Xi Jinping

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA -- som är mest skyldig till konflikten -- käppar i hjulet för att hantera andra och myc...

Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA — som är mest skyldig till konflikten — käppar i hjulet för att hantera andra och mycket viktigare problem i handelsrelationerna med Kina. 

Vid G20-mötet kom USA:s president Donald Trump och Kinas Xi Jinping överens om att skjuta på sina stridsåtgärder och inleda förhandlingar. Framför allt är det Trump som lovat att inte införa tullar på 20 procent på varor för 200 miljarder dollar från Kina, vilka var planerade från årsskiftet. Kina har lovat att köpa lite mer jordbruksprodukter, bilar och energi. För övrigt kan man säga att man har kommit överens om att komma överens innan början på mars. Det är en tidsram som är extremt snålt tilltagen med tanke på uppgiften; att åstadkomma “structural changes with respect to forced technology transfer, intellectual property protection, non-tariff barriers, cyber intrusions and cyber theft, services and agriculture.”

Kina och USA har olika förutsättningar att hantera handelskriget. Kina exporterar betydligt mer till USA än landet importerar och är alltså känsligare för tullar som minskar exporten, medan USA:s ekonomi drabbas mer genom att vara beroende av importen från Kina. Samtidigt är vissa delar av USA:s ekonomi känsliga. Kina har till exempel infört tullar på jordbruksprodukter vilket skadar exempelvis producenter av sojabönor som ser sin försäljning minska, priserna falla och kunderna etablera relationer med nya leverantörer.

Just nu drabbar tullarna mellan länderna varor för 50 miljarder dollar för varje land, efter årsskiftet hotade en ökning till 200 miljarder på import från Kina till USA, men bara 60 miljarder från USA till Kina. Återstår en import till USA av varor för 255 miljarder dollar, medan Kinas återstående import bara uppgår till ytterligare 20 miljarder.

Skillnaderna återspeglar det faktum att USA importerar enorma mängder från Kina, medan exporten från USA till Kina är relativt blygsam. Det är också detta som — förstås — orsakar USA:s stora underskott i handelsbalansen. Sett till proportionerna framstår det som självklart att Trumps ambitioner att substantiellt minska underskottet saknar realism. USA:s importerar inte varor från Kina på grund av någon allmän välvilja mot kinesiska företagare och anställda, utan därför att kinesiska produkter är billigare och/eller bättre jämfört med de inhemska. Ett försök att verkligen utplåna skillnaderna i handelsbalans skulle vara katastrofalt för båda ländernas ekonomi.

Ett pikant faktum är att handelskriget just nu slår mot de delar av USA där Donald Trump haft sitt starkaste politiska stöd, medan de delar av landet där Trump har svagt stöd i viss mån gynnas. Lantbruk och biltillverkning tappar försäljning, medan datorindustrin på västkusten och i New England slipper konkurrens från Kina.

Men problemen på lång sikt i relationerna mellan USA och Kina är knappast över. Vid sidan av Trumps förenklade bild av vad konflikten handlar om finns det riktiga motsättningar med en betydligt längre historia. Den sträcker sig ända tillbaka till Kinas inträde i WTO. Då kom Kina att successivt omfattas av samma regler för handel som alla andra WTO-länder. Men Kina har inte agerat som vanliga marknadsekonomier. Det finns ett intimt samarbete mellan staten och företagssektorn i Kina där exportföretag kan få billiga lån, billigare transporter och andra dolda subventioner. Utländska företag som vill sälja till Kina måste ofta ingå samarbeten med Kina och dela med sig av sitt kunnande. Kina köper vidare upp företag i andra länder för att komma över forskningsresultat och marknadsandelar. Det finns också misstankar om att Kina med flit håller sin egen valuta lågt värderad för att stimulera sin export.

Mycket av detta är svårt att bevisa. I praktiken kan man inte lita på kinesisk offentlig statistik. Kina är en diktatur med hårt kontrollerade medier och något sådant som oberoende forskning finns inte. Det betyder att det inte är alldeles lätt att förhandla. Kineserna berättar inte allt och det svårt för USA:s förhandlare att veta om det de påstår är sant eller inte.

