Manuel Valls

De flesta inser att detta är dyrt och dåligt.

Vad händer med handeln och TTIP när britterna lämnar EU?

Vad som kommer att hända med handeln när Storbritannien (England, Skottland, Wales, Nordirland) lämnar EU är för tillfället fundamentalt oklart. Det finns inga principer att stödja sig på för den som vill spekulera. Frågan sönderfaller i tre delfrågor:...

Vad händer med handeln och TTIP när britterna lämnar EU?

Vad som kommer att hända med handeln när Storbritannien (England, Skottland, Wales, Nordirland) lämnar EU är för tillfället fundamentalt oklart. Det finns inga principer att stödja sig på för den som vill spekulera.

Frågan sönderfaller i tre delfrågor:

Handeln mellan EU och Storbritannien.

Handeln mellan resten av världen och Storbritannien .

TTIP.

Om man börjar med det sista så påverkas TTIP-förhandlingarna av ett antal faktorer. Den första och största risken är att EU:s ledare reagerar i panik och stoppar allt som verkar vara impopulärt. CETA, TTIP, TISA, allt som ingår i olika aktivistgruppers affärsplaner att hetsa mot stoppas i vilket fall tillfälligt. Mot det talar att EU:s ledande politiker inte är några dumskallar. De inser självklart faran i att släppa alla framåtsyftande projekt och initiativ och hamna i ett läge där allt handlar om krisen: EU blir totalt reaktivt. Att vara reaktiv och tappa initiativet är ett av de farligaste lägena för en politiker. De vet också att populisterna och aktivisterna aldrig kommer att kunna tillfredsställas. De är beroende av ”hot” för att kunna skapa uppmärksamhet och motivera folk att engagera sig och ge pengar.

Det finns också ett inslag av prestigetänkande. Att låta allt gå i stå för att Storbritannien skall lämna EU är inte ett bra utgångsläge för utträdesförhandlingarna. Det är svårt att sitta och vara tuff mot (låt oss säga) Boris Johnson vid förhandlingsbordet för den som varje kafferast måste hantera sin egen kris på hemmaplan. Man vill kunna säga att ”vi har inga problem, vi kör på som vanligt, det är ni som sitter i klistret”.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls har förvisso sagt att fransmännen inte vill ha TTIP, men liknande uttalanden har kommit ett par gånger under de tre år förhandlingarna pågått. Det är helt enkelt det franska sättet att förhandla och hantera opinionen. Man burrar upp sig med ett ultimatum då och då och sen fortsätter allt som vanligt. Även Frankrike är en rättsstat med demokrati. Premiärministern bestämmer inte utrikespolitiken helt på egen hand.

Till sist så är det också så att EU är en formaliserad organisation som styrs av lagar och regler. Kommissionen har ett uppdrag att förhandla fram avtalet och det finns en plan hur processen skall gå vidare.

Att stoppa det arbetet kräver gemensamma beslut.

Att vara tvungna att tala om för USA att man inte orkar ta TTIP i hamn av ”inrikespolitiska” orsaker är ytterst pinsamt. Detsamma gäller CETA, kanske rent av ännu värre: det avtalet är klart och underskrivet och kanadensarna har dessutom gått med på en ändring efter undertecknandet när det gäller investerarskyddet. Att komma nu och säga att ”vi fixar inte det här, kanske senare, eventuellt” är inte roligt.

Ett EU som visar sig vara både opålitligt (man backar från underskrivna avtal och hoppar plötsligt av förhandlingar man drivit i åratal) och därtill handlingsförlamat kommer förlora inflytande på världsscenen. Ryssar, kineser och amerikaner kommer att fylla det tomrummet.

Men det är ingen tvekan om att TTIP just nu lever farligt. Britterna var en av dess största tillskyndare och de är nu ute ur leken. Att EU:s ledare panikstoppar allt är tyvärr inte ett helt otänkbart scenario.

Vad gäller handeln mellan EU och Storbritannien är det fundamental osäkert vad som kommer att hända. På kort sikt ingenting. Sen blir det förhandlingar. De praktiska problemen att införa tullar och kvoter igen är enorma. Risken att inte göra det är att länder som funderar på att följa britterna i spåren ser att man kan lämna EU och ändå ha kvar frihandeln.

Ännu finns inga starka särintressen för protektionism på någon sida av kanalen — men de kommer med tiden att uppstå. Att ge britterna något som liknar EES-avtalet eller det avtal Schweiz har är möjligt — men som sagt; finns den politiska viljan? Spekulationerna kring handeln försvåras av att två andra delar av den fria rörligheten — människor och kapital — berörs. Ett antal miljoner människor mer eller mindre pendlar mellan Storbritannien och kontinenten och de är inte huvudsakligen lågutbildad arbetskraft. London som finansiellt center bygger på det fria flödet av kapital mellan Storbritannien och EU.  Det finns alltså starka intressen för att behålla rörligheten som begränsar EU-ledarnas önskan att klämma åt britterna, men också ett motverkande intresse: det måste finnas vissa fördelar av att vara med i en klubb om man i längden skall kunna ta ut medlemsavgiften.

Till sist, vad händer med handeln mellan Storbritannien och resten av världen? Också oklart, men inte så dramatiskt. Britternas viktigaste handelspartner utanför EU är USA. Det finns inget frihandelsavtal nu — det är därför TTIP förhandlas. President Obama var i England och hotade britterna med att de inte kan räkna med någon specialbehandling om de lämnar EU. De skulle komma sist i kön när det gäller handelsavtal. Utom att Obamas okänsliga hot antagligen bidrog till att kosta stanna-sidan segern är det förmodligen inte sant.

Tvärt om finns det starka krafter i USA:s kongress som gärna vill ställa Storbritannien först i kön. Främst är det republikaner som ser med viss sympati på att britterna kastat av sig kontrollen från Bryssel och upplever EU som byråkratiskt, socialistiskt, stagnerat och styrt av högfärdiga politiker utan handlingskraft.

Britterna är USA:s viktigaste handelspartner i Europa och direktinvesteringarna är massiva. Att få till ett bilateralt handels- och investeringsavtal antas vara enklare, främst av det skälet att det finns en stor kulturell gemenskap mellan länderna. På ingen sidan av Atlanten skulle ett sådant avtal leda till folklig misstänksamhet eller oro för lönedumpning, miljöregler och liknande. Till skillnad från TTIP skulle avtalet förhandlas mellan London och Washington, inte av okända byråkrater i Bryssel.

Liknande signaler har kommit från Kanada, Australien, Nya Zeeland. Britterna är populära, flera viktiga länder är engelskspråkiga och engelska är det vanligaste andraspråket i världen.

Britternas minsta problem är sannolikt vad som kommer att hända med den internationella handeln utanför EU. Problemet är relationerna med EU, men de är också de viktigaste för britternas ekonomi.

Så allt är inte nattsvart, men britternas ställningstagande är av allt att döma dåligt för världshandeln, för britterna och för EU.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln