Stål

Stål. På enklaste sätt.

Trump inleder handelskrig — radikalpacifism bästa motåtgärden

Trump startar handelskrig. Kina och EU svarar med motåtgärder. Det är dumt. Just i handelskrig är radikalpacifism den bästa principen.  Förhoppningarna om att Donald Trumps hot om tullar på stål och aluminium skulle vara mest munväder kom på skam i tor...

Trump inleder handelskrig — radikalpacifism bästa motåtgärden

Trump startar handelskrig. Kina och EU svarar med motåtgärder. Det är dumt. Just i handelskrig är radikalpacifism den bästa principen. 

Förhoppningarna om att Donald Trumps hot om tullar på stål och aluminium skulle vara mest munväder kom på skam i torsdags.

Då deklarerade han att det kommer bli tullar på 25 procent på stål och 11 procent på aluminium. Washington Post-artikel här. 

Det mest skrämmande är kanske att presidenten förefaller helt omedveten om fakta. USA:s stålindustri går bra och täcker 75 procent av USA:s behov. Dess existens är inte på något sätt hotad. Antalet anställda har förvisso minskat från kring 200 000 på 60-talet till 30 000 idag. Men det beror på att tillverkningsprocesserna idag är så mycket effektivare. Det finns förmodligen ingen tillverkande industri som inte haft motsvarande utveckling. Den som idag besöker en industri slås av att det är tyst, rent och framför allt folktomt.

I gengäld finns det i dag många fler produktkategorier och olika typer av varor. Specialiseringen är högre. Tjänstemarknaden har ökat enormt. På 60-talet fanns det ett kondis och en korvkiosk vid torget. I dag finns det tio fik och snabbmatsställen vid samma torg. Det gäller inte minst i USA. Antalet jobb har ökat. Antalet tunga industrijobb har minskat.

Tullarna drabbar inte bara Kina som står för bara 7 procent av USA:s stålimport. De drabbar också EU (knappast en låglönamarknad) och Kanada. Det sistnämnda gör tullarna extra bisarra då USA:s stålindustri har anläggningar på båda sidor om gränsen, Kanada är en så nära allierade att dess industri räknas in i USA strategiska industribas.

De nya tullarna är inte ett resultat av effektiv lobbying från industrin. De allra flesta är eniga om att de jobb i stål- och aluminiumindustrin som eventuellt kan räddas eller komma till förloras med råge inom andra delar av industrin. Man kan säga att stål är en insatsvara och ju högre upp i värdekedjan man kommer, desto fler personer är anställda. Högre priser på stål skyddar en industri med få anställda, medan de drabbar exempelvis tillverkare av vitvaror och bilar som har många anställda. George Bushs ståtullar 2002 kostade 200 000 jobb innan de hastigt togs bort efter bara något år.

Nästa vecka kommer detaljerna i förslaget. Också det en märklig ordning. Trump annonserar en aggressiv och komplex politisk åtgärd, men utan att ha ett färdigt förslag att presentera.

Så nu blir det alltså handelskrig. Kina kommer omedelbart att slå tillbaka på jordbruksområdet, och EU har annonserat motåtgärder. Det är i båda fallen lika dumt som Trumps inledande åtgärd. Man försöker straffa USA genom att göra livet dyrare och sämre för sina egna medborgare. Men samtidigt är det förmodligen oundvikligt och framför allt är det Trump som är ansvarig. Det är han som börjar. Och många politiker är mer än glada att kunna slå till med protektionism samtidigt som de skyller på Trump. Men just i handelskrig är en radikalpacifistisk hållning det enda rätta.

EU:s industri borde istället inrikta sig på att sälja på de marknader där amerikanska aktörer kommer få det svårt genom att ståltullarna tvingar dem att höja priserna.

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Det var inte bättre förr i stålindustrin.

Hur många jobb skulle idag försvinna av ståltullar? För 15 år sedan utplånade de 200 000…

Donald Trump driver på för att införa ståltullar, trots att inte ens stålindustrin vill ha dem. Trump fantiserar om att "bygga upp" den amerikanska stålindustrin igen. Men inga tullar i världen skulle hjälpa. Saken är den att stålindustrin i USA inte ...

