Cobden

Ostindiska Companiet. Romantiskt, men ett exempel på statligt kontrollerad handel. Bildades 1731, lönsamt först. Sen förluster. Lades ner 1813.

Svenska tullar ”de mest ofrisinnade och invecklade i Europa…”

Svensk handelspolitik har inte alltid varit frihandelsvänlig. Tvärt om. Vi var experter på att krångla till det för handeln och efter ett par decennier i mitten av 1800-talet med en god utveckling kom det ytterligare bakslag i samband med tullstriden.   Om bri...

Svenska tullar ”de mest ofrisinnade och invecklade i Europa…”

Svensk handelspolitik har inte alltid varit frihandelsvänlig. Tvärt om. Vi var experter på att krångla till det för handeln och efter ett par decennier i mitten av 1800-talet med en god utveckling kom det ytterligare bakslag i samband med tullstriden.  

Om britterna har frihandeln i sitt politiska DNA är vi svenska mer pragmatiskt lagda. Det har förvisso lett till goda resultat och ytterst få ifrågasätter i dag frihandeln. Tvärt om är Sverige en pådrivande kraft i EU och unik i att största delen av fackföreningsrörelsen står bakom de stora frihandelsavtalen i EU. Möjligen är det lite udda att regeringen är anhängare av frihandel i EU medan de två svenska regeringspartiernas EU-parlamentariker motarbetar samma avtal.

I den intressant antologin ”Perspektiv på frihandel” från Förlaget Näringslivshistoria 2017 (red Per Dahl) skriver docent Peter Hedberg om utvecklingen av handelspolitiken under 1800-talet både internationellt och i Sverige. Den svenska debatten präglades inte riktigt av samma hårda motsättningar som den brittiska.

Sverige hade en lång rad handelshinder. De stora handelshusen hade monopol på import och export av vissa varor. Utländska produkter fick importeras endast av svenska fartyg och tullarna var — förstås — en viktig del av statsfinanserna. Många varor var helt enkelt belagda med importförbud.

Det var först på 1850-talet som svensk handelspolitik började liberaliseras en aning. Motståndet var stort och gick inte enligt samma mycket tydliga linjer som i Storbritannien där motsättningen var tydlig mellan jordägare och majoriteten av befolkningen. I Sverige var det betydligt mer komplext även om lågkonjunktur för jordbruket fick många bönder och jordägare att vara protektionister. Men den internationella handeln och tillväxten, samt inte minst Sveriges snabba industrialisering, drev ändå på liberaliseringarna. Att få tillgång till den internationella marknaden för export krävde att även Sverige öppnade upp sig. Som vanligt spelade Johan August Gripenstedt en avgöra roll. Förutom näringsfrihet och utvecklingen av finansmarknaderna anslöt han — utan att fråga riksdagen som var emot – Sverige det internationella frihandelssystemet (Cobden-Chevaliér-avtalet) 1865. Chevaliér var fransman och blev för övrigt invald i den svenska vetenskapsakademin. I dag känns det en aning exotiskt att just fransmän och britter lyckades samla sig till det första moderna handelsavtalet.

Genom den så kallade tullstriden kom Sverige under 1880-talet och framåt att bli allt mer protektionistisk. Stockholmsbänken i andra kammaren bestod av 22 frihandlare och gav majoritet, men genom att en av riksdagsmännen hade en skatteskuld och var icke valbar underkändes alla valsedlar med hans namn. Konsekvensen blev att de övriga 21 ledamöterna också åkte ut och protektionisterna gavs majoritet.

Idag är Sverige förmodligen ett av världens frihandelsvänligaste länder, men vi känner tydligt igen den mer pragmatiska argumentationen från mitten på 1800-talet. Argumenten handlar sällan eller aldrig om att frihandeln ger oss billigare varor och på så sätt ökar välståndet. Det svenska perspektivet är exporten. Vi är starkt medvetna om att nästan allt svensk industri är beroende av sina exportmarknader. Det är inget fel på de argumenten, men man skall komma ihåg att vitsen med att exportera är att kunna importera. Att varor hamnar utomlands är egentligen en välfärdsförlust. Det förvandlas till en vinst genom att de ger pengar som med medger import.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Richard Cobden: "...splendidly single-minded free-trader..."

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha ...

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha tullar. Men det fick de inte. Frihandelsvännerna hade fört en hård kamp som de i huvudsak vunnit. Inte för alltid och inte helt och hållet, men sedan den framgångrika kampen mot The Corn Law  i mitten av 1800-talet har de moraliska och principiella argumenten för frihandel varit starka i Storbritannien.

Man kan tro att brittiska regeringsföreträdares (i ett svenskt perspektiv) högstämda och principfasta hänvisningar till frihandel som en viktig del av framtiden utanför EU är närmast rituell retorik för att ta bort uppmärksamheten från att Brexitförhandlingarna inte går så bra. Men det är i huvudsak en felsyn. Frihandeln, principiellt grundad och ofta ensidig, har tjänat britterna väl sedan 1800-talet. Retoriken om frihandel har en lika stark förankring bland medborgarna som folkhemmet har för oss svenskar.

