Robert Lighthizer

NAFTA. Tar sin tid.

Inget NAFTA i närtid — men skäl för optimism

Trump har mildrat sitt tonfall när det gäller NAFTA. Planen kan vara att nöja sig med handelskriget mot Kina. Han har visat sina väljare att han menar allvar. Det förefaller inte bli något nytt NAFTA-avtal mellan Mexiko, USA och Kanada till Summit of the...

Inget NAFTA i närtid — men skäl för optimism

Trump har mildrat sitt tonfall när det gäller NAFTA. Planen kan vara att nöja sig med handelskriget mot Kina. Han har visat sina väljare att han menar allvar.

Det förefaller inte bli något nytt NAFTA-avtal mellan Mexiko, USA och Kanada till Summit of the Americas i Lima den 13 till 14 april.

USA:s handelsrepresentant Robert Lighthizer, Mexikos ekonomiminister Ildefonso Guajardo och Kanadas ekonominminister Chrystia Freeland kommer att mötas igen i slutet av denna vecka, för att försöka komma fram till en principöverenskommelse att presentera. Men den klar skulle detaljerna kunna arbetas ut av tjänstemän. Men enligt källor i Lighthizers närhet kommer det inte att lyckas. Tvistefrågorna är främst hur stor andel av komponenterna i en bil tillverkad i Mexiko som måste komma från USA. Från början var USA:s bud 50 procent, men nu lutar det mot att en viss andel måste komma från områden med höga löner. I praktiken betyder det USA eller Kanada.

President Donald Trump har sagt att det är viktigare att avtalet blir bra än att det blir färdigt fort, vilket är en rimlig ståndpunkt. Tonfallet från presidenten är något mildare nu än för ett par månader sedan. Trump är förmodligen inte intresserad av att öppna ytterligare en front i sitt handelskrig. Med EU råder för tillfället vapenvila. Utgår man från att Trump är rationell har han redan visat att han menar allvar med sin hållning när det gäller handel. Att ställa till allt för mycket röra är inte i hans intresse — det blir bara svårkommunicerat. Kanske är planen att försöka avsluta handelskriget mot Kina och deklarera seger lagom till valrörelsen inför valet i november. Konsekvenserna av de åtgärder som genomförs nu kommer inte vara synliga och materien är ändå så komplex att huvuddelen av marginalväljarna inte ser igenom en eventuell lögn. För övrigt är det förstås oklart vad det innebär att ”vinna” ett handelskrig.

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Robert Lighthizer.

Ljus från Lighthizer över USA:s kritik mot WTO

WTO har just nu tre problem. USA är för närvarande starkt kritiskt till organisationen, kritiken har fog för sig även om den må vara överdriven och de två andra ekonomiska stormakterna, EU och Kina, inte har några starka incitament att samsas. Det har ...

Ljus från Lighthizer över USA:s kritik mot WTO

WTO har just nu tre problem. USA är för närvarande starkt kritiskt till organisationen, kritiken har fog för sig även om den må vara överdriven och de två andra ekonomiska stormakterna, EU och Kina, inte har några starka incitament att samsas.

Det har rått en viss osäkerhet kring vad USA:s kritik mot WTO egentligen handlat om. I går, måndagen den 11 december, höll Trumps handelsrepresentant Robert Lighthizer ett tal vid WTO:s handelsministermöte. Det var delvis klargörande. Budskapet var kritik mot att organisationen inte levererar nya överenskommelser på handelsområdet och istället blivit ett forum för processer genom sitt system för skiljedom.

Vidare påstår USA att en del länder lyckas hålla fast vid sin status som utvecklingsländer och därmed kunna fördröja implementeringen av vissa avtalsvillkor.  Det är ganska vanligt att mer utvecklade länder öppnar upp sin handel snabbare än utvecklingsländer, som antas ha viss glädje av protektionism och därför får behålla tullskydd under en längre omställningsperiod.

Det första punkten av kritik har definitivt fog för sig i den mening att det inte skett några vidare resultat när det gäller avtal för mer frihandel på många år. Det är å andra sidan inte WTO:s fel. Att inte förhandlingarna går framåt beror på de enskilda länderna — WTO bestämmer inte över världens regeringar.

