Doha-rundan

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag...

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag snarare än regel under de senaste 15 åren, men en av dem är att alla tycks ta det för givet att den globala handeln kommer att fortsatt växa snabbt utan några större ansträngningar att förbättra villkoren för den.

Och varför skulle handeln inte fortsätta att växa? Under de senaste tre decennierna har världshandeln vuxit klart över sin historiska trend. Handelstillväxten under 2000-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1990-talet. Och handelstillväxten under 1990-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1980-talet. Med denna exponentiella trend bord vi alltså stå inför en kolossal ökning av handel under detta decennium.

Globaliseringen har invaggat många i föreställning om ”effortless growth” – att handeln kan fortsätta växa utan nya ansträngningar att reducera barriärer. Men det är en föreställning som kommer att krascha under de närmaste åren. Det finns redan nu tydliga tecken på hur världen håller på att röra sig bort från den modell för handel och ekonomisk tillväxt som varit så framträdande sedan 1980.

Handelstillväxten under 2013 skrevs ner av Världshandelsorganisation (WTO) till strax över två procent. Den spår att tillväxten under 2014 kommer att vara större, men långt ifrån de nivåer som registrerades under 2000-talet – och med uppenbar risk att handelstillväxten återigen kommer att överraska negativt. Den handelsrelation i välden som expanderat kraftigast under det senaste decenniet – den mellan EU och Kina – har mattats av betydligt. Kinas export till EU har under tidigare år vuxit med tvåsiffriga tal men 2012 stod den helt still och ifjol steg den med ungefär två procent.

Det finns två större berättelser om framtiden som gömmer sig bakom dessa siffror.

Den första är att en trettioårig epok av handelsledd globalisering håller på att nå sitt slut. Det innebär inte att globaliseringen retirerar – eller att världsekonomin kommer att bli mindre global. Men de senaste trettio åren har bjudit på väldigt gynnsamma villkor för att handeln i världen skulle expandera. En del av detta har varit resultat av handelsliberaliseringar. Trenden av generell ekonomisk liberalisering under sent 1980-tal och 1990-tal var utan tvekan den viktigaste faktorn. Få faktorer förklarar handelstillväxten så mycket som breda ekonomiska reformer i Asien tillsammans med Kinas intåg i världsekonomin. En del handelsliberaliseringar åstadkoms också, inte minst Nafta i Nordamerika och den inre marknaden i Europa. En del internationella handelsavtal slöts: exempelvis Uruguay-rundan och Informationsteknologiavtalet.

Men många av de faktorer som drev handeln under tidigare decennier har försvagats. Det finns i dag inget nytt Kina som håller på att stiga in världsekonomin och ge den en skjuts på det sätt som Kinas öppnande gjorde. Kina är i dag i en strukturell avmattning i tillväxten som sannolikt kommer att förvärras de närmaste åren. Dess gamla modell för tillväxt – omåttligt hög investeringskvot, snabb kreditexpansion och en monetär politik inriktad på att understödja tillväxt med hjälp av penningmängd och likviditet – är inte långt ifrån att leda Kina in i en större finansiell kris. Dess kapacitet för att skapa tillväxt är mycket låg. Andra makroekonomiska villkor för handel är heller inte gynnsamma. Den globala tillväxten är lägre. Den globala efterfrågan växer ännu långsammare då stora delar av den utvecklade världen är fast i en skuldstruktur som kräver allt större avbetalningar för både hushåll och stater. Banksystemen i många större ekonomier har stympats av nya finansiella regleringar som kraftigt påverkat kreditvolymer, inklusive vilja att finansiera handel. De nya Baselreglerna, till exempel, ser det som mer riskfyllt att låna ut pengar till handelsfinansiering – utlåning med mycket låg misslyckandegrad – än att köpa grekiska statspapper.

De handelspolitiska avtalen från tidigare decennier ger i dag ingen ny verkan på handel. Företag och konsumenter har redan anpassat sig efter de nya möjligheter de skapade. Epoken av breda ekonomiska liberaliseringar tog slut runt Millennieskiftet och den trend av ”new millenium collectivism”, för att låna ett uttryck av OECD:s förre chefekonom David Henderson, som tog vid har kommit att förstärkas efter krisen. Ambitionerna att frigöra mer handel genom reformer har också varit i nedåtgående. Det finns många förklaringar till varför WTO:s Doha-runda aldrig kom att leverera något resultat. En av dem – avgörande enligt mig – var att rundan aldrig utformades för att ge ett kraftigt avtryck på handel och världsekonomi. Därför fanns det inga länder eller nationer som hade starka skäl att kämpa för att Rundan faktiskt skulle nå i mål. De flesta såg snarare på Doha-rundan som något man både kunde ha och mista. Knappt något företag betraktade Doha-rundan som en fråga som påverkades deras ”bottom line”; ingen regering bedömde att dess kapacitet att växa genom handel skulle påverkas avgörande om denna runda levde upp till de utställda målen.

En annan berättelse är att handeln sannolikt kommer att bli mindre global – men mer regional. Ett av de mer intressanta mönstren i handelstillväxten under de senaste 30 åren är att den var global, att den bröt med det mönster av regional handel som annars är påtaglig i historiska handelsmönster (länder handlar oftast med länder de är grannar med). Detta berodde huvudsakligen på att många asiatiska länder expanderade sin handel genom affärer med intermediära produkter inriktade på större och mer utvecklade ekonomier. Fragmenteringen av leveranskedjor skapade bättre möjligheter än tidigare för länder att bli en del av världshandeln, och eftersom slutprodukterna ofta skulle exporteras till de likvida marknaderna – Europa och USA – kom den regionala handeln att falla kraftig i betydelse.

Detta mönster håller nu på att vända. En betydligt större andel av den växande handeln i Asien är nu mellan asiatiska länder. I takt med att handel i leveranskedjor inte längre ger någon större tillväxt i handeln blir övergången till en regionalt orientering också snabbare. Detta är i huvudsak en strukturell anpassning – en justering av handelsmönstret till de normalt sett dominerade. En ökande grad av regional ekonomisk integration har också en mattande effekt på handel – en större del av integrationen sker via investeringar och flödena representeras huvudsakligen av repatrieringar av vinster snarare är av handel.

Slutsatsen av detta resonemang är inte en dystopisk syn på globalisering. Poängen är snarare de stora handelsmönstren håller på att anpassa sig till ett mer naturligt läge. Nya reformer och handelsliberaliseringar kommer inte att ge stora förändringar från detta. Det naturliga mönstret för handel är att den växer sakta och orienteras regionalt när handelshinder inte undanröjs. De senaste trettio åren var exceptionella i den meningen att handeln kunde möjliggöra för en global specialisering av den typ som Adam Smith pekade på som den stora ekonomiska vinsten med handel. De stora vinsterna med handel kommer alltid att ske genom att öka den med länder som har annorlunda villkor för produktion – med länder som är olik en själv. Världshandeln kunde under de senaste trettio åren ge ett större avtryck på ekonomisk tillväxt därför den blev mer global och möjliggjorde för en snabbare specialisering.

Globaliseringsepoken kan dock ges nytt liv. Det vore definitivt att föredra. Men det kommer aldrig att hända med det tempo på handelsliberalisering världen haft de senaste 15 åren. För en ny global epok i handeln kommer det att krävas avsevärt större handelsliberaliseringar. Det finns en stor potential för handelsledd tillväxt. Men få politiska ledare är intresserade av att förverkliga den.

Fredrik Erixon, VD för The European Centre for International Political Economy (ECIPE) 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export