten är hårt kan som synes med fördel ta en titt på historien.

1840 samlade den radikale politikern och en av The Spectators finansiärer Joseph Hume en kommitté som producerade en 300-sidig rapport som angrep handelshindren (man imponeras över hur folk på den tiden kunde få ihop stora mängder välformulerad och genomtänkt text för hand, utan skrivmaskiner, datorer, internet eller kopiatorer). Eftersom få skulle läsa rapporten producerades även ett trettiotvåsidigt sammandrag som blev bilaga till The Spectator. Sammandraget sålde bra. 10 000 ex, betydligt mer än tidskriftens 3500 kopior. Det säger en del om debatten och intresset för frågan.

Till sist svängde Torys och kring 1850 var de sista protektionistiska åtgärderna borttagna. En viktig faktor var svälten på Irland som förvärrades av att importerat spannmål var orimligt dyrt.

Resultatet var tydligt. 1840 var två procent av spannmålet importerat, 1880 45 procent.

Tidskriften bekämpade med varierande framgång alla försök att återinföra protektionistiska åtgärder, exempelvis olika idéer om att ha frihandel inom imperiet men vara protektionister mot den övriga världen.

När diskussionerna började om brittiskt medlemskap i EEC var The Spectator emot av exakt samma skäl; att Storbritannien inte skall låsas in i ett handelssamarbete som tidskriften uppfattar står i strid med global frihandel. Och av samma anledning var man för Brexit.

Frihandelsbloggen anser som bekant att Brexit var en mycket dålig idé. The Spectators syn på EU som gravt protektionistiskt är till att börja med fel. Visst finns det mycket att förbättra, men avtalen kommer på plats ett efter ett och det finns ingen anledning att tvivla på att frihandelsvännerna i EU generellt sett brukar ta hem spelet.

Dessutom är det tvivelaktigt om britterna själva kommer att kunna ro några riktigt principfasta frihandelsavtal i hamn. Redan finns det starka opinionsbildare som halat fram den klorsköljda kycklingen och GMO-hotet.

Men visst, det säger något om hur stark frihandeln är i Storbritannien att en minister kan lova att skriva på 40 frihandelsavtal dagen efter att Brexit blivit verklighet.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Adam Smith

Ingen vinner på protektionism

"In every country it always is and must be the interest of the great body of the people to buy whatever they want of those who sell it cheapest. The proposition is so very manifest that it seems ridiculous to take any pains to prove it; nor could it ever...

Ingen vinner på protektionism

”In every country it always is and must be the interest of the great body of the people to buy whatever they want of those who sell it cheapest. The proposition is so very manifest that it seems ridiculous to take any pains to prove it; nor could it ever have been called in question had not the interested sophistry of merchants and manufacturers confounded the common sense of mankind. Their interest is, in this respect, directly opposite to that of the great body of the people. As it is the interest of the freemen of a corporation to hinder the rest of the inhabitants from employing any workmen but themselves, so it is the interest of the merchants and manufacturers of every country to secure to themselves the monopoly of the home market.”

Citatet kommer från tredje kapitlet i  ”An Inquiry in the Nature and Causes of the Wealth of Nations” av Adam Smith.

Det kan aldrig sägas för ofta att det är majoriteten av befolkningen som vinner på frihandel. Även den som är anställd i ett företag som skulle kunna få lite högre vinster och betala ut en aning högre löner genom att skyddas från utländsk konkurrens, vinner på att att de produkter kan köper och använder i sin vardag blir billigare genom att importeras. Många skulle inte ens vara tillgängliga utan import eftersom de inte kan tillverkas i det egna landet.

De enda som eventuellt vinner på protektionism är de som äger eller har mycket höga positioner i de företag som skyddas. De kan ta ut högre vinster och kanske därigenom vinna lite trots att det mesta de köper är dyrare än det skulle vara med frihandel.

