Steve Verheul

På plats i Bryssel: CETA-avtalet i slutfasen men risk för omförhandling

När Kommissionen föreslog en ny investeringsdomstol för TTIP-avtalet skapade man ett nytt problem. Nu riskerar CETA-avtalet med Kanada att delvis behöva omförhandlas. I så fall blir det en avsevärd försening. Den nya investingsdomstolen kommer kanske ...

På plats i Bryssel: CETA-avtalet i slutfasen men risk för omförhandling

När Kommissionen föreslog en ny investeringsdomstol för TTIP-avtalet skapade man ett nytt problem. Nu riskerar CETA-avtalet med Kanada att delvis behöva omförhandlas. I så fall blir det en avsevärd försening. Den nya investingsdomstolen kommer kanske aldrig att existera och i vilket fall inte som det nuvarande förslaget.  USA har ännu inte sagt sitt. 

Den 9-10 december höller EPP-gruppen (Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet) en workshop om CETA-avtalet, det stora frihandelsavtalet mellan Kanada och EU.

Talare var Cecilia Malmström, handelskommissionär, Bernd Lange, tysk socialdemokrat och ordförande för European Parlament Committee on International Trade (INTA), Steve Verheul, Kanadas chefsförhandlare, Mauro Petriccione, EU:s chefsförhandlare och Artis Parbrik, parlamentariker och rapportör om CETA.

I praktiken var alltså alla i sammanhanget viktiga personer samlade.

Vidare var två akademiker inbjudna; Dr Steve Woolcock från London School of Economics och Pierre Sauvé, chef för World Trade Institute på University of Berne i Schweiz.

Deltagare var EU-parlamentariker och inbjudna journalister.

Läget för CETA-avtalet är följande. Avtalet är färdigt och underskrivet. Nu pågår översättning till EU-språken och det som kallas ”legal scrubbing” en sorts juridisk korrekturläsning som skall säkra att den totala texten är konsekvent och inte strider mot annan lagstiftning. Exakt hur lång tid det tar är oklart, men någon gång under våren 2016 kommer det vara färdigt. Därefter blir det debatt och beslut om att anta (eller förkasta) avtalet.

I princip borde detta bara vara en formalitet. Förhandlingarna har pågått i fem år. Kommissionen är så att säga uppdragsgivare. Det är stater representerade av regeringar, inte parlament, som förhandlar med varandra.

Förhandlingarna utgick från ett dokument antaget av parlamentet som stadgar vad man vill uppå och vad som absolut inte får släppas i förhandlingarna med Kanadensarna. Under förhandlingsperioden har det skett regelbundna avstämningar med representanter för både partigrupper och INTA samt, förstås, med kommissionen. Under hela denna tid har det inte varit några kontroverser. Förhandlarna har följt instruktionen från parlamentet och några riktigt tuffa motsättningar med kanadensarna har det inte varit. EU-länderna och Kanada har ganska likartad mentalitet och sätt att se på politikens roll i samhället.

CETA-avtalet är det första stora frihandelsavtal som EU sluter med ett riktigt stort och välutvecklat industriland, och i likhet med EU bygger Kanada inte sin konkurrenskraft på låga löner, dåliga arbetsförhållanden eller låga miljöstandarder.

Det har otvivelaktigt varit riktiga, hårda förhandlingar och långa perioder i skyttegravarna, men inga enorma kulturella klyftor har behövt överbryggas.

I praktiken har ingen brytt sig om CETA-avtalet tills för ett par år sedan. I normfallet väcker handelsavtal nämligen inget som helst intresse. Pressmeddelandena ger knappast några klipp. Eventuella debattartiklar returneras.

Men när det stora frihandelsavtalet med USA, TTIP, började förhandlas ändrades detta. Avtalet inbegriper som sagt USA vilket fungerar som både bensin, syre och öppen eld i det europeiska debattklimatet. Vänstern i vid bemärkelse, allt från vissa länders fackföreningar, över miljöorganisationer till ren våldsvänster söker ständigt uppmärksamhet för att få anhängare och finansiering. USA-hatet är det största och viktigaste affärsområdet. Till USA räknas WTO, Världsbanken, IMF och Israel samt en del företag.

