PM Nilsson

Det kinesiska dilemmat

Den 26 februari varnade moderatledaren Ulf Kristersson för Kinas ambitioner på teknik- och handelsområdet i en intervju i DI. ”Jag tycker det är problematiskt att vi accepterar vissa spelregler när det gäller Kina, som vi aldrig skulle acceptera när det...

Det kinesiska dilemmat

Den 26 februari varnade moderatledaren Ulf Kristersson för Kinas ambitioner på teknik- och handelsområdet i en intervju i DI.

”Jag tycker det är problematiskt att vi accepterar vissa spelregler när det gäller Kina, som vi aldrig skulle acceptera när det gäller andra länder”, säger Ulf Kristersson.

”Den ömsesidighet som borde gälla i internationell handel och internationella affärsrelationer gäller inte när vi pratar om Kina. I längden är det en problematisk utveckling.”

Han vill inte kommentera Geelys köpräd i AB Volvo och Daimler specifikt, men efterlyser ett nyktrare svenskt förhållningssätt till ”Kinas maktambitioner”.

”Jag tycker inte att vi ska tillhöra de länder som nästan systematiskt säger att här finns inga problem över huvud taget, för så uppfattar jag den svenska hållningen just nu. Vi ska se det mer för vad det är”, säger han.”

Kristerssons hållning hånas av PM Nilsson på ledarplats i samma tidning den 20 mars.

”Vad är det vi inte har anat? Är Volvo Cars framgång ett hot mot Sverige? Är CEVT:s FoU-miljarder i Göteborg en konspiration? Är biopalatsen i svenska städer en lömsk påverkansoperation? Är Moderaterna rädda för att Hongkong-företaget MTR plötsligt ska stänga av tunnelbana och pendeltåg i Stockholm? Och kan vi i så fall verkligen lita på att Iphone, made in China, inte är buggningsutrustning i varje svensk ficka? Eller att tunneln mellan Helsingör och Helsingborg och den vitala delen i Slussenbygget i Stockholm, också tillverkade av kineser, inte innehåller apterade sprängladdningar? Vad är det som har varit aningslöst?

Det finns skäl till att Sverige har hållit fast vid öppenheten för utländska investeringar. Det är nämligen aningslöst att tro att en politisk överprövning av affärer inte kommer att missbrukas och det är naivt att tro att EU-länderna någonsin kommer att ha samma syn på vilka företag som är säkerhetskritiska eller vilka utländska köpare som utgör ett hot. Risken för att investeringsklimatet i Europa försämras är betydande.

Den svenska regeringen har tillsatt två utredningar för att öka utländska direktinvesteringar, särskilt från Kina. Som eventuellt regeringsparti bör Moderaterna fortsätta det arbetet och inte låna ut sin friska historia till protektionism. Sådant som inte ska säljas utomlands ska vara statligt, men i övrigt ska regeringen oavsett färg bejaka utlänningars pengar.”

Den raljanta tonen hindrar inte att PM Nilsson har rätt på en viktig punkt. En lagstiftning för att inskränka kinesiska företags möjligheter att investera i EU  kommer helt säkert att missbrukas. Redan under utrednings- och lagstiftningsarbetet kan vi räkna med att både protektionistiska politiker och särintressen kommer att lobba för att regelverket skall bli som så mycket på EU-nivå; abstrakt och otydligt. Ett verktyg för klåfingriga politiker snarare en ett regelverk för att öka förutsägbarhet och trygghet för medborgare och företag.

Däremot är den raljanta tonen onödig. Det finns knappast någon som tvivlar på att kinesiska staten har full kontroll över de företag som investerar inom EU och andra delar av världen, eller att det finns en aggressiv agenda med syfte att ta för sig av teknologi, forskning- och utveckling, vinna fördelar, kontrollera strategiska resurser. Kineserna är inte onda, men mycket tyder på att ”China first” är principen bakom allt de gör.

Eller snarare Made in China 2025.  Målet är att Kina skall dominera viktiga områden som halvledare, telekom, kommersiella flygplan, elbilar och liknande år 2025. Det skall bland annat göras genom strategiska uppköp stödda av kinesiska staten och genom att företag som vill etablera sig i Kina måste dela med sig av sin teknologi eller sätta upp dotterbolag med stort kinesiskt inflytande. En undersökning av amerikanska regeringen visade att ungefär 35 procent av amerikanska företag med bolag i Kina blivit pressade att dela med sig av sin teknologi.

Uppköp av bolag i andra länder är en viktig del av strategin.