Hur många jobb skulle idag försvinna av ståltullar? För 15 år sedan utplånade de 200 000…

Donald Trump driver på för att införa ståltullar, trots att inte ens stålindustrin vill ha dem. Trump fantiserar om att ”bygga upp” den amerikanska stålindustrin igen. Men inga tullar i världen skulle hjälpa.

Saken är den att stålindustrin i USA inte alls lider. Stålföretagen gör vinst och den inhemska industrin tillfredsställer 75 procent av USA:s stålbehov.

Anledningen till att jobben i stålindustrin har försvunnit sedan 80-talet  — för de har de verkligen — är teknikutveckling som lett till ökad produktivitet.

I dag görs stål ofta av återvunnen metall i ganska små anläggningar. För att tillverka ett ton går det i dag åt två mantimmar, inte som på 80-talet tio. Det är därför som stålindustrin på 80-talet sysselsatte en halv miljon personer, mot 150 000 idag.

Däremot är sex miljoner personer anställda inom industri som är beroende av stål som insatsvara. Om stålet blir dyrare kommer de företagen att tappa kunder.

Hur många jobb som försvinner är naturligtvis omöjligt att säga. Men George Bushs ståltullar 2002 försvann efter bara 20 månader då effekterna blev synliga. 200 000 jobb utplånades i stålberoende sektorer av ekonomin. Bara ett fåtal räddades i stålindustrin.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Christofer Fjellner

Gästbloggare Christofer Fjellner: Stålkrisen löses inte med höga tullar!

Det är dags att tala om stål. Allt fler europeiska ledare talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodl...

Gästbloggare Christofer Fjellner: Stålkrisen löses inte med höga tullar!

Det är dags att tala om stål. Allt fler europeiska ledare talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodligen ingen lösning alls. Stål är redan en av de mest tullbelagda varorna i Europa och redan nu har vi 18 antidumpingtullar på stålprodukter och 2 provisoriska tullar. Men ändå säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att Europa håller på att översvämmas av kinesiskt stål. Vi kan fråga oss om det påståendet ens stämmer. Och ska lösningen sökas i att anklaga vår näst största handelspartner för dumping?

Om vi bara ser till EU:s import av stål från Kina kan vi se att importen ökat från 5,1 till 8 miljoner ton mellan 2011 och 2015. Det är en betydande ökning men dagens import motsvarar endast drygt fem procent av den totala stålefterfrågan om 150 miljoner ton per år. Den totala kinesiska stålexporten uppgår till 110 miljoner ton – mindre än tio procent av den totala exporten går alltså till EU. Det ska dessutom sägas att priserna på kinesiskt stål är desamma i Europa som i Kina. Att det skulle röra sig om en massiv dumpning är alltså långt från uppenbart.

Det finns en stor överkapacitet i Kinas stålsektor, men samma sak gäller faktiskt för hela världen. Den kinesiska överkapaciteten beräknades 2015 uppgå till 500 miljoner ton. Den europeiska överkapaciteteten för stålproduktion beräknades samtidigt till 65 miljoner ton av EU-kommissionen. Det är sex gånger mer än Europas import från Kina. Men, det stämmer att Kina måste reducera sin överkapacitet och kineserna har redan utlovat en neddragning av kapaciteten med tio procent. Samtidigt har den europeiska stålindustrin endast reducerat sin kapacitet med två procent sedan 2011. Men neddragningen måste vara global. Enligt OECD beräknas den globala överkapaciteten till hela 516 miljoner ton per år, över 20 procent av världens totala produktionskapacitet. Utifrån detta kan vi dra ett par enkla slutsatser:

• Det finns en global överkapacitet för stålproduktion.
• Frågan om överkapacitet är inte enbart en kinesisk fråga. Den är även europeisk om man jämför kapacitet och efterfrågan.
• För att möta frågan om överkapacitet kommer det att krävas neddragningar, såväl i Europa som i resten av världen. Det blir en svår omställning men den kommer att vara nödvändig.
• Även om vi helt skulle ta bort den europeiska importen av stål från Kina så skulle detta inte rädda den europeiska stålindustrin.

