Afrika

Nairobi. Finansiellt centrum i Afrika.

Afrika: AfCFTA går sakta framåt

Frihandelavtal driver ofta fram institutionella förändringar. För Afrikas del en viktig effekt. Rilwan Akeyewale, CEO of Grandir Inc. har skrivit en bra sammanfattning av tänkta fördelar och nackdelar med African Continental Free Trade Agreement (AfCF...

Afrika: AfCFTA går sakta framåt

Frihandelavtal driver ofta fram institutionella förändringar. För Afrikas del en viktig effekt.

Rilwan Akeyewale, CEO of Grandir Inc. har skrivit en bra sammanfattning av tänkta fördelar och nackdelar med African Continental Free Trade Agreement (AfCFTA) från affärsmagasinet How we made it in Africa.

Målet med AfCFTA är enligt uppgift att skapa ett afrikanskt EU. Dit är nog vägen lång, å andra sidan handlar det just nu enbart om att underlätta handel mellan de afrikanska staterna. 44 länder har skrivit under och fler är på väg att ansluta sig.

Akeywale rekommenderar att problem hanteras genom förbättrad lagstiftning. En effekt av handelsavtal är ofta att lagstiftning moderniseras och blir mer lika mellan länderna som ingår i avtalet.

Ett intressant exempel är Kanada som allt mer lämnar sin interna protektionism som ett resultat av ACTA-avtalet med EU.

Det kan förstås medföra onödig byråkratisering, men för Afrikas del överväger garanterat fördelarna.

”Without comprehensive policy-making and preferential treatment for Africa’s most at-risk economies, the AfCFTA could prove to be a force for economic divergence, rather than a force for good. It is therefore important that participating countries build an efficient and participatory institutional architecture to avoid leaving any economies behind.

To increase the impact of the trade deal, industrial policies must also be put in place, especially those concerning SMEs and manufacturing. These must focus on productivity, competition, diversification and economic complexity.

Furthermore, individual countries under the agreement should introduce policies that address the concerns of labour unions, encourage healthy competition without killing local businesses, ensure strict adherence to waste disposal and protect intellectual property.”

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kon...

Varför har Afrika kommit med i världshandeln så sent?

Att Afrika är världens fattigaste kontinent är välkänt. Mindre välkänt är att Afrika det senaste decenniet har haft höga tillväxttal och stora direktinvesteringar från omvärlden. Om ett eller ett par decennier kommer inte heller Afrika att vara en kontinent som kännetecknas av nöd.

I boken Perspektiv på frihandel (Förlaget Näringslivshistoria 2017, red Per Dahl) har ekonomen Peter Stein skrivit om Afrikas ekonomiska utveckling ur ett historiskt perspektiv.

I en mening är det inte sant att Afrika varit uteslutet från den globala handeln. Exotiska lyxvaror, råvaror och slavar har kommit från Afrika sedan romartiden. Romarna hade gjort Medelhavet till ett innanhav och koloniserat Nordafrika. Karavaner förde produkter från Afrika syd om Sahara till hamnarna i Nordafrika för vidare transport till den romerska städerna.

Redan på 500-talet fanns det stora riken. Islam expanderade söderut och arabiska handelsmän anlade hamnstäder och handelsstationer runt hela den afrikanska kusten.

Afrikas problem har snarast varit att kontinenten är enorm — storleken döljs av kartprojektionen, exempelvis skulle hela USA rymmas i Sahara. Storleken har gjort Afrika glesbefolkat och tagit bort behovet av effektivisering av jordbruket. När befolkningen blev för stor i ett område var det lätt att flytta och bryta ny mark. Historiskt har Afrika varit en kontinent med få krig och konflikter. Tropiska sjukdomar orsakade att de stora tamdjuren som i andra delar av världen varit dragdjur och bidragit till transporter inte kunna överleva. Vi förknippar Afrika med att mänskliga bärare, en konsekvens av bristen på dragdjur. Resultatet blev förstås att transporter blev dyra. Handeln blev begränsad och specialiseringen låg. I förlängningen leder det till småskaliga, lokala ekonomier. Till skillnad från de romantiska föreställningar om lokal småskalighet vi har i vår del av världen är det ett recept för fattigdom och nöd.

