Tim Worstall

Ett resultat av handel. Mobiltelefoner i utvecklingsländer fram till 2014. Lägg märke till att den blå kurvan, vår del av världen, går upp till 120 abonnemang per 100 personer.

Frihandel viktigast för de som börjar sin resa mot välstånd

Ytterligare en forskningsrapport som ställer frågan om vem som gynnas mest av frihandel. Vi är så vana vid "avundsjukeperspektivet" (vem vinner?) att frågan känns helt självklar. Men egentligen är det ganska ointressant vilka som vinner mest. Självkl...

Frihandel viktigast för de som börjar sin resa mot välstånd

Ytterligare en forskningsrapport som ställer frågan om vem som gynnas mest av frihandel. Vi är så vana vid ”avundsjukeperspektivet” (vem vinner?) att frågan känns helt självklar. Men egentligen är det ganska ointressant vilka som vinner mest. Självklart så länge alla är vinnare. Om stora grupper — särskilt fattiga — förlorar på en politisk åtgärd kan det naturligtvis vara helt oacceptabelt. I det nedanstående fallet är det dessutom av allt att döma fel. 

En återkommande fråga är vilken inkomstgrupp i ett land som gynnas mest av frihandel — de fattiga eller de rika?

Det råder hygglig samstämmighet bland ekonomer att frihandel på kort sikt sänker priser och ökar tillväxten genom ökad konkurrens, specialisering och arbetsdelning, men inte bidrar till fler jobb. När fri(are) handel införs brukar det istället ske en ganska snabb strukturförändring på arbetsmarknaden. Sektorer av näringslivet som tidigare skyddades av tullar slås delvis ut, medan andra sektorer drar nytta av nya marknader och billigare insatsvaror och expanderar. Ofta går processen snabbare än människor hinner gå i pension, flytta och omskola sig. Det orsakar arbetslöshet bland vissa yrkesgrupper, medan andra grupper kan dra nytta av stor efterfrågan och öka sina löner. Med tiden är ett lands industri helt anpassad till den nya frihandelspolitiken och skillnaderna försvinner.

Men det finns också en annan faktor. Nämligen att konsumtionsmönstret skiljer sig åt mellan olika inkomstgrupper. Ekonomen Sergey Nigai menar i en ny studie att frihandel gynnar de med höga inkomster mer än de med låga. Höginkomsttagarna konsumerar mer importerade industriprodukter än låginkomsttagarna som lägger nästan hela inkomsten på mat och boende.

Tim Worstall som är krönikör på Forbes ifrågasätter om detta är relevant för USA, EU och andra utvecklade industriländer.

Det kan säkert stämma för mycket fattiga länder. Där lägger stora delar av befolkningen uppåt 80-90 procent av inkomsten på mat, bränsle och boende. En mindre grupp med hyggliga inkomster köper importerade produkter som bilar, tvättmaskiner, datorer.

Men det stämmer knappast för USA eller EU. Där konsumerar i stort sett alla importerade industriprodukter. Kostnaden för mat och boende är relativt sett fallande, och även de sektorerna präglas av import och export.

En annan faktor är att de med höga inkomster tenderar att konsumera allt mer tjänster. Folk med gott om pengar har helt enkelt köpt alla bilar, TV-apparater, datorer, kläder och annat de behöver (och mycket mer). De övergår till att gå på krogen, skaffa personliga tränare, massage, sjukvård, utbildning, städning, reparationer, olika former av upplevelser som är personalintensiva och liknande. Hunddagiset är inte utsatt för internationell konkurrens.

I stora delar av EU är det låginkomsttagarna som gynnas av frihandeln. De har ännu inte köpt allt de verkligen behöver av bilar, tvätt- och diskmaskiner och datorer.

Är då slutsatsen att rika länder skall ha frihandel, medan fattigare länder skall satsa på höga skyddstullar?

Möjligen inte.

Dels finns det inget som talar för att låginkomsttagare drabbas av friare handel. Det är inget problem för den med låg inkomst att någon med hög inkomst kan köpa en bil något billigare.

Och dels visar sig att länder som deltar i den globaliserade ekonomin som regel får snabb tillväxt. På en eller ett par generationer går de från fattigdom till att bli moderna industristater. Och vissa speciella industriprodukter har enorm positiv påverkan på livet för fattiga människor.

