Peter Navarro

Frihandelsmotståndare. Sällan så glada typer.

Ger frihandel fler aborter, mer hustrumisshandel och lägre fertilitet?

I Sverige och EU finns det frihandelsmotståndare som vill ha "CETA-fria zoner", medan i USA sprider till och med Trumps administration föreställningen om att frihandel leder till minskad fertilitet och hustrumisshandel. Att det är svårt att ta protektionister på a...

Ger frihandel fler aborter, mer hustrumisshandel och lägre fertilitet?

I Sverige och EU finns det frihandelsmotståndare som vill ha ”CETA-fria zoner”, medan i USA sprider till och med Trumps administration föreställningen om att frihandel leder till minskad fertilitet och hustrumisshandel. Att det är svårt att ta protektionister på allvar förvånar inte. 

Frihandelsmotståndare är sällan särskilt muntra typer.

Inte bara ser många problem där de inte finns. Exempelvis att frihandel kostar jobb, trots att all statistisk visar att det hela tiden skapas fler jobb, eller att underskott i handelsbalansen skulle vara ett problem.

De tror också att frihandelsavtal hotar demokratin eller avskaffar politikernas möjlighet att beskatta och reglera. Vilket förstås inte stämmer även om frihandelsavtal på marginalen kan minska det politiska utrymmet att bryta mot ingångna avtal.

Men några är lustigare än andra.

Vänsterpartisten Lars-Göran Ahlström vill exempelvis att ”Malmö skall vara en TTIP- och CETA-fri zon”. Det förra är enkelt. TTIP finns ännu inte (vilket Ahlström inte verkar ha klart för sig). Det senare är värre. CETA är en del av inte bara Sveriges utan EU:s handelspolitik. Enskilda kommuner eller landsting kan inte bestämma att lönnsirapen skall bli belagd med tull, företag i deras närhet inte säljer produkter till Kanada enligt CETA:s villkor eller deltar i offentliga upphandlingar i Kanada. Inte heller förstås, att kanadensiska företag budar på offentliga upphandlingar i den egna kommunen eller landstinget.

Nu skall det sägas att Ahlström inte alls är ensam om sin ståndpunkt. Nästan alla frihandelsmotståndare har en uppsättning i bästa fall småudda idéer om handel och moderna frihandelsavtal.

”I dag finns det cirka 2 000 kommuner och regioner i Europa som är så kritiska till frihandelsavtalet med Kanada att de förklarat sig som CETA-fri-zon. Därmed motsätter de sig alla försök till att försvaga nationella eller europeiska regelverk vad gäller miljö, hälsa, kultur, arbets- och konsumentskydd samt bevarandet av offentliga tjänster. Staden Rom är den senaste regionen som gått med. Men i Malmö vill inte kommunen diskutera frågan, och motiverar det med att den ligger hos den Svenska regeringen.”

CETA försvagar nu inte något av EU:s eller nationella regelverk av den typ Ahlström nämner. Det är helt enkelt fel. Och Malmö stad har rätt. Det är regeringen eller snarare EU som bestämmer om handelspolitiken. De 2000 kommuner och regioner som deltar i dumheterna är förstås också felinformerade och ägnar sig åt meningslös plakatpolitik. Siffran är dessutom låg. Betänkt att det finns 300 kommuner bara i Sverige.

Och sen kommer, förstås, den vanliga konspirationsteorin:

”Vi som i flera år har diskuterat den förskjutning av makt från demokratiska beslut till storföretagens styrelserum som CETA och TTIP innebär, är besvikna över att Sverige inte har diskuterat frågan. Vare sig massmedier eller regering och riksdag har tagit fram en realistisk konsekvensbeskrivning av vad CETA och TTIP innebär för den svenska demokratin och presenterat den för allmänheten. Varför är inte den fria pressen intresserad?”

Den som följt debatten vet att det skrivits om CETA och TTIP i stort sett dagligen de senaste åren. Kommerskollegium, regeringens myndighet på handelsområdet, har gjort konsekvensbeskrivningar av CETA (men inte av TTIP som ju inte finns…) som ligger på myndighetens hemsida. Frågan har debatterats i riksdagen och i Europaparlamentet. Båda avtalen har genererat tjogvis med samrådsmöten och en störtflod av pressmeddelanden från kommissionen.

Den här bloggen har publicerat artiklar nästan varje vecka, visserligen ur ett positivt perspektiv men med länkar och hänvisningar till både positiva och negativa källor.