I dagens Sverige är det tveksamhet om det finns ens ett enda företag som gynnas av protektionism. Till och med lantbruk är beroende av datorer, bränsle och insatsvaror som importeras och om inte annat är lever de på att det finns konsumenter med hyggligt välstånd som köper deras produkter. Men man skall inte vara alldeles säker. En eller annan köttbonde som har svårt att klara konkurrensen från brasilianskt kött finns det säkert. Men totalt sett handlar om det förmodligen om en handfull företag som skulle ha verklig glädje av protektionism. Bråkdelar av promille av befolkningen totalt sett.

Debatten för eller emot protektionism präglas av att det är svårt för den som inte är aktivt intresserad av debatten att se helheten.

Inte minst för att företag som får lägga ner eller friställa orsakar tidningsartiklar. Tusen man som förlorar jobbet i ett företag på en gång är en nyhet. Att tusentals personer över hela landet får jobb på grund av frihandeln blir inte en nyhet. Förmodligen tänker vare sig de som anställer eller de som blir anställda på att de nya jobben som har uppstått beror på att frihandeln har gjort det möjligt att exportera.

Inte heller är det lätt att se hur beroende den inhemska produktion är av importerade produkter eller av att kunna sälja på exportmarknaden för att uppnå lönsamhet. Som alltid handlar bra samhällsanalys om att se både det som syns och det som inte syns.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Vem kan man lita på? Adam Smith eller Donald Trump?

I boken The Wealth of Nations skriver Adam Smith “Nothing, however, can be more absurd than this whole doctrine of the balance of trade, upon which, not only these restraints, but almost all the other regulations of commerce are founded.” Frågan är o...

Vem kan man lita på? Adam Smith eller Donald Trump?

I boken The Wealth of Nations skriver Adam Smith “Nothing, however, can be more absurd than this whole doctrine of the balance of trade, upon which, not only these restraints, but almost all the other regulations of commerce are founded.”

Frågan är om Adam Smith eller Donald Trump är mest pålitlig i ekonomiska frågor?

De flesta av oss skulle sätta en dollar eller så på Adam Smith.

USA och president Trump förefaller på väg att kasta in världen i ett handelskrig. Det är tragiskt, och blir inte mindre illa av att det beror på att Trump och personerna i hans omgivning inte förstår sig på grundläggande ekonomi.

Det centrala i Trumps protektionism är tanken på att USA:s handelsunderskott med omvärlden, framför allt Kina, men även EU, är ett allvarligt problem.

Handelsunderskottet beror på att landet ”USA” köper produkter av ”utlandet” till ett högre värde än det säljer. ”Pengar strömmar ut ur USA”. Förmodligen handlar det om Trumps besatthet av att vinna. Handelsunderskottet antyder, menar Trump, att USA är ”sämre” på att exportera än andra länder. Egentligen är det ett tecken på att USA:s ekonomi går bättre än andra länder.

Handel sker inte mellan länder utan mellan individer eller företag. De transaktioner som sker beror definitionsmässigt på att båda parter vinner på dem.

Om Mr Smith i USA vill köpa en bil från Tyskland beror det på att att han upplever sig få en bättre bil för pengarna än om han köper en amerikansk bil. Om USA inför högre tullar på tyska bilar tvingas kanske Smith köpa en amerikansk bil för sina pengar, en som han tycker är sämre än den tyska han inte längre har råd med.

Exakt vem vinner på det? Amerikanska arbetare och aktieägare i bilindustrin? Ja, på kort sikt. Men om protektionismen handlar om handelsbalansen, och inte direkt syftar till att stödja bilindustrin, kommer alla andra importerade produkter också att bli dyrare. De amerikanska bilarbetarna tvingas betala mer för de importerade produkterna, alternativt köpa inhemska produkter till samma pris, men sämre. De får helt enkelt sämre och/eller färre saker för sina pengar. Och/eller sparar och investerar mindre, vilket på sikt ytterligare försämrar deras levnadsstandard.

Och då har vi ändå inte räknat med att exempelvis Kina slår tillbaka med egna tullar som slår ut amerikansk export till Kina. Kineserna kanske talar renlärigt om frihandel men de tar, som man säger, ingen skit. De är fullt beredda att att föra handelskrig. Att ett handelskrig i princip innebär att ”om du skjuter dig i foten så kommer jag att hämnas genom att skjuta mig i foten” har tyvärr sällan eller aldrig hindrat någon.