En ytterligare komplikation är dessutom att även om kinesiska staten kan lova att köpa lite mer amerikanska produkter, kan den knappast påverka beteendet hos amerikanska konsumenter. Underskottet i handelsbalansen beror ju lika mycket på att amerikanerna köper importvaror som att kineserna inte gör det. Och det i sin tur beror på att amerikanerna är betydligt rikare än kineserna.

Den mest förnuftiga strategin vore att snarast avveckla alla tullar.  De mellan Kina och USA och mellan Kina, USA och EU. Därefter skulle det bli möjligt att att ta itu med de verkliga problemen när det gäller dolda subventioner, tekniköverföring, intellektuell egendom, strategiska resurser och annat. De kan bara lösas i samförstånd. Kina är ingen demokrati och det finns inget sätt att tvinga landet på knä, däremot att argumentera för att Kina har långsiktig nytta av att delta i världshandeln på samma villkor som alla andra.

Det skulle dessutom lösa upp många knutar när det gäller att reformera WTO och påbörja arbetet med att skapa en gemensam, global, handelsordning istället för den mångfald av frihandelsavtal som är dagens lösning på WTO:s oförmåga. Det är bra att de avtalen kommer till.  De bidrar till fasta förbindelser och bättre villkor mellan länder. Men de bidrar inte till att förenkla världshandeln på det sätt ett globalt avtal skulle göra.

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Öga mot öga med verkligheten — och Xi Jinping

PG Gyllenhammar har en gång sagt om konflikter ungefär att "mellan fyra ögon tenderar folk att nyansera sig". Meningen är uppenbar. Det är lätt att vara kritiskt mot människor på avstånd, i tidningsartiklar, tal, tweets, särskilt om man kan strunta i...

Öga mot öga med verkligheten — och Xi Jinping

PG Gyllenhammar har en gång sagt om konflikter ungefär att ”mellan fyra ögon tenderar folk att nyansera sig”.

Meningen är uppenbar. Det är lätt att vara kritiskt mot människor på avstånd, i tidningsartiklar, tal, tweets, särskilt om man kan strunta i vad de egentligen gör eller har sagt, men betydligt svårare när man måste direkt konfronteras med personen ifråga och inte längre kan ljuga ohämmat.

Det är ungefär det läget USA:s president Donald Trump har hamnat i när han blivit president och särskilt i relation till Kina. Trumps angrepp på på Kina när det gäller handel har varit extremt aggressiva och varit i huvudsak byggda på (medvetna?) missuppfattningar. Det finns en del skäl att vara kritisk mot Kina när det gäller hur landet hanterar sina internationella handelsrelationer och dess ointresse för miljö, arbetsförhållanden, intellektuella rättigheter och lite annat. Men Trumps uppfattning att USA:s handelsbalansunderskott mot Kina i huvudsak beror på aggressiv handelspolitik är förstås grovt överdriven.

Med andra ord resulterade mötet i slutet av förra veckan (Nyhetsartikel i WSJ) mellan Donald Trump och Kinas president Xi Jinping inte i att Trump deklarerade handelskrig, utan i en överenskommelse att inleda hundra dagar av samtal för att reda ut eventuella motsättningar. Möjligen är det inte en slump att det är ungefär den tid som den  av Vita Huset nyligen tillsatta utredningen  fått på sig att bli färdig. Kanske är det inte heller en slump att man om 100 dagar har kommit till slutet av  i sommaren. Även om USA inte som i Sverige totalstänger all mänsklig verksamhet under sommarmånaderna är det ett utmärkt tillfälle att presentera ett antal mindre sensationella slutsatser och åtgärder.

Risken är nämligen betydande att såväl samtal som utredning kommer fram till just detta, att det inte krävs några mer sensationella åtgärder.

En positiv sak med samtalen mellan de två länderna är dock att man var positiv till att förhandla fram ett nytt bilateralt investeringsavtal. Idag är villkoren för amerikanska direktinvesteringar i Kina ganska svajiga och ofta kräver kineserna långtgående samarbeten och tekniköverföring. Kina har också brister som rättsstat och inte minst en rätt avslappnad attityd till skydd för intellektuella rättigheter. Kan Trumpadministrationen få till ett investeringsavtal med Kina med förbättringar på de områdena är det en viktig framgång.