Men om vi har lite speciella argument i Sverige och EU, är det förstås ingenting mot vad de hittar på i Trump-administrationen.

Från vita huset har det läckt ett dokument, framtaget av Peter Navarro som är Trumps chef för handelspolitiken, som kopplar frihandel (i det här fallet NAFTA) med sådant som ökade aborter, skilsmässor, hustrumisshandel och fertilitetsproblem(!).

Här en sammanfattning från Washington Post av vad som påstås vara ett tvåsidigt PM.

Nu menar förstås Navarro inte att det är själva frihandeln som är problemet utan att industrijobb försvinner. Möjligen kan man hävda att ökad arbetslöshet ställer till sociala problem. Men arbetslösheten i USA har inte ökat. Tvärt om finns det fler jobb än någonsin även om en del traditionella industrijobb har försvunnit, varav några har flyttat utomlands medan andra ersatts av robotar.

Det förhållande att människor har jobb i andra sektorer än traditionell industri lär knappast leda till sociala problem. Tvärt om de nya jobb som skapas renare och mindre tunga än de jobb som försvinner.

Enligt Vita Huset är dokumentets status och användning lite oklar och inte heller finns det några bakgrundsfakta bilagda som stöder påståendena.

Men sammanfattningsvis är det ofta svårt att ta protektionister på allvar.

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Håller glaset på att fyllas eller tömmas?

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

"Är glaset halvfullt eller halvtomt?" Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något). En likartad fråga men som i varje ög...

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

”Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något).

En likartad fråga men som i varje ögonblick har ett av tre mycket tydliga svar är ”håller glaset på att fyllas eller tömmas?”

Men att svaret kan vara tydligt betyder inte att det är särskilt lätt att få reda på.

Frågan ”håller läget för frihandeln i världen på att bli bättre eller sämre” har förstås olika svar beroende på vilka kriterier man väljer att mäta, och dessutom är många faktorer svåra att mäta.

Just nu finns det i vilket fall ett tvärsäkert påstående, nämligen läget för den globala frihandeln snabbt håller på att bli sämre.

Men, som så ofta när det gäller komplexa frågor om ekonomi och samhällsutveckling är det inte alls självklar.

Den viktigaste faktorn som ligger till grund för den glåmiga bilden av utvecklingen är förstås Donald Trump. Men om vi tittar på vad som hänt efter drygt ett par månader så är det inte särskilt alarmerande. Om det den 20 januari 2017 fanns någon form av liberal världsordning (vilket som vi skall se kan ifrågasättas) är den fortfarande på plats.

Det finns ännu inga 40-procentiga tullar på import från Kina och Mexiko som Trump utlovade, och inga planer på något sådant. Den 30-procentiga importskatten håller på att begravas i en utredning och Kina förklarades inte vara en ”valutamanipulatör” från dag ett. När Trump träffar Kinas president Xi Jinping nu på torsdag kommer handelsfrågor vara i centrum, men även Trump påverkas av kravet på rimlighet. Det är en sak att prata vitt och brett på valmöten och inför journalister, en annan sak att sitta mitt emot en av världens mest hårdföra politiska maktspelare och inte ha koll.

Omförhandlingen av NAFTA börjar om tre månader och kommer enligt Wilbur Ross att ta minst ett år. Att omförhandla handelsavtal är inget ovanligt (nästan alla avtal har omförhandlingsklausuler) och lär inte ändra världshandeln i grunden. Obama talade redan 2008 om att NAFTA behövde omförhandlas och Wilbur Ross budskap är nu att det nu behövs mindre justeringar som kommer ge USA marginella förbättringar. Någon gång framåt hösten 2018 kan man alltså räkna med att det finns ett nytt avtal att fatta beslut om. Tills dess gäller NAFTA och — om man får dra några slutsatser av hur handelsförhandlingar brukar hålla tiden kan det bli ordentliga förseningar. I värsta (bästa?) fall blir NAFTA en fråga även i nästa presidentvalrörelse.

Protektionisthöken i Vita Huset, Peter Navarro, förefaller ha spelat bort en hel del av sin prestige på området genom sitt förslag att handelsavtal mellan USA och andra länder automatiskt bör omförhandlas om USA:s handelsbalans mot det ena eller andra landet försämras. En mycket märklig idé som tvärdog i kongressen. Inte heller medlemmarna av The National Economic Council, som leds av Gary Cohn, var entusiastiska.

