Trump

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA -- som är mest skyldig till konflikten -- käppar i hjulet för att hantera andra och myc...

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA — som är mest skyldig till konflikten — käppar i hjulet för att hantera andra och mycket viktigare problem i handelsrelationerna med Kina. 

Vid G20-mötet kom USA:s president Donald Trump och Kinas Xi Jinping överens om att skjuta på sina stridsåtgärder och inleda förhandlingar. Framför allt är det Trump som lovat att inte införa tullar på 20 procent på varor för 200 miljarder dollar från Kina, vilka var planerade från årsskiftet. Kina har lovat att köpa lite mer jordbruksprodukter, bilar och energi. För övrigt kan man säga att man har kommit överens om att komma överens innan början på mars. Det är en tidsram som är extremt snålt tilltagen med tanke på uppgiften; att åstadkomma “structural changes with respect to forced technology transfer, intellectual property protection, non-tariff barriers, cyber intrusions and cyber theft, services and agriculture.”

Kina och USA har olika förutsättningar att hantera handelskriget. Kina exporterar betydligt mer till USA än landet importerar och är alltså känsligare för tullar som minskar exporten, medan USA:s ekonomi drabbas mer genom att vara beroende av importen från Kina. Samtidigt är vissa delar av USA:s ekonomi känsliga. Kina har till exempel infört tullar på jordbruksprodukter vilket skadar exempelvis producenter av sojabönor som ser sin försäljning minska, priserna falla och kunderna etablera relationer med nya leverantörer.

Just nu drabbar tullarna mellan länderna varor för 50 miljarder dollar för varje land, efter årsskiftet hotade en ökning till 200 miljarder på import från Kina till USA, men bara 60 miljarder från USA till Kina. Återstår en import till USA av varor för 255 miljarder dollar, medan Kinas återstående import bara uppgår till ytterligare 20 miljarder.

Skillnaderna återspeglar det faktum att USA importerar enorma mängder från Kina, medan exporten från USA till Kina är relativt blygsam. Det är också detta som — förstås — orsakar USA:s stora underskott i handelsbalansen. Sett till proportionerna framstår det som självklart att Trumps ambitioner att substantiellt minska underskottet saknar realism. USA:s importerar inte varor från Kina på grund av någon allmän välvilja mot kinesiska företagare och anställda, utan därför att kinesiska produkter är billigare och/eller bättre jämfört med de inhemska. Ett försök att verkligen utplåna skillnaderna i handelsbalans skulle vara katastrofalt för båda ländernas ekonomi.

Ett pikant faktum är att handelskriget just nu slår mot de delar av USA där Donald Trump haft sitt starkaste politiska stöd, medan de delar av landet där Trump har svagt stöd i viss mån gynnas. Lantbruk och biltillverkning tappar försäljning, medan datorindustrin på västkusten och i New England slipper konkurrens från Kina.

Men problemen på lång sikt i relationerna mellan USA och Kina är knappast över. Vid sidan av Trumps förenklade bild av vad konflikten handlar om finns det riktiga motsättningar med en betydligt längre historia. Den sträcker sig ända tillbaka till Kinas inträde i WTO. Då kom Kina att successivt omfattas av samma regler för handel som alla andra WTO-länder. Men Kina har inte agerat som vanliga marknadsekonomier. Det finns ett intimt samarbete mellan staten och företagssektorn i Kina där exportföretag kan få billiga lån, billigare transporter och andra dolda subventioner. Utländska företag som vill sälja till Kina måste ofta ingå samarbeten med Kina och dela med sig av sitt kunnande. Kina köper vidare upp företag i andra länder för att komma över forskningsresultat och marknadsandelar. Det finns också misstankar om att Kina med flit håller sin egen valuta lågt värderad för att stimulera sin export.

Mycket av detta är svårt att bevisa. I praktiken kan man inte lita på kinesisk offentlig statistik. Kina är en diktatur med hårt kontrollerade medier och något sådant som oberoende forskning finns inte. Det betyder att det inte är alldeles lätt att förhandla. Kineserna berättar inte allt och det svårt för USA:s förhandlare att veta om det de påstår är sant eller inte.