Att USA uthålligt importerar mer från omvärlden än de exporterar beror på att de är en så framgångsrik ekonomi. Amerikaner har råd att köpa mycket. Pengarna som strömmar ut ur USA kommer tillbaka i form av investeringar eftersom medborgare och företag i andra länder litar på att investeringar i USA är lönsamma. Man kan förstås invända att USA, inte minst amerikanska staten, har hög skuldsättning. Men så länge alla tror att de långsiktigt kommer att kunna betala sina räntor och amorteringar är inte heller det ett problem.

Det är dock en faktor som kan förändras, vilket skulle kunna få dramatiska effekter. Om amerikanerna inte längre kan betala sin räntor och amorteringar och låna pengar till konsumtion och investeringar kan det uppstå enorma problem. Det har vi sett för bara ett decennium sedan.

Men det är inte ett problem som har med handelsbalansen att göra.

Ett argument för att skydda en viss industri genom tullar är att man gör antagandet att det handlar om nationell säkerhet att behålla en viss sorts produktionskapacitet inom landet. Givet att det antagandet är riktigt är argumentet giltigt. Men då påstår man alltså inte att det är bra för ekonomin att skydda den speciella industrin, utan accepterar tvärt om att det kostar pengar, men är så viktigt att det får kosta. Det kan snarast jämföras med en försäkring eller utgifterna för ett nationellt försvar. Men det är en helt annan sak.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Tina Acketoft. Fotograf: Peter Knutson.

Gästbloggare Tina Acketoft: Socialdemokraterna måste hålla sin handelspositiva linje

För ett par veckor sedan presenterade EU-kommissionen, med Folkpartiets Cecilia Malmström i spetsen, nya förslag till förhandlingarna om TTIP. Kommissionen tar fasta på hur avtalet på bästa sätt ska främja en hållbar utveckling, bevarandet av ekologisk...

Gästbloggare Tina Acketoft: Socialdemokraterna måste hålla sin handelspositiva linje

För ett par veckor sedan presenterade EU-kommissionen, med Folkpartiets Cecilia Malmström i spetsen, nya förslag till förhandlingarna om TTIP. Kommissionen tar fasta på hur avtalet på bästa sätt ska främja en hållbar utveckling, bevarandet av ekologisk mångfald och goda arbetsvillkor – tre mycket viktiga utmaningar som EU och USA gemensamt ska ta sig an.

Världen och inte minst Sverige behöver frihandel. En fri och öppen marknad med konkurrens bidrar till en mängd positiva effekter. Den liberale tänkaren och nationalekonomen Adam Smith uttryckte redan 1776 i sin bok Nationernas välstånd att politikens mål bör vara att skapa välstånd för medborgarna. Drygt 200 år senare vet vi liberaler att välstånd bäst skapas genom näringsfrihet och frihandel mellan människor och nationer och att frihandel lyfter fattiga länder ur fattigdomen.

Utöver jobb och välstånd bidrar handel och samarbete mellan länder också till att relationer och gemensamma värderingar stärks mellan människor. Det gäller i allra högsta grad demokrati och mänskliga rättigheter vilket EU är ett utmärkt exempel på – länder som i alla tider krigat med varandra är numera viktiga och nära handelspartner.

Sedan 2013 förhandlar EU med USA om ett omfattande handelsavtal, det så kallade TTIP. Parterna är världens två största ekonomiska och demokratiska områden som tillsammans skulle kunna sätta agendan för mer hållbara och rättvisa handelsavtal.

TTIP skulle dessutom ge både den europeiska och amerikanska ekonomin en knuff i rätt riktning och också betyda mycket för Sverige som redan idag har Förenta staterna som en av de största handelspartnerna – över 120 000 svenska jobb är idag direkt kopplade till vår export till USA. Förutom den förenkling för företag och kunder som skulle följa av gemensamma regler och standarder skulle TTIP också innebära en ökad konkurrens mellan företagen, vilket i sin tur leder till sänkta priser och en större valfrihet för konsumenten i takt med att utbudet ökar.