Det förtjänar att upprepas att i stort sett alla förbättringar av handelsavtal som Trumpadministrationen nu efterfrågar fanns i TPP-avtalet. Visserligen skulle inte Kina ha varit med i TPP, men det är ostridigt att det vore enklare att få Kina att anpassa sig till en ordning som i stort sett alla länder i närområdet redan var en del av. Nu kommer USA vara tvunget att bygga upp TPP, ett land i taget, med små variationer om Trumps idé om bilaterala avtal skall kunna förverkligas.

Samtidigt ökar hoppet nu att Trump inte kommer att ställa till med det handelskrig många oroade sig för. Skälet är förstås inte främst att Trump tvingats sitta öga mot öga med Xi Jinping, utan att han också kommit öga mot öga med verkligheten. Och även mer rutinerade politiker än Donald Trump (sådana finns det många av) har upptäckt att det är den absolut svåraste motståndaren.

Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Wilbur Ross. Handelsminister i USA. Bild: Donkey Hotey

”Vi har tillsatt en utredning!”

Slutklämmen i artikeln kräver en  skämskudde. "The Department of Commerce’s report to Mr Trump will help him to fulfil his commitment to staunchly defend the US against unfair trade practices. These actions will implement the president’s recent summary...

”Vi har tillsatt en utredning!”

Slutklämmen i artikeln kräver en  skämskudde.
”The Department of Commerce’s report to Mr Trump will help him to fulfil his commitment to staunchly defend the US against unfair trade practices. These actions will implement the president’s recent summary to me of his trade policy: “Any new Nafta will be spelt N-A-F-F-T-A — North American Free and Fair Trade Agreement.””

Wilbur Ross, USA:s handelsminister, begått en debattartikel i Financial Times. Utom att den slutar med ett citat av Trump som består av en liten platt ordlek som möjligen kunde funka i ett mer informellt sammanhang, är den avslöjande.

Trump visste ju alldeles säkert att NAFTA var ett katastrofalt avtal och att i stort sett alla USA:s handelsavtal var usla och enkelt skulle kunna förbättras av ”The Closer”. Vidare var det solklart att det förekom valutmanipulationer och subventioner av statliga företag från olika länder, främst Kina.

Men av Ross artikel framgår det att man nu skall ta reda på om det verkligen är så:

”The US has the lowest trade barriers and the largest trade deficit in the world — $500bn annually.

This is why President Donald Trump has directed the US Department of Commerce to report back within 90 days with a comprehensive analysis of the economic realities and the fine details of America’s trade patterns.

Once Mr Trump has that analysis, he will be able to take measured and rational action to correct any anomalies.

This analysis will involve finding answers to a number of critical questions.

Do artificial non-tariff trade barriers cause these deficits? Lower tariffs mean nothing if imports are still effectively blocked. We must establish which bilateral deficits are caused by dumping or other cheating. Serial trade offenders undermine the entire system.

How serious are the problems of intellectual property theft and forced technology transfers? As the world becomes more and more technology-driven, intellectual resources will determine economic outcomes.

Which bilateral trade deficits are structural rather than mercantilist-driven? For example, the US is not self-sufficient in oil and therefore must import millions of barrels a day.

To what extent do non-market economies operating within a market based system create trade imbalances? If state-owned enterprises do not behave like normal businesses, they unduly tilt the playing field.”

Och så vidare.

Hela artikeln består av frågor vilkas svar Trump var fullständigt bergsäker på för sex månader sedan, men som nu uppenbarligen måste utredas.

Är det då särskilt konstigt? Man driver kampanj på att genomföra saker som senare, när man fått makten och de skall förverkligas, först måste utredas mera noggrant än vad som kunde göras under valkampanjen.

Nej, det är inte särskilt konstigt. Inte i normalfallet. Men det hör till saken att Trump var så tvärsäker och som första åtgärd när han tillträdde skrotade TPP-avtalet utan en enda sekunds funderande.

Att då ett par månader senare skicka ut sin handelsminister att skriva en hel debattartikel på temat ”Nu har vi tillsatt en utredning!” visar på att man först slarvat och sen tappat farten.