En ytterligare komplikation är dessutom att även om kinesiska staten kan lova att köpa lite mer amerikanska produkter, kan den knappast påverka beteendet hos amerikanska konsumenter. Underskottet i handelsbalansen beror ju lika mycket på att amerikanerna köper importvaror som att kineserna inte gör det. Och det i sin tur beror på att amerikanerna är betydligt rikare än kineserna.

Den mest förnuftiga strategin vore att snarast avveckla alla tullar.  De mellan Kina och USA och mellan Kina, USA och EU. Därefter skulle det bli möjligt att att ta itu med de verkliga problemen när det gäller dolda subventioner, tekniköverföring, intellektuell egendom, strategiska resurser och annat. De kan bara lösas i samförstånd. Kina är ingen demokrati och det finns inget sätt att tvinga landet på knä, däremot att argumentera för att Kina har långsiktig nytta av att delta i världshandeln på samma villkor som alla andra.

Det skulle dessutom lösa upp många knutar när det gäller att reformera WTO och påbörja arbetet med att skapa en gemensam, global, handelsordning istället för den mångfald av frihandelsavtal som är dagens lösning på WTO:s oförmåga. Det är bra att de avtalen kommer till.  De bidrar till fasta förbindelser och bättre villkor mellan länder. Men de bidrar inte till att förenkla världshandeln på det sätt ett globalt avtal skulle göra.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Är kriget på väg att ta slut?

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara. Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta si...

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara.

Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta sitt handelskrig.

Det är främst USA som har initiativet och ett sorts övertag. USA importerar betydligt mer från Kina än tvärt om. Vilket å andra sidan betyder att USA drabbas mer av sina egna handelshinder. Det är amerikanska konsumenter som betalar tullarna med sina egna, skattade pengar.

Handelskriget minskar också möjligheterna för USA att tillsammans med EU och andra OECD-länder hantera det verkliga problemet med Kina, nämligen landets systematiska och målmedvetna politik när det gäller att komma över utländsk teknologi och genom investeringar få inflytande i andra länder. Som så ofta inom världspolitiken går det inte att säga om ett land är ”ont eller gott”. Kina är både en konstruktiv aktör som gynnar frihandel och ekonomisk tillväxt, och en aktör med sina helt egna intressen av att bli en stormakt som kan utmana USA globalt.

För Trumps del vore ett avslutat handelskrig och någon form av frihandelsavtal med Kina en seger.

Trump är inte en traditionell protektionist. Han är (på felaktiga grunder) bekymrad över USA:s underskott i handelsbalansen. Han tror vidare att underskottet beror på orättvisa villkor när det gäller handel mellan USA och dess handelspartners och att detta kan lösas genom att varje land tecknar ett separat frihandelsavtal med USA. Genom att varje land agerar ensamt kommer USA kunna utnyttja sitt övertag (alla vill handla med USA) för att få bra villkor.

Han försökte den strategin med EU ända tills han förstod att EU-länderna inte kan agera självständigt i handelsfrågor. Där tog det stopp.

Men med NAFTA gick det bättre. Där lyckades USA navigera så att Mexiko och Kanada blev tvungna att förhandla var för sig. När Mexiko gått med på ett avtal tvingades Kanada att också gå med.

Trump drev alltså i det fallet igenom sin strategi. Det var en politisk prestigevinst. Men i praktiken blev det inga stora förändringar och handelsunderskotten kommer knappast påverkas. Inget rimligt frihandelsavtal kan göra något åt det grundläggande skälet till handelsunderskottet: amerikanerna är rika och älskar att shoppa mer än de älskar att spara. Det gäller inte minst amerikanska staten som under Trump slår nya rekord i budgetunderskott. Även om amerikanska staten kanske inte köper så mycket från utlandet går de lånade pengarna till löner, som sen spenderas på importprodukter.

Med andra ord blev det nya NAFTA (USMCA) en prestigevinst snarare än en realpolitik vinst, men på ett område som är alldeles för komplext för att kunna förklaras.

Ett frihandelsavtal med Kina kommer — om det blir verklighet — att fungera på exakt samma sätt. Trump kan utmåla det som att han tvingat Kina till förhandlingsbordet. Ett avtal kommer kunna vara klart rätt lagom till att USA går in i nästa presidentvalrörelse. Det kan då spinnas som en enorm framgång samtidigt som det verkliga resultatet av avtalet inte kommer att ramla in förrän en bra bit in på nästa mandatperiod. Den kommer — om han vinner valet — att bli Trumps sista. Och om han inte vinner valet spelar det ändå ingen roll vad ett handelsavtal ger för resultat. Trump kan med andra ord inte förlora handelskriget i opinionen.