I en intressant genomgång i världens förmodligen viktigaste konservativa tidskrift The Spectator beskrivs den hårda kampen under 1800-talet. Artikelns poäng är att tidskriften varit för frihandel ända sedan 1830-talet. Det säger förmodligen något om det brittiska samhället att en tidskrift funnits så länge, haft samma åsikt och dessutom kan skryta om det.

Historieskrivningen är inte ny eller unik, men den säger en del om vilken roll frihandel och generellt sett ekonomisk frihet har i den brittiska politiska kulturen. Britterna var handelsmän och stora delar av eliten förstod i vilket fall intuitivt att handel gav välstånd. De hade också sett alla försök att skapa mer välstånd eller ”rättvisa” genom handelshinder misslyckades och inte sällan gynnade en eller annan redan stark intressegrupp.

Här spelade kampen om The Corn Law en viktig roll. Lagen gjorde det helt enkelt extremt dyrt att importera spannmål och existerade för att gynna de brittiska jordägarna. Konsekvensen blev förstås att den övriga befolkningen fick betala höga priser för brödet och orsakade även svält.

Att lagen avskaffades var en del en allmän reformrörelse som innefattade avskaffandet av slaveriet (som förekom i kolonierna, inte i hemlandet) och reformer för näringsfrihet, fattigvård och folkhälsa:

”Enthused by this period of progressive governance, mass popular movements started to emerge, most notably the Chartists – seeking a bill of rights for the working man – and the strident Anti-Corn Law League, whose cause was driven forward by the Liberal politicians John Bright and Charles Villiers, and championed by that splendidly single-minded free-trader, Richard Cobden, who bitterly attacked ‘the unprincipled, unfeeling, rapacious and plundering bread-taxing oligarchy’.”

Den som klagar över att dagens tonfall i debatten är hårt kan som synes med fördel ta en titt på historien.

1840 samlade den radikale politikern och en av The Spectators finansiärer Joseph Hume en kommitté som producerade en 300-sidig rapport som angrep handelshindren (man imponeras över hur folk på den tiden kunde få ihop stora mängder välformulerad och genomtänkt text för hand, utan skrivmaskiner, datorer, internet eller kopiatorer). Eftersom få skulle läsa rapporten producerades även ett trettiotvåsidigt sammandrag som blev bilaga till The Spectator. Sammandraget sålde bra. 10 000 ex, betydligt mer än tidskriftens 3500 kopior. Det säger en del om debatten och intresset för frågan.

Till sist svängde Torys och kring 1850 var de sista protektionistiska åtgärderna borttagna. En viktig faktor var svälten på Irland som förvärrades av att importerat spannmål var orimligt dyrt.

Resultatet var tydligt. 1840 var två procent av spannmålet importerat, 1880 45 procent.

Tidskriften bekämpade med varierande framgång alla försök att återinföra protektionistiska åtgärder, exempelvis olika idéer om att ha frihandel inom imperiet men vara protektionister mot den övriga världen.

När diskussionerna började om brittiskt medlemskap i EEC var The Spectator emot av exakt samma skäl; att Storbritannien inte skall låsas in i ett handelssamarbete som tidskriften uppfattar står i strid med global frihandel. Och av samma anledning var man för Brexit.

Frihandelsbloggen anser som bekant att Brexit var en mycket dålig idé. The Spectators syn på EU som gravt protektionistiskt är till att börja med fel. Visst finns det mycket att förbättra, men avtalen kommer på plats ett efter ett och det finns ingen anledning att tvivla på att frihandelsvännerna i EU generellt sett brukar ta hem spelet.

Dessutom är det tvivelaktigt om britterna själva kommer att kunna ro några riktigt principfasta frihandelsavtal i hamn. Redan finns det starka opinionsbildare som halat fram den klorsköljda kycklingen och GMO-hotet.

Men visst, det säger något om hur stark frihandeln är i Storbritannien att en minister kan lova att skriva på 40 frihandelsavtal dagen efter att Brexit blivit verklighet.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
På den tiden folk demonstrerade för frihandel. Möte med The Anti-Corn Law League i Exeter Hall, 1846.

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. "Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera". Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler ...

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. ”Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera”. Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler för affärsuppgörelser. Men den första frihandeln var ensidig. Britterna öppnade upp sina marknader på 1800-talet och de andra länderna följde efter när de såg vilka fördelar som låg i handeln. 

Ofta uppfattas Första världskriget även som det första moderna kriget. Tekniskt stämmer det, även om sådant som vi förknippar med Första världskriget som skyttegravar och kulsprutor generalrepeterade redan i amerikanske inbördeskriget. Däremot är det inte fel att tala om Napoleonkrigen hundra år tidigare (1791-1815) som de första moderna krigen i sociologisk, politisk och organisatorisk mening.