Svåra tropiska sjukdomar gjorde det också svårt för européerna att  bosätta sig i Afrika. Man hade handelsstationer och hamnar, men det inre av kontinenten var i huvudsak okänt. Sydafrika är undantaget, men ligger som bekant så långt söderut att klimatet inte längre är tropiskt. Att holländare och britter kunde slå sig ner där och odla jorden är ingen tillfällighet. Något sådant hade knappast kunnat ske närmare ekvatorn.

Koloniseringen av Afrika sker först mot slutet av 1800-talet. Anledningen är ångmaskinen, telegrafen, modern sjukvård och förstås moderna vapen som gjorde det möjligt att hantera de stora avstånden och besegra afrikanerna på deras egen mark. Kolonisationen både bidrog till utvecklingen och utarmade. När de afrikanska länderna befriades efter andra världskriget blev de istället experimentverkstäder för olika socialistiska eller auktoritära regimer — alla med planekonomi och protektionism på programmet. Under 90-talet bröts den trenden. Demokratisering och globalisering förändrade spelplanen och Afrika har både industrialiserats, integrerats i världshandeln och börjat industrialiseras. En problem har varit att få afrikanska länder haft ett fungerande bankväsen och kapitalmarknader. Man har därför varit helt beroende av utländska direktinvesteringar. Sådana har börjat strömma in och har ökat från 13 miljarder US-dollar 2006 till över 40 miljarder i dag. Samtidigt har finansiella tjänster börjat växa fram, i huvudsak skapade av afrikanska entreprenörer och betalningar med mobiltelefon var verklighet långt innan någon hört talas om Swish här i Sverige. Den kenyanska tjänsten M-Pesa för mobila betalningar används av 15 miljoner invånare och har expanderat till bl a Iran och Indien.

Afrikas problem är förstås inte över. Världsmarknadspriserna på olja och en rad andra råvaror har fallit de senaste år. Bristen på utbildad arbetskraft gör att industrialiseringen går trögt. I många fall kan man se en tendens till att utvecklingen går från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiva tjänster.

Men de senaste 20 årens utveckling visar att Afrika inte sitter fast i en fattigdomsfälla. Det finns vägar framåt. Framför allt har afrikanerna börjat inse att den interna handeln är viktigare än de globala. Som skrivits här på Frihandelsbloggen tidigare har de afrikanska ledarna allt mer börjat fokusera på institutionella reformer och frihandelsavtal mellan de afrikanska länderna parallellt med de globala ambitionerna.

Ur ett principiellt perspektiv visar utvecklingen att det är handel och globalisering som ger välstånd. Isolering och försök till självförsörjning leder till motsatsen.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
-- Fint vi har det. Med lite mer frihandel skulle det vara perfekt.

Viktigare än någonsin att fokusera på handelsavtalen mellan EU och Afrika

Handel är en praktisk fråga, men principer, lagar och internationella avtal är avgörande. EU och världens regeringar måste lägga ner mer energi på att få undan handelshinder. Det är viktigt för framför allt de fattigaste länderna i världen. För Afrika är...

Viktigare än någonsin att fokusera på handelsavtalen mellan EU och Afrika

Handel är en praktisk fråga, men principer, lagar och internationella avtal är avgörande. EU och världens regeringar måste lägga ner mer energi på att få undan handelshinder. Det är viktigt för framför allt de fattigaste länderna i världen. För Afrika är det viktigt att få full tillgång till de globala marknaderna. 

Ett drygt år efter det att avtalet mellan EU och sex länder i södra Afrika (SADC-EPA) trätt i kraft har inte exporten kommit igång som man hoppats.

Sydafrikanska media skriver ”… it emerged at an EU-SADC seminar in Johannesburg on Monday that only 44.4% of the increased wine export quota, only 7.8% of the new sugar quota and only 11.4% of the ethanol quota had been used.

None of a 500-ton annual duty-free quota of skimmed milk powder, a 500-ton annual duty-free butter quota or a 385-ton annual duty-free strawberry quota had been used, according to Mlamli Mjambana of South Africa’s Department of Agriculture, Forestry and Fisheries.

None of a 100-ton annual quota of citrus jams or of a 3,020-ton annual quota of canned tropical fruit – both with tariffs of 50% of the so-called MFN (Most Favoured Nation) standard tariff – had been used by South African exporters.

