Max Andersson

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten.  I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), V...

Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten. 

I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), Valle Karlsson, ordförande Seko och Daniel Suhonen,
chef fackliga idéinstitutet Katalys, det nya frihandelsavtalet mellan Japan och EU.

I praktiken har Daniel Suhonen skrivit om den artikel han i lite olika versioner spritt de senaste fem åren, först i debatten om  TTIP-avtalet mellan EU och USA och sen om CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Artiklarna driver alltid tre återkommande (sannolikt medvetna) missförstånd:

  1. Att avtalen inte har starka skrivningar och sanktioner när det gäller arbetsrätt och miljö.
  2. Att avtalen skulle innebära någon form av tvång att privatisera offentlig verksamhet eller att en gång privatiserad verksamhet skulle permanentas för evig tid.
  3. Att näringslivet skulle få någon form av veto kring lagstiftning för att inte försvåra handeln.

Dessa påståenden är fel eller helt irrelevanta.

Det stämmer att EU:s avtal med Japan inte har långtgående skrivningar om arbetsrätt eller miljö. Men Japan är redan med i ILO, FN:s samarbete om arbetsrätt. Japan har också skrivit under Parisavtalet och andra internationella konventioner när det gäller miljön. Det ger onekligen en intressant insikt i Suhonen/Andersson/Karlssons världsbild att de uppfattar att de vita européerna borde civilisera de primitiva Japanerna. Men Japan är en fullt demokratisk rättsstat som deltar i de flesta internationella samarbeten. Och är vi säkra på att vi vill att Japan skall ha inflytande över EU:s lagstiftning när det gäller miljö och arbetsrätt? En avtal är en kompromiss mellan olika intressen.  Japan är ett land där man inte strejkar, har extremt kort semester och jagar val. Det är kanske bra att vi slipper inflytande från japanerna?

Avtalet tvingar inte heller något land att privatisera någonting. Här förefaller författarna inte förstå hur ”privatiseringar” går till. Antingen säljer staten, kommuner och landsting aktier i offentligt ägda bolag som till exempel Telia, avyttrar fast egendom eller lägger ut verksamhet på entreprenad.

Entreprenadavtal är alltid tidsbegränsade, det kräver EU, och om en kommun väljer att inte göra en ny entreprenadupphandling utan köra egen regi finns det ingen som kan hindra det. Om stat eller kommun säljer aktier eller fast egendom kan man självklart inte bara ta tillbaka egendomen. Det spelar ingen roll vad som står i ett handelsavtal. I en rättsstat gäller äganderätten och undantag görs bara i synnerligen speciella fall.

Följande citat från artikeln visar tydligt på den närmast bisarra okunskapen hos författarna:

”Skulle en högerregering exempelvis privatisera Systembolaget låses denna avreglering in och blir omöjlig att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet, även för en framtida regering. Enligt avtalets logik kan graden av privatisering således som regel bara öka, inte minska, varvid Sveriges politiska manöverutrymme riskerar att väsentligen begränsas.”

Ja, om staten säljer vad som i praktiken är en detaljhandelskedja lär det inte gå att ”dra tillbaka” den försäljningen. Staten kan inte sälja något och sen ta tillbaka det. Men återigen har det knappast med något handelsavtal att göra. Vidare är avregleringen en helt annan sak. Systembolagets monopol är en sak, vem som äger Systembolaget är något helt annat. Om detaljhandelsmonopolet togs bort vore det förstås ytterst svårt att återinföra. Men knappast för att nån sakétillverkare skulle stämma svenska staten.

När det gäller näringslivets inflytande över lagstiftningen är det också en skröna. Moderna stater har regler för produktsäkerhet, miljö- och folkhälsa. När dessa förändras är det bra om de inte i onödan skapar handelshinder. För att undvika detta diskuteras regleringar med näringslivet. Men det är inte konstigare än att miljöorganisationer, konsumentorganisationer, fackföreningar, handikapporganisationer och många andra har forum där de kan framföra sina synpunkter. Men sen är det de demokratiskt valda politikerna inom EU som fattar besluten. Till saken hör att näringslivets representanter är lika goda demokrater och har exakt samma rätt till inflytande som fackliga företrädare, miljöaktivister eller vilken annan grupp i samhället som helst. Det är tack vare näringslivet som det alls finns resurser för fackföreningar, tankesmedjor och EU-parlamentariker (eller frihandelsbloggare för den delen).

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Frihandelsmotståndare. Sällan så glada typer.

Mer förvirring kring ISDS från Miljöpartiet

Miljöpartiet i EU-parlamentet gör sitt bästa för att röra ihop begreppen och utmåla rättsstatliga principer och skiljedomsklausluer (ISDS) i internationella handelsavtal som ett problem. Men sanningen är att internationell skiljedom har funnits mer än ...