Men politiken är förstås bra enbart som ett ytligt, politiskt taktikspel.

Ur ekonomisk synvinkel är den renodlat vansinne. Trump är helt enkelt världsmästare i den allra obehagligaste formen av politiskt hantverk.

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Frihandel i media vecka 38

2018-09-20 The Guardian skriver om EU-toppmötet i Salzburg där Frankrikes president Macron är en hard liner mot Storbritannien medan Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, invände mot dem som vill se "britterna lida": "Emmanuel Macron has appealed to hi...

Frihandel i media vecka 38

2018-09-20

The Guardian skriver om EU-toppmötet i Salzburg där Frankrikes president Macron är en hard liner mot Storbritannien medan Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, invände mot dem som vill se ”britterna lida”:

”Emmanuel Macron has appealed to his fellow European leaders to maintain their tough approach to Brexit in response to Theresa May’s demand for compromise and accusations that the French president wants to make Britain suffer.

Macron, who is fighting a rearguard action against the rise of populism in Europe, said blocking any attempt by the UK to pick and choose elements of EU membership had to be the priority in the dying days of the Brexit negotiations.

“May spoke last night,” Macron said of the UK prime minister’s presentation to the leaders in Salzburg. “My first wish is to stay united and to have a common approach, the 27. It is essential. The second thing is that we remain coherent. The solution must be found. The third thing is that we need to have a real retirement agreement by November.”

A number of fellow EU leaders have conceded that compromise from both sides is needed to reach a deal both on avoiding a hard border on the island of Ireland and on the future framework of a trade deal.

The nationalist prime minister of Hungary, Viktor Orbán, who has sparred with Macron over migration, told reporters he was getting close to building a majority of member states in opposition to “a camp of prime ministers” who believe the “British must suffer”. “I don’t like that approach at all,” he said.

Over coffee at the end of a dinner that finished after midnight, May insisted the UK had moved its position and it was the turn of Brussels to reciprocate.”

2018-09-19

DI rapporterar om Theresa Mays offensiv för sin plan för brexit inför gårdagens EU-toppmöte: 

”Theresa May ska vid onsdagskvällens toppmötesmiddag i Bryssel övertyga de övriga EU-ledarna att komma henne till mötes. På torsdagen fortsätter EU27 att prata brexit – utan sin brittiska kollega.

Redan inför mötet bad hon åter EU-ledarna om kompromisser, särskilt kring gränsen mellan Nordirland och Irland.

”För att nå ett bra resultat måste även EU, efter att Storbritannien nu har utvecklat sin position, göra det. Ingen sida kan begära något helt oacceptabelt från den andra sidan, som en yttre tullgräns mellan delar av Storbritannien – vilket inget annat land i den här situationen kan acceptera – eller att Storbritannien ska ha rättigheter som i ett EU-medlemskap utan plikterna”, skriver hon i en gästkommentar i den tyska dagstidningen Die Welt på onsdagen.

Hon håller också fast vid planerna från regeringsmötet på lantstället Chequers i juli om omfattande frihandel även efter brexit.

”En frihandelszon mellan Storbritannien för varor och lantbruksprodukter, knuten till ett förenklat tullförfarande, skulle göra tull- och regulatoriska kontroller mellan våra gemensamma gränser överflödiga och upprätthålla de integrerade leveranskedjor och just-in-time-processer som arbetsplatser i alla våra länder är beroende av.”

Theresa May tillbakavisar invändningar att man inte kan dela på frihandel för varor och tjänster.

”Inget frihandelsavtal som EU någonsin har skrivit under behandlar varor och tjänster lika”, skriver Theresa May i Die Welt.”

 

2019-09-19

Arvid Åhlund, ledarskribent på DI skriver om USA och Kina som är på väg mot ett långvarigt handelskrig:

Donald Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon, numera en sorts global landsvägsagitator för den auktoritära nationalismen, väcker stor fascination i den liberala pressen (DN är besatta av honom, liksom Economist och de amerikanska drakarna), men säger sällan något värt att upprepa.

