David Ricardo

Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades. Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engel...

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades.

Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engelska språket.

Till skillnad från Adam Smith var Ricardo var inte akademiker utan affärsman. Han blev snuskigt rik genom att spekulera i värdepapper på Londonbörsen vid tiden för Napoleonkrigen. Bland annat lär han ha fått veta ganska tidigt om utgången av slaget vid Waterloo och sålt en del av sina engelska statspapper, vilket fick andra att göra det samma och priserna att falla. Då köpte Ricardo snabbt en stor mängd av obligationerna lagom till kunskapen om att slaget vunnits av bland annat britterna blev allmän och obligationerna återigen gick upp.

Han köpte sig också en plats som parlamentsledamot vilket på den tiden var normalt och lär ha lämnat efter sig motsvarande en halv miljard i dagens penningvärde. Om en ekonom skall bedömas efter sin egen framgång på marknaderna torde Ricardo ligga bra till.

I likhet med Adam Smith var han lidelsefullt intresserad av att studera har ekonomin fungerade i verkligheten. Som frihandelsvän såg han hur de protektionistiska argumenten alltid hade sin rot i olika gruppers egenintressen.

Ricardo hade inte Smiths talang för skrivande, men med hjälp av sin vän James Mill (John Stewart Mills pappa) utvecklade han teorin om komparativa fördelar. Det var ytterligare en insikt jämfört med Adam Smith och fungerar än i dag som ett av de starkaste argumenten för frihandel.

Innan dess var ett viktigt argument för frihandel att olika länder är bäst på olika produkter. Om britterna gör kläde bättre än portugiserna men är ganska usla på att odla vin, medan de senare är bättre på att odla vin men ganska dåliga på kläde, bör britterna specialisera sig på ylle och portugiserna på vin. Sen byter de vin mot kläde. Båda länderna får det bättre.

Men varför skall ett land som är bättre än andra länder på allt handla? Vore det inte förnuftigt av britterna att försöka bli bättre än portugiserna även på vinproduktion (genom tullar och subventioner kan den brittiska vinindustrin växa sig stark!) och därmed slippa köpa något från utlandet? Då kunde man bli självförsörjande och samla rikedom hemma istället för att betala pengar för importvaror? Den uppmärksamme känner igen Trumps om tal ”trade deficit” här — att det är ett problem att importera mycket.

Här har vi som så ofta ett argument som låter fullständigt självklart. Det sunda förnuftet säger att det är bra att vara bäst på allt och slippa vara beroende. Handelsmän genom historien har förmodligen ofta hållit med om detta, men agerat helt annorlunda utan att riktigt inse det.

En konsekvens av den föreställningen är också att ett land som inte är bäst på något ingenting har att vinna på handel. De blir bara utnyttjade eftersom de är svaga. Det argumentet finns kvar i hos moderna vänsterteoretiker som varnar för ”globaliseringen” och att världshandeln suger ut fattiga länder.

(Här är det på sin plats med en liten utvikning. Världsbanken och Internationella valutafonden (FN-organ) rekommenderar nästan alltid frihandel. Det gör de rätt i. Däremot ger de även andra policyrekommendationer av ibland mer tvivelaktigt värde och som dessutom inte alltid följs av de länder som får lån och stöd. Ibland blir resultatet av dessa institutioners inblandning inte superbra, men det är då inte just frihandeln som är den problematiska rekommendationen. Kritiker mot globalisering brukar gärna kritisera IMF:s och Världsbankens entusiasm för frihandel samtidigt som de undviker att nämna FN-kopplingen och försöka ge intryck av det handlar om någon form av råkapitalistiska organ som driver en nyliberal agenda till varje pris.)

Men Ricardo kom på att länder inte behöver vara bäst på allt eller ens något för att dra nytta av internationell handel.

Det är den insikten som formuleras som teorin om komparativa fördelar.

Det intressant är inte hur mycket av en vara som kan produceras i ett land med en viss mängd resurser, utan hur mycket av någon annan vara som skulle kunna produceras med de resurserna.

Ricardos exempel är klassiskt. Portugiserna kan producera både mer vin och mer kläde än vad britterna kan. Men det betyder också att om de producerar mer vin, kommer den kunna producera mindre kläde — och tvärt om. Det intressanta är enligt Ricardo inte hur mycket länderna kan producera, utan hur mycket extra vin de kan producera om de avstår från att producerar en viss mängd kläde.

Om exempelvis ett extra kilo kläde för portugiserna innebär att man producerar fyra liter mindre vin, medan britterna bara försakar två liter vin för samma mängd kläde, är britternas kostnad för att producera kläde lägre än portugisernas (att britterna är usla på båda produkterna spelar alltså ingen roll).

Så om britterna säljer ett kilo kläde till portugiserna för tre liter vin är båda länderna vinnare. Britterna får tre liter vin (en liter mer än om de skulle ha gjort det själva istället för att göra det kläde de sålde till portugiserna) medan portugiserna bara behöver betala tre liter vin för klädet (som annars skulle ha kostat dem fyra liter vin i utebliven produktion).

Båda länderna vinner alltså på att byta med varandra. Vilket land som har högst produktivitet spelar ingen roll. Självklart är det land som har lägst produktivitet i sin ekonomi det fattigare landet, men det vinner ändå på att byta eftersom de då använder sina begränsade resurser bättre.

Det är en insikt väl värd att fira tvåhundraårsminnet av!

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
På den tiden folk demonstrerade för frihandel. Möte med The Anti-Corn Law League i Exeter Hall, 1846.

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. "Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera". Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler ...