And they had only used about 5% of an apple juice quota at 50% of MFN and some 44% of a non-tropical canned fruit juice quota at 45% of MFN, Mjambana said.

The most successful export under the SADC-EPA has been frozen orange juice where the entire annual, duty-free quota has been used by South African exporters.”

Men som vanligt råder det viss oenighet om vad detta beror på. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström menar att det beror på att informationen varit dålig och de Sydafrikanska exportörerna därför inte kommit igång.

”EU trade commissioner Cecilia Malmström blamed most of the failure of South African exporters to take up the EPA quotes on ignorance about the opportunities and said that together the EU and South Africa should launch a campaign to inform businesses of these opportunities.”

Sydafrikanerna uppfattar istället problem med att det saknas en överenskommelse om SPS (Sanitary and Phyto-sanitary, det vill säga frågor om smitta för djur och växter) mellan EU och  Sydafrika.  Det finns en WTO-överenskommelse, men den förefaller inte räcka i sammanhanget.

Man kommer återigen till frågan om internationella avtal för handel. Den teoretiska debatten är avklarad, men de praktiska frågorna och oklarheten när det gäller avtal består.

När britterna försvinner ur EU-systemet (inflytandemässigt är de redan borta) blir Sverige och de skandinaviska länderna allt mer ensamma när det gäller handelsfrågor och globalisering.

Sverige har en viktig roll att spela när det gäller att få avtal på plats för att öka frihandeln och Malmström gör ett bra jobb. Men det finns alltid mäktiga motståndare — nu senaste Frankrike och president Macron som sprider misstro mot internationell handel och sätter käppar i hjulen.

Just när det gäller det aktuella SPS-avtalen verkar det mest vara ett förbiseende. Men det bör snabbt rättas till. Afrika har en enorm potential. Frihandel inom Afrika är viktigaste, men det är viktigt att kontinenten också får full tillgång till de globala marknaderna.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Afrikanerna handlar för lite internt. Genom samarbeten som EAC, TFTA har de chansen att få allt mer frihandel på kontinenten.

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Länderna i Afrika är väl integrerade i världshandeln. De stora investeringarna ligger också på infrastruktur för detta. I Ghana byggs den största hamnen ut för ungefär en miljard euro. När den är färdigbyggd 2019 kommer den vara Västafrikas största containerhamn. Nigeria planerar en sexfilig motorväg från norra delen av landet till hamnstaden Calabar. Kostnad, fyra miljarder Euro. I Kenya investerar Kina 3,8 miljarder dollar för att renovera järnvägen mellan Nairobi och Mombasa.

Detta är tvivelsutan bra. Problemet för Afrika är — tvärt emot vad många tror — inte att de saknar globalt handelsutbyte. Problemet är i stället att de afrikanska länderna inte handlar mellan sig. Bara 14 procent av Afrikas handel sker mellan de afrikanska länderna, vilket skall jämföras med EU där 60 procent av handeln sker inom unionen. Det är mer än 400 procents skillnad.

Förklaringen är usel infrastruktur och administration. Både vägar och järnvägar är nedgångna. De ovan nämnda infrastruktursatsningarna är helt inriktade på den globala handeln — inte den interna i Afrika.

Tullmyndigheterna är mer intresserade av att få in tullar (och mutor) än av att varor snabbt skall passera gränsen. Det är ofta oklart vilka regler som gäller och hur höga avgifterna skall vara. En genomsnittlig lastbilschaufför kan behöva föra med sig 1600 dokument. Transporterna i Afrika beräknas av Världsbanken vara 50 procent dyrare än i Sydostasien.

Dessutom saknas möjligheter för lagring och omlastning för färskvaror. 40 procent av maten i Afrika förstörs och bara 14 procent av allt spannmål i Afrika köps från ett annat afrikanskt land.

Sammantaget är detta ett gigantiskt problem.

Den välståndsskapande mekanismen med global frihandel är självklart inte att varor transporteras långt. Transporterna är en kostnad, oavsett hur bra frihandelsavtal man har och hur smidigt gränsövergångarna fungerar. Det som skapar värde är stora marknader som ger specialisering, volymer, arbetsdelning. Man måste komma ihåg att ”stora marknader” i princip är synonymt med ”många människor”. Stora geografiska ytor utan invånare är inte särskilt intressant.