En nyhet var att Napoleon förbjöd import av brittiska produkter till Frankrike och alla länder som Frankrike ockuperade. Napoleon försökte också blockera handeln till England för att strypa tillgången till mat och strategiskt viktiga produkter. Britterna i sin tur svarade med samma mynt. Man försökte hindra handeln och transporter till Frankrike och länder som var allierade eller ockuperade av Frankrike. Detta var en nyhet. Tidigare hade kriget uppfattats som en angelägenhet för kungar, stater och deras arméer. Civila kunde resa mellan länderna, handel och andra verksamheter som inte var direkt relaterade till kriget fortgick som regel.

Situationen gav upphov till en debatt i England. Där såg många affärsidkare att England förlorade mer än andra länder på att inte handla. Varor blev dyrare och det uppstod brist när man inte kunde byta med andra länder; var det helt enkelt inte så att Englands förmåga att föra krig försämrades snarare än förbättrades av handelshindren? Andra argumenterade då för blockaden genom att påpeka att många varor som tidigare köpts från andra länder faktiskt kunde produceras bättre och billigare i England.

Tidiga ekonomer som Robert Torrens, James Mill och David Ricardo argumenterade för att detta spelade mindre roll. Att inte handla drabbade ekonomin eftersom man då blev tvungen att göra sådant som man visserligen gjorde en aning bättre än andra, men på bekostnad av sådant som britterna gjorde mycket bättre än andra. Detta var upphovet till teorin om komparativa fördelar i handeln mellan länder.

James Mill (mer känd som John Stewart Mills pappa) skriver i sin bok Commerce Defended (1808) :

”The commerce of one country with another is in fact merely an extension of that division of labor by which so many benefits are conferred upon the human race. As the same country is rendered the richer by the trade of one province with another; as its labor becomes thus infinitely more divided, and more productive than it could otherwise have been, and as the mutual supply to each other of all the accommodations which one province has and another wants, multiplies the accommodations of the whole, and the country becomes thus in a wonderful degree more opulent and happy; the same beautiful train of consequences is observable in the world at large, that great empire, of which the different kingdoms and tribes of men may be regarded as the provinces.

In this magnificent empire too one province is favorable to the production of one species of accommodation and another province to another. By their mutual intercourse they are enabled to sort and distribute their labor as most peculiarly suits the genius of each particular spot. The labor of the human race thus becomes much more productive, and every specie of accommodation is afforded in much greater abundance.”

Men som så ofta påverkades politiken inte omedelbart av de nya insikterna.

När Napoleon besegrats 1815 togs inte handelshindren bort. De blev istället värre. Framför allt skyddades den jordägande överklassen genom ett särskild tull på spannmål, en sorts glidande avgift som ökade när importpriserna på spannmål föll, men minskade när priserna gick upp. Kort sagt såg de styrande till att den inhemska produktionen aldrig blev utsatt för priskonkurrens. Konsekvensen blev förstås att resurser som kunnat användas till annat gick åt till ineffektiv produktion av spannmål och — än värre — att människor svalt.

Men motståndet mot tullarna ökade. 1820 samlade sig ett antal brittiska industrialister till ett gemensamt uttalande och kampen mot spannmålstullarna blev en nationell rörelse. 1836 bildades The Anti-Corn Law Association i London som senare blev The Anti-Corn Law League i Manchester. De kommande sju åren ledde Richard Cobden och John Bright kampen för ”the repeal of the Corn Laws and for the establishment of total free trade in the British Empire”.

Resten är, som man säger, historia.

Men det intressanta är att Cobden och Bright var helt på det klara med att frihandel kunde vara ensidig. De menade att det vore helt meningslöst att försöka förmå andra stater att ta efter den brittiska politiken. De strävade inte efter frihandelsavtal. Det viktiga var att folken handlade med varandra, inte att regeringarna höll med varandra.

Det blev också resultatet inledningsvis. Men det brittiska exemplet gjorde att de flesta europeiska länderna öppnade inte bara för handel utan för kapital och människor. Det var till sist bara Ryssland som krävde pass för inresa. Konsekvensen blev en extremt snabb ekonomiska och tekniska utvecklingen som gjorde Europa ledande ända fram i våra dagar. Den bröts av första världskriget som ledde fram till andra världskriget. Efter andra världskriget har EU återknutit till 1800-talets tradition av öppenhet, men som nu hotas av Brexit och flyktingkriser.

Vägen framåt är mer frihandel. Det viktigaste för välstånd och fred är att medborgarna handlar med varandra.

I dag är det förstås nödvändigt med frihandelsavtal. Inte minst för att skapa stabila villkor. Moderna nationer med totalt genomreglerade ekonomier måste förstås också komma överens om hur de skall hantera sina regleringar och skapa trygghet kring investeringar.

Men det är däremot inte nödvändigt att se handelsförhandlingar som sorts dragkamp där ena landets liberaliseringar måste betalas av det andra landet. Ett avtal kan bygga på stora asymmetrier — så länge det levererar långsiktighet och fasta förhållanden är det till glädje för bägge länder. Men mest för det land som medger de största liberaliseringarna av sin egen handel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post