Två av de viktigaste faktorerna för utvecklingen i tredje världen är för det första mopeden. Hondas lilla motorcykel med fyrtaktsmotor som man ser överallt i Asien och Afrika, ofta licenstillverkad eller möjligen kopierad av inhemska tillverkare. I dag finns det hundratals varianter. Man ser dem överallt, ofta körda av kvinnor eller med hela familjer — inklusive höns och en get — ombord.

Och för det andra mobiltelefonen. Det som för bara 30 år sedan var en lyxprodukt för VD:ar är nu vardagsprodukt för miljoner fattiga människor. På den tiden telefonin kontrollerades av de statliga telefonbolagen var det omöjligt att få telefon till fattiga byar. Att få en telefon krävde ofta mutor.

I dag är det internationella telefonbolag som gör sitt bästa för att pressa priserna och sälja till så många som det någonsin går.

Detta är två exempel på produkter som riskerar att bli dyrare genom protektionistisk politik.

Protektionism drabbar kanske inte de allra fattigaste. Men det drabbar den stora grupp som har påbörjat sin resa från fattigdom till medelklass. Det handlar om ett par miljarder människor. För dem är frihandel extra viktigt.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
USA och EU är redan världens största handelspartners. Men ett avtal skulle ge ökad tillväxt och minska risken för handelskrig.

TTIP har ingenting med privatiseringar att göra

TTIP-debatten präglas av att motståndarna har lyckats etablera ett antal myter om vad avtalet kommer att leda till. Några är överraskande seglivade. I Storbritannien påstås TTIP leda till att deras offentliga sjukvård (National Health Service, NHS) sk...

TTIP har ingenting med privatiseringar att göra

TTIP-debatten präglas av att motståndarna har lyckats etablera ett antal myter om vad avtalet kommer att leda till. Några är överraskande seglivade.

I Storbritannien påstås TTIP leda till att deras offentliga sjukvård (National Health Service, NHS) skulle kunna tvångsprivatiseras, alternativt att NHS eller andra offentliga verksamheter om de blir privatiserade inte skulle kunna återgå i offentlig regi.  I Sverige förekommer liknande rykten, bland annat att vårt dricksvatten skulle privatiseras.

Tim Worstall skriver i Forbes om att detta är ett rent påhitt som saknar varje kontakt med verkligheten.

Det finns ingenting i TTIP-avtalet som säger något om huruvida sjukvård skall vara offentligt eller privat finansierad och driven. Om britterna vill ha NHS offentligt i evig tid kommer det bli så, vill de privatisera NHS kommer det bli så och vill de återigen välja offentlig regi kommer det också gå bra. Den enda restriktionen är att om man sålt ett sjukhus eller lagt ut driften på entreprenad och vill ta tillbaka sjukhuset eller driften måste staten betala för detta. Myndigheterna kan alltså inte sälja ett sjukhus till ett företag och sen bara sno tillbaka sjukhuset genom att ändra lagen. Men det kan inte brittiska staten göra i dag, och inte heller svenska staten. Staten kan ta egendom, men måste betala. I dag är det till exempel så att om staten vill ta din tomt och ditt hus för att kunna bygga en järnväg rakt över så kan staten göra det. Men, och det är ett viktigt litet men, staten måste betala.

När det gäller Sverige sker privatiseringen vanligtvis genom att driften av exempelvis ett äldreboende läggs ut på entreprenad genom en upphandling. Men den upphandlingen får bara gälla fem år. Sen kan den förlängas en kortare period, men förr eller senare måste upphandlingen göras om. Då kan kommunen välja att helt enkelt inte handla upp igen.

Ingenting i TTIP-avtalet gör att upphandlingen skulle kunna vara för evigt eller att en kommun inte skulle få låta bli att handla upp.

Det står uttryckligen i instruktionerna till TTIP-förhandlarna att avtalet inte får påverka staternas möjlighet att driva olika typer av verksamhet, införa regleringar för folkhälsa, miljö och produktsäkerhet och liknande. Den enda restriktionen är att sådana regleringar inte får vara diskriminerande. Ett exempel skulle kunna vara alkoholskatter. Sverige kan införa hur höga skatter som helst på alkohol, men vi skulle inte få beskatta vin (som vi inte tillverkar i Sverige) extremt högt, men ha lägre skatter på öl och brännvin (som är produkter vi tillverkar i Sverige). Men det får vi inte ens göra i dag på grund av EU:s regler.

Alla påståenden om att TTIP inskränker politikernas möjlighet att fatta beslut är struntprat. Däremot får politikerna inte diskriminera utländska företag eller lägga beslag på deras egendom.

Och det kanske är rimligt?

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George