När han talar om Kina ska man dock lyssna.

Steve Bannon, som likt Donald Trump ser relationen mellan världens två största ekonomier som ett nollsummespel snarare än något som skapar mervärde, artikulerar den amerikanska presidentens linje mot Kina med stor precision. Den sträcker sig längre än handelskriget som trappades upp ytterligare i veckan, är mycket radikal men också mycket konsekvent.

”De som jobbar för Trump har vid det här laget insett att han ändrar sig i många frågor, men är villig att dö för sin ståndpunkt när det gäller Kina”, framhärdade Bannon i en intervju häromveckan.

Det övergripande målet, tillade han, är att driva internationella produktionskedjor – den globala ekonomins byggstenar – ut ur Kina, vilket i praktiken skulle vända upp och ned på världsekonomin.

Det är mot denna bakgrund man bör förstå Trumps beslut i tisdags att belägga ytterligare kinesiska varor med tullar till ett värde av drygt 1 800 miljarder kronor, vilket sammantaget innebär att omkring hälften av all kinesisk export till USA från och med nästa vecka kommer att vara tullbelagd.

(—)

Att ge sig på Mexiko, Kanada och EU är galenskap; med Kina är det annorlunda.

Donald Trump har rätt i sak när han beskyller landet för att sko sig på andra. Peking har systematiskt begränsat tillträde till marknader, stulit företagsidéer, teknik och manipulerat sin valuta sedan inträdet i WTO för 17 år sedan.

Till och med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström pekade i fjol ut Kina som den internationella handelns ”stora syndare”.

Skillnaden är att Donald Trump faktiskt backar upp ord med handling. Inte vidare taktfullt förvisso, men det kan vara värt att ha i åtanke att synen på den amerikanska presidenten i Asien är en annan än i Europa. I både Kina och Japan omnämns han ofta som en skicklig taktiker, snarare än en otillräknelig luns.

Likafullt: ska kineserna förmås att spela rent, krävs en enad front. Att USA, EU och Japan under det senaste året börjat koordinera strategier är en bra början (och en märkligt underrapporterad utveckling). Att EU-kommissionen i veckan presenterade en reformplan för WTO är också utmärkt.”

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
What protection teaches us, is to do to ourselves in time of peace what enemies seek to do to us in time of war.
Henry George

USA återvänder till TPP?

USA hamnar allt mer ute i kylan när det gäller handelsfrågor. En öppning att åter gå med i TPP-avtalet kan vara ett första steg för att ta tilllbaka initiativet. President Trump har uppenbarligen insett att USA står vid sidan om när det gäller handelsfrå...

USA återvänder till TPP?

USA hamnar allt mer ute i kylan när det gäller handelsfrågor. En öppning att åter gå med i TPP-avtalet kan vara ett första steg för att ta tilllbaka initiativet.

President Trump har uppenbarligen insett att USA står vid sidan om när det gäller handelsfrågor. Det står inga länder på kö för nöjet att få frihandelsavtal med USA. TPP-avtalet som han skrotade för ett drygt år sedan dog inte heller. De övriga länderna går vidare med avtalet som dessutom innehåller mycket av vad Trump efterfrågar.

New York Times skriver:

WASHINGTON — President Trump, in a sharp reversal, told a gathering of farm-state lawmakers and governors on Thursday morning that the United States was looking into rejoining a multicountry trade agreement known as the Trans-Pacific Partnership, a deal he pulled out of days after assuming the presidency.

Mr. Trump’s reconsideration of an agreement he once denounced as a “rape of our country” caught even his closest advisers by surprise and came as his administration faces stiff pushback from Republican lawmakers, farmers and other businesses concerned that the president’s threat of tariffs and other trade barriers will hurt them economically.

Larry Kudlow, Mr. Trump’s top economic adviser, said in an interview on Thursday with The New York Times that the request to revisit the deal was somewhat spontaneous. “This whole trade thing has exploded,” Mr. Kudlow said. “There’s no deadline. We’ll pull a team together, but we haven’t even done — I mean, it just happened a couple hours ago.””

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Stål. På enklaste sätt.

Trump inleder handelskrig — radikalpacifism bästa motåtgärden

Trump startar handelskrig. Kina och EU svarar med motåtgärder. Det är dumt. Just i handelskrig är radikalpacifism den bästa principen.  Förhoppningarna om att Donald Trumps hot om tullar på stål och aluminium skulle vara mest munväder kom på skam i tor...