Att hindra den typen av uppköp från exempelvis EU:s sida är ett allvarligt ingrepp i äganderätten. Europeiska entreprenörer hindras att sälja till vem de vill och på så sätt få bästa pris för sina företag. En lagstiftning som medger sådana inskränkningar blir förstås helt mardrömslik när det gäller incitament och möjligheter till missbruk och korruption.

Samtidigt är kinesiska statens beteende anmärkningsvärt.

Ett exempel från verkligheten är när  Fujian Grand Chips, ett synbarligen privat kinesiskt företag,  ville köpa det tyska företaget Aixtron. I samband med det stoppade en av företagets stora kunder, San’an Optoelectronic, en stor ordet till Aixtron vilket fick företagets aktiekurs att falla. Fuijan Grand Chips skulle kunna köpa Aixtron på rea. Tyska myndigheter fattade misstankar och stoppade affären. Det visade sig att både de kinesiska företagen ägdes av samma investeringsfond, vilken var kontrollerad av kinesiska staten. Det är troligt att de båda företagens agerande var koordinerat.

Det är mycket svårt att föreställa sig svenska, amerikanska eller tyska staten agera på det sättet.

Med andra ord har PM Nilsson ingen anledning att vara hånfull.

Kina, i meningen företag kontrollerade av kinesiska staten (i praktiken alla, ingen i Kina kan sätta sig upp mot staten) agerar på ett sätt som inte kan jämföras med andra handelspartners. Syftet är inte rättvisa villkor för att skapa en win-win-situation som ett resultat av internationell handel och investeringar.

Men samtidigt är det mycket svårt att göra något åt problemet. När USA:s administration stoppade det amerikanska företaget Qualcomm från att sälja komponenter till det kinesiska telekomföretaget ZTE var det i praktiken en dödsdom för ZTE som inte kan bygga sina telefoner utan Qualcomms komponenter. Det var en kraftfull åtgärd mot Kina. Men samtidigt förlorade Qualcomm en betydande kund. Dock fick Kinas president Xi Jinping Trump att ge sitt handelsdepartement kontraorder. Med andra ord retirerade Trump själv av någon anledning från en verkningsfull åtgärd med hög träffsäkerhet, och återgick till att hota biltullar. Det är en mer generell och huvudsakligen verkningslös och destruktiv åtgärd som även drabbar USA:s allierade, framför allt Tyskland. Som om för billiga BMW och Mercedes var hotet mot jobben i USA:s bilindustri…

Kristersson har med andra ord rätt. Kina agerar på ett sätt som oroar. Men det är inte självklart att det egentligen finns några verkningsfulla åtgärder, eller verkningsfulla åtgärder som är värda priset.

PM Nilsson avslutar med att ”sådant som inte skall säljas utomlands skall vara statligt”. Det är en förnuftig princip att strategiska resurser och FoU betalad med statliga pengar skall omgärdas med restriktioner. Det är inte heller något som strider mot äganderätten eller öppnar för korruption. De företag som är leverantörer åt staten och drar nytta av statliga investeringspengar kan förstås bindas med avtal utan att det är ett ingrepp i äganderätten. Hur stor en sådan sektor skall vara är en politisk fråga.

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Amsterdam. En gång centrum för världshandeln och världens rikaste stad. Passande plats för Fritt Näringslivs konferens.

Kampen om frihandeln är kanske vunnen i teorin — men i verkligheten pågår den dagligen

Ingen säger emot Adam Smith och Ricardo om värdet av frihandel. Men det är inte på det planet debatten förs. Under stiftelsen Fritt Näringslivs konferens för en vecka sedan diskuterades bland mycket annat frihandel. Svenskt Näringslivs ordförande Carola L...

Kampen om frihandeln är kanske vunnen i teorin — men i verkligheten pågår den dagligen

Ingen säger emot Adam Smith och Ricardo om värdet av frihandel. Men det är inte på det planet debatten förs.

Under stiftelsen Fritt Näringslivs konferens för en vecka sedan diskuterades bland mycket annat frihandel. Svenskt Näringslivs ordförande Carola Lemne påpekade bland att det intressanta faktum att motståndet mot frihandel är stort i USA där bara kring 15 procent av arbetstagarna arbetar i företag som finns på världsmarknaden eller är utsatta för global konkurrens. I Sverige är motsvarande siffra 50 procent, och vi är betydligt mer positiva till frihandel. Även de svenska fackföreningarna är i huvudsak positiva, medan USA:s fack är hårdföra protektionister.

En tolkning av dessa fakta är förstås att ju mer erfarenhet av handel ett land har, desto mer positiva till handel är befolkningen. I Singapore och Hong Kong hittar man inte många protektionister.

Den tolkningen motsägs dock av exempelvis Tyskland och Frankrike som är framgångsrika exportländer men ändå har ett ganska utbrett frihandelsmotstånd. Uppenbarligen kan det för Frankrikes del förklaras med sentimentaliteten kring landsbygden och maten.

