The Spectator

Frihandelsavtal viktigare än symbolpolitik

Britternas föreställning om att de enkelt genom nya frihandelsavtal kommer kompensera för den handel de förlorar med Brexit är orealistisk. Men det betyder inte att EU:s ledare kan driva en dålig handelspolitik.   Den konservativa tidskriften The Spe...

Frihandelsavtal viktigare än symbolpolitik

Britternas föreställning om att de enkelt genom nya frihandelsavtal kommer kompensera för den handel de förlorar med Brexit är orealistisk. Men det betyder inte att EU:s ledare kan driva en dålig handelspolitik.  

Den konservativa tidskriften The Spectator är varm anhängare av Brexit, vilket man bör ha i minnet när man läser deras texter om handel och EU.

Men det betyder förstås inte att tidskriften inte kan ha viktiga poänger om EU och handel.

EU är totalt sett en positiv kraft när det gäller handel, men det betyder inte att det saknas problem.

Nu senast när Österrike och ett par andra länder hotar med att stoppa eller fördröja Mercosur-avtalet för att göra en symbolisk markering mot Brasiliens president Jair Bolsonaro. Anledningen påstås vara skogsbränderna i Amazonas, men avtalet har förhandlats fram under ett par decennier då det ibland varit mer omfattande bränder, ibland mindre. 2019 är inte ett rekordår. Istället menar The Spectator att det handlar om gammal vanlig protektionism.

”You can forget the Amazon fires. This year has been a bad year for fires in the Amazonian basin, but far from the worst year. What is really bugging European governments about Mercosur is the prospect of competition for EU farmers. That has been the basis for Austria’s objections – farmers do not welcome the prospect of South American food been allowed onto European markets with lower or zero tariffs. Fires are just an excuse.

The experience of Mercosur is a sharp reminder of what happens when you try to negotiate trade deals as part of a vast trading bloc like the EU. We have often heard the argument put forward by Remainers that Britain would have less clout in trade talks if we do them on our own. Maybe, but then neither would we be at the mercy of every other EU country agreeing to what we want. We could act much more swiftly and concentrate on the economic sectors which really matter to us. There is, after all, not a lot of benefit to Britain in opening up exports in olives and tomatoes – countries working on bilateral trade can focus their efforts of areas which matter to them most.”

Oavsett vad man anser om detta är markeringen mot Bolsonaro mindre viktig jämfört med värdet av Mercosur-avtalet. Det kommer att leverera tillväxt och möjligheter för alla medborgare i de ingående länderna långt efter det att Bolsonaro har lämnat sin post och är bortglömd. De som drabbas av ett stopp eller försening är medborgarna i EU samt Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay. Jair Bolsonaro drabbas knappast och sannolikt inte så många av hans väljare.

The Spectator visar på Chile som ett föredöme:

”As it happens, the world’s most successful country at negotiating trade agreements is also in South America. But it isn’t a member of Mercosur. It is Chile, whose 26 FTAs cover countries accounting for 86 per cent of global GDP including the US, Canada, the EU, China, Japan – as well as a partial deal with India. Chile is a model of how a country should go about free trade – and it has succeeded because, not in spite of the fact, it has been acting alone. The failure of the EU-Mercosur agreement shows exactly why we should be emulating Chile rather than throwing in out lot with the EU.”

Här har tidningen definitivt en poäng. Ett viktigt argument för EU är att medlemsländerna har tillgång till den inre marknaden, men också att EU kan förbättra tillgången till världsmarknaden. Medlemsländerna har faktiskt överlåtit sin handelspolitik till EU. Och det har de förmodligen inte gjort för att tillfredsställa marginella särintressen i olika länder eller ge publicitetshungriga politiker en plattform för utspel som är glömda i nästan samma sekund som de gjordes.

Just nu gör britternas kaosartade hantering av Brexit idén om att lämna EU synnerligen oattraktiv, men förr eller senare kommer britterna få skutan på rätt köl och om något decennium är Brexitdebaclet glömt. EU:s ledare kan inte slå sig till ro och tro att den nuvarande situationen kommer att vara för evigt.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Richard Cobden: "...splendidly single-minded free-trader..."

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha ...

Frihandeln sitter i britternas politiska DNA

I slutet av 1860-talet klagade brittiska snickare över importen av färdiggjorda fönsterramar från Sverige. Dessa var betydligt billigare än vad det var att låta en snickare göra fönsterramarna en och en på det traditionella sättet. Snickarna ville ha tullar. Men det fick de inte. Frihandelsvännerna hade fört en hård kamp som de i huvudsak vunnit. Inte för alltid och inte helt och hållet, men sedan den framgångrika kampen mot The Corn Law  i mitten av 1800-talet har de moraliska och principiella argumenten för frihandel varit starka i Storbritannien.