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. ”Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera”. Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler för affärsuppgörelser. Men den första frihandeln var ensidig. Britterna öppnade upp sina marknader på 1800-talet och de andra länderna följde efter när de såg vilka fördelar som låg i handeln. 

Ofta uppfattas Första världskriget även som det första moderna kriget. Tekniskt stämmer det, även om sådant som vi förknippar med Första världskriget som skyttegravar och kulsprutor generalrepeterade redan i amerikanske inbördeskriget. Däremot är det inte fel att tala om Napoleonkrigen hundra år tidigare (1791-1815) som de första moderna krigen i sociologisk, politisk och organisatorisk mening.

En nyhet var att Napoleon förbjöd import av brittiska produkter till Frankrike och alla länder som Frankrike ockuperade. Napoleon försökte också blockera handeln till England för att strypa tillgången till mat och strategiskt viktiga produkter. Britterna i sin tur svarade med samma mynt. Man försökte hindra handeln och transporter till Frankrike och länder som var allierade eller ockuperade av Frankrike. Detta var en nyhet. Tidigare hade kriget uppfattats som en angelägenhet för kungar, stater och deras arméer. Civila kunde resa mellan länderna, handel och andra verksamheter som inte var direkt relaterade till kriget fortgick som regel.

Situationen gav upphov till en debatt i England. Där såg många affärsidkare att England förlorade mer än andra länder på att inte handla. Varor blev dyrare och det uppstod brist när man inte kunde byta med andra länder; var det helt enkelt inte så att Englands förmåga att föra krig försämrades snarare än förbättrades av handelshindren? Andra argumenterade då för blockaden genom att påpeka att många varor som tidigare köpts från andra länder faktiskt kunde produceras bättre och billigare i England.

Tidiga ekonomer som Robert Torrens, James Mill och David Ricardo argumenterade för att detta spelade mindre roll. Att inte handla drabbade ekonomin eftersom man då blev tvungen att göra sådant som man visserligen gjorde en aning bättre än andra, men på bekostnad av sådant som britterna gjorde mycket bättre än andra. Detta var upphovet till teorin om komparativa fördelar i handeln mellan länder.

James Mill (mer känd som John Stewart Mills pappa) skriver i sin bok Commerce Defended (1808) :

”The commerce of one country with another is in fact merely an extension of that division of labor by which so many benefits are conferred upon the human race. As the same country is rendered the richer by the trade of one province with another; as its labor becomes thus infinitely more divided, and more productive than it could otherwise have been, and as the mutual supply to each other of all the accommodations which one province has and another wants, multiplies the accommodations of the whole, and the country becomes thus in a wonderful degree more opulent and happy; the same beautiful train of consequences is observable in the world at large, that great empire, of which the different kingdoms and tribes of men may be regarded as the provinces.

In this magnificent empire too one province is favorable to the production of one species of accommodation and another province to another. By their mutual intercourse they are enabled to sort and distribute their labor as most peculiarly suits the genius of each particular spot. The labor of the human race thus becomes much more productive, and every specie of accommodation is afforded in much greater abundance.”

Men som så ofta påverkades politiken inte omedelbart av de nya insikterna.

När Napoleon besegrats 1815 togs inte handelshindren bort. De blev istället värre. Framför allt skyddades den jordägande överklassen genom ett särskild tull på spannmål, en sorts glidande avgift som ökade när importpriserna på spannmål föll, men minskade när priserna gick upp. Kort sagt såg de styrande till att den inhemska produktionen aldrig blev utsatt för priskonkurrens. Konsekvensen blev förstås att resurser som kunnat användas till annat gick åt till ineffektiv produktion av spannmål och — än värre — att människor svalt.

Men motståndet mot tullarna ökade. 1820 samlade sig ett antal brittiska industrialister till ett gemensamt uttalande och kampen mot spannmålstullarna blev en nationell rörelse. 1836 bildades The Anti-Corn Law Association i London som senare blev The Anti-Corn Law League i Manchester. De kommande sju åren ledde Richard Cobden och John Bright kampen för ”the repeal of the Corn Laws and for the establishment of total free trade in the British Empire”.

Resten är, som man säger, historia.

Men det intressanta är att Cobden och Bright var helt på det klara med att frihandel kunde vara ensidig. De menade att det vore helt meningslöst att försöka förmå andra stater att ta efter den brittiska politiken. De strävade inte efter frihandelsavtal. Det viktiga var att folken handlade med varandra, inte att regeringarna höll med varandra.

Det blev också resultatet inledningsvis. Men det brittiska exemplet gjorde att de flesta europeiska länderna öppnade inte bara för handel utan för kapital och människor. Det var till sist bara Ryssland som krävde pass för inresa. Konsekvensen blev en extremt snabb ekonomiska och tekniska utvecklingen som gjorde Europa ledande ända fram i våra dagar. Den bröts av första världskriget som ledde fram till andra världskriget. Efter andra världskriget har EU återknutit till 1800-talets tradition av öppenhet, men som nu hotas av Brexit och flyktingkriser.

Vägen framåt är mer frihandel. Det viktigaste för välstånd och fred är att medborgarna handlar med varandra.

I dag är det förstås nödvändigt med frihandelsavtal. Inte minst för att skapa stabila villkor. Moderna nationer med totalt genomreglerade ekonomier måste förstås också komma överens om hur de skall hantera sina regleringar och skapa trygghet kring investeringar.

Men det är däremot inte nödvändigt att se handelsförhandlingar som sorts dragkamp där ena landets liberaliseringar måste betalas av det andra landet. Ett avtal kan bygga på stora asymmetrier — så länge det levererar långsiktighet och fasta förhållanden är det till glädje för bägge länder. Men mest för det land som medger de största liberaliseringarna av sin egen handel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George