När det gäller Tyskland är det ett större mysterium, men den som följt debatten om TTIP och CETA kan konstatera att Tyskland har en stark ”alternativrörelse”. En sorts legering mellan autonom vänster och miljörörelse som lyckats skaffa sig stora resurser, trovärdighet och är välorganiserad. Motståndet mot frihandel är en del i en allmän antikapitalistisk och näringslivs- och USA-fientlig agenda. Det är ingen tillfällighet att rörelsen fick luft under vingarna i samband med TTIP, det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA som idag ligger i frysboxen på grund av Donald Trump.

Energin från TTIP-striden räckte nästan till att även sänka även avtalet mellan EU och Kanada (CETA). Det avtalet var i princip färdigförhandlat utan några konvulsioner när TTIP-striden började. Men som sagt, energin räckte bara nästan och i dag har avtalet delvis trätt i kraft trots motstånd. Det var inte självklart. Exempelvis ACTA-avtalet om varumärkesskydd åkte för EU:s del i papperskorgen 2012 när EU-parlamentet röstade ner avtalet.

Men generellt håller nog tesen att ju mer ett land deltar på världsmarknaden desto mer positiv är dess befolkning till frihandel.

DI:s politiska chefredaktör PM Nilsson menade vid sitt anförande på konferensen att det egentligen inte spelade någon roll om frihandeln försvarades eller inte — i vilket fall på idéplanet. Kostnaden av handelshinder för en modern ekonomi är så hög att politikerna knappast kan genomföra några mer långtgående protektionistiska åtgärder.

Förklara det för Donald Trump den som kan. Han har sänkt TPP, TTIP, håller kanske på att sänka NAFTA. Kostnaderna för USA:s företag, löntagare och konsumenter lämnar honom helt likgiltig. Han är inte den första, och kommer tyvärr inte vara den sista, politikern med en uppfattning om handel som började bli omodern redan på 1700-talet.

Och i världen som helhet ökar antalet mer eller mindre dolda handelshinder. Istället för att införa tullar och kvoter hittar staterna på olika regler och administrativa rutiner som försvårar handeln. De har ur regeringarnas synpunkt fördelen att i bästa fall inte upptäckas, eller kunna motiveras med olika argument som inte har med handel att göra.

I en mening har PM Nilsson nog rätt. De allra flesta erkänner förstås att Smith, Ricardo och Cobden hade rätt. Men sen kommer alltid ett ”men” och någon mer eller mindre skruvad förklaring till att ett lands välstånd på något magiskt sätt kan öka bara dess företag och befolkningen får betala mer för det de köper från utlandet.

Men Smith och Ricardos över 200 år gamla argument är därför inte heller huvudbudskapet för dem som försvarar frihandeln. Debatten handlar därvidlag om just behovet av att ingå breda, bindande avtal om handeln mellan länder eller grupper av länder. Avtal som ger fasta förbindelser och långsiktighet.

PM Nilsson påpekade att handeln mellan Sverige och Norge eller mellan EU och USA fungerar utmärkt trots bristen på avtal. Men då glömde han att Norge är med i frihandelsområdet EFTA som i sin tur har ett avtal med EU. Det råder med andra ord en avtalsreglering av handeln (trots detta är det enklare för en svensk företagare att handla med Portugal än med Norge).

Handeln med USA regleras genom WTO och är således inte helt avtalslös. Att stå och tala handel på ett konferens  och glömma existensen av WTO är lite speciellt – men alla kan ha en dålig dag.

Debatten om frihandel handlar i dag i huvudsak om att försvara öppenhet och globalisering och visa hur dessa krafter ökar välståndet — inte bara i teorin utan också i verkliga livet. Debatten förs inte heller i huvudsak mot den gamla tidens merkantilister utan mot olika särintressen som på kort sikt har mycket att vinna på tullskydd och subventioner.

Och även om frånvaron av handelsavtal kanske inte syns så tydligt i BNP-siffrorna finns det en annan viktig aspekt. Nämligen att enskilda företagare kan våga satsa om det råder klara och långsiktiga regler för handeln. Om det hela tiden svävar hot om olika protektionistiska åtgärder vågar små och medelstora företag inte satsa. En så enkel sak som att få sin produkt testad och godkänd på en annan marknad kan vara en stor investering för ett litet företag, och en plötslig tull eller kvot eller ny reglering innebär katastrof.

Man kan säga att debatten om frihandel kan föras på två plan. Det principiella som är på lång sikt, och det praktiska som ofta är på kort (nästa val eller bokslut).

