Fredrik Erixon

Handel är bra både för fattiga och för miljön.

Fattiga har lägre inflation än rika — tack vare handel

Global handel både ökar välståndet och minskar miljöproblemen. Men just nu är tillväxten av handeln långsam, en utveckling som måste brytas. Tankesmedjan ECIPE har tagit fram en mycket intressant rapport, De ekonomiska vinsterna av globalisering för företa...

Fattiga har lägre inflation än rika — tack vare handel

Global handel både ökar välståndet och minskar miljöproblemen. Men just nu är tillväxten av handeln långsam, en utveckling som måste brytas.

Tankesmedjan ECIPE har tagit fram en mycket intressant rapport, De ekonomiska vinsterna av globalisering för företag och konsumenter, som visar en hel del både kända och mer oväntade perspektiv på värdet av global handel.

Exempelvis brukar man påpeka att det faktum att reallönerna inte ökar så snabbt i dag inte är särskilt viktigt när det gäller välståndsutvecklingen. En betydligt viktigare faktor är att varorna blir både billigare och bättre. Framför allt gynnar det människor med låga inkomster som lägger ner relativt sett mer av inkomsten på importerade produkter. Skillnaden är faktiskt så stor att man har olika inflation i olika inkomstskikt.

 ”Ta detta exempel från USA: 1980 kunde en amerikan köpa en 1,3-kubikfot mikrovågsugn för 399,95 dollar på Sears, den stora detaljhandelskedjan, men nu kan den få en mikrovågsugn av exakt samma storlek för 57,13 USD på Walmart. Standarden på mikrovågsugnen är dessutom mycket bättre idag – och den har nu många fler funktioner och håller längre. Priset på ugnen har trots detta sjunkit med 85 procent i rena nominella termer. ”

(—)

En amerikan med en genomsnittlig lön behövde 1984 arbeta 456 timmar för att kunna betala en mobiltelefon. Ett kvartssekel senare var det tillräckligt att arbeta fyra timmar för att ha råd med det samma produkt (dock ej med en smartphone).

Europa skiljer sig inte från USA. Produkter som på 1980-talet var lyxvaror är nu var mans egendom och eftersom hushåll med låga inkomster spenderar större andel av sin inkomst på typiska hushållsprodukter, har globaliserings effekt på priser varit större för dem än för hushåll med höga inkomster. En studie av amerikanska hushåll visar exempelvis att inflationen för låginkomsthushållen mellan 1994 och 2005 var 6 procentenheter lägre än inflationen för höginkomsthushållen.”

Här kan man naturligtvis invända att det finna andra faktorer än just handel som bidrar till lägre priser, som teknikutveckling och förbättrad inhemsk konkurrens. Men få skulle nog hävda att den tekniska utvecklingen och inhemska konkurrensen är oberoende av global handel. Tvärt om utvecklingen av produkter helt beroende av tillgången till stora marknader. Utveckling kostar, och ju fler konsumenter som den kostnaden kan spridas på, desto mer utveckling blir möjlig.

En mindre väntad effekt är att global handel dessutom är bra för miljön:

”Internationell handel, hävdar en del, förorenar miljön på grund av koldioxidutsläppen från transporten av varor och det är därför mycket bättre att människor köper lokala varor. Och det är sant att handeln är en källa till koldioxidutsläpp, inte bara genom transport utan också för att handel ökar produktion och den ekonomiska tillväxten. Ändå är alternativet knappast bättre. Medan människor i Europa av olika skäl föredrar att köpa lokal mat, är det långt ifrån säkert att det minskar koldioxidutsläppen. Det är bättre för miljön att köpa lokalt odlade äpplen Europa än att importera dem – strax efter höstskörden. Men den stora delen av den mat vi konsumerar i Europa skulle medföra större utsläpp i produktionen än utsläppet från både produktion och transport när vi köper maten från södra halvklotet. Den energi som krävs för att producera mat i Europa är en betydligt större källa till koldioxidutsläpp än transporten. Det minskar koldioxidutsläppen att köpa snittblommor från Kenya i stället för Holland eller broccoli från Sydamerika i stället för Kontinentaleuropa. Handel är en metod för att hushålla med naturresurser och ett sätt för länder, företag och människor att få tillgång till ny teknik som minskar energiförbrukningen och koldioxidutsläppen. Hur skulle ett europeiskt land kunna nå sina klimatmål – utan tillgång till teknologi från andra länder? En klimatstrategi byggd på stängda gränser skulle vara höja utsläppen snarare än sänka dem. Solpaneler och vindkraftverk skulle existera i bara några länder, och elbilar skulle vara en lyx för de rika.”