Det mest sannolika är dessutom att utredningen kommer fram till att de flesta problem Ross drar upp inte är särskilt allvarliga, om de ens existerar.

Frågan är också vad Trump skall säga till Kinas president Xi Jinping i morgon, torsdag. Skall han göra framstötar när det gäller handelspolitik ett par dagar efter en artikel som säger att man just nu inget vet och därför ingen politik har?

Men det problemet handlar mest om förlägenhet.

Den stora, konkreta uppgiften är nu att sätta igång omförhandlingen av NAFTA. Enligt presidenten ett katastrofalt uselt avtal som enkelt kan göras bättre för USA. Mycket talar för att det inte är så, och att NAFTA-frågan kan landa lika illa som omgörningen av Obama-care. Båda frågorna är extremt komplexa och bygger på ett otal kompromisser, var och en lätt att fördöma, men som sammantagna bildar en fungerande enhet som inte är så lätt att ändra.

Mer om det i nästa bloggpost.

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln
Håller glaset på att fyllas eller tömmas?

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

"Är glaset halvfullt eller halvtomt?" Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något). En likartad fråga men som i varje ög...

Glaset håller på att fyllas — men det går sakta

”Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Det är en fråga som påminner om en så kallad koan, en fråga som inte har något svar och som man därför kan meditera över för att få insikt i alltets meningslöshet (eller något).

En likartad fråga men som i varje ögonblick har ett av tre mycket tydliga svar är ”håller glaset på att fyllas eller tömmas?”

Men att svaret kan vara tydligt betyder inte att det är särskilt lätt att få reda på.

Frågan ”håller läget för frihandeln i världen på att bli bättre eller sämre” har förstås olika svar beroende på vilka kriterier man väljer att mäta, och dessutom är många faktorer svåra att mäta.

Just nu finns det i vilket fall ett tvärsäkert påstående, nämligen läget för den globala frihandeln snabbt håller på att bli sämre.

Men, som så ofta när det gäller komplexa frågor om ekonomi och samhällsutveckling är det inte alls självklar.

Den viktigaste faktorn som ligger till grund för den glåmiga bilden av utvecklingen är förstås Donald Trump. Men om vi tittar på vad som hänt efter drygt ett par månader så är det inte särskilt alarmerande. Om det den 20 januari 2017 fanns någon form av liberal världsordning (vilket som vi skall se kan ifrågasättas) är den fortfarande på plats.

Det finns ännu inga 40-procentiga tullar på import från Kina och Mexiko som Trump utlovade, och inga planer på något sådant. Den 30-procentiga importskatten håller på att begravas i en utredning och Kina förklarades inte vara en ”valutamanipulatör” från dag ett. När Trump träffar Kinas president Xi Jinping nu på torsdag kommer handelsfrågor vara i centrum, men även Trump påverkas av kravet på rimlighet. Det är en sak att prata vitt och brett på valmöten och inför journalister, en annan sak att sitta mitt emot en av världens mest hårdföra politiska maktspelare och inte ha koll.

Omförhandlingen av NAFTA börjar om tre månader och kommer enligt Wilbur Ross att ta minst ett år. Att omförhandla handelsavtal är inget ovanligt (nästan alla avtal har omförhandlingsklausuler) och lär inte ändra världshandeln i grunden. Obama talade redan 2008 om att NAFTA behövde omförhandlas och Wilbur Ross budskap är nu att det nu behövs mindre justeringar som kommer ge USA marginella förbättringar. Någon gång framåt hösten 2018 kan man alltså räkna med att det finns ett nytt avtal att fatta beslut om. Tills dess gäller NAFTA och — om man får dra några slutsatser av hur handelsförhandlingar brukar hålla tiden kan det bli ordentliga förseningar. I värsta (bästa?) fall blir NAFTA en fråga även i nästa presidentvalrörelse.

Protektionisthöken i Vita Huset, Peter Navarro, förefaller ha spelat bort en hel del av sin prestige på området genom sitt förslag att handelsavtal mellan USA och andra länder automatiskt bör omförhandlas om USA:s handelsbalans mot det ena eller andra landet försämras. En mycket märklig idé som tvärdog i kongressen. Inte heller medlemmarna av The National Economic Council, som leds av Gary Cohn, var entusiastiska.