Trump inleder handelskrig — radikalpacifism bästa motåtgärden

Trump startar handelskrig. Kina och EU svarar med motåtgärder. Det är dumt. Just i handelskrig är radikalpacifism den bästa principen. 

Förhoppningarna om att Donald Trumps hot om tullar på stål och aluminium skulle vara mest munväder kom på skam i torsdags.

Då deklarerade han att det kommer bli tullar på 25 procent på stål och 11 procent på aluminium. Washington Post-artikel här. 

Det mest skrämmande är kanske att presidenten förefaller helt omedveten om fakta. USA:s stålindustri går bra och täcker 75 procent av USA:s behov. Dess existens är inte på något sätt hotad. Antalet anställda har förvisso minskat från kring 200 000 på 60-talet till 30 000 idag. Men det beror på att tillverkningsprocesserna idag är så mycket effektivare. Det finns förmodligen ingen tillverkande industri som inte haft motsvarande utveckling. Den som idag besöker en industri slås av att det är tyst, rent och framför allt folktomt.

I gengäld finns det i dag många fler produktkategorier och olika typer av varor. Specialiseringen är högre. Tjänstemarknaden har ökat enormt. På 60-talet fanns det ett kondis och en korvkiosk vid torget. I dag finns det tio fik och snabbmatsställen vid samma torg. Det gäller inte minst i USA. Antalet jobb har ökat. Antalet tunga industrijobb har minskat.

Tullarna drabbar inte bara Kina som står för bara 7 procent av USA:s stålimport. De drabbar också EU (knappast en låglönamarknad) och Kanada. Det sistnämnda gör tullarna extra bisarra då USA:s stålindustri har anläggningar på båda sidor om gränsen, Kanada är en så nära allierade att dess industri räknas in i USA strategiska industribas.

De nya tullarna är inte ett resultat av effektiv lobbying från industrin. De allra flesta är eniga om att de jobb i stål- och aluminiumindustrin som eventuellt kan räddas eller komma till förloras med råge inom andra delar av industrin. Man kan säga att stål är en insatsvara och ju högre upp i värdekedjan man kommer, desto fler personer är anställda. Högre priser på stål skyddar en industri med få anställda, medan de drabbar exempelvis tillverkare av vitvaror och bilar som har många anställda. George Bushs ståtullar 2002 kostade 200 000 jobb innan de hastigt togs bort efter bara något år.

Nästa vecka kommer detaljerna i förslaget. Också det en märklig ordning. Trump annonserar en aggressiv och komplex politisk åtgärd, men utan att ha ett färdigt förslag att presentera.

Så nu blir det alltså handelskrig. Kina kommer omedelbart att slå tillbaka på jordbruksområdet, och EU har annonserat motåtgärder. Det är i båda fallen lika dumt som Trumps inledande åtgärd. Man försöker straffa USA genom att göra livet dyrare och sämre för sina egna medborgare. Men samtidigt är det förmodligen oundvikligt och framför allt är det Trump som är ansvarig. Det är han som börjar. Och många politiker är mer än glada att kunna slå till med protektionism samtidigt som de skyller på Trump. Men just i handelskrig är en radikalpacifistisk hållning det enda rätta.

EU:s industri borde istället inrikta sig på att sälja på de marknader där amerikanska aktörer kommer få det svårt genom att ståltullarna tvingar dem att höja priserna.

 

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Det var inte bättre förr i stålindustrin.

Hur många jobb skulle idag försvinna av ståltullar? För 15 år sedan utplånade de 200 000…

Donald Trump driver på för att införa ståltullar, trots att inte ens stålindustrin vill ha dem. Trump fantiserar om att "bygga upp" den amerikanska stålindustrin igen. Men inga tullar i världen skulle hjälpa. Saken är den att stålindustrin i USA inte ...

Hur många jobb skulle idag försvinna av ståltullar? För 15 år sedan utplånade de 200 000…

Donald Trump driver på för att införa ståltullar, trots att inte ens stålindustrin vill ha dem. Trump fantiserar om att ”bygga upp” den amerikanska stålindustrin igen. Men inga tullar i världen skulle hjälpa.