Rapporten konstatera dock att perioden 1980-2010 varit unik när det gäller utvecklingen av internationell handel. Ökningen var mycket snabb och dessutom blev handeln på allvar global, snarare än bara mellan grannländer. Efter krisen 2007-2008 föll världshandeln en aning och ökningen har sen dess inte riktigt velat ta fart. Mellan 1980 och 2010 ökade de globala handelsvolymerna 35 gånger, så en marginell minskning eller utplaning  under några år är inte direkt någon katastrof, men en del tyder på att vi ser en ny våg av protektionism som består av regleringar snarare än tullar och kvoter. Den utvecklingen måste brytas. Det finns fortfarande miljoner fattiga människor i behov handelns välståndsskapande effekter.

Stäng posten Läs nästa post

EU borde ta ett samlat grepp och skapa en inre marknad — inte bara prata om den

"What is Wrong with the Single Market?" är namnet på en rapport från ECIPE, författad av Fredrik Erixon och Rositsa Georgieva. Den pekar på det faktum att EU inte alls är en marknad när det gäller lagar och regleringar. Tvärt om är de flesta nationella...

EU borde ta ett samlat grepp och skapa en inre marknad — inte bara prata om den

”What is Wrong with the Single Market?” är namnet på en rapport från ECIPE, författad av Fredrik Erixon och Rositsa Georgieva.

Den pekar på det faktum att EU inte alls är en marknad när det gäller lagar och regleringar. Tvärt om är de flesta nationella regler kvar.

Och problemet förvärras. De regelharmoniseringar som har gjorts gäller av naturliga skäl i huvudsak industriprodukter (men inte ens där är arbetet med att skapa en inre marknad ens halvfärdigt). Men nu går utvecklingen mot allt mer service och avancerade tjänster där harmoniseringen inte alls har gått lika långt:

”Although many problems are endogenous to the Single Market there are others that are a result of external structural shocks. The European economy has undergone profound structural changes, and as the economy has shifted profile, it has moved further into sectors and areas where there is very little of the Single market. The more Europe’s economy grows dependent on services and the digital sector, the less Single Market there will be in Europe. It is evident that the improvements that can be made in Europe’s integration is less about classic Single Market reforms and more about building adequate market institutions and advance structural reform.”

Skillnaderna i lagstiftning gäller alltså inte bara interna förhållanden som arbetsmarknad, skatter och socialförsäkringssystem utan även så grundläggande saker som tekniska standarder på industriprodukter.

Det kan till exempel gälla köldmedel för klimatsystem i bilar där Frankrike har en lag som tvingar fram ett som är mer miljövänligt, medan Tysklands lagstiftning förbjuder det medlet till förmån för ett som inte är så brandfarligt. Exemplen kan mångfaldigas.

När det gäller tjänster och arbetskraft är problemet än värre. Hundratals olika yrken i EU är föremål för reglerande lagstiftning. Det gäller allt från advokater till läkare och elektriker. Rörligheten över gränserna både för dem som migrerar eller som levererar tjänster på konsultbasis blir minskas radikalt.

EU har helt enkelt inte förmått att ta ett samlat grepp för att skapa en reglering som gäller hela EU. Istället har en rad olika reformer genomförts som ofta bara lagt ytterligare ett lager med regleringar över de som redan finns.

”All these developments in the field of regulation suggest to us that there is a political design flaw in the Single Market. It is based on the notion, no doubt politically convenient, that progress in advancing the Single Market has to be step-wise. However, every new step tends to create their own complexities, and they will have to respond to new opinions and preferences that have emerged in Member States. The result is all too often that new Single Market reforms builds on new regulations that have been advanced since the past reform, and that it adds a new layer of regulation above Member State regulation. Building a market in a region with great diversity requires, just like in the United States (when U.S. regulation works well, we should add), that regulations on internal exchange are proscriptive rather than prescriptive. Europe has followed a different track and created a Single Market system that is fraught with inconsistencies and where new reforms do not achieve all that much in terms of taking away existing barriers within the European market. Arguably, the system is becoming politically unmanageable.”

Det skulle finnas mycket att vinna på att ta ett samlat grepp och försöka skapa en verklig inre marknad. Det kanske tar ett par decennier, men är garanterat värt jobbet.