Men den andra punkten är mer tvivelaktig. Systemet med skiljedom för att hantera brott mot WTO:s avtal är en av WTO:s viktigaste funktioner. Inte minst har USA använt möjligheten mot andra länder och i de flesta fall vunnit. Att Trump är misstänksam mot skiljedomssystemet är dock i linje med hans allmänna misstänksamhet mot regler och rättsstat. Det är detta som skiljer honom från tidigare republikanska presidenter. Dessa har också ofta varit mer eller mindre protektionistiska men de har varit genuint konservativa. En central del av deras politik har varit att skapa stabila institutioner och respekt för regelverk. Maktdelning och rättsstat är kärnan inte bara i den republikanska konservatismen utan även i den amerikanska självbilden.

Sammantaget innebär detta att USA som tidigare varit ensam som ekonomisk stormakt och drivit på processen mot avtal och fungerande internationell rättsordning  på handelsområdet nu är en av tre stora ekonomiska block. Kina och EU är de två andra. Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel menar i DN att USA:s förlorade dominans är ytterligare ett problem:

”Saker och ting blir mer komplicerade när den globala ekonomin domineras av ett litet antal ekonomier av liknande storlek. Det är detta scenario som Nobelpristagaren och ekonomen Paul Krugman 1989 beskriver i en artikel om bilateralism, där han konstaterade att en värld som består av tre stora handelsblock utgör den sämsta konstellationen för handel, eftersom växande handelsbarriärer då bara kan undvikas om alla tre tydligt väljer att samarbeta med varandra.

Tyvärr är detta precis den situation som den globala ekonomin i dag befinner sig i. Det finns tre dominerande ekonomier eller handelsblock – Kina, EU och USA – med mycket likartade handelsvolymer (export plus import) på omkring 4 000 miljarder dollar vardera. Tillsammans står dessa G3-ekonomier för 40 procent av världens handel och 45 procent av dess BNP.

Med den ekonomiska makten fördelad på detta sätt är ett uttalat samarbete mellan alla tre aktörerna av avgörande betydelse. Ändå finns det starka skäl till att de skulle vara ovilliga att ingå ett sådant.

(—)

Det är inte troligt att Trump sätter i gång ett rent handelskrig, eftersom varje amerikansk tullavgift skulle skada intressena hos landets största företag, som har investerat enorma summor i tillverkningsanläggningar utomlands. Men det är inte heller troligt att något enskilt företag skulle vara villigt att offra en stor del av sitt politiska kapital för att försvara det regelbaserade systemet, eftersom det skulle drabbas av förlusterna samtidigt som dess konkurrenter skulle dela på vinsterna. Samma sak gäller handelsblocken inom G3: Om EU använder politiskt kapital till att hindra USA från att underminera WTO-mekanismerna, blir det Kina (och den övriga världen) som skördar större delen av frukterna.

Den dynamiken hjälper i viss mån till att förklara varför Kinas ledare, trots att de har uttalat sitt stöd för det multilaterala regelbaserade handelssystemet, inte har vidtagit konkreta åtgärder för att förstärka det. Deras tystlåtenhet förstärks troligen av antagandet att deras land redan under nuvarande generation kommer att nå en dominerande ställning inom den globala ekonomin. Vid det laget kanske de inte längre vill vara bundna av andras regler.”

Även om det inte är självklart att Daniel Gros resonemang stämmer (det finns knappast någon empiri till stöd även om det låter rimligt) så är det uppenbart att det i dagens läge, med Donald Trump som avgörande och oberäknelig aktör, knappast finns incitament för någon att ta initiativ till nya förhandlingar. Risken att drabbas av ett förnedrande avvisande är överhängande.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Möjligt upphov till termen lobbyist. Storbritannien förstås. The Lobby of the House of Commons, 1886, by Liborio Prosperi.

Ingen Army of Lovers till kongressen när det gäller NAFTA

För en gångs skulle är det inte de smala särintressen som vill ha protektionism som gör sina röster hörda i den amerikanska debatten. New York Times har rubriken "‘Army’ of Lobbyists Hits Capitol Hill to Preserve Nafta". Den absoluta lejonparten av USA:s n...

Ingen Army of Lovers till kongressen när det gäller NAFTA

För en gångs skulle är det inte de smala särintressen som vill ha protektionism som gör sina röster hörda i den amerikanska debatten.

New York Times har rubriken ”‘Army’ of Lobbyists Hits Capitol Hill to Preserve Nafta”.

Den absoluta lejonparten av USA:s näringsliv förefaller ha skickat sina lobbyister för en hel dag med kongressledamötena. De är oftast positiva eftersom nästan alla har industrier i sina hemstater som skulle drabbas av att NAFTA försvinner — en just nu fullt möjlig händelse. Men de säger också att de har mycket begränsat inflytande över Trumps åtgärder.