Saken är den att stålindustrin i USA inte alls lider. Stålföretagen gör vinst och den inhemska industrin tillfredsställer 75 procent av USA:s stålbehov.

Anledningen till att jobben i stålindustrin har försvunnit sedan 80-talet  — för de har de verkligen — är teknikutveckling som lett till ökad produktivitet.

I dag görs stål ofta av återvunnen metall i ganska små anläggningar. För att tillverka ett ton går det i dag åt två mantimmar, inte som på 80-talet tio. Det är därför som stålindustrin på 80-talet sysselsatte en halv miljon personer, mot 150 000 idag.

Däremot är sex miljoner personer anställda inom industri som är beroende av stål som insatsvara. Om stålet blir dyrare kommer de företagen att tappa kunder.

Hur många jobb som försvinner är naturligtvis omöjligt att säga. Men George Bushs ståltullar 2002 försvann efter bara 20 månader då effekterna blev synliga. 200 000 jobb utplånades i stålberoende sektorer av ekonomin. Bara ett fåtal räddades i stålindustrin.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
-- Klart det går bra på grund av mig, Vad skulle annars förklaringen vara?

Handelskriget nedtonat men dollarn är en rävsax

President Donald Trumps tal vid World Economic Forum  i Davos var inte direkt någon krigsförklaring. "America first"-budskapet är reducerat till en idé om att Trump som USA:s president skall se till USA:s intressen i första hand, men inte att detta nödvä...

Handelskriget nedtonat men dollarn är en rävsax

President Donald Trumps tal vid World Economic Forum  i Davos var inte direkt någon krigsförklaring.

”America first”-budskapet är reducerat till en idé om att Trump som USA:s president skall se till USA:s intressen i första hand, men inte att detta nödvändigtvis skall ske på andra länders bekostnad. Det får sägas vara en hållning som alla världens stats- och regeringschefer förväntas skriva under på.

”Mr Trump’s message at Davos on Friday was an attempt to sell the America First agenda as beneficial to the world. “America First does not mean America alone,” he said. “When the United States grows, so does the world.”

While US growth figures undershot analyst expectations on Friday, with gross domestic product expanding at an annualised rate of 2.6 per cent, big companies have much to be thankful for: stock prices are at an all-time high, Mr Trump has cut US companies’ tax rates, and regulations are being stripped away.

Yet Stephen Moore, a former economic adviser to the Trump campaign who is now a visiting fellow at the Heritage Foundation, says there remained an “obsession” among some White House advisers with curbing the US trade deficit that could drive them towards economically counterproductive policies on both the currency and trade.”

(FT 2018-01-26)

Ett skäl till den uppmjukade linjen i handelsfrågor är att världens länder inte har ställt sig på kö för att få teckna unilaterala handelsavtal med USA. Tvärt om har de gjort sitt bästa för att försöka skapa multilaterala handelsavtal med varandra utan USA:s inblandning. Trump har till och med antytt att USA kan tänkas hoppa på TPP-avtalet igen. Tanken var säkert att när USA drog sig ur för ett drygt år sedan skulle TPP-avtalet kollapsa, inte att de kvarvarande länderna skulle gå vidare utan USA och Kina snabbt få en mer framträdande roll.

Men visst finns det inslag av handelskrig från USA:s sida. Tullar på stålplåt och tvättmaskiner hotar och från USA:s administration kommer dubbla signaler om valutakursen.

Och det är ingen tillfällighet. Trump sitter i en rävsax. Om dollarkursen stiger drabbas den amerikanska exportindustrin där stora delar av Trumps väljarbas arbetar. De riskerar att förlora sina jobb. Men om dollarkursen faller går exporten bättre vilket är bra för arbetarna inom exportindustrin. Men samtidigt är dessa grupper de som är mest beroende av billig import. Bilar, elektronik, kläder, en betydande del av den amerikanska livsstilen bygger på produkter som inte är ”Made in America”.

USA går nu in i ett valår och varje tydligt ställningstagande kostar röster. Steve Bannons hjältestatus må ha fått sig några rejäla törnar de senaste månaderna men det är uppenbart att någon person med Bannons talanger att vinna val inte finns i Trumps härläger för tillfället. När det gäller handelsfrågorna är den ringa trösten för Trump att Demokraterna inte heller har några bra svar. Trump har dock en faktor som talar till hans fördel. Den amerikanska ekonomin går bra och när det gäller att ta åt sig äran för för framgångar vare sig det är motiverat eller inte är Trump en svårslagen mästare.