Dagens situation är en illustration till att EU.s ledare har haft en tendens att ge sig på enkla men grandiosa projekt som EMU istället för att göra den tuffa hemläxan.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Kampen mot kapitalet och globalisering. Då Attac. Sen anti-TTIP. I morgon något annat.

TTIP-motståndet handlar om mer än TTIP

Fredrik Erixon skriver bra i DI om TTIP och ISDS. Gör den mycket rimliga iakttagelsen att TTIP-motståndet inte handlar så mycket om själva avtalet som en mer grundläggande motvilja mot marknadsekonomi, rättsstat, handel, öppenhet och internationalisering.  ...

TTIP-motståndet handlar om mer än TTIP

Fredrik Erixon skriver bra i DI om TTIP och ISDS.

Gör den mycket rimliga iakttagelsen att TTIP-motståndet inte handlar så mycket om själva avtalet som en mer grundläggande motvilja mot marknadsekonomi, rättsstat, handel, öppenhet och internationalisering.

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag...

Gästbloggare Fredrik Erixon: Effekterna av handelsliberaliseringar blir kvar, men dynamiken försvagas

En av de stora paradoxerna i världshandeln är att det tycks bli allt svårare att förhandla om handelsliberaliseringar ju tätare som ekonomier är integrerade med varandra. Det finns många förklaringar till varför handelsliberaliseringar varit undantag snarare än regel under de senaste 15 åren, men en av dem är att alla tycks ta det för givet att den globala handeln kommer att fortsatt växa snabbt utan några större ansträngningar att förbättra villkoren för den.

Och varför skulle handeln inte fortsätta att växa? Under de senaste tre decennierna har världshandeln vuxit klart över sin historiska trend. Handelstillväxten under 2000-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1990-talet. Och handelstillväxten under 1990-talet var ungefär dubbelt så stor som handelstillväxten under 1980-talet. Med denna exponentiella trend bord vi alltså stå inför en kolossal ökning av handel under detta decennium.

Globaliseringen har invaggat många i föreställning om ”effortless growth” – att handeln kan fortsätta växa utan nya ansträngningar att reducera barriärer. Men det är en föreställning som kommer att krascha under de närmaste åren. Det finns redan nu tydliga tecken på hur världen håller på att röra sig bort från den modell för handel och ekonomisk tillväxt som varit så framträdande sedan 1980.

Handelstillväxten under 2013 skrevs ner av Världshandelsorganisation (WTO) till strax över två procent. Den spår att tillväxten under 2014 kommer att vara större, men långt ifrån de nivåer som registrerades under 2000-talet – och med uppenbar risk att handelstillväxten återigen kommer att överraska negativt. Den handelsrelation i välden som expanderat kraftigast under det senaste decenniet – den mellan EU och Kina – har mattats av betydligt. Kinas export till EU har under tidigare år vuxit med tvåsiffriga tal men 2012 stod den helt still och ifjol steg den med ungefär två procent.

Det finns två större berättelser om framtiden som gömmer sig bakom dessa siffror.

Den första är att en trettioårig epok av handelsledd globalisering håller på att nå sitt slut. Det innebär inte att globaliseringen retirerar – eller att världsekonomin kommer att bli mindre global. Men de senaste trettio åren har bjudit på väldigt gynnsamma villkor för att handeln i världen skulle expandera. En del av detta har varit resultat av handelsliberaliseringar. Trenden av generell ekonomisk liberalisering under sent 1980-tal och 1990-tal var utan tvekan den viktigaste faktorn. Få faktorer förklarar handelstillväxten så mycket som breda ekonomiska reformer i Asien tillsammans med Kinas intåg i världsekonomin. En del handelsliberaliseringar åstadkoms också, inte minst Nafta i Nordamerika och den inre marknaden i Europa. En del internationella handelsavtal slöts: exempelvis Uruguay-rundan och Informationsteknologiavtalet.

Men många av de faktorer som drev handeln under tidigare decennier har försvagats. Det finns i dag inget nytt Kina som håller på att stiga in världsekonomin och ge den en skjuts på det sätt som Kinas öppnande gjorde. Kina är i dag i en strukturell avmattning i tillväxten som sannolikt kommer att förvärras de närmaste åren. Dess gamla modell för tillväxt – omåttligt hög investeringskvot, snabb kreditexpansion och en monetär politik inriktad på att understödja tillväxt med hjälp av penningmängd och likviditet – är inte långt ifrån att leda Kina in i en större finansiell kris. Dess kapacitet för att skapa tillväxt är mycket låg. Andra makroekonomiska villkor för handel är heller inte gynnsamma. Den globala tillväxten är lägre. Den globala efterfrågan växer ännu långsammare då stora delar av den utvecklade världen är fast i en skuldstruktur som kräver allt större avbetalningar för både hushåll och stater. Banksystemen i många större ekonomier har stympats av nya finansiella regleringar som kraftigt påverkat kreditvolymer, inklusive vilja att finansiera handel. De nya Baselreglerna, till exempel, ser det som mer riskfyllt att låna ut pengar till handelsfinansiering – utlåning med mycket låg misslyckandegrad – än att köpa grekiska statspapper.