Nu reses krav på att man ska använda en annan, diskriminerende, metod för att beräkna antidumpingtullar till Kina när man efter 11 december inte längre kommer att få använda nuvarande metod då man tittar på andra “analoga” länders priser. Fler politiker kräver också att vi ska avskaffa EU:s regler om lägsta tullsats vid antidumpningtullar i vissa fall. Regeln säger att antidumpingtullar aldrig får sättas högre än vad som krävs för att åtgärda den skada som dumping orsakar. EU:s handelsskyddsinstrument kan förbättras, men det betyder inte att vi behöver högre tullar.

I själva verket har EU:s antidumpingtullar på stål visat sig tjäna det syfte som de har haft – att förhindra import av det stål som bedöms som dumpat. Importen av stålprodukter som belagts med antidumpingtullar har minskat mellan 99 och 85 procent. Dessa siffror tyder istället på att tullarna sätts för högt eftersom en antidumpingtull inte ska syfta till att helt plocka bort importen av en vara. Tullnivåerna är med all sannolikhet för höga, inte för låga för att förhindra den skada som dumpning orsakar. Inte ens om man ser till stålkrisen skulle en förändring av reglerna om lägsta tullsats göra någon egentlig skillnad för EU:s stålimport. Den enda konsekvensen skulle vara att ytterligare höja priset för företag som använder stål i sin produktion och för konsumenter som köper produkter med stål.

Det kanske är det så att kinesiska företag säljer sitt stål till förlust om man jämför med dess totala kostnader. Men kostnader för tidigare felinvesteringar är något som ekonomer brukar kalla för “sunk costs” och inte något man ska ta med i kalkylen om produktionen täcker de rörliga kostnaderna. Det är därför troligtvis helt rationellt för stålproducenterna i Kina att sälja till förlust – det måste inte röra sig om rovprissättning för att konkurrera ut europeiska producenter i längden. Det faktum att Kina inte är en marknadsekonomi har troligtvis bidragit till tidigare felinvesteringar, men det säger inte att det just nu är en massiv dumpning som pågår.

Det finns de som hävdar att EU borde göra samma sak när USA slår till med en ståltull på 522 procent. Men för det första är USA:s tullar på 522 procent ungefär att göra samma sak som när de ger mördare 522 års fängelse, mördare blir ofarliga för samhället även med betydligt lägre straff. Men i grunden handlar det om att stålnationalism bara försenar en strukturomvandling som ändå måste göras.

Stålkrisen är verklig, i Sverige, i Europa och i hela världen. Men att bara skylla alla vår stålindustris problem på Kina tjänar inget syfte. Det skulle förvärra för vår övriga industri som behöver stål i sin produktion. Vi behöver inte tullar utan andra åtgärder för att hjälpa sektorn till strukturella förändringar och för att hjälpa anställda som sägs upp till nya jobb. Vi behöver inte gå in i en handelskonflikt med Kina.

Christofer Fjellner, EU-parlamentariker (m)

Kommentarer

Magnus Kågströmaugusti 30, 2016
Det finns en annan trend som också måste beaktas i sammanhanget när stålproducenterna går på knäna och lobbyister skriker efter skyddstullar. Nämligen den att stålet idag konkurrerats ut inom väldigt många områden av kolfiber och olika specialplaster. Fordons- och båtbranschen som tidigare var storkonsumenter av stål köper idag kolfiber, aluminium och plaster. Samma sak inom stora delar av försvarsindustrin. Lägg den kommande utvecklingen inom 3D-skrivare som sällan printar i stål och trenden ser än jobbigare ut.
Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George
-- Hmm. Vi kanske skulle gå satsa på att bli internationella IT-konsulter?

Inga ståltullar mot Kina, tack!

Kina anklagas för att subventionera sin export av stål till EU. Om EU skall svara med skyddstullar eller inte är en kärnfråga i frihandelsdiskussionen. Avgörandet är inte enkelt, men det mest förnuftiga är att inte införa skyddstullar. Oavsett om anklag...

Inga ståltullar mot Kina, tack!

 (texten är ändrad den 20 november kl 16:45)

Kina anklagas för att subventionera sin export av stål till EU. Om EU skall svara med skyddstullar eller inte är en kärnfråga i frihandelsdiskussionen. Avgörandet är inte enkelt, men det mest förnuftiga är att inte införa skyddstullar. Oavsett om anklagelsen mot Kina är sann eller inte tjänar EU som helhet på billigt stål.