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Vad hände med Trumps handelskrig mot Kina?

Donald Trump kommer till Davos på torsdag. Frågan är vad han kommer att säga i sitt tal inför World Economic Forum. En utestående fråga är relationen mellan USA och Kina. När det gäller handel är åtgärderna mot Kina en av de viktigaste vallöftena han ännu inte...

Vad hände med Trumps handelskrig mot Kina?

Donald Trump kommer till Davos på torsdag. Frågan är vad han kommer att säga i sitt tal inför World Economic Forum. En utestående fråga är relationen mellan USA och Kina. När det gäller handel är åtgärderna mot Kina en av de viktigaste vallöftena han ännu inte infriat.

USA:s president Donald Trump agerade snabbt för att kasta grus i handelsmaskineriet så snart han tillträtt för ett år sedan. TPP i papperskorgen för USA:s del, TTIP i frysboxen, NAFTA till omförhandling. Men det stora handelskriget med Kina har uteblivit. Det förvånar kanske någon. Anklagelserna mot Kina för bland annat valutamanipulation var stapelvara under Trumps valrörelse.

Men som så ofta har det visat sig att Trumps världsbild varit förenklad bortom allt sunt förnuft.

President Trump trodde nog en gång i tiden att Kina i huvudsak sålde enklare produkter till USA, produkter som lätt skulle kunna tillverkas om inte billigare så i vilket fall bättre av amerikanerna själva. Och förmodligen hade Trump inte ägnat en tanka åt frågan om vad kineserna egentligen gjorde med alla dollar de fick när de exporterade till USA. Om ett land A har ett stort överskott i handelsbalansen mot land B betyder det att land A med tiden får enorma mängder av B:s valuta. I praktiken blir land A efterhand utarmat. Man skeppar värdefulla saker till land B och får som ersättning papperslappar eller snarare tillgångar i form av allt mer imponerande kontoutdrag från banken.

Men kineserna är förstås inte så dumma. De kunde göra affärer långt innan USA ens var påtänkt. De vet att vitsen med att exportera är att kunna importera. Så kineserna importerar från USA. Kina är USA:s största handelspartner, tredje största exportmarknad efter EU och Japan och den exportmarknad som växer snabbast. Men det är ändå så att amerikanerna köper mer från Kina än kineserna köper från USA. Förklaringen är enkel. Amerikanerna har mer pengar än kineserna. Mer pengar, mer shopping.

Men det råder fortfarande ett underskott i handelsbalansen. USA importerar mer än de exporterar till Kina. Vad händer med de dollar som kineserna trots allt får över?

Svaret är att det finns en plats i världen som aldrig får nog av dollar. Nämligen amerikanska staten. USA:s regering måste alltid låna pengar. Och att låna ut pengar till amerikanska staten är en av de säkraste placeringar som finns. Räntan är inget vidare men USA kommer knappast att hamna i ett läge där man inte kan omsätta sina lån eller betala sina räntor. Till skillnad från exempelvis Grekland har USA en excellent produktionsapparat.

Kina har 1,3 trillioner dollar i amerikanska statsobligationer, vilket motsvarar en tredjedel av Kinas valutareserv. Det räcker med att Kina så mycket som  andas om att kanske inte köpa så mycket av USA:s statspapper för att göra marknaderna en aning nervösa.

Men samtidigt har Kina inget intresse av att ställa till problem för sin största kund.

Kort sagt är USA:s och Kinas ekonomier så integrerade att den som försöker skada den ena oundvikligen kommer även den andra.

Risken USA löper för tillfället är att Kina stärker sina band med andra länder, och att omvärlden generellt anpassar sig till ett mer inåtvänt och opålitligt USA. TPP kollapsade inte när USA lämnade, de andra länderna fortsatte utan USA. EU närmar sig Mexiko och Latinamerika och Kina gör massiva investeringar i det som kallas den nya sidenvägen.

USA är helt enkelt inte i den styrkeposition som Trump antog. Landet är förvisso med god marginal en stormakt, men omvärlden utvecklas snabbt och blir därigenom allt mindre beroende.

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Visa flera poster