För en liberal är det uppenbart att TTIP kan bli ett modernt handelsavtal som tar ansvar för demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling – och som skapar ökad tillväxt på båda kontinenterna. Att då i dessa tider tacka nej till ytterligare samarbete och frihandel med skräckpropaganda om klordoppade kycklingar och hotad arbetsrättslagstiftning som konsekvent och tydligt har motbevisats av kommissionär Malmström med flera, ter sig minst sagt oupplyst och på gränsen konspiratoriskt och det är min förhoppning att socialdemokraterna orkar hålla sin positiva linje till handelsavtalet och sina partners handelsskeptikerna miljöpartiet och vänsterpartiet stången.

Tina Acketoft
Riksdagsledamot, Skåne län västra
Vice gruppledare, EU-politisk talesperson (L)
Member of Parliament, Spokesperson on European Affairs

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag...

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag snarare än regel under de senaste 15 åren, men en av dem är att alla tycks ta det för givet att den globala handeln kommer att fortsatt växa snabbt utan några större ansträngningar att förbättra villkoren för den.

Och varför skulle handeln inte fortsätta att växa? Under de senaste tre decennierna har världshandeln vuxit klart över sin historiska trend. Handelstillväxten under 2000-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1990-talet. Och handelstillväxten under 1990-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1980-talet. Med denna exponentiella trend bord vi alltså stå inför en kolossal ökning av handel under detta decennium.

Globaliseringen har invaggat många i föreställning om ”effortless growth” – att handeln kan fortsätta växa utan nya ansträngningar att reducera barriärer. Men det är en föreställning som kommer att krascha under de närmaste åren. Det finns redan nu tydliga tecken på hur världen håller på att röra sig bort från den modell för handel och ekonomisk tillväxt som varit så framträdande sedan 1980.

Handelstillväxten under 2013 skrevs ner av Världshandelsorganisation (WTO) till strax över två procent. Den spår att tillväxten under 2014 kommer att vara större, men långt ifrån de nivåer som registrerades under 2000-talet – och med uppenbar risk att handelstillväxten återigen kommer att överraska negativt. Den handelsrelation i välden som expanderat kraftigast under det senaste decenniet – den mellan EU och Kina – har mattats av betydligt. Kinas export till EU har under tidigare år vuxit med tvåsiffriga tal men 2012 stod den helt still och ifjol steg den med ungefär två procent.

Det finns två större berättelser om framtiden som gömmer sig bakom dessa siffror.

Den första är att en trettioårig epok av handelsledd globalisering håller på att nå sitt slut. Det innebär inte att globaliseringen retirerar – eller att världsekonomin kommer att bli mindre global. Men de senaste trettio åren har bjudit på väldigt gynnsamma villkor för att handeln i världen skulle expandera. En del av detta har varit resultat av handelsliberaliseringar. Trenden av generell ekonomisk liberalisering under sent 1980-tal och 1990-tal var utan tvekan den viktigaste faktorn. Få faktorer förklarar handelstillväxten så mycket som breda ekonomiska reformer i Asien tillsammans med Kinas intåg i världsekonomin. En del handelsliberaliseringar åstadkoms också, inte minst Nafta i Nordamerika och den inre marknaden i Europa. En del internationella handelsavtal slöts: exempelvis Uruguay-rundan och Informationsteknologiavtalet.

