Regeringen

Regeringens Kinastrategi: Inte fel, men inte heller något nytt

EU och USA måste ha en enad strategi mot Kina. I den bör inte handelskrig ingå. Regeringens Kinastrategi presenterades den 2 oktober. Den är på 21 sidor och handelsavsnittet på ungefär en A4. Det är inte överdrivet mycket. Kinas påverkan på Sverige oc...

Regeringens Kinastrategi: Inte fel, men inte heller något nytt

EU och USA måste ha en enad strategi mot Kina. I den bör inte handelskrig ingå.

Regeringens Kinastrategi presenterades den 2 oktober. Den är på 21 sidor och handelsavsnittet på ungefär en A4.

Det är inte överdrivet mycket. Kinas påverkan på Sverige och EU i dag till stor del sker genom handeln. Kinas framväxt som ekonomisk stormakt är en av de viktigaste utvecklingslinjerna sedan Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Innehållet på denna enda sida är inte heller direkt nytt, men av allt att döma inte heller direkt fel. Frågan är mer vart strategin är tänkt att leda.*

Ännu påverkas vår vardag inte så mycket av Kinas stormaktsambitioner och deras utbyggnad av ett storskaligt kontrollsamhälle. Risken med det senare är snarast att tekniken Kina utvecklar kommer att locka makthavare i våra egna samhällen och inte så mycket att den kinesiska regimen övervakar människor i andra länder — även om det förmodligen är möjligt redan i dag. Att agera i andra länder är inget problem. Kina spionerar i vilket fall på kinesiska flyktingar och dissidenter i väst.

Däremot är det klart att Kinas handelspolitik och det faktum att den kinesiska regimen subventionerar sina exportföretag är ett problem. Ett annat problem är rent industrispionage och de mer odramatiska men nog så bekymmersamma kraven på kinesiskt inflytande och tekniköverföring när företag från EU och USA etablerar sig i Kina.

Det finns två perspektiv på utvecklingen, ett mer alarmistiskt och ett mindre.

Det mer alarmistiska perspektivet är att Kina har en sedan länge fastlagd, stabil kurs genom decennierna där målet är att vara ekonomiskt dominerande och använder den styrkan för att utmana USA som världsmakt. Kina som förödmjukad jätte som börjar kräva (mer än) sin rättmätiga plats på världsscenen. Till det perspektivet skall läggas en närmast mytiskt idé om Kina som närmats oövervinnligt i sin hårda centralism och perfektion.

Det perspektivet påminner lite om myterna om Japan på 80-talet. Ekonomiska prognoser och populärkultur delade samma bild av Japan som mystiskt och oövervinnligt både kulturellt, ekonomiskt och intellektuellt. Med tiden har den bilden modifierats och Japan framstår allt mer som ett land befolkat av vanliga människor med fel och brister och en politik som kämpar med de vanliga systemfelen och målkonflikterna.

Det mindre alarmistiska perspektivet på Kina är förstås att de har en stor ekonomi i kraft av sin storlek, men räknar per capita är varken BNP eller export så särdeles imponerande.

Kinas BNP ligger på drygt 12 biljoner dollar, ett jämföras med USA på 19 biljoner eller EU:s på 15 biljoner. Kinas BNP per capita är ungefär 15 00o dollar, under länder som Vitryssland, Botswana och Irak.

Tillväxttakten är förstås magnifik och den går inte att hantera genom att välja perspektiv eller startpunkt. Det är otvivelaktigt så att Kina har haft en unik utveckling och att den förefaller fortsätta.

Å andra sidan kan man konstatera att varken produktutveckling eller varumärken har imponerat. En betydande del av Kinas tillväxt bygger på att amerikanska företag har förlagt sin produktion till Kina. De hundratusentals superstudenter som studerar på universitet i USA och EU är imponerande. Å den tredje sidan är de sorterade ur en enorm mängd ungdomar. Majoriteten av Kineser är förstås inte så smarta och duktiga även om de förefaller vara intelligenta i snitt och inte minst ha en kulturellt grundad studieambition som få andra länder kan mäta sig med.

Men till sist man kan konstatera att Kina i stort sett saknar socialförsäkringssystem och andra trygghetssystem som vi i väst tar för givet finns och i allmänhet fungerar hyggligt. Det betyder att kineserna både måste spara till sina egna pensioner, försörja sina gamla föräldrar och försöka driva fram sina barn till hygglig framgång. De stora städerna med miljoner unikt rika invånare imponerar, men det finns också fattigdom i städerna och en landsbygd som till delar är outvecklad. Klyftorna växer och det är ingen vågad gissning att regimen är bekymrad för en avmattning. Den som är fattig jobbar gärna hårt nästan dygnet runt om hans lön ökar med fem-tio procent per år och den lysande framtid är hans. Men vad händer om tillväxten kroknar? Storskalig social oro är inte något okänt fenomen i Kinas historia. Men mot det talar att dagens kineser knappast är desperata. De är vana vid umbäranden och en ekonomisk avmattning är inget problem för en befolkning där många fortfarande minns hur det är att svälta.

Men oavsett perspektiv är det klart att konventionella handelskrig knappast kan påverka Kinas politik. Kina är en hårdför diktatur och har under decennier struntat fullständigt i omvärldens påtryckningar när det exempelvis gäller mänskliga rättigheter.

Däremot kan möjligen USA och EU, om de enar sig, kunna hantera Kina genom åtgärder som har med nationell säkerhet att göra. Regeringarna i Sverige och EU måste inte acceptera att viktig forskning och utveckling hamnar i kinesiska händer, inte heller att låta kinesiska företag leverera viktig digital infrastruktur. Naivitet på det området väcker knappast respekt i Peking.

Men konventionellt handelskrig har inte förutsättningar att fungera.

*Länk till Frivärlds intressanta seminarium om Kinastrategin.

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export