Med Kina har USA ingen handelsavtal. Båda länderna är med i WTO och Trump har flaggat för att USA inte tänker bry sig om WTO:s tvistelösningmekanism som hanterar handelskonflikter mellan stater. Navarro är högst sannolikt upphovsman till även denna udda idé (att ett civiliserat land deklarerar att man plötsligt tänker strunta i gällande avtal är ovanligt…) som  inte fallit i god jord bland kongressledamöterna. Särskilt inte med tanke på att USA är det land som flitigast använder WTO:s tvistelösning. USA är idag klagande i 114 fall, EU 97, Japan 23 och Kina 15.  Siffrorna kan förvisso vara ett argument för att USA blir illa behandlat, men knappast för att man skall strunta i WTO:s utslag…

Det finns också en medvetenhet i Trumps administration att en hårdare handelspolitik knappast ger tillbaka några industrijobb. Kläder, skor, enklare hushållselektronik och liknande kan mycket väl tillverkas i USA, men knappast av människor. Kampen om marknadsandelar när det gäller vanliga industriprodukter står mellan olika företags och länders robotar och reklambyråer. Inte mellan deras fabrikörer och arméer av skickliga arbetare.

Den viktiga personen i sammanhanget är inte Navarro som tappat inflytande, utan Robert Lighthizer som sannolikt blir USA:s handelsrepresentant. Lighthizer var med redan på Reagans tid och har varit handelsadvokat för både amerikanska och utländska företag. Han är inte ett dugg intresserad av att hantera olika flugiga idéer utan förutsättningar att klara kongressen.

Så det som realistiskt sett är på gång är ett försök att Kina att accepterar internationell regler för copyright och går med på ett investeringsavtal. Ingen av de två åtgärderna hotar världshandeln, tvärt om. Dessutom finns ett frihandelsavtal med Japan och TTIP-avtalet. Det är ännu inte dött, framför allt för att Trumpadministrationen inser att det dels är ett bilateralt avtal, och att det helt enkelt inte är möjligt att förhandla fram avtal med enskilda EU-länder. Inte heller något av detta utgör något hot mot världshandeln.

När det gäller den övriga ”liberala världsordningen” det svårt att bli av med något som inte finns. Den stora triumf för demokratisering som förutspåddes har inte inträffat. Däremot har marknadsekonomin stärkt sin ställning även i länder utan demokrati och anmärkningsvärt nog även i länder med antikapitalistiska regimer. Den enda globala världsordning på det ekonomiska området som finns och någonsin har funnits är handel med produkter. Tjänster, kapital, information är ännu inte inordnade i något stabilt och tydligt regelverk. Återigen är det alltså svårt att säga att det skett ett paradigmskifte eller att något försvunnit.

Bretton-Woods som gav USA en central roll tappade sin betydelse för många årtionden sedan, G7-gruppen har förlorat sidoch G20 kan knappast sägas koordinera världsekonomin. USA är i dag en knapp femtedel av världens BNP. EU viktigt men har sina egna problem och särskilt på området handelsavtal. WTO till sist har definitivt en viktig roll i det internationella handelssystemet, men inte som pådrivare och initiativtagare. Det är inte WTO som bestämmer hur världshandeln skall utvecklas. Just nu är läget exakt det som man har velat undvika. Världen går allt mer mot bilaterala eller regionala handelsavtal, något som förr eller senare kommer att bli en ända röra som måste redas ut.

Men, och detta är ett viktigt men; sammantaget finns det inget fog för slutsatsen att det har blivit sämre.

Den globala handeln har återhämtat sig relativt svagt efter krisen 2008-2009 men är nu uppe på nivåerna som gällde strax innan. Samma sak med internationella direktinvesteringar som idag är de dubbla jämfört med för ett par decennier sedan. Handelsvolymerna är också ganska väl relaterade till industriproduktionen. Vill man avgöra om handeln minskar eller ökar bör man också titta på den allmänna konjunkturen och förändringar stora länders ekonomier. Om världsekonomin går ner är det inte förvånande om handeln också minskar. Den ökning av protektionism som IMF oroade sig för som en konsekvens av krisen 2007 har inte riktigt materialiserats.

