Bright

På den tiden folk demonstrerade för frihandel. Möte med The Anti-Corn Law League i Exeter Hall, 1846.

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. "Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera". Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler ...

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. ”Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera”. Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler för affärsuppgörelser. Men den första frihandeln var ensidig. Britterna öppnade upp sina marknader på 1800-talet och de andra länderna följde efter när de såg vilka fördelar som låg i handeln. 

Ofta uppfattas Första världskriget även som det första moderna kriget. Tekniskt stämmer det, även om sådant som vi förknippar med Första världskriget som skyttegravar och kulsprutor generalrepeterade redan i amerikanske inbördeskriget. Däremot är det inte fel att tala om Napoleonkrigen hundra år tidigare (1791-1815) som de första moderna krigen i sociologisk, politisk och organisatorisk mening.

En nyhet var att Napoleon förbjöd import av brittiska produkter till Frankrike och alla länder som Frankrike ockuperade. Napoleon försökte också blockera handeln till England för att strypa tillgången till mat och strategiskt viktiga produkter. Britterna i sin tur svarade med samma mynt. Man försökte hindra handeln och transporter till Frankrike och länder som var allierade eller ockuperade av Frankrike. Detta var en nyhet. Tidigare hade kriget uppfattats som en angelägenhet för kungar, stater och deras arméer. Civila kunde resa mellan länderna, handel och andra verksamheter som inte var direkt relaterade till kriget fortgick som regel.

Situationen gav upphov till en debatt i England. Där såg många affärsidkare att England förlorade mer än andra länder på att inte handla. Varor blev dyrare och det uppstod brist när man inte kunde byta med andra länder; var det helt enkelt inte så att Englands förmåga att föra krig försämrades snarare än förbättrades av handelshindren? Andra argumenterade då för blockaden genom att påpeka att många varor som tidigare köpts från andra länder faktiskt kunde produceras bättre och billigare i England.

Tidiga ekonomer som Robert Torrens, James Mill och David Ricardo argumenterade för att detta spelade mindre roll. Att inte handla drabbade ekonomin eftersom man då blev tvungen att göra sådant som man visserligen gjorde en aning bättre än andra, men på bekostnad av sådant som britterna gjorde mycket bättre än andra. Detta var upphovet till teorin om komparativa fördelar i handeln mellan länder.

James Mill (mer känd som John Stewart Mills pappa) skriver i sin bok Commerce Defended (1808) :

”The commerce of one country with another is in fact merely an extension of that division of labor by which so many benefits are conferred upon the human race. As the same country is rendered the richer by the trade of one province with another; as its labor becomes thus infinitely more divided, and more productive than it could otherwise have been, and as the mutual supply to each other of all the accommodations which one province has and another wants, multiplies the accommodations of the whole, and the country becomes thus in a wonderful degree more opulent and happy; the same beautiful train of consequences is observable in the world at large, that great empire, of which the different kingdoms and tribes of men may be regarded as the provinces.

In this magnificent empire too one province is favorable to the production of one species of accommodation and another province to another. By their mutual intercourse they are enabled to sort and distribute their labor as most peculiarly suits the genius of each particular spot. The labor of the human race thus becomes much more productive, and every specie of accommodation is afforded in much greater abundance.”

Men som så ofta påverkades politiken inte omedelbart av de nya insikterna.

När Napoleon besegrats 1815 togs inte handelshindren bort. De blev istället värre. Framför allt skyddades den jordägande överklassen genom ett särskild tull på spannmål, en sorts glidande avgift som ökade när importpriserna på spannmål föll, men minskade när priserna gick upp. Kort sagt såg de styrande till att den inhemska produktionen aldrig blev utsatt för priskonkurrens. Konsekvensen blev förstås att resurser som kunnat användas till annat gick åt till ineffektiv produktion av spannmål och — än värre — att människor svalt.

Men motståndet mot tullarna ökade. 1820 samlade sig ett antal brittiska industrialister till ett gemensamt uttalande och kampen mot spannmålstullarna blev en nationell rörelse. 1836 bildades The Anti-Corn Law Association i London som senare blev The Anti-Corn Law League i Manchester. De kommande sju åren ledde Richard Cobden och John Bright kampen för ”the repeal of the Corn Laws and for the establishment of total free trade in the British Empire”.

Resten är, som man säger, historia.

Men det intressanta är att Cobden och Bright var helt på det klara med att frihandel kunde vara ensidig. De menade att det vore helt meningslöst att försöka förmå andra stater att ta efter den brittiska politiken. De strävade inte efter frihandelsavtal. Det viktiga var att folken handlade med varandra, inte att regeringarna höll med varandra.

Det blev också resultatet inledningsvis. Men det brittiska exemplet gjorde att de flesta europeiska länderna öppnade inte bara för handel utan för kapital och människor. Det var till sist bara Ryssland som krävde pass för inresa. Konsekvensen blev en extremt snabb ekonomiska och tekniska utvecklingen som gjorde Europa ledande ända fram i våra dagar. Den bröts av första världskriget som ledde fram till andra världskriget. Efter andra världskriget har EU återknutit till 1800-talets tradition av öppenhet, men som nu hotas av Brexit och flyktingkriser.

Vägen framåt är mer frihandel. Det viktigaste för välstånd och fred är att medborgarna handlar med varandra.

I dag är det förstås nödvändigt med frihandelsavtal. Inte minst för att skapa stabila villkor. Moderna nationer med totalt genomreglerade ekonomier måste förstås också komma överens om hur de skall hantera sina regleringar och skapa trygghet kring investeringar.

Men det är däremot inte nödvändigt att se handelsförhandlingar som sorts dragkamp där ena landets liberaliseringar måste betalas av det andra landet. Ett avtal kan bygga på stora asymmetrier — så länge det levererar långsiktighet och fasta förhållanden är det till glädje för bägge länder. Men mest för det land som medger de största liberaliseringarna av sin egen handel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post