Man kan tro att brittiska regeringsföreträdares (i ett svenskt perspektiv) högstämda och principfasta hänvisningar till frihandel som en viktig del av framtiden utanför EU är närmast rituell retorik för att ta bort uppmärksamheten från att Brexitförhandlingarna inte går så bra. Men det är i huvudsak en felsyn. Frihandeln, principiellt grundad och ofta ensidig, har tjänat britterna väl sedan 1800-talet. Retoriken om frihandel har en lika stark förankring bland medborgarna som folkhemmet har för oss svenskar.

I en intressant genomgång i världens förmodligen viktigaste konservativa tidskrift The Spectator beskrivs den hårda kampen under 1800-talet. Artikelns poäng är att tidskriften varit för frihandel ända sedan 1830-talet. Det säger förmodligen något om det brittiska samhället att en tidskrift funnits så länge, haft samma åsikt och dessutom kan skryta om det.

Historieskrivningen är inte ny eller unik, men den säger en del om vilken roll frihandel och generellt sett ekonomisk frihet har i den brittiska politiska kulturen. Britterna var handelsmän och stora delar av eliten förstod i vilket fall intuitivt att handel gav välstånd. De hade också sett alla försök att skapa mer välstånd eller ”rättvisa” genom handelshinder misslyckades och inte sällan gynnade en eller annan redan stark intressegrupp.

Här spelade kampen om The Corn Law en viktig roll. Lagen gjorde det helt enkelt extremt dyrt att importera spannmål och existerade för att gynna de brittiska jordägarna. Konsekvensen blev förstås att den övriga befolkningen fick betala höga priser för brödet och orsakade även svält.

Att lagen avskaffades var en del en allmän reformrörelse som innefattade avskaffandet av slaveriet (som förekom i kolonierna, inte i hemlandet) och reformer för näringsfrihet, fattigvård och folkhälsa:

”Enthused by this period of progressive governance, mass popular movements started to emerge, most notably the Chartists – seeking a bill of rights for the working man – and the strident Anti-Corn Law League, whose cause was driven forward by the Liberal politicians John Bright and Charles Villiers, and championed by that splendidly single-minded free-trader, Richard Cobden, who bitterly attacked ‘the unprincipled, unfeeling, rapacious and plundering bread-taxing oligarchy’.”

Den som klagar över att dagens tonfall i debatten är hårt kan som synes med fördel ta en titt på historien.

1840 samlade den radikale politikern och en av The Spectators finansiärer Joseph Hume en kommitté som producerade en 300-sidig rapport som angrep handelshindren (man imponeras över hur folk på den tiden kunde få ihop stora mängder välformulerad och genomtänkt text för hand, utan skrivmaskiner, datorer, internet eller kopiatorer). Eftersom få skulle läsa rapporten producerades även ett trettiotvåsidigt sammandrag som blev bilaga till The Spectator. Sammandraget sålde bra. 10 000 ex, betydligt mer än tidskriftens 3500 kopior. Det säger en del om debatten och intresset för frågan.

Till sist svängde Torys och kring 1850 var de sista protektionistiska åtgärderna borttagna. En viktig faktor var svälten på Irland som förvärrades av att importerat spannmål var orimligt dyrt.

Resultatet var tydligt. 1840 var två procent av spannmålet importerat, 1880 45 procent.

Tidskriften bekämpade med varierande framgång alla försök att återinföra protektionistiska åtgärder, exempelvis olika idéer om att ha frihandel inom imperiet men vara protektionister mot den övriga världen.

När diskussionerna började om brittiskt medlemskap i EEC var The Spectator emot av exakt samma skäl; att Storbritannien inte skall låsas in i ett handelssamarbete som tidskriften uppfattar står i strid med global frihandel. Och av samma anledning var man för Brexit.

Frihandelsbloggen anser som bekant att Brexit var en mycket dålig idé. The Spectators syn på EU som gravt protektionistiskt är till att börja med fel. Visst finns det mycket att förbättra, men avtalen kommer på plats ett efter ett och det finns ingen anledning att tvivla på att frihandelsvännerna i EU generellt sett brukar ta hem spelet.

Dessutom är det tvivelaktigt om britterna själva kommer att kunna ro några riktigt principfasta frihandelsavtal i hamn. Redan finns det starka opinionsbildare som halat fram den klorsköljda kycklingen och GMO-hotet.

Men visst, det säger något om hur stark frihandeln är i Storbritannien att en minister kan lova att skriva på 40 frihandelsavtal dagen efter att Brexit blivit verklighet.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export