Slutsatsen är att för tillfället tuffar det på ganska hyggligt. Trumps protektionistiska excesser har ännu så länge inskränkt sig till att stoppa TPP-avtalet. Illa nog, men avtalet hade trots allt inte trätt ikraft. Med andra ord består den globala frihandelns kris ännu inte av mer än att förhoppningar har grusats eller fått läggas på is.

Glaset håller på att fyllas, men just nu går det extremt sakta.

 

Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Apec. Alla var där.

APEC deklarerar starkt stöd för WTO inför toppmötet i Nairobi

Apec uttalar stöd för WTO.

APEC deklarerar starkt stöd för WTO inför toppmötet i Nairobi

Asia Pacific Economi Cooperation (APEC) höll sitt toppmöte den 16-19 november i Manila på Filippinerna. Alla var där, inklusive Barack Obama och Kinas president Xi Jinping.

APEC stöder ekonomiskt samarbete och frihandel, men är inget frihandelsområde eller har några handelsavtal inom ramen för APEC. Bland APEC:s 21 medlemsstater återfinns samtliga TPP-medlemmar, men också Kina och Ryssland. En ganska maffig uppställning med andra ord.

Det viktigaste uttalandet var en deklaration med enat stöd för WTO inför organisationens ministermöte den 15-18 december i Nairobi.

Det globala handelssamarbetet inom ramen för WTO har inte direkt gått framåt med stormsteg. Den så kallade Doharundan har pågått i snart 15 år och tonfallet varierar mellan uppgivet och irriterat. Anledningen är att det blir svårare att jämka alla nationella särintressen ju fler stater som är inblandade

Ett tydligt stöd för WTO och Doharundan är därför viktigt. Multilaterala avtal i all ära, men att kunna ena hela världen kring ett handelsavtal skulle betyda enormt mycket både ekonomiskt och även när det gäller övrigt samarbete.

 

 

 

 

 

 

 

Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Kina vill också ha handelsavtal med EU

Kinas president Xi Jinping önskar ett handelsavtal med EU enligt Financial Times. “Together we make up one-third of the global economy. We must actively explore the possibility of a free trade area and the goal of bringing [annual] bilateral trade to...

Kina vill också ha handelsavtal med EU

Kinas president Xi Jinping önskar ett handelsavtal med EU enligt Financial Times.

“Together we make up one-third of the global economy. We must actively explore the possibility of a free trade area and the goal of bringing [annual] bilateral trade to $1tn by 2020,” Mr Xi told an audience in Bruges. “We must work to make China and the EU the twin engines for global economic growth.”

Det är uppenbart att detta skall ses som ett försök att behålla initiativet. Förutom TTIP mellan USA och EU är ett antal stora handelsavtal på gång runt om i världen.

Och man kan vara säker på att Xi Jinpings perspektiv inte är de närmaste månaderna eller åren. Han är väl medveten om att Kinas kostnadsläge inte kommer att vara förmånligt i all oändlighet. Löneökningarna är snabba. Medelklassen (och antalet snuskigt rika) växer snabbt. Krav på sociala reformer kommer för eller senare.  Kina måste på allvar bli en del av världsekonomin, inte bara den plats där saker tillverkas.

Vi äger alla ett otal kinesiska produkter. Den dator detta skrivs på, och den dator, läsplatta eller telefon den läses på, är med största sannolikhet tillverkade i Kina. Men hur många av dessa produkter är designade eller utvecklade i Kina?

Hur många kinesiska varumärken känner du till? Rockgrupper, filmer, författare (som inte har fått nobelpriset eller sitter i fängelse)?

Svaret är ”inte så många”.

Och det är Kinas problem. På lång sikt är det inte i sammansättningsindustrin de stora förädlingsvärdena finns.

För att flytta sig upp i värdekedjan krävs mer integration på alla områden. För Kinas del gäller det att inte halka efter och tvingas gå in i samarbeten där andra har ställt upp villkoren.

Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export