Det bästa är förstås att ha många människor nära sig och helst människor som talar samma språk och delar kultur och värderingar. Det är därför ett företag har glädje av en stor hemmamarknad. EU:s styrka ligger i att så långt det är möjligt göra Europa till en hemmamarknad för unionens företag.  Det går bra på vissa områden, mindre bra på andra. Olika språk och kultur gör att EU är en mer svårbearbetad marknad än till exempel USA. Det är därför amerikanska företag så ofta är bra på att expandera. Amerikanska entreprenörer tänker från början på hur en affärsverksamhet snabbt skall kunna rullas ut över en hel kontinent.

Men inom EU handlar alla länder mest med sina grannar. Sveriges största handelspartners är Norge, Danmark, Tyskland, England. Trots vår höga grad av internationalisering handlar vi med våra grannar. Det är i det trygga närområdet företag hittar kunder och underleverantörer och börjar den internationella expansionen. Och den är förstås nödvändig. Moderna produkter kostar enorma summor att utveckla och inget enskild lands kunder kan längre bära utvecklingen av exempelvis mobiltelefonisystem.

Men i Afrika handlar grannländerna inte med varandra. Det begränsar afrikanska entreprenörer till den egna hemmamarknaden (där det ofta finns många som gör samma sak), minskar arbetsdelning och specialisering. Vilket i sin tur minskar lönsamheten och gör det svårare att investerar i moderna produktionsmetoder. På you-tube kan man hitta mängder med klipp med afrikaner som visar otrolig hantverksskicklighet i att typ tillverka saker från gamla oljefat. Problemet är att det tar timmar att göra något som man i en utvecklad industriekonomi gör bättre på några minuter med hjälp av avancerade maskiner. Men det kräver en större marknad. Annars kan man inte räkna hem maskinen. Ett av Afrikas problem är att kontinenten är så glesbefolkad. De få marknader som finns bör även av detta skäl knytas samman.

Så länge Afrika inte har fungerande frihandel kommer det vara mycket svårt för entreprenörer att expandera och investera i bättre produktionsmetoder. Då kommer Afrika vara hänvisat till en lågproduktiv lokal ekonomi i kombination med att sälja råvaror och oförädlade livsmedel på den globala marknaden och låta företag från andra länder göra investeringarna i infrastruktur. Det är ett säkert sätt att bli kvar i fattigdom.

Det positiva är att afrikanska politiker vet om detta och arbetar intensivt med att skapa olika frihandelsområden och andra typer av ekonomiska samarbeten. Resultatet har hittills varit ganska magert men East African Community (EAC) har de senaste 15 åren förbättrat möjligheterna radikalt. År 2000 kunde det ta tre veckor att transportera från Rwandas huvudstad Kigali till hamnstaden Mombasa i Kenya. I dag tar det fyra dagar.

Och för två år sedan ingick 26 afrikanska länder en plan för att binda samman tre existerande handelsblock till ett frihandelsområde från Kairo till Kapstaden; The Tripartite Free Trade Area (TFTA) håller på att ratificeras av de ingående ländernas parlament.

Det är ett stort framsteg men som ännu bara är taget på det politiska planet. Nu gäller det att investera massivt i infrastruktur och — inte det enklaste — få tullmyndigheternas personal att bli hederliga och serviceinriktade.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
-- Fint vi har det. Med lite mer frihandel skulle det vara perfekt.

För Afrika är handelsavtal en fråga om liv eller död

Continental Free Trade Area (CFTA) är namnet på det frihandelsavtal som de afrikanska staterna arbetar på sedan ett knappt år.   Och det är bråttom.  Man kan räkna med att när TTIP, TPP, CETA och att antal avtal mellan enskilda länder och EU blir verk...

För Afrika är handelsavtal en fråga om liv eller död

Continental Free Trade Area (CFTA) är namnet på det frihandelsavtal som de afrikanska staterna arbetar på sedan ett knappt år.  

Och det är bråttom.  Man kan räkna med att när TTIP, TPP, CETA och att antal avtal mellan enskilda länder och EU blir verklighet kommer det påverka Afrikas konkurrenskraft på världsmarknaden. Det måste kompenseras med lägre tullar andra typer av förbättrade villkor för handel inom Afrika.