Men många av de faktorer som drev handeln under tidigare decennier har försvagats. Det finns i dag inget nytt Kina som håller på att stiga in världsekonomin och ge den en skjuts på det sätt som Kinas öppnande gjorde. Kina är i dag i en strukturell avmattning i tillväxten som sannolikt kommer att förvärras de närmaste åren. Dess gamla modell för tillväxt – omåttligt hög investeringskvot, snabb kreditexpansion och en monetär politik inriktad på att understödja tillväxt med hjälp av penningmängd och likviditet – är inte långt ifrån att leda Kina in i en större finansiell kris. Dess kapacitet för att skapa tillväxt är mycket låg. Andra makroekonomiska villkor för handel är heller inte gynnsamma. Den globala tillväxten är lägre. Den globala efterfrågan växer ännu långsammare då stora delar av den utvecklade världen är fast i en skuldstruktur som kräver allt större avbetalningar för både hushåll och stater. Banksystemen i många större ekonomier har stympats av nya finansiella regleringar som kraftigt påverkat kreditvolymer, inklusive vilja att finansiera handel. De nya Baselreglerna, till exempel, ser det som mer riskfyllt att låna ut pengar till handelsfinansiering – utlåning med mycket låg misslyckandegrad – än att köpa grekiska statspapper.

De handelspolitiska avtalen från tidigare decennier ger i dag ingen ny verkan på handel. Företag och konsumenter har redan anpassat sig efter de nya möjligheter de skapade. Epoken av breda ekonomiska liberaliseringar tog slut runt Millennieskiftet och den trend av ”new millenium collectivism”, för att låna ett uttryck av OECD:s förre chefekonom David Henderson, som tog vid har kommit att förstärkas efter krisen. Ambitionerna att frigöra mer handel genom reformer har också varit i nedåtgående. Det finns många förklaringar till varför WTO:s Doha-runda aldrig kom att leverera något resultat. En av dem – avgörande enligt mig – var att rundan aldrig utformades för att ge ett kraftigt avtryck på handel och världsekonomi. Därför fanns det inga länder eller nationer som hade starka skäl att kämpa för att Rundan faktiskt skulle nå i mål. De flesta såg snarare på Doha-rundan som något man både kunde ha och mista. Knappt något företag betraktade Doha-rundan som en fråga som påverkades deras ”bottom line”; ingen regering bedömde att dess kapacitet att växa genom handel skulle påverkas avgörande om denna runda levde upp till de utställda målen.

En annan berättelse är att handeln sannolikt kommer att bli mindre global – men mer regional. Ett av de mer intressanta mönstren i handelstillväxten under de senaste 30 åren är att den var global, att den bröt med det mönster av regional handel som annars är påtaglig i historiska handelsmönster (länder handlar oftast med länder de är grannar med). Detta berodde huvudsakligen på att många asiatiska länder expanderade sin handel genom affärer med intermediära produkter inriktade på större och mer utvecklade ekonomier. Fragmenteringen av leveranskedjor skapade bättre möjligheter än tidigare för länder att bli en del av världshandeln, och eftersom slutprodukterna ofta skulle exporteras till de likvida marknaderna – Europa och USA – kom den regionala handeln att falla kraftig i betydelse.

Detta mönster håller nu på att vända. En betydligt större andel av den växande handeln i Asien är nu mellan asiatiska länder. I takt med att handel i leveranskedjor inte längre ger någon större tillväxt i handeln blir övergången till en regionalt orientering också snabbare. Detta är i huvudsak en strukturell anpassning – en justering av handelsmönstret till de normalt sett dominerade. En ökande grad av regional ekonomisk integration har också en mattande effekt på handel – en större del av integrationen sker via investeringar och flödena representeras huvudsakligen av repatrieringar av vinster snarare är av handel.

Slutsatsen av detta resonemang är inte en dystopisk syn på globalisering. Poängen är snarare de stora handelsmönstren håller på att anpassa sig till ett mer naturligt läge. Nya reformer och handelsliberaliseringar kommer inte att ge stora förändringar från detta. Det naturliga mönstret för handel är att den växer sakta och orienteras regionalt när handelshinder inte undanröjs. De senaste trettio åren var exceptionella i den meningen att handeln kunde möjliggöra för en global specialisering av den typ som Adam Smith pekade på som den stora ekonomiska vinsten med handel. De stora vinsterna med handel kommer alltid att ske genom att öka den med länder som har annorlunda villkor för produktion – med länder som är olik en själv. Världshandeln kunde under de senaste trettio åren ge ett större avtryck på ekonomisk tillväxt därför den blev mer global och möjliggjorde för en snabbare specialisering.