Debatten blev omedelbart hård och motståndarna till TTIP sköt in sig på den eventuella ISDS-klausulen i TTIP (TTIP-avalet existerar ännu inte, ens som utkast, men många inom vänstern har kristallkulor och veta exakt vad det kommer att innebära). ISDS betyder Investor-state dispute settlement och innebär helt enkelt att man i avtalet fastslår vart man skall vända sig vid tvister om hur avtalet skall tolkas. I handels- och investeringsavtal brukar det röra sig om att en utländsk investerare diskrimineras i upphandlingar eller myndigheter bryter ingångna avtal. Men rena expropriationer förekommer. För några är sedan lade Slovakiska staten beslag på tillgångarna i ett privat försäkringsbolag — i praktiken försäkringstagarnas tillgångar.

I normalfallet brukar ISDS-klausulen hänskjuta tvister till internationell skiljedom. Det är ett system som funnits i ett par hundra år och sedan över 50 år regleras av en FN-konvention antagen av 160 länder. Det finns ett antal skiljedomsinstitut, ett av de största och äldsta drivs av Stockholms Handelskammare.

I vänsterns retorik blev detta ”privata domstolar där företag kan stämma stater om de inte gillar lagstiftning som hotar deras vinster” — skiljedom målades upp som någon form av diversehandel för stämningar, medan stämningar i realiteten måste utgår från vad som står i det aktuellahandelsavtalet. De som skriver avtalet — det vill säga staterna — kan alltså bestämma exakt vad man kan stämma för och inskränka dessa möjligheter till ett minimum.

Det är alltså inte så att ISDS-klausulen hänvisar till en specifik mekanism eller process. Om parterna vill kan man avtala att en samling häxdoktorer i Amazonas eller förhandlarnas svärmödrar skall lösa tvisterna.

I samband med att CETA-förhandlingarna inleddes enades partigrupperna i EU-parlamentet om en rad förändringar i ISDS-klausulen vilka alla har kommit med i avtalet.

Det är stort sett bara rena avtalsbrott och expropriation som en investerare kan stämma för. Men inte för att lagstiftningen ändras och därmed försämrar affärsförutsättningarna; förändrad lagstiftning anses vara en naturlig del av tillvaron i en modern demokratisk stat.

Men det spelar ingen roll. När TTIP-debatten exploderade blev politikerna i EU och EU:s medlemsländer tvåa på bollen. De klarade inte debatten och försökte blidka vänstern med eftergifter vilket som bekant bara visar svaghet. Tar man strid kanske man förlorar. Tar man inte strid förlorar man garanterat.

Kommissionen och Cecilia Malmström försökte lösa problemet genom att i all hast svänga ihop ett förslag till ny domstol med politisk utvalda domare för TTIP-avtalet. En månghundraårig välfungerande institution skall ersättas med en oprövad skrivbordskonstruktion som pratats fram på några månader. Därtill utan att man har talat med amerikanerna som är avtalspart i TTIP-avtalet. De har inte sagt blankt nej — deras förhandlare vet att man aldrig skall säga aldrig — men det vore en mild överdrift att säga att glädjen över det nya förslaget var stor…

Det nya förelaget bemöttes förstås med stark kritik från TTIP-motståndarna och gav ett nytt problem. Plötsligt uppmärksammades att att den gamla ordningen med skiljedom fanns kvar i det färdigförhandlade CETA-avtalet och som ett brev på posten kom krav på att CETA skall omförhandlas. Visserligen bara de 20 sidor (av 1700) som berör ISDS-klausulen, men risken är förstås att det kommer krav på att andra detaljer skall omförhandlas. Det stärker inte heller EU:s rykte som avtalspart att komma med krav på att underskrivna avtal delvis skall rivas upp — därtill utan goda skäl. I Kanada har man på goda grunder inte haft någon som helst debatt kring ISDS-klausulen.

Till saken hör att socialdemokraterna i EU inte har en enad linje. Parlamentsordföranden Martin Schulz, tysk socialdemokrat, har svävat på målet. Till saken hör som tidigare sagts att parlamentet debatterade ISDS-klausulen för fyra år sedan och då enades om en rad förbättringar.

Men nu höjs alltså röster för att man skall öppna för omförhandling och låta CETA-avtalet ingå i den nya investeringsdomstolen. Problemet är att den domstolen ännu inte existerar och kanske inte kommer att existera. Garanterat kommer den inte existerar enligt det förslag som finns i dag. Det beror på vad USA går med på i TTIP-förhandlingarna.

Det betyder minst ett års försening av ett avtal som är helt och hållet i linje med de önskemål som parlamentet i stor enighet antog för typ 48 månader sedan. Enbart på grund av en opinion som till hundra procent bygger på en kombination av desinformation och missupfattningar.

Stäng posten Läs nästa post