Amsterdam

Amsterdam. En gång centrum för världshandeln och världens rikaste stad. Passande plats för Fritt Näringslivs konferens.

Kampen om frihandeln är kanske vunnen i teorin — men i verkligheten pågår den dagligen

Ingen säger emot Adam Smith och Ricardo om värdet av frihandel. Men det är inte på det planet debatten förs. Under stiftelsen Fritt Näringslivs konferens för en vecka sedan diskuterades bland mycket annat frihandel. Svenskt Näringslivs ordförande Carola L...

Kampen om frihandeln är kanske vunnen i teorin — men i verkligheten pågår den dagligen

Ingen säger emot Adam Smith och Ricardo om värdet av frihandel. Men det är inte på det planet debatten förs.

Under stiftelsen Fritt Näringslivs konferens för en vecka sedan diskuterades bland mycket annat frihandel. Svenskt Näringslivs ordförande Carola Lemne påpekade bland att det intressanta faktum att motståndet mot frihandel är stort i USA där bara kring 15 procent av arbetstagarna arbetar i företag som finns på världsmarknaden eller är utsatta för global konkurrens. I Sverige är motsvarande siffra 50 procent, och vi är betydligt mer positiva till frihandel. Även de svenska fackföreningarna är i huvudsak positiva, medan USA:s fack är hårdföra protektionister.

En tolkning av dessa fakta är förstås att ju mer erfarenhet av handel ett land har, desto mer positiva till handel är befolkningen. I Singapore och Hong Kong hittar man inte många protektionister.

Den tolkningen motsägs dock av exempelvis Tyskland och Frankrike som är framgångsrika exportländer men ändå har ett ganska utbrett frihandelsmotstånd. Uppenbarligen kan det för Frankrikes del förklaras med sentimentaliteten kring landsbygden och maten.

När det gäller Tyskland är det ett större mysterium, men den som följt debatten om TTIP och CETA kan konstatera att Tyskland har en stark ”alternativrörelse”. En sorts legering mellan autonom vänster och miljörörelse som lyckats skaffa sig stora resurser, trovärdighet och är välorganiserad. Motståndet mot frihandel är en del i en allmän antikapitalistisk och näringslivs- och USA-fientlig agenda. Det är ingen tillfällighet att rörelsen fick luft under vingarna i samband med TTIP, det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA som idag ligger i frysboxen på grund av Donald Trump.

Energin från TTIP-striden räckte nästan till att även sänka även avtalet mellan EU och Kanada (CETA). Det avtalet var i princip färdigförhandlat utan några konvulsioner när TTIP-striden började. Men som sagt, energin räckte bara nästan och i dag har avtalet delvis trätt i kraft trots motstånd. Det var inte självklart. Exempelvis ACTA-avtalet om varumärkesskydd åkte för EU:s del i papperskorgen 2012 när EU-parlamentet röstade ner avtalet.

Men generellt håller nog tesen att ju mer ett land deltar på världsmarknaden desto mer positiv är dess befolkning till frihandel.

DI:s politiska chefredaktör PM Nilsson menade vid sitt anförande på konferensen att det egentligen inte spelade någon roll om frihandeln försvarades eller inte — i vilket fall på idéplanet. Kostnaden av handelshinder för en modern ekonomi är så hög att politikerna knappast kan genomföra några mer långtgående protektionistiska åtgärder.

Förklara det för Donald Trump den som kan. Han har sänkt TPP, TTIP, håller kanske på att sänka NAFTA. Kostnaderna för USA:s företag, löntagare och konsumenter lämnar honom helt likgiltig. Han är inte den första, och kommer tyvärr inte vara den sista, politikern med en uppfattning om handel som började bli omodern redan på 1700-talet.

Och i världen som helhet ökar antalet mer eller mindre dolda handelshinder. Istället för att införa tullar och kvoter hittar staterna på olika regler och administrativa rutiner som försvårar handeln. De har ur regeringarnas synpunkt fördelen att i bästa fall inte upptäckas, eller kunna motiveras med olika argument som inte har med handel att göra.

I en mening har PM Nilsson nog rätt. De allra flesta erkänner förstås att Smith, Ricardo och Cobden hade rätt. Men sen kommer alltid ett ”men” och någon mer eller mindre skruvad förklaring till att ett lands välstånd på något magiskt sätt kan öka bara dess företag och befolkningen får betala mer för det de köper från utlandet.

Men Smith och Ricardos över 200 år gamla argument är därför inte heller huvudbudskapet för dem som försvarar frihandeln. Debatten handlar därvidlag om just behovet av att ingå breda, bindande avtal om handeln mellan länder eller grupper av länder. Avtal som ger fasta förbindelser och långsiktighet.

PM Nilsson påpekade att handeln mellan Sverige och Norge eller mellan EU och USA fungerar utmärkt trots bristen på avtal. Men då glömde han att Norge är med i frihandelsområdet EFTA som i sin tur har ett avtal med EU. Det råder med andra ord en avtalsreglering av handeln (trots detta är det enklare för en svensk företagare att handla med Portugal än med Norge).

Handeln med USA regleras genom WTO och är således inte helt avtalslös. Att stå och tala handel på ett konferens  och glömma existensen av WTO är lite speciellt – men alla kan ha en dålig dag.

Debatten om frihandel handlar i dag i huvudsak om att försvara öppenhet och globalisering och visa hur dessa krafter ökar välståndet — inte bara i teorin utan också i verkliga livet. Debatten förs inte heller i huvudsak mot den gamla tidens merkantilister utan mot olika särintressen som på kort sikt har mycket att vinna på tullskydd och subventioner.

Och även om frånvaron av handelsavtal kanske inte syns så tydligt i BNP-siffrorna finns det en annan viktig aspekt. Nämligen att enskilda företagare kan våga satsa om det råder klara och långsiktiga regler för handeln. Om det hela tiden svävar hot om olika protektionistiska åtgärder vågar små och medelstora företag inte satsa. En så enkel sak som att få sin produkt testad och godkänd på en annan marknad kan vara en stor investering för ett litet företag, och en plötslig tull eller kvot eller ny reglering innebär katastrof.

Man kan säga att debatten om frihandel kan föras på två plan. Det principiella som är på lång sikt, och det praktiska som ofta är på kort (nästa val eller bokslut).

Den principiella och långsiktiga är vunnen. Den mer pragmatiska och kortsiktiga är mer oklar. Det förs en stor mängd olika strider, både stora och små, och det är svårt att just nu räkna ut det totala resultatet. Som optimist tror man att det går åt rätt håll. Men kampen är långt ifrån vunnen. Det kanske den aldrig blir.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export