De handelspolitiska avtalen från tidigare decennier ger i dag ingen ny verkan på handel. Företag och konsumenter har redan anpassat sig efter de nya möjligheter de skapade. Epoken av breda ekonomiska liberaliseringar tog slut runt Millennieskiftet och den trend av ”new millenium collectivism”, för att låna ett uttryck av OECD:s förre chefekonom David Henderson, som tog vid har kommit att förstärkas efter krisen. Ambitionerna att frigöra mer handel genom reformer har också varit i nedåtgående. Det finns många förklaringar till varför WTO:s Doha-runda aldrig kom att leverera något resultat. En av dem – avgörande enligt mig – var att rundan aldrig utformades för att ge ett kraftigt avtryck på handel och världsekonomi. Därför fanns det inga länder eller nationer som hade starka skäl att kämpa för att Rundan faktiskt skulle nå i mål. De flesta såg snarare på Doha-rundan som något man både kunde ha och mista. Knappt något företag betraktade Doha-rundan som en fråga som påverkades deras ”bottom line”; ingen regering bedömde att dess kapacitet att växa genom handel skulle påverkas avgörande om denna runda levde upp till de utställda målen.

En annan berättelse är att handeln sannolikt kommer att bli mindre global – men mer regional. Ett av de mer intressanta mönstren i handelstillväxten under de senaste 30 åren är att den var global, att den bröt med det mönster av regional handel som annars är påtaglig i historiska handelsmönster (länder handlar oftast med länder de är grannar med). Detta berodde huvudsakligen på att många asiatiska länder expanderade sin handel genom affärer med intermediära produkter inriktade på större och mer utvecklade ekonomier. Fragmenteringen av leveranskedjor skapade bättre möjligheter än tidigare för länder att bli en del av världshandeln, och eftersom slutprodukterna ofta skulle exporteras till de likvida marknaderna – Europa och USA – kom den regionala handeln att falla kraftig i betydelse.

Detta mönster håller nu på att vända. En betydligt större andel av den växande handeln i Asien är nu mellan asiatiska länder. I takt med att handel i leveranskedjor inte längre ger någon större tillväxt i handeln blir övergången till en regionalt orientering också snabbare. Detta är i huvudsak en strukturell anpassning – en justering av handelsmönstret till de normalt sett dominerade. En ökande grad av regional ekonomisk integration har också en mattande effekt på handel – en större del av integrationen sker via investeringar och flödena representeras huvudsakligen av repatrieringar av vinster snarare är av handel.

Slutsatsen av detta resonemang är inte en dystopisk syn på globalisering. Poängen är snarare de stora handelsmönstren håller på att anpassa sig till ett mer naturligt läge. Nya reformer och handelsliberaliseringar kommer inte att ge stora förändringar från detta. Det naturliga mönstret för handel är att den växer sakta och orienteras regionalt när handelshinder inte undanröjs. De senaste trettio åren var exceptionella i den meningen att handeln kunde möjliggöra för en global specialisering av den typ som Adam Smith pekade på som den stora ekonomiska vinsten med handel. De stora vinsterna med handel kommer alltid att ske genom att öka den med länder som har annorlunda villkor för produktion – med länder som är olik en själv. Världshandeln kunde under de senaste trettio åren ge ett större avtryck på ekonomisk tillväxt därför den blev mer global och möjliggjorde för en snabbare specialisering.

Globaliseringsepoken kan dock ges nytt liv. Det vore definitivt att föredra. Men det kommer aldrig att hända med det tempo på handelsliberalisering världen haft de senaste 15 åren. För en ny global epok i handeln kommer det att krävas avsevärt större handelsliberaliseringar. Det finns en stor potential för handelsledd tillväxt. Men få politiska ledare är intresserade av att förverkliga den.

Fredrik Erixon, VD för The European Centre for International Political Economy (ECIPE) 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export