Ett återkommande problem när det gäller internationella handel är att alla länder inte är marknadsekonomier, och att även länder med marknadsekonomi på olika sätt manipulerar priserna på sina exportprodukter för att öka sin export.

Det kan ske antingen genom rena subventioner till exporterande industri, genom andra typer av särbehandling som billigare investeringskapital, energi, mark, vatten, lokalhyror eller genom manipulation av valutakurser. I USA är påstådd kinesisk valutakursmanipulation ett återkommande tema i debatten. Kinesiska staten köper helt enkel dollar och driver på så sätt upp växelkursen på dollar mot den kinesiska renminbin. Den amerikan som vill köpa kinesiska varor får det lite billigare, och den kines som vill köpa amerikanska varor får det lite dyrare. Svårigheten att är att visa att detta verkligen sker. Kinas centralbank är inte en särskilt transparent institution och valutakurser varierar av en rad olika skäl som inte har med penningpolitiska åtgärder att göra.

Inom EU är det strängt förbjudet att subventionera export. När det gäller de stora subvensionssektorerna, jordbruk och fiske, är bidragssystemet centraliserat; på så sätt undviker man ett europeiskt handelskrig via subventioner när det gäller mat.

Men nu finns det misstankar att Kina subventionerar sin stålexport. Problemet kommer kanske förvärras eftersom Kina enligt DI  från och med utgången av 2016 kommer att klassas som ”marknadsekonomi” av EU, vilket kommer att förändra sättet att beräkna eventuella dumpningstullar.

DI förenklar dock lite. Antidumpingtullar inte bara någonting som kan införas mot icke marknadsekonomier. USA och EU inför då och då antidumpingtullar mot varandra.

I fallet Kina handlar det egentligen inte alls om att Kina blir en ”marknadsekonomi”, utan om en metod för att beräkna antidumpingtullar som blir ogiltigt: ”Analogue country methor”.  Metoden används när man vill införa antidumpingtullar mot ett land som inte helt och hållet kan räknas som en marknadsekonomi, till exempel Kina eller Vietnam. Då använder man ett annat lands ”normalpris” på den berörda varan för att sedan jämföra med det kinesiska priset. När man har hittat skillnaden mellan det analoga landets priser och Kinas, använder man skillnaden för att hitta dumpingmarginalen, som i sin tur görs om till en motsvarande antidumpingtull.

Det är denna metod som måste avskaffa. Men trots att man avskaffar metoden betyder inte det att man inte kan införa antidumpingtullar mot Kina. Det kan man fortfarande men man får helt enkelt jämföra på ett annat sätt.

Andra analytiker visar att Kina inte alls dumpar stålpriserna, utan att bara är mer effektiva och har ett bättre kostnadsläge. Kinesiska stålverksarbetare har lägre lön än sina tyska kollegor. Dessutom har världen totalt sett en överkapacitet när det gäller stålproduktion. Några stålverk måste stänga. Konstigare än så är det inte.

Situationen berör kärnan i diskussionen om frihandel. I princip så är det inget problem att kineserna subventionerar sina stålexport. Det gynnar ju bara konsumenterna i importländerna på exportlandets bekostnad — i det här fallet Kina. Alla produkter från EU som innehåller stål kommer att bli billigare på världsmarknaden. Nackdelen är förstås att stålproduktion i EU slås ut och i teorin kommer man då att vara i händerna på de kinesiska producenterna som kan höja stålpriserna.

Men den risken är marginell. All stålproduktion i EU kommer knappast att försvinna. Det tar lång tid innan överkapaciteten är borta och trots allt finns det andra länder än Kina att köpa stål av.

Ett ytterligare argument för att inte införa anti-dumpningstullar är att man faktiskt inte vet om Kina verkligen subventionerar sin stålindustri, Kina kan hämnas med tullar på EU-produkter och sist men inte minst: tullar ger ett exempel och argument för andra industrier som kan göra mer eller mindre troligt att de är utsatta för prisdumpning från Kina.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export