Globaliseringsepoken kan dock ges nytt liv. Det vore definitivt att föredra. Men det kommer aldrig att hända med det tempo på handelsliberalisering världen haft de senaste 15 åren. För en ny global epok i handeln kommer det att krävas avsevärt större handelsliberaliseringar. Det finns en stor potential för handelsledd tillväxt. Men få politiska ledare är intresserade av att förverkliga den.

Fredrik Erixon, VD för The European Centre for International Political Economy (ECIPE) 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Gästbloggare Per Dahl: Om en Österbottnisk föregångare till Adam Smith

”Waror tilwerkas aldrig, utan at de behöfwas och efterfrågas: behofwen röja sig sjelf: de äro mångfaldiga och bringa således näringar och tilwerkningar i en bane, som sedan komma att försäljas til behöfwande. Hindras dem som tarfwar, at få köpa en Wara...

Gästbloggare Per Dahl: Om en Österbottnisk föregångare till Adam Smith

”Waror tilwerkas aldrig, utan at de behöfwas och efterfrågas: behofwen röja sig sjelf: de äro mångfaldiga och bringa således näringar och tilwerkningar i en bane, som sedan komma att försäljas til behöfwande. Hindras dem som tarfwar, at få köpa en Wara, stannar den i tilwerkarens hand, ligger honom til last och får en swart stämpel på sig, hwaruti läses orden: Försplilda swett och möda.”

Komminister Anders Chydenius ord från 1765 i stridsskriften Den nationnale winsten, visar, säger forskare, det typiska underifrånperspektivet på ett lands ekonomi. I det Österbotten där Chydenius växte upp och verkade fanns ingen adel och få ämbetsmän, och stöderna låg långt från maktens centrum i Stockholm.

Särskilt tydligt visar sig detta i hans senare författare skridsskrift mot lagreglerade löner för tjänstefolk. Dessa var inte alls ett skydd för de svaga, menade han, utan ett sätt för de bemedlade att hålla nere löneläget. Fri konkurrens mellan arbetsgivare skulle inte minst leda till att de som behandlade sina anställda dåligt skulle tvingas erbjuda högre lön, medan goda husbönder skulle kunna attrahera drängar, pigor och hjon till lägre kostnader, eftersom förhållandena i övrigt var goda. Detta skulle på sikt tvinga bort drängplågarna ur arbetsmarknaden.

Men även om få i svensk historia så tydligt, konsekvent och envetet försvarat människors frihet att fritt sluta avtal med varandra som Chydenius. tog det 100 år innan den frihandel han förespråkade faktiskt infördes – 1865. Frestelsen för politiska eliter att rätta samhällsekonomin efter egna idéer var stark och avtog inte.

Den som tar del av debatten finner ofta en säregen variant av ansvarskänsla. Om exempelvis fler skomakare än lämpligt skulle öppna verkstäder i en stad, skulle en del av dessa inte kunna försörja sig, var detta ett politiskt problem. Om någon skomakare frestades att sänka sina priser och därmed standarden på skorna var detta också ett gemensamt politiskt problem – den presumtive kunden skulle ju kunna bli lurad.

Det som ger färg åt sådana inlägg är de ganska vanligt förekommande konkurserna i högreståndskretsar. Till och med ganska höga ämbetsmän var tvungna att fly landet eftersom de jagades av fordringsägare och spelskulder, som de inte längre kunde hålla undan med mer eller mindre tvivelaktiva metoder. Landshövdingen Lars Arnell och lantmarskalken Henning Hamilton är två kända fall.

Man undrar hur den tänkte, som vill skydda svaga mot den fria marknadens faror genom tvingande regleringar samtidigt som han själv har byrån fylld med reverser som inte kan honoreras…

Per Dahl

* Adam Smiths The Wealth of Nations – Nationernas välstånd kommer först 1776 (blogg reds anmärkning).

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export