Oxfam

Frihandel i Afrika påstås öka ojämlikheten — men är det ens möjligt?

Kritiker mot frihandel angriper nu det stora afrikanska frihandelsavtal som är på väg att godkännas och träda i kraft. Men kritiken är irrelevant -- mest en blåkopia av den kritik som riktas mot frihandelsavtal i den rika världen. Washington Post publice...

Frihandel i Afrika påstås öka ojämlikheten — men är det ens möjligt?

Kritiker mot frihandel angriper nu det stora afrikanska frihandelsavtal som är på väg att godkännas och träda i kraft. Men kritiken är irrelevant — mest en blåkopia av den kritik som riktas mot frihandelsavtal i den rika världen.

Washington Post publicerar i veckan en artikel om det nya afrikanska frihandelsavtalet ACFTA.

Skribenten Ishaan Tharoor är kunnig, men har tyvärr ett traditionellt vänsterperspektiv på handel. Han förefaller tro att problem med brist på investeringar, dålig politisk ledning, ojämlikhet och svag industriell bas (årets underdrift) i vissa afrikanska länder kommer att förvärras av frihandelsavtalet. Tharoor citerar organisationen Oxfam som påpekar att de tre rikaste personerna i Afrika äger lika mycket som 650 miljoner av de fattigaste — ungefär halva Afrikas befolkning. Vad det nu har med ett alldeles nytt frihandelsavtal att göra?

Men det är inte förvånande då en stor del av afrikanerna inte ens lever i en penningekonomi eller har lagfart på den mark de brukar. Om man etablerade äganderätter till mark i Afrika skulle den dels kunna värderas och dels bli betydligt värdefullare för de som ägde och brukade den. Plötsligt skulle marken kunna belånas, säljas, incitamenten till investeringar skulle öka och framför allt; plötsligt skulle värdet synas i de samhällsekonomiska kalkylerna. Då skulle förstås Oxfams jämförelse se helt annorlunda ut.

Kapitalismen fungerar inte utan kapital och mark är en av de viktigaste kapitalbaserna i ett utvecklingsland. Förhoppningsvis kommer ACFTA vara en faktor som snabbar på Afrikas inträde i den globala penningekonomin och finanssystemet.

(För en utveckling av betydelsen av äganderätter läs gärna Hernando De Sotos The Mystery of Capital, här som gratisbok.)

Nedanstående citat är typiskt:

“We need to learn from trade in the era of globalization, trade that was inextricably linked to a race to the bottom on regulation. In an era without rules nor referees, the rich bullies took charge to take most of the spoils,” Winnie Byanyima, executive director of Oxfam International, told Today’s WorldView. “Richer countries, richer companies and richer people gained most from liberalized trade.”

Byanyima’s organization serves as the town crier at the World Economic Forum’s various annual events, warning the global jet-setting elites of the yawning divides their policies have created. A free-trade deal, Byanyima added, “will be great for Africa only if it reduces economic inequality and creates good quality jobs, especially for women and for our young people.”

So what’s to be done? Many of the African attendees at the forum expressed exasperation with the continent’s political elites. “The young people who are out there are extremely angry,” said Oby Ezekwesili, a prominent former Nigerian politician and civil society activist. She argued that the steady progress of a Pan-African trade pact meant little if political leaders didn’t confront the systemic problems within their societies. “We have a problem of bad politics on the continent.”

The conference’s solution for this is now familiar: A focus on the myriad innovative projects and business initiatives — from solar tech to micro-electricity grids to digital banking to companies that seed clouds with artificial rain — that are pushing the continent forward despite its laggard governments.”

Den ovanstående beskrivningen är delvis fel, från början rika länder, företag och människor är inte vinnarna på global frihandel.

Men perspektivet är udda på ett mer övergripande plan.Winnie Byanyima resonerar på samma sätt som frihandels- och marknadskritiker gör i EU och USA. Men den som kollar statistik över ekonomiska förhållanden i Afrika ser att knappast något kan bli särskilt mycket sämre. Ojämlikhet, fattigdom, korruption, förtryck, krig — allt elände finns redan där. Ett ”race to the bottom on regulation” är ett perspektiv som skulle vara skrattretande om den tragiska verkligheten inte var den att det knappast finns några fungerande regleringar av något i Afrika. De flesta har inte ens tillgång till ett fungerande rättssystem. I den mån det finns offentliga tjänstemän som har koll är de oftast korrumperade.

Att ett frihandelsavtal skulle kunna göra problemen värre är en befängd idé.

Tvärt om visar avtalet att Afrikas ledare, i vilket fall några av dem, inser att socialism, protektionism och biståndsberoende inte är vägen framåt. De förstår att marknad och frihandel är en nödvändig förutsättning för ekonomiska framsteg och för att kunna bygga stabila och fungerande rättsstater.

Sen är det förstås ytterst oklart hur lång tid det kommer att ta att etablera de institutionella förutsättningarna för att få avtalet att börja fungera. Det kommer ta tid, men samtidigt uppstår starka intressen för att politiker och administration skall få systemen på plats. De som gör stora investeringar, både afrikaner och investerare från andra världsdelar, kommer kräva att administrationen kring handel, investeringar, rättssystem, infrastruktur och mycket annat fungerar.

ACFTA kommer förstås inte lösa alla Afrikas problem, men det är ett mycket viktigt steg mot att modernisera Afrika och binda dess stater samman.

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export