Och risken är att det inte hjälper med ens 130 välformulerade topplobbyister för att ändra något. Trump och hans omgivning förefaller nämligen ha synnerligen udda uppfattning om ekonomi:

”The Trump administration does not appear ready to give in. In remarks to the news media in mid-October, Robert E. Lighthizer, the United States trade representative, said that businesses should be ready to forego some of the advantages they receive under Nafta as the United States seeks to negotiate a better deal for workers. In order to win the support of people in both parties, businesses would have to “give up a little bit of candy,” he said.

“I think it’s possible to take a little bit of the sugar away, and have them say, ‘Yeah, we’re still doing pretty well,’” Mr. Lighthizer said of American businesses. In the final analysis, businesses would support the revised agreement, he said.””

Lighthizer tror uppenbarligen att man genom att göra det sämre för företagen — de får ge upp ”lite godis” — kan göra det bättre för de anställda. Det är skrämmande att en så bisarr idé har fått fotfäste hos en amerikansk president.

Dock har han förmodligen rätt i att näringslivet i värsta fall kommer stödja ett avtal nästa oavsett dess innehåll. De har ju inget val.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Håller glaset på att fyllas eller tömmas?

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

"Är glaset halvfullt eller halvtomt?" Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något). En likartad fråga men som i varje ög...

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

”Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något).

En likartad fråga men som i varje ögonblick har ett av tre mycket tydliga svar är ”håller glaset på att fyllas eller tömmas?”

Men att svaret kan vara tydligt betyder inte att det är särskilt lätt att få reda på.

Frågan ”håller läget för frihandeln i världen på att bli bättre eller sämre” har förstås olika svar beroende på vilka kriterier man väljer att mäta, och dessutom är många faktorer svåra att mäta.

Just nu finns det i vilket fall ett tvärsäkert påstående, nämligen läget för den globala frihandeln snabbt håller på att bli sämre.

Men, som så ofta när det gäller komplexa frågor om ekonomi och samhällsutveckling är det inte alls självklar.

Den viktigaste faktorn som ligger till grund för den glåmiga bilden av utvecklingen är förstås Donald Trump. Men om vi tittar på vad som hänt efter drygt ett par månader så är det inte särskilt alarmerande. Om det den 20 januari 2017 fanns någon form av liberal världsordning (vilket som vi skall se kan ifrågasättas) är den fortfarande på plats.

Det finns ännu inga 40-procentiga tullar på import från Kina och Mexiko som Trump utlovade, och inga planer på något sådant. Den 30-procentiga importskatten håller på att begravas i en utredning och Kina förklarades inte vara en ”valutamanipulatör” från dag ett. När Trump träffar Kinas president Xi Jinping nu på torsdag kommer handelsfrågor vara i centrum, men även Trump påverkas av kravet på rimlighet. Det är en sak att prata vitt och brett på valmöten och inför journalister, en annan sak att sitta mitt emot en av världens mest hårdföra politiska maktspelare och inte ha koll.

Omförhandlingen av NAFTA börjar om tre månader och kommer enligt Wilbur Ross att ta minst ett år. Att omförhandla handelsavtal är inget ovanligt (nästan alla avtal har omförhandlingsklausuler) och lär inte ändra världshandeln i grunden. Obama talade redan 2008 om att NAFTA behövde omförhandlas och Wilbur Ross budskap är nu att det nu behövs mindre justeringar som kommer ge USA marginella förbättringar. Någon gång framåt hösten 2018 kan man alltså räkna med att det finns ett nytt avtal att fatta beslut om. Tills dess gäller NAFTA och — om man får dra några slutsatser av hur handelsförhandlingar brukar hålla tiden kan det bli ordentliga förseningar. I värsta (bästa?) fall blir NAFTA en fråga även i nästa presidentvalrörelse.

Protektionisthöken i Vita Huset, Peter Navarro, förefaller ha spelat bort en hel del av sin prestige på området genom sitt förslag att handelsavtal mellan USA och andra länder automatiskt bör omförhandlas om USA:s handelsbalans mot det ena eller andra landet försämras. En mycket märklig idé som tvärdog i kongressen. Inte heller medlemmarna av The National Economic Council, som leds av Gary Cohn, var entusiastiska.