Carlos Lopes som är generalsekreterare för United Nations Economic Commission for Afrika (UNECA) skriver i AllAfrica att kontinenten knappast har råd att behålla dagens handelshinder mellan de afrikanska länderna.  De afrikanska ländernas handel mellan sig står för bara 16 procent av BNP, vilket kan jämföras med 70 procent för EU och 50 procent för Asien.

Den låga siffran är ett problem eftersom den reflekterar att den internationella handeln för de flesta afrikanska länder är liten. Stora handelsvolymer betyder ökat välstånd och stora handelsvolymer uppnår man genom att handla med sina grannar. I EU är ett lands största handelspartners som regel de närmaste grannarna. Även med globala värdekedjor tenderar länder som ligger nära varandra och har likartade kulturer och näringslivsstruktur att handla med varandra. Afrikanerna talar ofta om att de vill ha tillgång till EU:s marknad. Det är en helt riktig ambition och att EU öppnar upp för handel är viktigt för både oss i EU och länderna i resten av världen.

Den låga handeln inom Afrika är inte förvånande. I många fall har afrikanska länder legat i krig med varandra, men framför allt är tullarna höga. Tullarna ligger på nästan 8 procent i snitt mellan afrikanska länder, jämfört med tullarna mot övriga världen som ligger på 2,5 procent. Skillnaden är alltså kring 200 procent. Och 8 procent i snitt är högt, särskilt med tanke på att en genomsnittlig siffra inte ger hela bilden: många tullsatser ligger betydligt högre. Man kan också jämföra med EU och USA som vill ha bort tullar på 3,5 procent. Också på grund av att vissa tullsatser är betydligt högre än snittet.

Dessutom är själva tullnivåerna bara ett delproblem. Tullprocedurer mellan fullt utvecklade industriländer (t ex EU/USA) kan vara dyr, krånglig och tidsödande. Mellan afrikanska länder motsvarande process ofta rent mardrömslik och göder korruption på alla nivåer.

Och bakom alltsammans ligger förstås det faktum att WTO-processen har stannat upp totalt:

”Let us be realistic: it has become clear that the global trade reforms through the WTO’s Doha Round are not forthcoming. This is why Africa needs to make its own move and it needs to do it now. So the question is: are we moving fast enough?”

En bra fråga; går det fort nog?

Varje månad som frihandeln i Afrika och resten av världen fördröjs betyder att den globala välståndsökningen går långsammare än nödvändigt. I vår del av världen kanske det spelar mindre roll och många koketterar med att ifrågasätta tillväxt. Men för Afrika handlar det bokstavligt talat om liv och död att snabbt öka det ekonomiska välståndet.

Det blir allt mer uppenbart att WTO:s framtida uppgift ligger i ett försöka sammanföra ett antal stora regionala handelsavtal till ett globalt avtal. Det blir en lång och komplicerad process, men på ena eller andra sättet måste man komma vidare med arbetet på ett globalt frihandelsavtal.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
-- Fint vi har det. Med lite mer frihandel skulle det vara perfekt.

Afrikanskt handelsavtal på gång

All Africa rapporterar att förhandlingarna i Sharm El Sheikh, Egypten, kring det stora handelsavtalet Tripartite Free Trade Area går framåt. Det kommer att ha 26 medlemsstater från Egypten till Sydafrika med över 600 miljoner medborgare och motsvara hälf...

Afrikanskt handelsavtal på gång

All Africa rapporterar att förhandlingarna i Sharm El Sheikh, Egypten, kring det stora handelsavtalet Tripartite Free Trade Area går framåt. Det kommer att ha 26 medlemsstater från Egypten till Sydafrika med över 600 miljoner medborgare och motsvara hälften av hela Afrikas BNP.

Mer om avtalet här.

2017 räknar med med att det kommer att vara klart. Ett handelsavtal av den storleksordningen kommer att vara mycket värdefullt. Även om afrikanska ledare alltid talar om möjligheterna att handla med EU och USA är grannländer alltid de viktigaste handelspartnerna. Sverige handlar mest med Norge, Danmark och Tyskland, och det mönstret går igen i hela EU och hela världen. Grannar är de viktigaste handelspartnerna. Afrika har fortfarande betydande protektionism och många länder har tvingats handla med sina gamla kolonialherrar snarare än med andra afrikanska länder. Detta avspeglas ibland även i att man kan vara tvungen att flyga via London för att komma mellan två afrikanska länder.