Den principiella och långsiktiga är vunnen. Den mer pragmatiska och kortsiktiga är mer oklar. Det förs en stor mängd olika strider, både stora och små, och det är svårt att just nu räkna ut det totala resultatet. Som optimist tror man att det går åt rätt håll. Men kampen är långt ifrån vunnen. Det kanske den aldrig blir.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Två artiklar värda att läsa — eller läsa om

De här båda artiklarna är väl värda att läsa. Framför allt PM Nilsson i DI är sällsynt rak när det gäller kritiken mot ISDS: "Enligt Miljöpartiet, Vänsterpartiet, LO och 100 amerikanska jurister med Elizabeth Warren i spetsen sitter vår tids största ...

Två artiklar värda att läsa — eller läsa om

De här båda artiklarna är väl värda att läsa.

Framför allt PM Nilsson i DI är sällsynt rak när det gäller kritiken mot ISDS:

”Enligt Miljöpartiet, Vänsterpartiet, LO och 100 amerikanska jurister med Elizabeth Warren i spetsen sitter vår tids största hot mot demokratin på Brunnsgatan i centrala Stockholm. Detta försynta kontor äventyrar Amerikas suveränitet, Europas sociala rättigheter och framtidens nödvändiga klimatomställning.

Det är knappt man tror sina öron, och det ska man heller inte göra. Den internationella kampanjen mot skiljedomsmekanismens roll i frihandelsavtalet mellan USA och EU är ren galenskap och det försiktiga fjäskandet för kritiker som utbrutit på båda sidor Atlanten bör omedelbart avbrytas.”

Erik Brattberg i SvD är också intressant i sin kritik av motståndarna:

”Tyvärr verkar Skiftet i likhet med andra TTIP-kritiker inte vara intresserade av att bidra till en konstruktiv debatt om frihandelsavtalet – något som behövs då TTIP är ett av det störta ekonomiska besluten för EU på länge. Syftet tycks istället vara att driva en vänsteragenda fylld av traditionell anti-globaliseringspropaganda.”

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Nytt medvetande om värdet av banden över Atlanten

PM Nilsson skriver i dagens DI (ännu ej på nätet) om den långsiktiga intressekonflikt som blottas i den senaste tidens misstänkta u-båtskränkningar. Ryssland är på väg att återta sin roll som stormakt och återför därmed Europa (och världen) till en situat...

Nytt medvetande om värdet av banden över Atlanten

PM Nilsson skriver i dagens DI (ännu ej på nätet) om den långsiktiga intressekonflikt som blottas i den senaste tidens misstänkta u-båtskränkningar. Ryssland är på väg att återta sin roll som stormakt och återför därmed Europa (och världen) till en situation vi trodde var förpassad till historien. Säkerhet i form av militär dominans istället för samarbete.

Nilsson påpekar de ideologiska och mentala skillnaderna mellan dagens Putin-ryssland och väst.  Att från demokrati och rättsstat till öppenhet, postmilitära värderingar och stjärnfamiljer: ”Om Rysslands regering hetsar mot homosexuella går västs regeringar i Pridefesttivaler.”

Han påpekar också det självklara i Ryssland (vi talar här om Ryska staten, inte det ryska samhället där det naturligtvis också finns toleranta och demokratiska krafter) har ett intresse av att gemenskapen mellan de demokratiska länderna inom EU och banden med USA bryts upp. De nationalistiska krafterna som hotar EU:s sammanhållning är i Rysslands intresse, liksom vänster- och miljöpartierna med en isolationistisk och protektionistisk agenda. Ett splittrat EU som avvisar både säkerhetssamarbete och handel över Atlanten är en rysk dröm.

Det är ur detta perspektiv man också måste ses debatten om frihandelsavtalet TTIP.

Ett fördjupat samarbete mellan EU och USA handlar om mer än handel och ekonomi. Det är nog så viktigt.  Men det handlar också om fördjupad kulturell och politisk samhörighet mellan de mest utvecklade samhällena när det gäller öppenhet, tolerans, rättsstat, demokrati och globalisering.

Forskaren Daniel Hamilton talade om detta på Utrikespolitiska Institutet förra månaden, och tankarna finns utvecklade i en helt ny bok som finns som gratis PDF här.

TTIP är så mycket mer än handel eller hormonkött och klortvättad kyckling (som ändå inte kommer släppas in i EU). Ett avtal kommer att stärka demokratin och öppenheten i världen. Ett havererat avtal blir en seger för nationalismen och andra krafter som vill splittra EU på nationalistisk grund eller försvaga det som är EU:s fundament: den inre marknaden.

USA klarar sig nog. Förlorarna blir vi i EU. Vinnare blir Putin-ryssland. Det är i grunden detta debatten handlar om.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export