Med Kina har USA ingen handelsavtal. Båda länderna är med i WTO och Trump har flaggat för att USA inte tänker bry sig om WTO:s tvistelösningmekanism som hanterar handelskonflikter mellan stater. Navarro är högst sannolikt upphovsman till även denna udda idé (att ett civiliserat land deklarerar att man plötsligt tänker strunta i gällande avtal är ovanligt…) som  inte fallit i god jord bland kongressledamöterna. Särskilt inte med tanke på att USA är det land som flitigast använder WTO:s tvistelösning. USA är idag klagande i 114 fall, EU 97, Japan 23 och Kina 15.  Siffrorna kan förvisso vara ett argument för att USA blir illa behandlat, men knappast för att man skall strunta i WTO:s utslag…

Det finns också en medvetenhet i Trumps administration att en hårdare handelspolitik knappast ger tillbaka några industrijobb. Kläder, skor, enklare hushållselektronik och liknande kan mycket väl tillverkas i USA, men knappast av människor. Kampen om marknadsandelar när det gäller vanliga industriprodukter står mellan olika företags och länders robotar och reklambyråer. Inte mellan deras fabrikörer och arméer av skickliga arbetare.

Den viktiga personen i sammanhanget är inte Navarro som tappat inflytande, utan Robert Lighthizer som sannolikt blir USA:s handelsrepresentant. Lighthizer var med redan på Reagans tid och har varit handelsadvokat för både amerikanska och utländska företag. Han är inte ett dugg intresserad av att hantera olika flugiga idéer utan förutsättningar att klara kongressen.

Så det som realistiskt sett är på gång är ett försök att Kina att accepterar internationell regler för copyright och går med på ett investeringsavtal. Ingen av de två åtgärderna hotar världshandeln, tvärt om. Dessutom finns ett frihandelsavtal med Japan och TTIP-avtalet. Det är ännu inte dött, framför allt för att Trumpadministrationen inser att det dels är ett bilateralt avtal, och att det helt enkelt inte är möjligt att förhandla fram avtal med enskilda EU-länder. Inte heller något av detta utgör något hot mot världshandeln.

När det gäller den övriga ”liberala världsordningen” det svårt att bli av med något som inte finns. Den stora triumf för demokratisering som förutspåddes har inte inträffat. Däremot har marknadsekonomin stärkt sin ställning även i länder utan demokrati och anmärkningsvärt nog även i länder med antikapitalistiska regimer. Den enda globala världsordning på det ekonomiska området som finns och någonsin har funnits är handel med produkter. Tjänster, kapital, information är ännu inte inordnade i något stabilt och tydligt regelverk. Återigen är det alltså svårt att säga att det skett ett paradigmskifte eller att något försvunnit.

Bretton-Woods som gav USA en central roll tappade sin betydelse för många årtionden sedan, G7-gruppen har förlorat sidoch G20 kan knappast sägas koordinera världsekonomin. USA är i dag en knapp femtedel av världens BNP. EU viktigt men har sina egna problem och särskilt på området handelsavtal. WTO till sist har definitivt en viktig roll i det internationella handelssystemet, men inte som pådrivare och initiativtagare. Det är inte WTO som bestämmer hur världshandeln skall utvecklas. Just nu är läget exakt det som man har velat undvika. Världen går allt mer mot bilaterala eller regionala handelsavtal, något som förr eller senare kommer att bli en ända röra som måste redas ut.

Men, och detta är ett viktigt men; sammantaget finns det inget fog för slutsatsen att det har blivit sämre.

Den globala handeln har återhämtat sig relativt svagt efter krisen 2008-2009 men är nu uppe på nivåerna som gällde strax innan. Samma sak med internationella direktinvesteringar som idag är de dubbla jämfört med för ett par decennier sedan. Handelsvolymerna är också ganska väl relaterade till industriproduktionen. Vill man avgöra om handeln minskar eller ökar bör man också titta på den allmänna konjunkturen och förändringar stora länders ekonomier. Om världsekonomin går ner är det inte förvånande om handeln också minskar. Den ökning av protektionism som IMF oroade sig för som en konsekvens av krisen 2007 har inte riktigt materialiserats.

Slutsatsen är att för tillfället tuffar det på ganska hyggligt. Trumps protektionistiska excesser har ännu så länge inskränkt sig till att stoppa TPP-avtalet. Illa nog, men avtalet hade trots allt inte trätt ikraft. Med andra ord består den globala frihandelns kris ännu inte av mer än att förhoppningar har grusats eller fått läggas på is.

Glaset håller på att fyllas, men just nu går det extremt sakta.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export