Men med ett nytt avtal kommer säkert många av de hindren försvinna. Inget är viktigare för välståndet i Afrika än frihandel mellan länderna på kontinenten.

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Nairobi. Finansiellt centrum i Afrika.

Afrika behöver frihandel

VLT, Västmanlands Läns Tidning, skriver i en mycket bra ledare om kopplingen mellan EU:s protektionistiska jordbrukspolitik och flyktingfrågan. EU:s protektionism i kombination med jordbrukssubventioner försvårar matexport från Afrika samtidigt som b...

Afrika behöver frihandel

VLT, Västmanlands Läns Tidning, skriver i en mycket bra ledare om kopplingen mellan EU:s protektionistiska jordbrukspolitik och flyktingfrågan.

EU:s protektionism i kombination med jordbrukssubventioner försvårar matexport från Afrika samtidigt som billiga (subventionerade) livsmedel dumpas på den afrikanska marknaden. Småbönder slås ut vilket förvärrar situationen i länder som Gambia, Senegal, Mali, Nigeria. Detta orsakar en stor del av dagens flyktingström till EU.

Observera att detta är länder som inte i huvudsak är drabbade av krig även om det förekommer olika typer av oroligheter och motsättningar. Anledningen till flyktingströmmen är ekonomisk. Folk flyr för att de inte kan försörja sig.

Att öppna EU:s marknad för dessa länder och samtidigt minska subventionerna skulle alla vinna på (Möjligen med undantag för en liten grupp lantbrukare som lever på skattepengar): både afrikanerna och EU:s medborgare som skattebetalare och konsumenter. Vi skall komma ihåg att de som drar nytta av de enorma subventionerna inte är småjordbruk i glesbygd, utan storskaliga industrijordbruk. Det är i och för sig inget fel på storskaliga industrijordbruk, de är tvärt om nödvändiga. Men de behöver inte subventionerna för att överleva och de representerar inte några kulturhistoriska värden.

Nu skall man ha klart för sig att det sker framsteg på handelsområdet. Men de skulle kunna gå snabbare. Det är också viktig att komma ihåg att Afrika också behöver intern frihandel. Den globala handeln har i definitionsmässigt handelströmmar över hela klotet. Men i praktiken återfinns de största handelsvolymerna mellan grannländer. Sverige handlar mest med de andra nordiska länderna och Tyskland.

Det samma gäller Asien och Sydamerika och kommer att gälla Afrika. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Och till sist, handel ger fred. Ju tätare handelsförbindelserna i Afrika är mellan länderna, desto mindre blir risken för krig och konflikter.

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Gammal skåpmat i kampen mot frihandel

Motståndet mot frihandel är grundmurat. Även en tidskrift som Foreign Policy publicerar artiklar som i grunden är positiva till protektionism. Rick Rowden, doktorand vid centret för ekonomisk planering och utveckling Jawaharlar Nehru universitetet i Ne...

Gammal skåpmat i kampen mot frihandel

Motståndet mot frihandel är grundmurat. Även en tidskrift som Foreign Policy publicerar artiklar som i grunden är positiva till protektionism.

Rick Rowden, doktorand vid centret för ekonomisk planering och utveckling Jawaharlar Nehru universitetet i New Dehli skriver om Africa’s Free Trade Hangover.

Argumentationen är den vanliga.  Det har 1) funnits enighet om frihandel, men nu 2) börjar allt fler se problemen och tänka nytt, vilket innebär 3) att de inser fördelarna med industripolitik, subventioner och manipulerade valutakurser för att skapa utveckling. Så har nämligen de rika länderna gjort. De predikar bara frihandel för att få tillgång till utvecklingsländernas marknader och råvaror.

Felet med resonemanget är förstås att det varit ytterst ovanligt med frihandel mellan olika afrikanska länder eller mellan afrikanska länder och resten av världen. Vidare är idéerna om att skapa eller skydda en inhemsk industri genom subventioner och handelshinder inte nya. I praktiken har den typen av idéer funnits i hundratals år, men aldrig fungerat. Det som stämmer är att västvärlden ofta har tillämpat protektionism. Men man har blivit rik trots, inte tack vare, detta.

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Visa flera poster