Mombasa

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Afrikanerna handlar för lite internt. Genom samarbeten som EAC, TFTA har de chansen att få allt mer frihandel på kontinenten.

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Länderna i Afrika är väl integrerade i världshandeln. De stora investeringarna ligger också på infrastruktur för detta. I Ghana byggs den största hamnen ut för ungefär en miljard euro. När den är färdigbyggd 2019 kommer den vara Västafrikas största containerhamn. Nigeria planerar en sexfilig motorväg från norra delen av landet till hamnstaden Calabar. Kostnad, fyra miljarder Euro. I Kenya investerar Kina 3,8 miljarder dollar för att renovera järnvägen mellan Nairobi och Mombasa.

Detta är tvivelsutan bra. Problemet för Afrika är — tvärt emot vad många tror — inte att de saknar globalt handelsutbyte. Problemet är i stället att de afrikanska länderna inte handlar mellan sig. Bara 14 procent av Afrikas handel sker mellan de afrikanska länderna, vilket skall jämföras med EU där 60 procent av handeln sker inom unionen. Det är mer än 400 procents skillnad.

Förklaringen är usel infrastruktur och administration. Både vägar och järnvägar är nedgångna. De ovan nämnda infrastruktursatsningarna är helt inriktade på den globala handeln — inte den interna i Afrika.

Tullmyndigheterna är mer intresserade av att få in tullar (och mutor) än av att varor snabbt skall passera gränsen. Det är ofta oklart vilka regler som gäller och hur höga avgifterna skall vara. En genomsnittlig lastbilschaufför kan behöva föra med sig 1600 dokument. Transporterna i Afrika beräknas av Världsbanken vara 50 procent dyrare än i Sydostasien.

Dessutom saknas möjligheter för lagring och omlastning för färskvaror. 40 procent av maten i Afrika förstörs och bara 14 procent av allt spannmål i Afrika köps från ett annat afrikanskt land.

Sammantaget är detta ett gigantiskt problem.

Den välståndsskapande mekanismen med global frihandel är självklart inte att varor transporteras långt. Transporterna är en kostnad, oavsett hur bra frihandelsavtal man har och hur smidigt gränsövergångarna fungerar. Det som skapar värde är stora marknader som ger specialisering, volymer, arbetsdelning. Man måste komma ihåg att ”stora marknader” i princip är synonymt med ”många människor”. Stora geografiska ytor utan invånare är inte särskilt intressant.

Det bästa är förstås att ha många människor nära sig och helst människor som talar samma språk och delar kultur och värderingar. Det är därför ett företag har glädje av en stor hemmamarknad. EU:s styrka ligger i att så långt det är möjligt göra Europa till en hemmamarknad för unionens företag.  Det går bra på vissa områden, mindre bra på andra. Olika språk och kultur gör att EU är en mer svårbearbetad marknad än till exempel USA. Det är därför amerikanska företag så ofta är bra på att expandera. Amerikanska entreprenörer tänker från början på hur en affärsverksamhet snabbt skall kunna rullas ut över en hel kontinent.

Men inom EU handlar alla länder mest med sina grannar. Sveriges största handelspartners är Norge, Danmark, Tyskland, England. Trots vår höga grad av internationalisering handlar vi med våra grannar. Det är i det trygga närområdet företag hittar kunder och underleverantörer och börjar den internationella expansionen. Och den är förstås nödvändig. Moderna produkter kostar enorma summor att utveckla och inget enskild lands kunder kan längre bära utvecklingen av exempelvis mobiltelefonisystem.

Men i Afrika handlar grannländerna inte med varandra. Det begränsar afrikanska entreprenörer till den egna hemmamarknaden (där det ofta finns många som gör samma sak), minskar arbetsdelning och specialisering. Vilket i sin tur minskar lönsamheten och gör det svårare att investerar i moderna produktionsmetoder. På you-tube kan man hitta mängder med klipp med afrikaner som visar otrolig hantverksskicklighet i att typ tillverka saker från gamla oljefat. Problemet är att det tar timmar att göra något som man i en utvecklad industriekonomi gör bättre på några minuter med hjälp av avancerade maskiner. Men det kräver en större marknad. Annars kan man inte räkna hem maskinen. Ett av Afrikas problem är att kontinenten är så glesbefolkad. De få marknader som finns bör även av detta skäl knytas samman.

Så länge Afrika inte har fungerande frihandel kommer det vara mycket svårt för entreprenörer att expandera och investera i bättre produktionsmetoder. Då kommer Afrika vara hänvisat till en lågproduktiv lokal ekonomi i kombination med att sälja råvaror och oförädlade livsmedel på den globala marknaden och låta företag från andra länder göra investeringarna i infrastruktur. Det är ett säkert sätt att bli kvar i fattigdom.

Det positiva är att afrikanska politiker vet om detta och arbetar intensivt med att skapa olika frihandelsområden och andra typer av ekonomiska samarbeten. Resultatet har hittills varit ganska magert men East African Community (EAC) har de senaste 15 åren förbättrat möjligheterna radikalt. År 2000 kunde det ta tre veckor att transportera från Rwandas huvudstad Kigali till hamnstaden Mombasa i Kenya. I dag tar det fyra dagar.

Och för två år sedan ingick 26 afrikanska länder en plan för att binda samman tre existerande handelsblock till ett frihandelsområde från Kairo till Kapstaden; The Tripartite Free Trade Area (TFTA) håller på att ratificeras av de ingående ländernas parlament.

Det är ett stort framsteg men som ännu bara är taget på det politiska planet. Nu gäller det att investera massivt i infrastruktur och — inte det enklaste — få tullmyndigheternas personal att bli hederliga och serviceinriktade.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export