Med Kina har USA ingen handelsavtal. Båda länderna är med i WTO och Trump har flaggat för att USA inte tänker bry sig om WTO:s tvistelösningmekanism som hanterar handelskonflikter mellan stater. Navarro är högst sannolikt upphovsman till även denna udda idé (att ett civiliserat land deklarerar att man plötsligt tänker strunta i gällande avtal är ovanligt…) som  inte fallit i god jord bland kongressledamöterna. Särskilt inte med tanke på att USA är det land som flitigast använder WTO:s tvistelösning. USA är idag klagande i 114 fall, EU 97, Japan 23 och Kina 15.  Siffrorna kan förvisso vara ett argument för att USA blir illa behandlat, men knappast för att man skall strunta i WTO:s utslag…

Det finns också en medvetenhet i Trumps administration att en hårdare handelspolitik knappast ger tillbaka några industrijobb. Kläder, skor, enklare hushållselektronik och liknande kan mycket väl tillverkas i USA, men knappast av människor. Kampen om marknadsandelar när det gäller vanliga industriprodukter står mellan olika företags och länders robotar och reklambyråer. Inte mellan deras fabrikörer och arméer av skickliga arbetare.

Den viktiga personen i sammanhanget är inte Navarro som tappat inflytande, utan Robert Lighthizer som sannolikt blir USA:s handelsrepresentant. Lighthizer var med redan på Reagans tid och har varit handelsadvokat för både amerikanska och utländska företag. Han är inte ett dugg intresserad av att hantera olika flugiga idéer utan förutsättningar att klara kongressen.

Så det som realistiskt sett är på gång är ett försök att Kina att accepterar internationell regler för copyright och går med på ett investeringsavtal. Ingen av de två åtgärderna hotar världshandeln, tvärt om. Dessutom finns ett frihandelsavtal med Japan och TTIP-avtalet. Det är ännu inte dött, framför allt för att Trumpadministrationen inser att det dels är ett bilateralt avtal, och att det helt enkelt inte är möjligt att förhandla fram avtal med enskilda EU-länder. Inte heller något av detta utgör något hot mot världshandeln.

När det gäller den övriga ”liberala världsordningen” det svårt att bli av med något som inte finns. Den stora triumf för demokratisering som förutspåddes har inte inträffat. Däremot har marknadsekonomin stärkt sin ställning även i länder utan demokrati och anmärkningsvärt nog även i länder med antikapitalistiska regimer. Den enda globala världsordning på det ekonomiska området som finns och någonsin har funnits är handel med produkter. Tjänster, kapital, information är ännu inte inordnade i något stabilt och tydligt regelverk. Återigen är det alltså svårt att säga att det skett ett paradigmskifte eller att något försvunnit.

Bretton-Woods som gav USA en central roll tappade sin betydelse för många årtionden sedan, G7-gruppen har förlorat sidoch G20 kan knappast sägas koordinera världsekonomin. USA är i dag en knapp femtedel av världens BNP. EU viktigt men har sina egna problem och särskilt på området handelsavtal. WTO till sist har definitivt en viktig roll i det internationella handelssystemet, men inte som pådrivare och initiativtagare. Det är inte WTO som bestämmer hur världshandeln skall utvecklas. Just nu är läget exakt det som man har velat undvika. Världen går allt mer mot bilaterala eller regionala handelsavtal, något som förr eller senare kommer att bli en ända röra som måste redas ut.

Men, och detta är ett viktigt men; sammantaget finns det inget fog för slutsatsen att det har blivit sämre.

Den globala handeln har återhämtat sig relativt svagt efter krisen 2008-2009 men är nu uppe på nivåerna som gällde strax innan. Samma sak med internationella direktinvesteringar som idag är de dubbla jämfört med för ett par decennier sedan. Handelsvolymerna är också ganska väl relaterade till industriproduktionen. Vill man avgöra om handeln minskar eller ökar bör man också titta på den allmänna konjunkturen och förändringar stora länders ekonomier. Om världsekonomin går ner är det inte förvånande om handeln också minskar. Den ökning av protektionism som IMF oroade sig för som en konsekvens av krisen 2007 har inte riktigt materialiserats.

Slutsatsen är att för tillfället tuffar det på ganska hyggligt. Trumps protektionistiska excesser har ännu så länge inskränkt sig till att stoppa TPP-avtalet. Illa nog, men avtalet hade trots allt inte trätt ikraft. Med andra ord består den globala frihandelns kris ännu inte av mer än att förhoppningar har grusats eller fått läggas på is.

Glaset håller på att fyllas, men just nu går det extremt sakta.

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export