Mer förvirring kring ISDS från Miljöpartiet

Miljöpartiet i EU-parlamentet gör sitt bästa för att röra ihop begreppen och utmåla rättsstatliga principer och skiljedomsklausluer (ISDS) i internationella handelsavtal som ett problem. Men sanningen är att internationell skiljedom har funnits mer än 100 år och i dag är en erkänd internationell rättsordning kontrollerad av FN-avtal som mer än 160 länder har skrivit under och följer. 

Det märks att TTIP-motståndarna börjat tappa fart.

Den protektionistiska bloggen ttippen.se som drivs av Miljöpartiet i Europarlamentet tar nu till argumentationslinjer som helt saknar verklighetsförankring.

Bland annat gör bloggen en jämförelse mellan skiljedomsförfarandet i NAFTA och den helt annorlunda tvistelösningsmekanism som finns i CETA, frihandelsavtalet mellan EU och Kanada:

”Byggandet av den omdebatterade oljeledningen Keystone XL, som var tänkt att föra kanadensisk oljesand till USA, stoppades nyligen av USA:s president Barack Obama. Obama menar att oljeledningen inte är försvarbar om USA vill vara ledande i miljöarbetet. Nu stämmer ett kanadensiskt företag, via den kontroversiella ISDS-mekanismen, USA på 15 miljarder dollar (motsvarande 128 miljarder kr, tre gånger mer än Sveriges försvarsbudget). En liknande ISDS-mekanism finns i det planerade CETA-avtalet mellan EU och Kanada, och spär således på oron att europeiska miljöbeslut kan utmanas juridiskt utanför nationella domstolar.”

Men detta är helt fel. Tvistelösningsmekanismerna i NAFTA och CETA liknar inte alls varandra. Det är helt uteslutet att ett företag skulle kunna stämma EU (eller Kanada) för att man stoppar ett stort infrastrukturprojekt innan det blivit slutgiltigt beslutat. Inte heller är det möjligt att stämma på skadestånd för framtida vinster. Till saken hör att USA har blivit stämt tolv gånger och vunnit varje gång. Det är helt enkelt en myt att ISDS är särskilt gynnsamt för företagen. Men självklart är stater inte garanterade att vinna. Kanada har förlorat ett anta mål. Men då har det handlat om att redan fattade beslut ändrats och att det funnits redan ingångna kontrakt. I de fallen är det närmast självklart att ett företag får rätt. Det skulle det också få i en nationell domstol. Det händer ju till exempel i upphandlingsärenden i Sverige att en kommun tvingas betala skadestånd för att man gjort en felaktig upphandling.  Men det betyder inte att ”domstolen sätter sig över demokratiska beslut”; att staten är bunden av sina egna lagar och avtal är en hörnsten i varje rättsstat sedan hundratals år.

Vad som är viktigt att veta är att en skiljedomstolar går helt på vad som står i det aktuella avtalet. Att NAFTA och CETA båda har en ISDS-klausul betyder inte att avtalen har samma innehåll. I CETA-avtalet garanteras till exempel staterna (Kanada eller det aktuella EU-landet) majoritet. Avtalet ger i praktiken staten avgörande inflytande över två av de tre skiljemännen. Och det är kanske inte så förvånande. Det är staterna, EU och Kanada, som utformat avtalet.

Andersson skriver så att man få intrycket av att avtalen kommer till under stort inflytande av företag. Och visst har företag inflytande på samma sätt som intresseorganisationer, fackföreningar och enskilda medborgare, men förhandlarna arbeta på de demokratiskt valda politikernas uppdrag och det färdiga avtalet klubbas slutligen av de folkvalda. Att avtalet är omfattande och komplext är inget problem. Staterna och EU har hundratals experter anställda som går igenom avtalet på arbetstid.

Miljöpartiets Max Andersson angriper även TTIP i en artikel i Euractiv:

”The inclusion of an investor-state dispute settlement (ISDS) mechanism has been the focal point of the debate, and rightly so. At the moment, various environmental measures, from phasing out nuclear power in Germany, to a moratorium on fracking in Canada, are being challenged by foreign investors under similar provisions in other agreements.

This highly controversial and unnecessary mechanism does not belong to a 21st century rule-of-law system. Foreign corporations should hold no greater rights than national firms or any other privileged position that allows them to challenge national legislation outside national courts.”

Här använder han återigen samma ohederliga retoriska trick. Nämligen att NAFTA, det Europeiska energiavtal som Vattenfall grundar sin stämning av Tyska staten på och den framtida ISDS-mekanism som kommer att finnas i TTIP-avtalet har någon gemensam egenskap som skulle leda till samma resultat. Det är som att argumentera mot domstolar genom att hänvisa till att sådana i vissa fall dömer folk till döden — som om själva existensen av domstolar kunde leda till dödsstraff oavsett vad som stod i lagen.

I Anderssons text ser man också flirten med rädslan för det utländska. Att ”foreign corporations” skulle få rättigheter som inte våra fina inhemska företag har. Men så är det inte heller. I TTIP skulle både företag i EU och företag i USA få exakt samma rättigheter. Nämligen att driva fall mot en annan stats myndigheter i ett oberoende skiljedomsinstitut. EU-företag mot amerikanska myndigheter, amerikanska företag mot myndigheter i EU-länder.

Självklart kan ett företag i exempelvis Sverige inte driva ett fall mot svenska myndigheter i internationell skiljedom enligt TTIP-avtalet. Men vad spelar det för roll? Svenska företag har tillgång till det svenska rättsväsendet utan att ha problem med språk, kulturella barriärer eller risk för diskriminering.

Internationell skiljedom gör inte att utländska företag får en positiv särbehandling, utan bidrar bara till att de inte särbehandlas negativt.

Motståndet mot ISDS-klausuler i avtal kommer från politiska grupperingar till vänster eller inom den nationalistiska ultrahögern.

De har naturligtvis lite olika motiv och skall inte dras över en kam. Men de har det gemensamt att de mer eller mindre är motståndare till rättsstatens principer. Grunden i rättsstaten är att även härskarna, vare sig det är kungar eller folkvalda parlament och regeringar, lyder under sina egna lagar och måste följa de avtal de ingått. Det brukar uttryckas som att ”juridiken ställs över demokratin” eller att ”domstolarna kan stoppa demokratiska beslut” och är ett problem för de politiska rörelser som uppfattar politiken som den enda legitima kraften i ett samhälle. Det är dessutom sakligt sett fel. Demokratin i meningen folkvalda parlament kan alltid ändra i lagarna. Men demokrati är inte enbart att majoriteten får igenom sin vilja i varje ögonblick, utan även att det finns skydd för minoriteter, mänskliga rättigheter och att medborgarna har en rimlig möjlighet att planera sina liv.

Att det finns internationella rättsordningar till skydd för företag som gör utlandsinvesteringar är en konsekvens av detta. Och ett nödvändigt villkor för att en sådan rättsordning skall fungera är att staterna är underkastade de beslut som fattas. Men i grunden handlar det alltid om att staterna själva frivilligt har ingått de avtal de sedan är bundna av.

Det är dessutom en oerhört märklig tanke att politikerna i EU-ländernas regeringar, EU-parlamentet och USA:s kongress i onödan eller av dumhet skulle ge bort sin makt till storföretag — de är inte dumma och makten är det käraste dessa politiker har.

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Motståndarargument bygger på att läsarna inte är insatta

Max Andersson, europaparlamentariker för Mp, svarar i Göteborgsposten på Lars Adaktussons tidigare artikel om TTIP. Utan att gå in på Anderssons argumentation i sak är artikeln ett utmärkt exempel på hur Mp och andra protektionister argumenterar mot TTI...

Motståndarargument bygger på att läsarna inte är insatta

Max Andersson, europaparlamentariker för Mp, svarar i Göteborgsposten på Lars Adaktussons tidigare artikel om TTIP.

Utan att gå in på Anderssons argumentation i sak är artikeln ett utmärkt exempel på hur Mp och andra protektionister argumenterar mot TTIP.

Deras argumentationslinje bygger på en dold premiss som inte stämmer (är en fantasi om man så vill). Nämligen att TTIP-förhandlingarna sker utifrån att förhandlarna har fått något sort helt öppet mandat att få till ett frihandelsavtal.

Följande förmulering är typisk:

”Visst har EU-kommissionen lovat att våra miljöstandarder inte ska förhandlas ner. Men om förhandlingarna resulterar i att amerikanska produkter ges undantag från EU:s standarder via så kallat ömsesidigt erkännande kommer produkter som inte kontrollerats och märkts i enlighet med EU:s lagstiftning ändå tillåtas på den svenska marknaden.”

Lägg märke till termerna ”lovat” och ”om”.

Men kommissionen har inte ”lovat” något. Det finns ett dokumenterar beslut i form av en instruktion till förhandlarna, det så kallade mandatet, som anger ramarna för förhandlingarna.

Att kommissionen skulle komma tillbaka till parlamentet med ett avtal som stred mot förhandlingsmandatet — till exempel genom att innehålla ömsesidigt erkännande av produktregler som medger ex GMO-produkter i EU — är närmast otänkbart. Det skulle inte antas.

Max Anderssons argumentation bygger på att han kallt räknar med att den genomsnittliga läsaren är så dåligt insatt att han eller hon tror att EU är någon form av lekstuga där vad som helst kan hända. Eller så förstår han faktiskt inte själv. Frågan är vilket som är värst?

 

 

 

 

Kommentarer

Anna Bokströmnovember 12, 2014
"Avtalet bör bekräfta att den transatlantiska handeln och investeringarnas partnerskap bygger på gemensamma värderingar , bland annat skydd och främjande av mänskliga rättigheter och internationell säkerhet." står det i texten. Att skriva "bör" i denna mening tycker jag inte känns speciellt bindande. Jag har nu läst hela dokumentet och är lika övertygad som finnan att TTIP är bra för företagen, men dåligt för miljö, människor och demokrati.
Stäng posten Läs nästa post